En upphovsrättsfråga

En läsare frågar i en kommentar om man har rätt att publicera essäer och artiklar,publicerade i periodisk press,t.ex. tidningar i samlingsvolymer,s.k. klippböcker ,utan att fråga om tillstånd.

Jag har aldrig bett om tillstånd för mina svenska men iakttar att det tydligen är noga med detta i engelskspråkig litteratur. I Tyskland har jag aldrig haft något problem.

Det vore tacknämligt om någon av mina bloggläsare som- till skillnad från mig - verkligen kan upphovsrätt ville yttra sig.

AKVARIUM

 

I den här åldern, d.v.s. bara ett par år från åttioårsdagen,märker man att horisonten har börjat röra på sig .Den rycker närmre. Man läser i tidningen om de senaste majestätiska kommunala byggprojekten. Och inser att man aldrig kommer att få se dem annat än på papper. Inte en chans.

           Detta är dels sorgligt och dels mycket lugnande. Att aldrig få åka tunnelbana till Danderyd eller Gustavsberg är sensationer som jag till nöds kan avstå från. Eller att se de hälsofarliga landstingen lagda till historiens skräphög, alkoholmonopolet avskaffat ,TV-licensen i soptunnan.

            Om det är priset för att slippa se fortsättningen av de stora, hotfulla globala uppladdningar som nu håller börjar stiga vid synranden, är jag rätt villig att betala det.

           Det är inget tvivel om att vi befinner oss i en period av extrema och olycksbådande tendenser.Dit hör sunamiliknande, snabbt växande klasskillnader, påtvingade folkvandringar med katastrofala verkningar. Vid horisonten skymtar tydliga krigshot . Den alltmera gammalfascistiska ryska unionen överflyger Östersjön.Syriens diktator prövar gaskriget,knappast aktuellt sedan Abessinien 1936.

           Till   alltmera accentuerade skillnader mellan massfattigdom och växande varufetichism kommer industriländernas växande inre sociala problem: Den som har sett moderna industrirobotar i arbete vid en sammansättningslinje inser ganska lätt att denna eras sociala gissel inte låter sig lösas med välmenta socialpolitiska program. ”Tekniken är alltid starkare än politiken”,brukade salig Jan Stenbeck säga.Och han hade rätt.

           Vi befinner oss  i en riskfylld total övergång från industrisamhället till något helt annat,cybersamhället.Industriproduktion kräver programmerare men inte montörer. På väg in i en cybervärld med helt nya sociala villkor.1800-talet skapade skrämmande industrislummar – 2000-talet de obehövligas slummar. De sociala lösningarna av denna omvälvning föreligger inte.Och den som tror att de kan lösas med konsulter och arbetsmarknadskurser riskerar att bli besviken.

           Den varufetichism som Karl Marx så sinnrikt beskrev i Parismanuskripten hotar dränka det västerländska kulturlivet i ett tröttsamt anonymt brus. Mot en växande enonymitet och en allt anonymare vardag  växer behovet av ställföreträdande liv. Skickliga ordnasare som Knausgård och Norén  ersätter Ekelöf och Willy Kyrklund. Den tid när man kunde erövra världen med 17 dikter förefaller plötsligt ligga lika långt tillbaka som Sapho och Alkaios. Nu skall det vara ett par kilo flöde.

           Det är intressant – och nedslående – att se med vilken stark, närmast blind, energi  det officiella litteratur- och konstlivet undviker tidens verkliga problem och dess sociala realiteter. För att hitta något liknande måste man söka sig till viktorianska England och oscarianska Sverige. Medan inhemsk och importerad antisemitism har gjort Malmö till en i stort sett outhärdlig stad för judar, söker pigga analytiker med ficklampa och förstoringsglas efter eventuella spår av antisemitism i Richard Wagners operor ! Vem är det meningen skall skämmas ?

           I den glasbubbla som är de offentliga intellektuellas värld i Sverige berörs några av de allvarligaste problemen knappast med ett ord.  

