Friday, April 30, 2010
Ett meningsfullt liv
1. En ö där invånarna lever på att tvätta åt varandra
Vår existens som levande,tänkande ,uttolkande, varelser, är prekär och gåtfull. Vi lever i en fysikalisk värld, som bara blir mera gåtfull ju mer vi lär känna den. Enligt åtminstone två moderna kosmologiska teorier kommer detta universum över tid att utvecklas så att det blir totalt ogästvänligt för allt liv,allteftersom det alltmer tunnas ut och delar upp sig i olika bubblor på ofattbara avstånd från varandra.
Varför skulle vi inte fråga efter livets mening ? Vår individuella mening och vår meningsfullhet som tänkande och interpreterande del av detta världsallt där vi inte förefaller ha någon verklig funktion, inbjuder till sådana frågor. Nej, förefaller göra dem helt nödvändiga.
Individens meningsfullhet och människosläktets är möjligen två olika saker. Om människosläktets totala historiska existens har en mening , följer det ju att alla människors liv har en mening som är
avledd från den allmänna meningen. Ett sådant sätt att se på saken,särskilt vanligt kanske i prästerliga sammanhang,tenderar att göra problemet trivialt.Om allt som händer i världshistorien,positivt som negativt , har en mening ,d.v.s. medverkar tilll ett av Gud fastlagt mål är det ju omöjligt att bli meningslös.Hannibal och Caesar,Kubilai Khan och plåtslagare Claesson i Hallstahammar,ond som god,alla lever meningsfullt vare sig de vet det eller inte.Om vi går från en sådan universell idé om meningsfullhet,som i grunden inte uträttar särskilt mycket,till en individuell,svänger problemet våldsamt.Nu måste meningsfullheten i varje enskilt liv motiveras för sig och kan inte härledas ur något annat.
Men om bara några människors liv är meningsfulla , är det då tillräckligt skäl att säga att hela släktets existens är meningsfull ? Motiverar Newtons Principia eller Bachs cellosviter verkligen mänsklighetens existens ? Kan de på minsta sätt uppväga de ohyggliga mängder av meningslöshet och lidande som världshistorien innehåller ?
Det är inte lätt att svara på det.
*
Vi finner dock överraskande många som är mer än villiga att svara oss på våra meningsfrågor.I högmässopredikningar, i patriotiska tal, i psykoterapeutisk litteratur för massdistribution. Men de flesta svaren är så uppenbart bristfälliga att vi nog är beredda att omedelbart lägga dem åt sidan.
Livets mening är att sätta barn till världen.
Förträffligt ! Och vad är meningen med barnens liv ?
Livets mening består i att hjälpa och glädja de andra människorna
Utmärkt ! Men var är då meningen md de andra människornas liv ? Är detta inte nationalekonomernas gamla roliga exempel på en improduktiv ekonomi:ön där invånarna lever på att tvätta varandras kläder?
Livets mening består i att i görligaste mån förverkliga våra inneboende resurser.
Så att människor som inte gör det är alltså meningslösa ? Jag vägrar att acceptera att Stalin skulle ha varit mera meningsfull än Plåtslagare Claesson i Hallstahammar.Men jag tror att den förre i mycket högre grad fick tillfälle att utveckla sin egenart och sina speciella talanger än plåtslagarmästarn..
Livets mening består i att vara med och och förbättra kommande släktens liv genom samhällsbygge.
Och de kommande släktenas mening ?
Livets mening består i de njutningar det möjliggör:mat,dryck,skönhetsupplevelser och framförallt;den sexuella lusten.
Utmärkt.Men varför måste en njutning vara meningsfull ? En smärta blir ju inte mindre smärtsam för att den är meningslös . "Mening" förefaller inte lägga något till eller ta något ifrån smärt och lustupplevelser.
Här har vi hela problematiken med känslan av meningslöshet respektive meningslösheten själv.
Det förefaller ju rimligt att säga att det finns vissa erfarenheter som man inte kan missta sig om.Om man upplever smärta kan man knappast tänka sig att man i själva verket misstar sig.Att säga:det känns som om det gjorde ont men egentligen gör det inte ont,vore absurt.Smärta förefaller vara detsamma som smärtupplevelsen.(Problemet har ingående diskuterats bland annat av G.E.Moore.)
Är meningsfullhet detsamma som upplevelsen av meningsfullhet ?
Det förefaller mig fullständigt orimligt. Naturligtvis kan man vara upptagen av en aktivitet som man uppfattar som meningsfull utan att den är det. Det händer mig ibland att jag upplever en känsla av djup solid meningsfullhet när jag lyckas returnera en tenniserve med en djup väl skruvad backhand som bringar motspelaren helt ur balans.Försöker jag analysera denna upplevelse finner jag att den har någonting med "ögonblickets fullhet" att göra.
Exemplet är avsiktligt litet bisarrt.Egendomligt abstrakt.Likafullt existerar denna upplevelse.Kanske borde jag hellre säga att i det ögonblick jag på djupet iner att jag älskar en annan människa kan älska henne,finns denna känsla av djup meningsfullhet där.Som är ögonblickets fullhet.
Det känns som om jag vore helt och hållet inne i min tid i en sådan situation.Den sexuella orgasmen är naturligtvis under totala omständigheter ett annat exempel,men den har så många egenheter att den knappast kan behandlas annat än på sina egna premisser.
Och den depressive uppfattar kanske dag efter dag som totalt meningslösa medan han faktiskt under tiden frambringar något som har mening. D.v.s. han upptäcker senare att det han gjorde var meningsfullt.Vad skulle det innebära ? Att känslan av meningslöshet var illusorisk.
Ja - varför skulle meningslöshet vara en känsla ?
De flesta meningssvaren förefaller leda till vad logikerna kallar en infinit regress,d.v.s. ett svar som bara flyttar frågan ett led vidare i en till synes ändlös serie;
Vad är meningen med A ?
- B.
Och vad är meningen med B ?
- C
Etc. I Oändlighet.
