En löftesrik tid

Löftesrika tider.En opolitisk betraktelse

Det är snart riksdagsval.Och därför surrar luften av löften. Om jag har förstått det,som det låter i television, och i tidningar ,lovar den rödgröna oppositionen att återinföra fastighetsskatten,förmögenhetsskatten och helst också värnplikten. Det förhatliga apoteksmonopolet likaså.Jag kan bara önska lycka till. Om någon djupare kännedom om svenska folket och dess opinionsrörelser vittnar dessa förslag inte.
I kombination med löftet i den utrikespolitiska deklarationen att dra in samtliga USA:s baser i världen, hur det nu skall gå till,ter sig hela upplägget en aning verklighetsfrämmande,för att inte säga lätt excentriskt. Vad är det egentligen för sällsamma människor som befolkar dessa partier,som skriver deras program ? Talar de aldrig med taxichaufförer? Inser det bisarra FI inte effekten i ett gruvsamhälle i Norrbotten av att bränna upp en driva på hundra tusenlappar för att tilldra sig uppmärksamhet.?
Kort sagt:är dessa representanter för den nya politiska klassen alltså totala främlingar för det samhälle de hycklande säger sig tjäna ?
Om oppositionens politik kan förefalla hjärndöd,kan man knappast påstå att regeringspolitiken är bländande intelligent den heller.
När FRA-lagen antogs spred sig en svag men tydlig stank från IB-affärens dagar genom rättssamhällets trossbottnar. Var är Per Unckel ? Var är
Olof Ehrencrona ? Har vi några liberaler utanför Piratpartiet ? På olika fronter,hos Cecilia Malmström i Bryssel och hos justitieminister Ask i Stockholm ,arbetar man alltmer målmedvetet –så kan det förefalla - på att undergräva normala rättstatliga principer med en rad FRA-artade åtgärder,retroaktiv lagstiftning,omvänd bevisbörda,avlyssning utan domstolsbeslut ,registrering av medborgarnas totala korrespondens.Allt detta totalitära ingrepp som står i bjärt kontrast till vad normala demokratiers författningsdomstolar (exempel: Tyska Förbundsrepublikens ) är i stånd att acceptera. Denna energiska ,vittförgrenade och författningsvidriga kampanj mot nätfriheten kontrasterar bjärt mot den det påfallande jämnmodet inför det faktum att några av Sveriges städer börjar bli svårbeboeliga på grund av gangsterkrig och att mordbrand i storstadsförorterna uppenbart betraktas som en i och för sig förarglig men i grunden helt mänsklig ungdomsrörelse."Pojkar är pojkar" hette det ju förr .

Bortom dessa skärmytslingar skymtar emellertid som olika vid horisonten uppdragande åskmoln,de stora hotfulla problemen. De är ovedersägligen politiska problem men de förefaller inte i nämnvärd utsträckning oroa den politiska klassen.
Det är svårt att förneka att det har inte i nämnvärd utsträckning tillkommit några nya industriarbeten under de senaste decennierna. I stället pågår en långsam men säker erosion av de existerande industrierna.De flyttar utomlands,de finner nya ägare med nya affiniteter. Den i våra dagars Sverige traditionslöst antiindustrialistiska vänstern vill inte se industrins energiproblem lösta med kärnkraftverk.Det lär inte underrätta tävlingen om industrietableringen i Europa om dagens velourbolsjeviker får sin vilja fram.
Produktion av sociala tjänster kan inte obegränsat ersätta all annan produktion. Det finns som nybörjarböckerna i nationalekonomi brukar påpeka,ingen ö där medborgarna lever på att tvätta åt varandra. Möjligen är det flitiga bruket av ord som ”utanförskap” och ”arbetslinje” blyga försök att med den allra lättaste hand antyda att det är så.Vare sig man vill det eller inte.
Bland orosmolnen finns den tydligt ökande risken för nukleära krig, den enorma bromskraft som den utvecklingsfientliga islamismen utövar på den tredje världens modernisering, och slutligen de totalitära strömningar som ligger som en svag men allt tydligare kontrapunkt i tidens fuga.