           Vi har – kort sagt – att göra med en ny prydhet. Men de förbjudna områdena är inte längre sexuella.

            Jag hör ett offentligt samtal skruvas ner till hörbarhetsgränsen.

I Lissabon

-->

                        

Föreställningen att hela nationer bör engagera sig i landskamper – vilket de faktiskt tycks göra - är en av de många galenskaper som blåses upp av media. Spelare i landskamper är numera mångmiljonärer, för det mesta inlånade från helt andra nationer än dem som de förväntas representera. Är våra   miljonärer bättre än era  miljonärer ? Vilket drama !

           Under högtidligt försäkrande att jag  är säker på att våra miljonärer säkert kommer att vinna ikväll mot Portugals motsvarande miljonärer berättar jag gärna några intryck av Portugal. Ett land som idag besöks av något tusental ivriga svenskar i blågult .

           Landet är på tydlig uppgång. Det publiceras böcker och inte bara Stieg Larson – vars milleniumserie ses litet här och var, på kaféer och i spårvagnar . Tre av mina egna är på gång. Turismen förefaller så mycket intensivare än för tio år sedan. På eftermiddagarna fylls den på förmiddagen så  fridfulla gamla staden i Alfama formligen  upp av japaner och amerikaner som har varandra att stirra på.

           Urbefolkningen,vänlig och tigande ,upplever något av en boom.Ur varannan gränd bullras det av cementblandare och bruk,rörmokare installerar nya badrum.Det är alldeles uppenbart att det strömmar in ett starkt investeringskapital i den gamla stadsdelen. Det är litet grann som i Sankt Petersburg -  fasader bevaras ,helt nya snofsigt skandinaviska interiörer växer fram

            I stadsdelar som Baixa och Bairro Alto har alla de moderna lyxmärkena dragit in,eleganta fastighetsförmedlingar friar till besökare som funderar på ett andrahem i Portugal. Här och var syns tiggare – dock något färre än i centrala Stockholm. Kort sagt – den som enbart vill se ett land i förfall och kris måste nog gräva djupare.

1.            Kanske har globaliseringen fört med sig något av en trivialisering. Men ändå – i smala gator där nästan bara de gula små spårvagnarna får plats finns ännu mycket av denna stadens mystik, detta som är omöjligt att inte förknippa med Ferdnando Pessoa och hela det poetiska ,tragiska,melankoliska och oförstörbara Portugal, en andlig stad där han har fått en så viktig plats.

           På det relativt nyöppnade pessoamuséet  på Rua Coelho da Rocha 16, kan man se den solida gamla skrivmaskin över vars tangenter en hel akademi av fiktiva poeter gjort sitt spöklika intåg i nittonhundratalslitteraturen. Pessoa är en av de ytterst få poeter i den allra högsta klassen vars  bibliotek finns bevarat i dess helhet. Att digitalt bläddra i dessa volymer från tio- och tjugotal är fascinerande. Uppenbart var mannen en entusiastisk astrolog. Hans intresse för frimureriet och alla konspirationsteorierna kring detta förbund mellan seklerna är påfallande. Ur vilken märklig kompost kan inte en stor diktares verk växa fram ! Och överallt Pessoas egna anteckningar i marginalerna.Lustigt nog med samma spindelvävstunna handstil som man kan se i en annan av de största nittonhundratalsdiktarnas, Jorge Luis Borges, bibliotek i Buenos Aires.

Ur en utbrytarkungs memoarer

En utbrytarkungs memoarer

Bland de kringresande varietéartister  som ännu vid femtiotalets slut brukade slå upp sina tält på Fiskartorget i Västerås, fanns det hypnotisörer, en gentleman som kunde göra sig osynlig,en annan som lät sig skjutas över torget som artilleriprojektil, en stark man som kunde riva telefonkatalogen i två delar med ett raskt grepp.Och där fanns en utbrytarkung,en man som omsorgsfullt lindades in i rejäla kedjor som låstes ihop med solida hänglås där en i publiken fick förvalta nyckeln. Ljuset släcktes i salongen.Och när det åter tändes stod mannen där frisk och fri och upprest från sin stol.