Och leder inte svaren inte till oändliga upprepningar består de av en plattityd,d.v.s. ett svar som alls inte är ett svar.
Det förevarande är meningsfullt eftersom det föreligger. Något skäl måste det väl finnas till att detta stora till synes tomma universum innehåller tänkande liv.Det som hände måste vara meningsfullt eftersom det hände.En lära som kommer nära Hegels historiefilosofi ,men som inte blir mindre platt för det.
Uppenbart måste vi göra oss en mera precis uppfattning om vad det skulle innebära om världshistorien är meningsfull, respektive om någon har levat ett meningsfullt liv.
Som vi har lärt oss ifrån Aristoteles ,kan det ofta vara ett bra test på att ett påstående inte är nonsens att fråga vad det skulle innebära om dess negation vore sann. I stället för att fråga vad som utmärker ett meningsfullt liv kan vi i stället fråga:
Vad skulle det innebära att någon levde ett meningslöst liv ?
Den till synes enkla frågan efter mening löser då snabbt upp sig i olika sätt att fråga,som verkar ha mindre med varandra att göra .
2. Ändamålsenlighet
I den gamla redskapsboden i Sörby,som tillhörde min pappas sommarställe, ligger det ,och hänger ,en mångfald av redskap och verktyg ifrån många olika ägare och år,några av dem enkla och begripliga som hammare och normala tänger,andra ålderdomliga och inte alls omedelbart fattbara. En liten tång vars käkar ser ut som fågelnäbbar,runda men så att de fattar mot varandra.En vass skarp krok i ändan på en lång stång. O. s. v. Det är då meningsfullt att fråga om ett sådant verktyg:
Vad är meningen med det här ?
Och ett acceptabelt svar,låt oss säga för tången, som jag nyss beskrev,vore kanske: jo med den här rullar man upp plåten till en fals när man installerar häng- och stuprännor..
Det kan vara värt att lägga märke till att detta inte är detsamma som att säga : med den här kan man rulla upp plåten till en fals. Den första förklaringen sätter in verktyget i en institutionell kontext.Tången hör hemma i ett gammalt plåtslageri och den är avsedd att användas tillsammans med sådana andra verktyg och material som fanns där.
Man kan använda en kam till att sprätta upp en bok eller ett stämjärn som skruvmejsel.Med det är inte de institutionellt etablerade användningarna. Det är inte meningen med stämjärnet. Som mycket riktigt snabbt blir skämt om vi använder det till uppgifter som det inte var avsett för.
Vad skall vi jämföra situationen med ?Kanske att låna in ett citat på ett språk i en skrift som är skriven på ett annat ? Citatet , låt oss säga ett latinskt citat i en svensk text,någonting i stil med Pluralitas non est ponenda sine necessitate har i bästa fall en mening i vår text.Men bara därför att det har en mening i en annan text. Hade det ingen mening där skulle det inte ha en mening i vårt språk heller. Dess meningsfullhet är härledd ur ett annat språk.Stämjärnets ändamålsenlighet som skruvmejsel är är härledd ur ett annat sammanhang än skruvandets.
I det senare fallet var det inte "menat" att fungera riktigt så,men vi gav det en ny mening.
Kan man se "mening" i uttrycket "livets mening" som något i stil med sammanhangslig ändamålsenlighet ?
*
Enskilda liv kan uppenbart "begagnas" för olika ändamål.Människor kan bli användbara soldater,arbetskrafter,slavar,sexualobjekt.Men hela frågan om livets mening ställer sig i det ögonblick vi inte accepterar dessa härledda ändamålsenligheter.Livets mening får inte vara något i stil med att använda stämjärnet till skruvmejsel. Meningen med vårt liv kan knappast bestå i att vi utnyttjas,begagnas,sätts i verksamhet för det ena eller det andra.Människor är inte verktyg,men kan begagnas som sådana,med ,eller i sämsta fall mot, deras eget medgivande.
När vi frågar efter meningen måste vi fråga efter en ändamålsenlighet som inte är härledd ur någon annan.
Det är återigen svårt att tänka sig ett svar som varken är banalt eller rekursivt. Svar av typen:
För att förverkliga Guds plan
För att bli alltmera mänsklig
För att utveckla ett högre medvetande om universum
låter alla mycket stiliga men öppnar alla för nya meningsfrågor. En mänsklig hand är uppenbart ändamålsenlig i människans sammanhang,ögat är det,örat är det.Men människan som helhet ?
Vi kommer här nära en religiös fråga.Kan en gud eller Gud föreskriva oss en uppgift som gör oss till verktyg,fastän människor inte kan det ? Skulle en önskan att bruka oss som ur en en gudomlig utomvärldslig plan ha en högre auktoritet än människors försök att nyttiggöra oss ?
Det är svårt att se annat än en ny rekursion här: den kritiske kan alltid fråga som Voltaire och Marquis de Sade faktiskt gör :om det finns en gudomlig plan för den mänskliga historien,vari består då dess ändamålsenlighet ?
För att sammanfatta.Mycket talar för att en bild håller oss fången;bilden av verktyget. ? Kanske är människan helt enkelt sitt eget ändamål ? Kanske är sådana begrepp som ändamål och ändamålsenlighet helt oskarpa verktyg för att handskas med ett uttryck som "ett meningsfullt liv" ?
3. Interpreterbarhet
I en rad västerländska språk är ordet "mening" dubbeltydigt.Den ena betydelsen har med avsikter och ändamål att göra och den andra med begriplighet.
Detta blir mycket tydligt om vi tänker på en sådan fråga som "Vad menade hon ?" Den kan vara en begäran om en förklaring av vad den talande ville ha uträttat,(ville hon ha kaffe eller té ?) men den kan också vara en begäran att få det som den talande sade översatt i andra, för den frågande kanske begripligare ord.Den talande producerade ett stycke språk ,men avsikten var inte att producera ett stycke språk utan att få fram en kopp kaffe .Begripligheten var ett verktyg för att förverkliga ett ändamål.Yttrandet var en handling,en språkakt.Men den krävde en del saker för att lyckligt genomföras,däribland ett begripligt språk.
