EN ILLUSION OCH DESS FRAMTID

1914 infördes registrering av spritköpare i Stockholm,1917
var vad som kallas Brattsystemet introducerat i dess helhet.
De äldsta delarna är nu nästan 100 år gamla.Under dessa hundra år har systemet knappast haft någon effekt på alkoholbruket i Sverige,ej heller på missbruket,men i avsevärd utsträckning stimulerat den obeskattade importen.Som den moderna informationsteknologin naturligtvis har avsevärt underlättat."Tekniken är alltid starkare än politiken" (Jan Stenbeck)
Idag (9.3.) kan en anonym ledarskribent i DN förfasa sig över en handfull liberaler som hotar "att underminera alkoholpolitiken".
Den skeptiske iakttagaren - en grupp till vilken vi gärna räknar oss - frågar sig hur länge en struts kan sitta med huvudet i sanden.Ännu ett århundrade ?

LESEPROBE v DAS LÄCHELN DER MITTSOMMERNACHT

Lars Gustafsson Agneta Blomqvist

DAS LÄCHELN DER MITTSOMMERNACHT

Bilder aus Schweden

Übersetzt von Verena Reichel

Hanser 2013


Leseprobe :

http://files.hanser.de/hanser/docs/20130219_2132199449-74_978-3-446-23978-4.pdf

Kongressåren

En forskare – som kanske  skulle må bra av att forska litet mera - Mikael Nilsson, har under stort ståhej lanserat idén att Herbert Tingstens publicistiska verksamhet var baserad på CIA-understöd. Till och med ett dokumentärprogram i radio var planerat kring den sensationlla upptäkten.

           Det har dock,meddelas det,uppskjutits på obestämd tid, sedan expertisen har visat hur litet Mikael Nilsson hade på fötterna.

           Bra så. Men för oss som var aktiva i press och litteratur på kultukongressernas tid väcker episoden både bisarra och komiska minnen.

           För den som kände Tingsten litet grann är det en  fullständigt absurd idé att denne – jag skulle nästan säga – fanatiske – motståndare tilll Sovjetdiktaturen och allt vad den stod  för ,skulle ha behövt extra uppmuntran av CIA för sin publicistiska verksamhet.Snarare hade han nog kunnat tjäna som en inspirationskälla för CIA.

           Bakgrunden är Tingstens kontakter med en för oss som var kulturellt aktiva på sextiotalet helt välbekant organisation, Kongressen för kulturens frihet. Kongressen, som hade sitt centrum i Paris ordnade symposier ,inte olika P.E.N.s rundabordsamtal och var framförallt viktig genom sina tidskrifter,framförallt Encounter,med Stephen Spender och Melvin Lasker som redaktörer. Encounter var viktig för tidens engelskspråkiga författare därför att den publicerade dem och ett viktigt inslag i debatten om demokratiernas överlevnad Men kongressen var också initiativtagare och sponsor till en rad andra tidskrifter  av liknande karaktär , Der Monat i Österrike,Transition i Uganda, och i Sverige Kulturkontakt. När det vid sextiotalets slut blev alltmera uppenbart att Kongressens beaktansvärda resurser till största delen kom från CIA:s anslag, blev situationen för dessa tidskrifter kontroversiell  och de lades så småningom ner. Något hade väl detta också att göra med ett förändrat internationellt läge.Det kalla kriget var inte längre riktigt lika kallt. Ingenting av detta var någon hemlighet.Till skillnad från Tingsten som aldrig var med som medlem och deltog i en enda av CCF-kongresserna som han i sina memoarer beskriver som alltför tråkig, var Ingemar Hedenius,Vilhelm Moberg ,Eyvind Johnson och Harry Martinsson medlemmar.Sekreterare var Birgitta Stenberg som har berättat  både roligt och totalt uppriktigt om denna period i en av sina självbiografiska böcker.

           Tingsten mottog brevledes kontinuerlig information om CCF:s aktiviteter och skrev artiklar i internationella tidskrifter med koppling till CCF, säger vår forskare.

           - Ja vem Fan gjorde inte det ?

           På BLM.s redaktion hade vi alla tidskrifterna och fick alla nyhetsbreven. I drivor.Naturligtvis fick vi också alla ”den andra sidans” publikationer.Särskilt minns jag den nästan intill vanvett tjatiga och partitrogna Chinese Literature som kom igång litet senare.Själv var jag litet för ung och oviktig för att inbjudas till CCF-kongresser,men hade säkert rest om jag blivit bjuden.Den litterära kvalitén på Encounter var i världsklass både när det gällde skönlitteratur och essäer i olika ämnen och det var prestige i att skriva där.

           Hela den kulturella kapplöpningen mellan olika så kallade samhällssystem – av vilka det ena var ett totalitärt imperium och det andra en skäligen osorterad samling demokratier och halvdemokratier av olika modell, tog sig ofta komiska uttryck. Om Herbert Tingsten var CIA-agent vid sextiotalets mitt,kan det nog med samma kriterier hävdas att författaren och BLM-redaktören Gustafsson var KGB-agent. Jag fick aldrig tillfälle  tror jag – att inta CIA-subventionerade middagar,men däremot har jag ett par gånger bott på lyxhotell vid Spanska Trappan i Rom på ryska arbetares bekostnad och diskuterat kulturen med Jean Paul Sartre och Hans magnus Enzensberger på ett palats i Rom.Med den saken förhöll det sig så här.

           Med de olika makternas försök att influera författare, konstnärer och publicister och vinna dem och deras sympatier för sina syften ,var det ju så att de uppvaktade snillena tyvärr var individualister och visade en total oförmåga att hålla sams inom de organisationer som inrättats för dem.Ofta med löjeväckande resultat.Kommittén för kulturens frihet var naturligtvis ingen CIA-organisation ( som DN påstår i en okunnig rubrik ) utan en av CIA delvis subventionerad organisation. Och det visade sig snart nog. Den nu så plötsligt aktuelle Tingsten (Är det på grund av en ny, avslöjande bok om DDR-inflytandet i Sverige som detta nonsens har kommit upp ?) anförtrodde Ingemar Hedenius att han blev så förargad över tredjeståndpunktarandan i det möte där han deltog att han drog sig tillbaka till sitt hotellrum för att dricka brännvin.

           På andra sidan uppvaktades P.E.N. International livligt och tilläts till och med att hålla ett möte i Budapest 1963.Ett par år senare när P.E.N. International hade lyckats reta upp den sovjetiska litteraturmyndigheten genom att fortsätta protestera om fängslande författare och censur, grundade Moskva sin motorganisation-

Communita Europea degli Scrittori.Den träffades ett par gånger i Rom.(Om detta har jag skrivit litet utförligare i kapitlet ”Den italienska korven” i ”Fru Blomqvists kokbok”.)

           P.E.N.s nya rival höll i två år tills de sovjetryska författarna Sinjavski och Daniel råkade ut för förföljelse. Då tog presidenten i Communita,professor GianCarlo Vigorelli och med honom hela den nya organisationen helt överraskande initiativet till en kraftfull protest mot den sovjetiska litteraturdiktaturen.Så långt jag kunde överblicka situationen var det slutet på de storskaliga försöken att engagera litteraturen i det kalla kriget.