           Vid läsningen av Mats Furbergs lysande intellektuella sjävbiografi – ”Jesu barndom.En väg till filosofin.” Thales 2013 – har jag gång på gång återkommit till detta minne.Efter sju decenniers umgänge med böcker och deras författare har jag naturligtvis också mött alla de andra artisterna och deras konster.Men med utbrytarkungen är det ändå något speciellt.

           I en generation där praktiskt taget varje innehavare av ett skrivprogram ger ut sin självbiografi och där det som regel lönar sig att hoppa över ett par hundra sidor av namedropping, totalt bortglömda kommittéuppdrag och ointessanta utlandsvistelser, har Furberg åstadkommit något mycket sällsynt ,nästan ett litet underverk;en skildring av ett liv och en intellektuell utveckling bestående av 142 kvartosidor glasklar, utsökt vårdad, prosa.

            Furberg är en av Sveriges mycket få  filosofer, skolad hos stora män som Ivar Segelberg i Göteborg och den alldeles för tidigt bortgångne J L Austin i Oxford,språkaktsemantikens ledare. Vi har många filosofiprofessorer och de är viktiga och mycket samhällsnyttiga.Vi kunde gott ha fler. Men filosofer är inte riktigt detsamma. Några av dem – som Furberg och hans lärare – är professorer. Men det har inte mycket med saken att göra. Jag misstänker att andra filosofer sover på tunnelbanors ventilationsgaller och dör tidigt som Austin.För att bli filosof i ordets strikta mening fordras en viss förmåga att just – ta sig ut.

           Jag blir ofta förvånad när jag läser generationskamraters minnen – Enquist, Furberg – vilket enormt kvävande inflytande en kristen uppfostran tycks ha haft över dem. Hos Enquist med hans milda temperament tar det sig uttryck i ett grubblande som inte vill ta slut. Hos den mycket piggare Furberg i öppet hat mot denne Jesus och hans obehagliga förbannelser i Matteusevangeliet,hans groteska anspråk och framförallt vad Furberg kallar ”det kyrkliga”. Som,heter det; ” kletade,kallt och slemmigt,liksom den gud som inte fanns”. ( Jag undrar ibland hur jag själv komplett undgick; jag tror att det var den tidiga kontakten med Nathan Söderbloms ”Främmande religionsurkunder”. Den religiösa erfarenheten -  en realitet - var något helt annat än inskränkta trosläror.)

           Från frikyrkligheten hamnade många i nya dogmer. I Uppsala och Lund,  , där vi lät oss vägledas av Hedenius ”Tro och vetande” och Ayers ”Language,Truth and Logic” mötte nya konstigheter att ta sig ur . Nya dogmer att betvivla:Russells teori för bestämda beskrivningar och sinnesdatateorin i alla dess varianter.

Kaffekoppar är logiska konstruktioner av sinnesdata och ingenting annat. (Det var värst : Logiska kontruktioner kan tydligen  gå sönder om man tappar dem.) Värdeomdömen är ateoretiska känslouttryck. (Jaha – så det är en smaksak om man bör bränna sin grannes ännu obetalda bil eller inte ?)   Påståenden om fiktiva objekt är alltid falska. (Jaha. Så det är inte sant att Clark Kent är Stålmannen ! Och Madame Bovary är en mustaschprydd herre ?)

           Oxfordfilosoferna satte både Furberg och  en del andra av oss   på nya spår. Jag misstänker att det var lättare för dem som hade suttit vid Segelbergs fötter i Göteborg,.Vi förstod att Sartre och Albert Camus kanske inte heller var så dumma och att antagandet att det finns ett etiskt rum där alla människor befinner sig, kan berika filosofin. Om detta rum handlar en stor del av Furbergs djupa, envisa tänkande, dokumenterat i band efter band på Sveriges vitalaste filosofprosa..