Det är inte alltid lätt att skilja språket från språkakten.Utan begriplighet blir ingenting uträttat .Men är inte begripligheten hos ett stycke språk egentligen
helt beroende av vad det vill uträtta ? Kanske kan ordet "mena" ha två olika betydelser,men i så fall är de inte helt olika.
Språkliga satser har inte mening. Mina böcker vet inte att de är böcker och kan inte tala om det heller.Det gäller all normal språkanvändning.Fonem och grafem har ingen självständig existens som förmedlare av mening. Vi använder dem,tillgriper dem,för att skapa mening.Ingen rad av bokstäver eller språkljud har någonsin uttryckt en tanke.Det är vi som använder dem till att uttrycka tankar.Detta brukar kallas språkaktsteori .
Kan möjligen detta att begripa en text fungera som en bättre metafor för att finna livets mening än detta att finna ett verktyg och lura ut vilket ändamål det var avsett för ?
När till exempel Jesus säger i Bergspredikan "De sista skola varda de första" kan man alltså fråga: Vad ville han uppnå ? Vad var syftet ? Eller man kan fråga: Vari består detta yttrandes begriplighet ? Hur skulle vi formulera denna sats med våra egna ord ?
En begäran om svar på dessa frågor är en begäran om en tolkning av den gåtfulla satsen .
Tolkning är - som bekant - också det ett ytterst problematiskt område.
Vad skulle det innebära att ställa frågan om livets - det individuella livets eller människolivets - meningsfullhet som en tolkningsfråga ? Vad skulle det innebär att säga att om livet saknar mening är det meningslöst på samma sätt som en nonsenssats är meningslös?
Ja,det vet till exempel Shakespeare, en kanonisk diktare, vars centrala tema i själva verket är meningslösheten.När MacBeth i i Akt V scen v,uttalar de berömda orden,som egendomligt kan det tyckas,varje barn i en engelskspråkig skola förr eller senare får lära sig:
"And all our yesterdays have lighted fools
The way to dusty death.Out,out brief candle!
Life´s but a walking shadow;a poor player,
That struts and frets his hour upon the stage,
And then is heard no:it is a tale
Told by an idiot,full of sound and fury,
Signifying nothing.",
behandlar han faktiskt frågan om livets mening som om den vore en tolkningsfråga.Han säger att livet är obegripligt.Livet är en dåre som talar obegripligt ! På ett sätt som är typiskt för Shakespeare låter han denna tanke genomlöpa en rad metaforer tills den kristalliseras i en sista sammanfattande bild:livet är en högljudd,larmande berättelse,som ingenting alls betyder utöver sig själv. En nonsenssats,kunde man alltså säga.
Om Shakespeare misstar sig och livets bullersamma mångfald verkligen har en uttolkbar mening - vad skulle det innebära ?
4.Den “paranoida” lösningen
Vid alldagliga resonemang om begriplighet och tolkning utgår vi naturligt från att budskapet har en avsändarmening och en mottagarmening och att en lyckad kommunikationsakt består i att mottagarmeningen på något sätt (som inte är alldeles lätt att reda ut) återspeglar avsändarmeningen.Detta betraktelsesätt är språkaktsorienterat;det utgår från att ett budskap är meningsfullt om och endast om någon har använt det till att mena någonting med det.
Att en yttre makt använder våra liv som ett slags språk för att förmedla ett budskap till oss är ett typiskt religiöst antagande. Detta slags tänkande finns i Gamla Testamentets berättelser.Ett extremt exempel är naturligtvis den - för mångas uppfattning - patologiska - världsbild som växer fram i August Strindbergs märkliga roman "Inferno".Inget sammanhang,ingen händelse,inte ens ett bortkastat papper på en parisgata ,är för obetydligt för att förbigås.Allt bär budskap från de osynliga Makter under vilkas beskydd och bestraffning huvudpersonen ser sig. Någon samtalar , varnar och ger råd genom en med pedantisk noggrannhet avläst vardag.Världen blir till skrift.
Karakteristiskt för denna allegoriska utläggning av livet är att varje upplevelse uppfattas som om den ingick i ett komplicerat men läsbart budskap.Allting stämmer ! Det är denna detalj som har kommit åtskilliga strindbergsforskare att gissa på en psykos,en paranolid episod i diktarens liv. Men gammaltestamentliga texter med motsvarande struktur ,säg Jobs Bok ,brukar vi ju normalt inte läsa som ett psykotiska dokument .Det är uppenbart att paranoia är ett sjukdomstillstånd men att det också kan vara en stilart.
Ett typiskt fragment ur Strindbergs "Inferno" kan se ut så här:
"En ung man lägger en sou på mitt bord med en gest som jag icke begrep .
Som främling,ensam i enmänniskohop,vågar jag ej bråka.Men förblindad av vrede söker jag reda ut vad som tilldragit sig.
- Han ger en sou åt mig som åt en tiggare !
Tiggare ! det var den dolk som jag borrar in i mitt bröst.Tiggare! ja ty du förtjänar ingenting och...
Kyparen kommer och erbjuder mig en bättre plats och jag låter slanten ligga på bordet.Kyparen bär den till mig ,vilken skymf!och låter mig i hövliga ordalag veta att den unge mannen hade plockat uppmyntet under mitt bord i tron att det tillhörde mig.
Jag skämdes!och för att stilla min vrede beställer jag en absint till.
Absinten är på sin plats och allt är förträffligt,då en otäck stank av svavelammonium hotar att kväva mig.
Vad det var !Någonting helt naturligt,inget mirakel,icke ett spår av elakhet...en avloppsbrunn utmynnande vid trottoarkanten där min stol var placerad.
