(Från instrumentmuséet i Berlin)
Efter Darwin utvecklades en tendens att se en
mångfald företeelser som inte har med saken
att göra ur ett utvecklingsperspektiv.
Författningar och statsskick förväntades
genomgå en utveckling till allt högre
fulländning från feodalism till parlamentarisk
demokrati, med de franska och engelska
revolutionerna som ett slags böjningsmönster
som även de avlägsnaste folk och kulturer i
korrekt ordning måste passera. Detta har lett
till namnlöst elände.
Inte sällan ser man i äldre historieskrivning
samma orealistiska schema tillämpat på
litteraturens och konsternas historia. Riktigt
hur konstigt det blir det ju om man tar
musikhistorien, till exempel dess västerländska
del, i betraktande. På vilket sätt skulle
Stockhausens ”Gesang der Jünglinge” eller
John Cage’s ”Nr 2Legatissimo” utgöra
framsteg i förhållande till en motett av
Gesualdo eller Beethovens pianosonat Opus
111 ? Sanningen är att det finns inget sådan
lineärt rum som den västerländska musiken där en
period kan fastställas som mera
högtstånde,mer utvecklad än en annan. Vi har
att göra med olika företeelser,några av dem
oöverträffbara mästerverk,andra
experimentella övergångar,som uppenbart
skapar känslan av att vi har förflyttat oss från
ett rike in i ett annat.Trösklarna finns.
Om detta har Martin Nyström,Dagens
Nyheters utmärkte kritiker för det som brukar
kallas ”klassisk” musik ,skrivit en fin liten
bok;”Eviga ögonblick.Om tio musikhistoriska
språng som öppnar nya vägar till den klassiska
musiken” (Fri tanke förlag 2015) Boken ,
försedd med en diskett med de nödvändiga
musikexemplen och lätt irrelevanta men roliga
illustrationer av Jockum Nordström, borde ha
alla chanser att bli en väldigt bra presentbok
för alla som har upptäckt den klassiska
musiken men som gärna ville komma till en
djupare förståelse av vad det hela handlar om.
Martin Nyström har alltså valt ut tio
ställen i musikhistorien som för hans känsla
utgör avgörande ögonblick. Jag tror inte att
det skall uppfattas om ett slags omöjlig
utvecklingslära. Snarare än om det fullkomligare
handlar det om det nya,det helt överraskande.
I sin stora Wagnerbiografi pekar Hans
Meyer ut de första takterna i
lohengrinouvertyren som det ställe där den
wienklassiska harmonins stora glasbubbla
brister i nya iriserande färger.Martin Nyström
förlägger samma ställe till det hisnande
öppningsackordet i Tristanouvertyren.Jag ser
inget skäl att debattera valet. Båda har mycket
som talar för sig.
En annan skärningspunkt placerar
författaren i Beethovens oöverträffbara
pianosonat 111, den fantastiska ariettan,där
tiden själv,tycks upphävas. Och det till synes
menlösa temat förefaller sväva omöjligt och
livsfarligt över en möjlig tystnad.
Nyström förvånar mig litet grann med att i
det sammanhanget inte nämna den fantastiska
analys av satsen som Thomas Mann utför i
”Doktor Faustus” iklädd den sällsamme
musikläraren Kretschmars gestalt. Där
svävandet antar en annan,en hotad,karaktär.
Jag har bara plats för ett par av
exemplen.De är alla tänkvärda.Författaren är
en utmärkt pedagog och han skriver ju som en
ängel.Trots att det är korta stycken som utgör
hans bok har han väldigt mycket att säga.Jag
har särskilt fäst mig vid ett resonemang om
notskriftens betydelse i bokens början.Den
tillkommer ju i den västerländska
konstmusikens gryning som ett medel att
fasthålla en kyrklig ritual. Men som Per
Hellström påpekade i en fascinerande bok om
artificiella språk , är det karakteristiskt för
formella teckensystem att de
tillåter mångfaldigt fler kombinationer än som
är representerade i verkligheten.
Det gäller kemiska formler och det gäller
dansnotation. Notsystemet,avsett att fasthålla
en tradition,upphävde den paradoxalt nog
genom att öppna nya frihetsrum.Ur
kyrkosången kom så småningom Gesualdo och
Monteverdis motetter och så småningom
operan.Ty det fria manipulerandet av
notskriften,det formella systemet gjorde det
möjligt.
Författaren döljer inte särskilt väl,får man
väl säga,sin skepsis inför tolvtonsexercisen hos
Arnold Schönberg och de tråkiga amerikanska
efterföljarna – man kunde skriva mer om
Fylkingens regimenterande och förstelnande
inflytande på svensk konstmusik.
Men det som kommer efter,den
zeninspirerade friheten hos John Cage och den
nya minimalismen – han nämner inte Arvo
Pärt men hade kunnat göra det, ser han som
ett nytt frihetsrike.
En annan idé som också fängslar mig i
denna rika lilla bok är den om en ny tid när
musiken åter frigör sig från notsystemets
dimensioner och blir ett rent skapande med
ljud igen. Den tiden är här.
Den elektroakustiska eran har börjat.