           Den här ”Jesu barnbarn” är som en lösning som har stått så länge att alla sediment har fallit till botten. Och vad som återstår är en kristalliskt klarnad vätska. Denna bok är född klassiker.

Enzensberger:briljant livsfilosofi

Livsfilosofi

- Min livsfilosofi…

   Ja Herregud, - det är lätt att säga !

Under det förra årtusendets snabba förlopp lät filosofin

splittra sig i vad som kanske skall  beskrivas som olika grenar. Det finns språkfilosofi och politisk filosofi; vad menas med mening ? hur etablerar man rättfärdighet i ett samhälle ? Det finns matematikens filosofi – vad är egentligen ett tal ? och det finns naturfilosofi; vad  är egentligen tidens natur ? De stora frågorna spinner nät omkring sig som spindlar. Och näten växer och det är lätt att fastna i dem.

Men skall man tro att det kan finnas något sådant som livsfilosofi ? Jag måste erkänna att hela begreppet gör mig misstänksam. Naturlifgtvis vet jag att de antika skolorna – stoiker och epikuréer i första rummet – trodde att något sådant var möjligt.Och naturligtvis är Aristotles Nichomachiska etik – så mycket rikare och framförallt mycket mer verklighetsnära än evangeliernas torftiga principer – ett slags livsfilosofi.

             Men ändå ? Är inte livet,detta bisarra skuggspel,i stånd att producera mer idiotiska situationer,mer hopplösa dilemmata än vad någon filosof är i stånd att ta sig an?

Hans Magnus Enzensberger,Tyskland störste poet i min generation och i största allmänhet ett utomordentligt exempel på vad som menas med en offentlig intellektuell,har nu skrivit en fin liten bok,som faktiskt är ett försök i genren.”Z” heter den,med undertiteln ”Oder Brosamen,die er fallein liess,aufgelesen von seinen Zuhörern” (Suhrkamp  2013) ”Brosamen” är detsamma som brödsmulor.Och det passar i handlingen.Herr Zett är en till det yttre prydlig,anspråkslös gentleman som med ojämna uppehåll underhåller en hel liten publik ifrån en parkbänk.

             Människor i olika åldrar och av olika åsikter dröjer eller slår sig ned för att ta del av herr Zetts utläggningar.Han yttrar sig om det mesta.Och måste man tillägga –i en djupt odogmatisk anda. En del av hans åsikter skulle förmodligen ha svårt att passera den infantila kultursidesdebattens nålsöga.

             Om sådana begrepp som ”vänster” och ”höger” påpekar Herr Zett att för det mesta bortser man från sig själv .Ty annars skulle man ju snart se att man själv hämningslöst blandar vänster och höger i sina övertygelser.Och varför klarar sig de flestas imaginära kartbild med bara två färger ? ”Ni glömmer de excentriska färgklickarna,de vita prickarna, de tomma ställen som okunnigheten lämnar. Framförallt förbiser ni likgiltighetens grå regioner.”

             Denna bok tar alltså rundhetens parti mot fyrkantigheten, toleransens mot korrekthetens.Den är mycket underhållande.Och jag är säker på att det inte finns en enda läsare som inte gläder sig åt något och förargar sig över något i den.

Tolv år Svenske journalisten Dawit Isaak tolv år i Eritreas fängelse

Lars Gustafsson

Inom tolv år hinner det lilla barnet

bli fotbollsspelare,cyklist,poet

och varför inte samtidsskildrare ?

Inom tolv år hinner nya teorier erövra världen

och åter förkastas, företag växa,

blomstra och dö, liksom även gangstervälden.

Inom tolv år har ungefär en femtedel förgått

av den  egendomliga film på den fladddrande duken,

 så osäkert uppspänd,som vi kallar livet.

Inom tolv år kan fuktiga väggar

som avgränsar ett mycket slutet rum

nästan omärkligt förändra sitt mönster.

Inom tolv år kan den slutliga sprickan

långsamt anas i Förtryckarens vidriga mur.

i den fasansfulla muren.