Då först börjar jag fatta att de goda andarne avsåg att befria mig från en last som för till dårhuset!Välsigna Försynen som räddat Dig ! (Inferno.Nationalupplagan.s.109)
Allt är här mycket typiskt för infernoromanen,inklusive det mycket pietitiska slutet på episoden som snarast tycks höra hemma i ett svenskt bönehus.Intressant,ur vårt perspektiv,är naturligtvis den enorma tolkningsvilja som vill göra varje episod till ett tecken.Den vardagliga,eller kanske inte alldeles vardagliga, världen får en undermening,blir till text.
Estetiken i detta är symbolismens;vi känner igen korrespondensläror av olika slag,från Swedenborg och Linné till 1800-talets mera estetiska symbolism.Linné i "Nemesis Divina" ,denna märkliga samling av "fallredogörelser" över mänskliga öden som han har mött, meddelar dessa livsberättelser i den uttryckliga avsikten att de skall läsas som en skrift.De öden som drabbar människorna är en läsbar avbildning av deras dygder och förtjänster ,laster och brott.
"Cronhielm
Cronielm (riksrådets son)råkar på siön en bonde,som med sin drög kiörer emot hans släda.Grefw.stryker bonden ett slag öfwer hufdet att han dör.Gref.går ifrån sig saken,som bonden skola sofwande kiört med hufwudet emot grefwens släda.
Äfter några åhr reser gr.samma wäg öfwer isen.Natten för ut hade slagit sig en vråk öfwer isen.Just på samma ställe där gre.kiörer neder,war rummet,där bonden förut blef ihälslagen.Drängen kommer lätt upp och hästen också.Drängen säker hielpa gr.på alt sätt,men kommer aldrig åt.Grefwen ropar;jag ser Guds hämd på detta stället,och drunknar."
("Nemesis Divina" Elis Malmeströms utgåva)
*
Det här är ett annat slags "mening" än den instrumentella.Livet blir en läsbar text .Det är inte längre så att allting tjänar utan här är det så att allting stämmer.Ödena blir läsbara.
Men motsvarar detta slags läsbarhet bättre våra förväntningar på en förnuftig förklaring av "livets mening" ? Är inte det problematiska med detta slags livsutläggning att den är alldeles för bra,alltför komplett.Driven in i detalj blir denna tolkning mekanisk.Antagandet av att alla signaler kommer utifrån, i Strindbergs fall från "de goda andarna" förvandlar livet till ett slags marionettartat deterministiskt spel .Hela livet förvandlas till ett slags automatism. (Och kanske var det precis så Linné såg det. )Vem vill vara en spegel ? Är en spegels liv meningsfullt ? Den återger ju bara vad som faller i den.
5.Dörren är här.Använd den !
Men behöver vi verkligen en metafysisk avsändare av strindbergtypen eller linnétypen för att läsa mening ur våra liv ,det vill säga att uttolka dem ? ? Skulle vi möjligen själva kunna ikläda oss både avsändarens och mottagarens roll ? Lars Bäckström ,en uppsalapoet ,skrev en gång den anmärkningsvärda raden:
"Livets mening får du alltså själv bestå!"
Observera att här är det inte så som hos Strindberg eller Linné, att allting stämmer.Denna metod är inte paranoid,den skiljer mellan det som är läsbart och det som inte är det.
Det är möjligen något sådant Friedrich Nietzsche har i tankarna när han talar om den antika kärleken till det egna ödet, amor fati. Att finna mening i våra liv skulle då bli en kreativ verksamhet En uttolkning eller läsning av livet där vi själva både är avsändare och mottagare.
(Ur en eventuellt kommande bok om livsfilosofi)
Thursday, April 15, 2010
Three Novels now available in new editions
My short novels - "The Death of a Beekeeper",the "Afternoon of a Tiler","The Tennisplayers" are since years available in English,German,Dutch,Italian,Spanish and Russian through Amazon.com.It is my pleasure to announce that now they are also available in the original Swedish as print-on-demand editions (with very creative covers by Mr Joen Gustafsson) See www.dejavubook.se or visit a competent bookshop like Hedengrens or Söderbokhandeln where you can order.It is my intention ,if this works out well,to place some further books with dejavu;a "Poetic" and a collection of essays on "The Philosophy of Ordinary Life"
"Fru Sorgedahls vackra vita armar" is now available in the general bookmarket as paperback.
"Fru Sorgedahls vackra vita armar" is now available in the general bookmarket as paperback.
Tuesday, April 13, 2010
När tystnaden överröstar allt
Max Frisch ,den store schweizaren, som jag umgicks mycket med på sjuttiotalet, brukade tala om ett bisarrt missöde som faktiskt kan hända en alltför tankspridd dramatiker.En bifigur,låt oss säga en assistent av något slag,vars entré består i att överlämna ett brev,avförs inte i rätt ögonblick från scenen med en inskriven sorti,utan blir stående där,kvarglömd av författaren .Vad händer då ? Den tyste aktören kommer att för varje minut växa i betydelse tills hans närvaro överskuggar allt annat som händer på scenen. Hans tystnad kommer att väga tyngre än allt som sägs.
För att förebygga sådant brukade Max bygga upp en liten scen av kartong där alla roller representerades av små platta figurer på korkfötter.
Komiskt ? Inte alltid.Inte utanför scenen.Den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak,fängslad sedan åratal under livshotande betingelser av en förbrytarregim i Eritrea börjar nu med sin frånvaro få dem som i Stockholm bär ansvaret för hans medborgarrätt att allt snabbare upplösas i konturerna och drabbas av en tilltagande overklighet.Isaaks alltmera öronbedövande frånvaro reducerar deras närvaro till ett tomt paragrafgrin,inte olikt Cheshirekattens leende hos Lewis Caroll,som hänger kvar sedan katten försvunnit.
Dawit Isaak är en svensk medborgare.Han har de medborgerliga rättigheter som svensk grundlag och dess konsekvenser tillförsäkrar honom.Och de kan inte resoneras bort med konsulära finesser.