Three new Poems

Tid och skugga

Alltså då  på väg  och ifrån

fjärilskuggans korta ögonblick

och under min egen skugga

över gårdsvägens grässvål 

(som inte heller varar länge)

har en stillsamt grubblande jordhumla

förlagt sin

egendomligt pedantiska verksamhet

förlagt den till just detta här och nu

(hade hon förlagt den till tolvhundratalet

hade det troligen inte sett annorlunda ut )

och söker här det ena och det andra.

Vad vet vi om jordhumlors tankar ?

Naturligtvis tänker dom !

De ser en helt annan planet.

De gamla torpen

De gamla torpen uppe vid skogsbrynet,

dog långsamt;

Gnarp,Naddtorpet,Rulltorpet,Byggetorp

Ännu på femtitalet kunde man glänta på

vemodigt knarrande dörrar

och se in i övergivna rum

där tapeterna hängde i flagor

I en diskho av ännu rostfri plåt

dröjde kanske ett sprucket glas

eller en tallrik med rosenmönster.

Nu går länshuvudväg 65 intill

det som en gång var en förstuga

och i skuggan skymtar det sista av ett äppelträd.

Var äro de ? Det har varit.

 Utkast till en teologi

Gud befinner sig alltså

om man får tro en äldre tids teologer

i ett tillstånd av evig salighet

och kan därför inte beröras

av mänskliga lidanden.

Det är ju skada.Annars

hade hon kunnat lära sig något

inte minst om sin egen verksamhet.

Och då blivit ännu fullkomligare.

Det är märkligt; varje gång

det har varit jordbävning i Kina

öppnar sig den övre fönsterluckan

till det antika golvuret i köket.

Seismisk sympati ? Ockult fenomen ?

Eller en av dessa meningslösa gester

med vilka världen grimaserar

oss till mötes,

en elak, litet dum pojke på en skolgård,

som till varje pris vill jävlas

för att vi skall

lägga märke till honom.

Ingenting annat.

Gästskribent Peter Lindgren:Dagbok över tiden - Vart är vi på väg ?

 

Fredag den 17 maj 2013. Kl 2330

Det är en sommarnatt. Alldeles för tidig. Trots att våren varit så sen. En doft av fuktig rusig sommar när man varken kan slappna av pga kylan eller låta bli att vara ute och uppleva det intensiva i naturen. Så ljust att stjärnorna knappt syns och så mörkt att natten ändå anas med sina ljud och dofter. Månen är isande skarp i sin tidiga skära och vid horisonten finns svaga färger av den flydda dagen. Körsbärsträden är blekt vita skyar mot mörk bakgrund. Som gigantiska blomklasar står de i stillheten.

Och under dagen slog det första plommonträdet ut. Nere i sälgens klyka har trastens ungar kläckts och ligger rosa och nakna, oskyddade när honan kraxar oroligt i ett träd intill.

Vid bäcken lyser kabblekorna gula och bildar gömsle för de nyväckta grodorna. Den första stora tittar fram i jordgubbslandet och en liten visar sig vid pumpen. Skinande och släta ser de på en med nästan vänliga ögon.

Lördag den 18 maj 2013. Kl 0310

Skogshorisonten står mörk och över den en blågrå molnbank av nattens fukt. Guldgult däröver och så himmel.

Lördag den 18 maj 2013. Kl 0510

Morgonen är kommen. Trastar skränar ikapp med sädesärlor och bofinkar. Körsbärsträden är moln av vitt tyll i landskapet. Det milda gula morgonljuset smeker gräs och grönska. I knivskarpa konturer står samtidigt träden i motljuset. Daggen ger skärpa. Det doftar av blommor som ännu inte syns. Spirean har slagit ut under natten. Magnolians stora blommor pryder fortfarande grenarna. Bara en del har fallit av – kronbladen vita mot det gröna på marken. Humlorna har vaknat och en hackspett hamrar i skogen. Stenknäckens kraftiga näbb skiljer den från de andra fåglarna. Skatan vågar visa sig. Allt är tyst och lugnt. Om man bortser från fågelsången. Kabblekan. Den röda träportalen och den japanska stenlyktan i dammen.