Det har påpekats att den påfallande svenska trögheten att ta itu med internationella krigsförbrytare kan ha något att göra med den bisarra rättsfilosofi,nämligen Axel Hägerströms,Lundstedts och Olivecronas så kallade rättspositivism som präglade fyrtio- och femtiotalens juristutbildning.I motsats till den normala uppfattningen i västerländska demokratier uppfattades rättigheter i svensk lagstiftning inte som oförytterliga realiteter utan som ett slags verkningsfulla illusioner,men egentligen bara uttryck för en för tillfäller rådande maktsituation.Denna bisarra och filosofiskt ohållbara lära förefaller återigen spöka i fallet Dawiit Isaak.
En välinformerad expressenkollega,Niklas Svensson,kunde berätta i en artikel (Expressen 9.4.) att den interna diskussionen på Utrikesdepartementet har lett till en splittring i två läger:de som inser att det skäligen exmpellösa eritreanska rättsövergreppet mot en svensk medborgare är en politisk sak och den besynnerliga fraktion som fortfarande intalar sig att nidingsdådet är en konsulär,d.v.s. teknisk fråga.
Om detta är ju bara att säga att vad som är en politisk fråga bestämmer svenska folket och ingen arbetsgrupp av dess betalda tjänare på UD.Om de stigande rykten som nu hörs,skulle visa sig riktiga,nämligen att svenska olje- och mineralintressen i området har med den svenska oviljan att göra det enda rätta att göra – att inställa all ekonomisk hjälp till Eritrea och att föranleda EU att göra detsamma - då har vi onekeligen en stor politisk fråga.Och den växer med varje dag av tystnad.
Och det kanske är värt att påpeka att i samband med riksdagsval kan politiska frågor faktiskt få en viss betydelse.
För att förebygga sådant brukade Max bygga upp en liten scen av kartong där alla roller representerades av små platta figurer på korkfötter.
Komiskt ? Inte alltid.Inte utanför scenen.Den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak,fängslad sedan åratal under livshotande betingelser av en förbrytarregim i Eritrea börjar nu med sin frånvaro få dem som i Stockholm bär ansvaret för hans medborgarrätt att allt snabbare upplösas i konturerna och drabbas av en tilltagande overklighet.Isaaks alltmera öronbedövande frånvaro reducerar deras närvaro till ett tomt paragrafgrin,inte olikt Cheshirekattens leende hos Lewis Caroll,som hänger kvar sedan katten försvunnit.
Dawit Isaak är en svensk medborgare.Han har de medborgerliga rättigheter som svensk grundlag och dess konsekvenser tillförsäkrar honom.Och de kan inte resoneras bort med konsulära finesser.
Det har påpekats att den påfallande svenska trögheten att ta itu med internationella krigsförbrytare kan ha något att göra med den bisarra rättsfilosofi,nämligen Axel Hägerströms,Lundstedts och Olivecronas så kallade rättspositivism som präglade fyrtio- och femtiotalens juristutbildning.I motsats till den normala uppfattningen i västerländska demokratier uppfattades rättigheter i svensk lagstiftning inte som oförytterliga realiteter utan som ett slags verkningsfulla illusioner,men egentligen bara uttryck för en för tillfäller rådande maktsituation.Denna bisarra och filosofiskt ohållbara lära förefaller återigen spöka i fallet Dawiit Isaak.
En välinformerad expressenkollega,Niklas Svensson,kunde berätta i en artikel (Expressen 9.4.) att den interna diskussionen på Utrikesdepartementet har lett till en splittring i två läger:de som inser att det skäligen exmpellösa eritreanska rättsövergreppet mot en svensk medborgare är en politisk sak och den besynnerliga fraktion som fortfarande intalar sig att nidingsdådet är en konsulär,d.v.s. teknisk fråga.
Om detta är ju bara att säga att vad som är en politisk fråga bestämmer svenska folket och ingen arbetsgrupp av dess betalda tjänare på UD.Om de stigande rykten som nu hörs,skulle visa sig riktiga,nämligen att svenska olje- och mineralintressen i området har med den svenska oviljan att göra det enda rätta att göra – att inställa all ekonomisk hjälp till Eritrea och att föranleda EU att göra detsamma - då har vi onekeligen en stor politisk fråga.Och den växer med varje dag av tystnad.
Och det kanske är värt att påpeka att i samband med riksdagsval kan politiska frågor faktiskt få en viss betydelse.
Friday, April 2, 2010
Om lyrisk evidens
”- och tysta som Egyptens präster begynte stjärnorna sitt tåg”
(Esaias Tegnér)
I det följande skall jag försöka argumentera för ståndpunkten att metaforer - inte alla metaforer,men en delmängd av dem, de som jag har kallat de framgångsrika - faktiskt kan tillföra oss kunskap.Det innebär att kunskap kan överföras med andra språkliga medel än med satser som uttrycker verifierbara påståenden.Eftersom konsten innehåller metaforer (både språkliga och i andra former av bilder) har detta stor betydelse om man vill hävda att konsten är en kunskapskälla.
Ett sådant påstående är logiskt starkt nog att dra upp en viktig idéhistorisk skiljelinje, där vi på den ena sidan finner så olika tänkare som Aristoteles, Chladenius, Schopenhauer,Max Black,Martha Nussbaum och naturligtvis Hans Larsson, i det ena lägretsidan, - Platon, Frege och Carnap-Tarski i det andra.
*
Mycket men inte allt – och det är det viktiga - i Hans Larssons ”Poesins logik” kan te sig något ålderstiget. Den lilla boken med den stora tesen att poesin har en kognitiv funktion,att den är en kunskapskälla, kom 1914. Det innebär att författaren av kronologiska skäl missade nästan allt av den senfärdiga svenska modernismen. Hans Larssons illustrationsmaterial är väsentligen svenskt och i någon liten mån tyskt.Det innebär till exempel att ett sådant avsnitt där han diskuterar det poetiska ordvalet och finner att ”Poeten” föredrar stavkarl,gångare,dväljas och ånghäst framför tiggare,häst,vistas och lokomotiv, inte så lätt kan engagera oss.
Men det kan onekeligen en rad andra av bokens frågor.Det för en modern läsare mest centrala avsnittet är nog det som behandlar bildens roll i dikten.
Filosofen gör alla de vanliga iakttagelserna: att språket ända ner i sin grundstruktur är baserat på konkreta,sinnliga upplevelser som är till den grad etablerade att vi snarare upplever dem som abstrakta begrepp. ”Begripa”,”förutsätta”, ”fatta” o.s.v. De visuella metaforerna bildar ett lika rikt och effektivt fält som de taktila:”inse”,”förutse”,
”fokusera” o.s.v. Sådana metaforer som kristalliserats till universalia, kallar Larsson med ett träffande ord för ”grundmetaforer”. De är nödvändiga för poesin,som för all annan språklig diskurs.Larsson tycks luta åt den uppfattningen att språket egentligen inte kan förmedla någonting om det inte sker i bilder.Men dessa grundmetaforer är inte vad vi menar med den poetiska bilden.
Grundmetaforerna är nedslitna ;vi uppfattar inte längre den taktila undermeningen i ord som begripa,omfatta,handha, inte den visuella metaforen som är gömd i ord som inse,varsebli,förbise.
Den poetiskt framgångsrika metaforen måste rymma ett element av överraskning.
Människolivet flyr som röken i väder
står det i Stiernhielms Herkules i min modernisering .Detta är en enkel och utomordentligt övertygande metafor.Den är med andra ord vad jag i det här resonemanget har kallat framgångsrik.Den etablerar en förbindelse mellan två begreppsfält.Eller synliggör den en förbindelse som redan fanns där ?
En lysande bild hos Tegnér:
”- och tysta som Egyptens präster begynte stjärnorna sitt tåg”
väckte indignation hos en och annan vän av ordning i poetens samtid. Voro inte stjärnorna mera välbekanta än skridandet hos
Egyptens präster ? , frågade den tröttsamme Vilhelm Fredrik Palmblad. Just genom att avbilda något välkänt som något mindre välbekant blir den poetiska bilden effektiv,invänder Hans Larsson.
Den framgångsrika poetiska bilden överbryggar perceptionens begränsningar. Den överraskar inte bara.Denger oss en evidenskänsla inte olik den som vi erfar inför det konklusiva matematiska beviset: det finns ingenting att tillägga.
Språkakter kan vara framgångsrika eller misslyckas. Den empiriska utsagan ”Katten sitter på mattan” är framgångsrik
om det är fallet att katten sitter på mattan. Och märk väl:om avsikten är att tala om hur det är.Även lögner är språkakter och kan vara mer eller mindre framgångsrika. ”Katten sitter på mattan” är en framgångsrik lögn ,om och endast om katten inte sitter på mattan.
Den teoretiska utsagan”Det finns inget högsta primtal” är mycket svårhanterligare.Det går ju inte att överblicka de naturliga talens transfinita serie.Alltså måste vi bevisa satsens sanning på ett annat sätt:vi visar att dess negation leder till en självmotsägelse.Vilket var Euklides sätt att hantera detta.
Robert Nozick , en alltför tidigt bortgången briljant ung harvardfilosof,inledde sin Philosophical Explanations år 1982
med en diskurs över skillnaden mellan filosofiska bevis och filosofiska förklaringar,där han uttryckte ett slags snarast intuitiv motvilja mot det element av tvång som ingår i det konklusiva beviset.Det har en fundamental likhet med mattsituationen på schackbrädan.Det finns inget mer att göra.Det finns inget mer att tillägga . Det finns – om vi får följa Nozick, - ett element av kapitulation i vårt godtagande av det konklusiva argumentet.
Förklaringen därmeot tvingar oss inte .Den vinner oss på sin sida,menar Nozick.Distinktionen kan ibland förefalla skäligen subtil.Hur är det med:
Om A är större än B ,och B är större än C,så är A större än C?
Är det ett bevis eller en förklaring ? Det är något som uppenbart kan användas i ett bevis,givna de andra premisserna,där det ingår att A,B, och C existerar och att A är större än B och B större än C. Förklaring ? Ja påståendet är konklusivt,det är något som omedelbart inses,det kräver ingen övertalning,givet en standardiserad mottagare. Skall vi förstå Nozick så att en förklaring är något vi accepterar, medan ett bevis är något som inte lämnar oss någon utväg ?
*
Hur är det nu med sådana utsagor som är utmärkande för, eller som vi oftast hittar, i poesi ? Hur ser lyrikens motsvarighet,till matematikens konklusivitet,ut ? Finns det något sådant om lyrisk evidens ?
”Buskarna dignar i mörkret” – det här är ett utmärkt exempel på en poetisk metafor.(Upphovsmannen är,som alla minns Tomas Tranströmer) Metaforen är oförmedlad,d.v.s. här finns inget "som" eller "lik" som varnar oss att det är en jämförelse vi har att göra med. Jämförelsen presenterar sig inte som jämförelse utan har formen av en alldeles rak påståendesats.Men den påstår ingenting om vi med påståenden menar något som kan vara sant eller falskt och kan alltså inte heller ha några logiska konsekvenser. Ett bra sätt att fastställa att det är så är att underkasta satsen vad jag brukar kalla för Aristoteles test;en sann eller falsk sats har alltid en meningsfull negation. Vad skulle det innebära att säga att buskarna inte dignar i mörkret ?
Uppenbart uppfyller
Buskarna dignar i mörkret
inte adekvansvillkoret för Tarskis korrespondensteori för sanning,vanligtvis exemplifierat med
Snö är vit,om och endast om,snö är vit
Metaforiska satser är inte sanna eller falska.Däremot kan de vara framgångsrika. Eller misslyckas som i ett exempel som lär ha förekommit i ett tal i Franska Nationalförsamlingen omkring 1848:
Statens skepp seglar på randen av en vulkan.