Mina steg ger avtryck i gräset. Som en snigels slemmiga spår.

Det är pingst. En morgon bland många och jag är vaken och kan urskilja det unika i stunden. Det formligen sjuder av liv och kraft. Den energi som utvecklas eller åtgår vid framfödandet av ett endaste blad, av allt gräs, ja av allt som lever måste ju sammantaget, slår det mig, motsvara en kraft av alldeles oerhörda dimensioner.  Mest märkligt av allt är ju egentligen att det sköter sig alldeles självt.

Fast utan vatten skulle  det inte gå så bra. Jag läser boken om Viktor Schauberger*, den Österrikiska jägmästaren som under första halvan av 1900-talet lite förenklat hävdade att det bara fanns ett sätt utveckla på – att efterlikna naturen. Allt annat ledde på sikt till disintegration och förödelse. Vattnet och dess unika naturliga egenskaper var grunden för en sund utveckling. Vatten var inte ett medium vilket som helst utan hade oerhört speciella egenskaper när det fick verka utan skadlig inverkan av människan. Vid + 4 grader var det som mest potent och hade maximal lyftkraft. Så kunde det t.ex vid den temperaturen och om det fick löpa i speciella cirkelrörelser föra med sig bokstockar, vilka var tyngre än vatten. Viktor Schauberger byggde flottningsrännor på upp till 5 mil.  Han fick sina kunskaper genom att studera orörd skog, urskog som ännu fanns i Österrike vid början av 1900-talet. När regnet föll och vattnet fick absorberas i den naturliga skogen sjönk det ner i jorden och tog åt sig de viktiga näringsämnena. När det sedan mötte det varma i jordens djup steg åter vattnet och förde med sig näringen upp till de nivåer som trädens och växternas rötter kunde nå. Av detta följde att kalavverka blev direkt förödande för vattnet och dess viktiga funktion. I förlängningen skulle hela vårt kortsiktiga utvecklingstänkande bli förödande för jorden och mänskligheten hävdade Viktor Schauberger, som självklart blev kraftigt ifrågasatt av den tidens vetenskapsmän.

Jag blir hänförd och lite häpen när jag läser om Viktor Schauberger, för det är den förste som utrycker en del av det jag känner. Trots min skogliga utbildning. Det finns något fundamentalt fel. Jag har utbildat mig till jägmästare i tron att det jag fått lära mig var sant och riktigt. Att det var så som saker och ting skulle vara. Att de kunskaper om skog, natur, teknik och ekonomi som förmedlats var sanna!  Sanningar som kommit att prägla en stor del av min livsgärning. Och den självklarhet med vilket detta skedde fick mig att tro att det var sant. Inte ett ord om vattnet. Inte den minsta tvekan om annat än att lövträd skulle utrotas till förmån för gran och tall. Inte den minsta tvekan om annat än att kalhyggesbruk var den bästa metoden och att eventuella motståndare hånades och begabbades.

Kanske kan man säga att utbildningen till jägmästare under 1960-talet präglades av en oerhörd cynism och självgodhet. Respekten för livet fick man nog söka på annat ställe.  Vördnaden för naturen och dess lagar passade inte in i de strömningar som i själva verket bildade fundamentet till utbildningen till jägmästare, nämligen ekonomi och kortsiktigt ekonomiskt utbyte. Detta trots att vi fick lära oss att vår näring, skogsnäringen, verkligen var långsiktig eftersom det tog 100 stolta år av omsorgsfull vård för ett träd att bli avverkningsmoget.

Men eftersom ekonomin i själva verket var målet blev metoderna överordnade. Eftersom ekonomin ytterst drivs av de som tjänar på den kan det ju i själva verket ha varit så att mäktiga män tillät sig bli brickor i ett spel som de medvetet eller omedvetet vägrade att se.

Det spel som får sin ytterst obehagliga konsekvens i att skogskoncernen Stora Enso i själva verket förött sina resurser genom att göra mycket dåliga affärer och att dessutom dela ut dem till sina chefer och aktieägare. Den koncern som med berått mod lägger ner potenta fabriker och säger upp 1000-tals anställda för att förbättra lönsamheten.

Det var inte så väldigt länge sedan som 700-åriga STORA var världens äldsta aktiebolag med ett gott rykte både inom skogsbruket och internationellt.

Visst kan skogsnäringen fortsätta att slå sig för bröstet och hävda rätten till privilegier. Men hur blir det när Skogsstyrelsen döljer sanningen och landets lantbruksminister vägrar ta ansvar? Till vilka ska vi vanliga människor då sätta vårt hopp? Är det verkligen den här näringen som Sverige ska vara stolt över? Är det den här näringen som Sverige tjänar pengar på och som kommer svenska folket till godo? Är det den här näringen som har anledning att kräva speciell uppmärksamhet avseende billig energi?

Det ska samtidigt sägas att det finns många människor inom och utom näringen som brinner och kämpar för långsiktighet och ett klokt utnyttjande av våra gemensamma resurser.

Jag blir dessvärre själv medveten om att jag varit omedveten om vissa samband och att jag också är fånge i en tid av företeelser som jag inte vet hur jag och vi ska ta oss ur.

Lördag den 18 maj 2013. Kl 0710.

Den gyllene morgonen har grånat under upptornande moln. Ytan har förändrats, men under den dröjer Viktor Schaubergers tankar.

Torsdag den 23 maj 2013. Kl 1130

Så har Sverige åter blivit grönt. Två sångsvanar sveper över mossen. En ringduva flyger. Tranorna visar sin lilla bruna unge. Körsbärsblommorna har fallit till marken. Under tiden avfolkas det sköna glest befolkade Sveriges landsbygd alltmer medan de förtätade förorterna brinner. Vart är vi egentligen på väg?

 

Djupet i Gullvalla Mosse

 

De som ursprungligen bestämde sig för att dra länsväg  256 mellan Västerfärnebo och Sala rakt över Gullvalla mosse måste bestämt ha varit optimister.Sanningen är att vägbanan,särskilt höst och vår,stadigt är på väg att sjunka ner i mossen.Nya arbetslag med fyllnadsmassor och asfaltkokare gör vad de kan.Men sjunkandet verkar förbli konstant.

             För att undvika katastrofer – det kan ju öppna sig ett sänkhål – föreskriver Vägverket här 20 km i timmen över mossen och talar om bad maxvikten skall vara.Det finns ingen anledning att skämta med detta;Vägverket gör så gott det kan för att rädda liv och egendom.

             Det intressanta är att på detta unik ställe har man i varje riktning en skylt som säger att fartbegränsningen skall respekteras.

             Läran om hur normer är logiskt relaterade till varandra brukar kallas deontisk logik.Framstående svenska företrädare för denna filosofiska specialitet har varit Stig Kanger,G H von Wright och Lennart Åqvist. Jag undrar litet grann vad de skulle ha kunnat säga om det här. Vi har alltså en norm uttryckt av en symbol och normen är att här får man inte köra fortare än 20.Och sedan kompletteras normen alltså med en extra tavla som säger ungefär ”denna norm skall åtlydas”.

Det är naturligtvis en viktig insikt att en normativ utsaga  inte bär det normativa i sig. Någon använder en text för att varna eller förbjuda.Texten själv kan inte göra det.Texten vet inte att den är en text.

             När vi nu kompletterar den:

   (inte mer än 20 i timmen) och åtlyd (inte mer än 20 i timmen)

Kunde ju någon komma på att fråga om det räcker.Behövs det kanske inte ännu en skylt som talar om 

              Åtlyd {(inte mer än 20 i timmen) och åtlyd (inte mer än 20 i timmen)}

              Och ? Vad hjälper det ? Uppenbart finns det ingen plats för det normativa  i den normativa utsagans normerade innehåll. Här djupnar mossen betänkligt.