*
I själva verket kan vi knappast öppna en normal svensk kultursida utan att stöta på ett uppsjö av misslyckade metaforer. Som Sören Halldén,en svensk filosof som vi alla har anledning att sakna ,påpekade i sin bok ”Humbugslandet”.,är det framförallt konst- och litteraturkritiker som drygar ut sina textmassor med meningslösa exploateringar av ordens sällsamma förmåga att alltf;r villigt ingå föreningar kors och tvärs med varandra.
Ett bra exempel ,hämtat från en utställningsrecension av Expressens kuriöse konstkritiker Peter Cornell den 21 1 2010:
”[ i Evert Lundkvists måleri] "vadar figurerna i en trögflytande gnostisk materia”
Den ännu vakne läsaren frågar sig möjligen hur en gnostisk materia ser ut och hur vi skiljer en gnostisk materia som är trögflytande från en som är lättflytande.
Den framgångsrika metaforen förefaller däremot ha något djupt gemensamt med den framgångsrika förklaringen.Den ger oss evidenskänslor.Är den också tvingande på det sätt som Nozick uppfattar beviset som tvingande,d.v.s. konklusiv i den meningen att när den föreligger finns det ingenting mer att invända?
Det är viktigt att ha klart för sig att inte vilken djärv eller oväntad sammanställning av begrepp som helst duger för att frambringa en lyckad metafor .Om det vore så skulle det vara mycket enkelt att skapa ett computerprogram som skapade poesi genom att slumpvis sammanföra olika begrepp med varandra.(Möjligen var det något sådant Raimundus Lullus var ute efter med sin Ars Magna.Hans Magnus Enzensbergers poesimaskin,numera att beskåda i Deutsches Literaturarchiv i Marburg- ett skäligen respektlöst skämt med hela poesien kan ses som ett sådant modernt lulliskt system,förstärkt med computerprogrammets resurser och den mäktiga slumptalsrepertoar som alla numren i Berlins telefonkatalog tillhandahåller om de ordnas i en enda lång rad efter varandra. )
Men maskiner hjälper föga. De vet inte vad de vill.
Det intressantaste med metaforer är attinte alla är framgångsrika.Det finns ingen mekanisk metod,ingen algoritm.Så vårt grundproblem – som vi alltså delar med Hans Larsson – är:Vad är det som gör en metafor konklusiv medan en annan faller platt till marken ?
Problemet är ett av de djupa och har för min filosofiska intuition något gemensamt med kardinalproblemet i Malebranche´s filosofi: Hur förbinds en förnimmelse med ett individuellt begrepp ? Förnimmelser och begrepp har ju ingenting formellt likartat med varandra, och ändå sorterar förnuftet galandet till tuppbegreppet och skällandet till hundbegreppet.
I och för sig är det ju ingenting särskilt sensationellt med att kunskap kan förmedlas på andra sätt än med propositioner.Om jag visar ett barn hur man knyter ett skosnöre är det kunskapsöverföring även om jag inte yttrar ett ord.Det finns många sätt att visa och några av dem kan vara ytterst informativa;diagram,kartor,tränarens demonstration av tennisserven,där han är hänvisad till att bruka sin egen kropp som förebild,spåret i snön som visar att ett lodjur nyss gick där.
Det intressanta är när språkliga uttryck kan förmedla kunskap utan att egentligen påstå någonting.
Det finns några terminologiska frågor som måste redas ut.
"Metafor" betyder ungefär "bortförande till ett annat ställe" och ordet är alltså självt en metafor. Jag menar med metafor en operation där ett begrepp överförs från sitt ursprungliga begreppsfält till ett annat där det inte egentligen hör hemma och där det anförtros ett jobb,en funktion som jag skall försöka beskriva litet bättre.
Går man till litteraturvetarna skall man finna att de har anmärkningsvärda svårigheter att definiera metafor i positiva termer.De kan tala om vad den inte är men inte vad den är.Och det beror på att de tycks känna ett starkt behov av att skilja ut den egentliga metaforen från metaforliknande operationer som inte är riktigt detsamma; synekdoke. som när "segel" används för "skepp" eller "kronan" för "kungamakten",kenningar som när döda krigare beskrivs som "korpens föda" och flera andra. För mina syften förefaller dessa distinktioner mindre angelägna.
Ett annat terminologiskt problem ,där det är bra om man kan enas, är vad man skall kalla de två leden i metaforen.Det finns flera olika förslag,där I.A.Richards "tenor" och "vehicle" hör till de mest populära efter "The Philosophy of Rhetoric" l936.Jag skall använda "modifikator" och "modifikand". (Det förefaller mig bekvämt och lätt att hålla i huvudet om man tänker på det välbekanta begreppsparet "analysans” och ”analysandum.")
I Tranströmers rad:
"Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen"
är alltså "fallskärmshopp från drömmen" modifikatorn,och "uppvaknandet" modifikanden.
I klassisk poetik,inklusive Hans Larssons behandling i Poesins logik , är metaforer bilder. Är dom det ? Buskarna dignar i mörkret – är det en bild ? Att digna är att bära något som är alltför tungt.Det som bärs är på gränsen till det bärbara.Att digna ger en karakteristisk kroppshållning. Är det så vi skall förstå att buskarna ser ut ? Men är inte detta ett sätt att trivialisera och att tränga samman vad som är en så mycket verkningsfullare metafor. Är det inte något mer som ryms i Tranströmers metafor,något utöver det skäligen enkla påståendet att buskarna tycks luta ? (Lutar verkligen buskar mera i mörker?)
Den store holländske barockretorikern Chladenius påstod att när vi liknar månen vid en silverslant inför vi ett nytt ett tredje ting i världen,månen-som-silverslant.
En liknande analysmodell hittar vi hos Max Black.
Om vi går efter Max Black är det faktiskt ett slags substitution som äger rum - fast inte av det vanliga slaget - modifikator och modifikand interagerar med varandra.Och denna interaktionsteori innebär att operationen egentligen gör något med båda begreppen,både människa och maskin. Interaktionsteori är egentligen inte något alldeles nytt när Max Black kommer med den. Särskilt de litterära teoretikerna betonar den "spänning" som modifikatorn övertar från modifikanden.
Den metaforiska operationen kan naturligtvis ses som ett slags substitution,men vad som skiljer den från vanlig substitution av synonymer är inte bara frånvaron av Leibniz´ salva veritate utan att den metaforiska substitutionen,begreppsutväxlingen kunde man säga, förefaller i någon mån förändra meningen hos både modifikator och modifikand,substitut och substituend. Modifikatorn,säger Max Black, "selects, emphasizes, suppresses, and organizes features of the principal subject by implying statements about it that normally apply to the subsidiary subject".(Max Black, "Metaphor," pp. 25-47 in Models and Metaphors (Ithaca, Cornell University Press, 1962).
Metaforen ,både i Chladenius version där den blir till ett tredje ting,och i Max Blacks version, där påståenden som normalt hör till en begreppssfär byts ut med en annan, är en bärare av en kunskap.
.Den Metaforoperationen,”överflyttandet”, kan naturligtvis ses som ett slags substitution,men vad som skiljer den från vanlig substitution av synonymer är inte bara frånvaron av Leibniz´ salva veritate Tvärtom, det märkvärdiga är att den metaforiska subsitutionen förefaller i någon mån förändra meningen hos både modifikator och modifikand,substitut och substituend.Detta är naturligtvis inte vad vi vill ha om avsikten är att uppnå bibehållet sanningsvärde,som när vi substituerar "ogifta män" för "ungkarlar".
Särskilt de litterära teoretikerna betonar den "spänning" som modifikatorn övertar från modifikanden. Vilket kan kasta ett ljus över Chladenius ”tredje ting”.
Det är bara i den semantik som börjar i Freges uppsats om tanken, Der Gedanke,och möjligen i lagtexter som orden har en fastlagd mening.Blomfield och Hjelmslev och en rad äldre meningsteoretiker använder ordet konnotation,inte för ett ords innebörd fattad på begreppsrealistiskt sätt,eller som i skolastikernas comprehensio, alltså som den uppsättning av villkor som ett föremål måste uppfylla för att ingå i begreppet, utan som en term för den diffusa,allmänna sfär av associationer som omger meningskärnan i varje morfem.Denna yttre sfär som inte sällan görs tillgänglig med hjälp av speciella modifikatorord,t.ex. ”ett slags” – traktorer är ett slags bilar – är begreppets utvidgbara del. Som för att fylla sin uppgift kan vara porös i Weismanns mening:innebörden växlar med kontexten.En död häsat är en häst för juden och muslimen men knappast för kavalleristen på slagfältet.
Metaforen utvidgar begreppet eller visar oss att det rymde något som vi inte väntade oss att det fanns där:
”December.Sverige är ett uppdraget avtacklat skepp”.
Om vi fullföljer den riktning som Chladenius och Max Black har antytt kan vi skapa oss en ungefärlig uppfattning om hur det går till när en metafor är framgångsrik.Den skapar ,en interaktion mellan två begreppsfält vilket för vår kognitiva bild förändrar dem båda. För att vara lyckosam behöver metaforen uppenbart inte finna en likhet.Buskar behöver inte luta för att digna i mörkret,stjärnorna som långsamt framträder på himlen behöver inte skrida likt egyptiska präster. Dignandet,skridandet,fallskärmshoppet är uppenbart något som poeten – precis som Chladenius säger – inför i världen. Och som,väl infört,finns där. Att införa en metafor är inte att anställa en jämförelse mellan modifikator och modifikand, - det är en konstruktiv akt.
*
Vi kommer då – efter så långa och många förberedelser - till frågan om poetisk evidens.Finns det i metaforskapelsen något slags motsvarighet till konklusivitet i det matematiska beviset ?Finns det samma upplevelse av att ha att göra med en andens operation som inte längre lämnar oss ytterligare spelrum ?
Ett missförstånd måste förebyggas: metaforer är trivialt oemotsägliga i den meningen att man inte kan betvivla deras sanning.Eftersom de varken kan vara sanna eller falska finns det ingen sanning att betvivla.Buskar dignar inte i mörkret.Det är inte heller fallet att de inte dignar.Dignandet ingår så att säga inte i deras repertoar.
Nu kommer vi tillbaka till den grundläggande fråga som vi har gemensam med Hans Larsson: Hur blir en metafor kunskapsbärande,eller,om ni så vill,konklusiv ? Det klassiska testet – sedan Leibniz - på att en synonym är rätt vald är att den kan utbytas mot det ursprungliga ordet salva veritate. Alla ungkarlar är ogifta.
Finns det ett test för den framgångsrika metaforen i stil med synonymins salva veritate ? I metaforer har modifikand och modifikator inte samma mening. Men den framgångsrika modifikationen skapar ny mening. Det är – kunde man kanske säga – ett slags celldelningsprocess som äger rum.Med Chladenius tredje ting som resultat.
När figurerna i Evert Lunqvists måleri vadar i en trögflytande gnostisk materia förefaller det inte vara något intressant som händer.Hur ser en gnostisk materia ut ? Finns det någonting i den gnostiska teologin som säger att den gnostiska materien måste vara trögflytande ? Sanningen om denna usla metafor är att den inte på något sätt bidrar till vår uppfattning om hur figurerna i Evert Lundvists måleri ser ut.
Men varför misslyckas den ? Den är sluten. Den interaktion som Max Black och Chladenius talar om,uteblir fullständigt . Det går inte att ta sig vidare med denna metafor.Den leder ingenstans.Den tillåter ingen utvidgning.
Den konklusiva metaforen hjälper oss att se något i båda de sammanförda begreppen som inte hade varit tillgängligt för oss utan den. Interaktionen kan under gynnsamma omständigheter undergå en expansion.Alla metaforer är inte estetiska.Några av de intressantaste är filosofiska,som L’Homme Machine, eller fysikaliska som svarta hål.
I extrema fall växer metaforen till system,den utvecklar sig till en modell . Ett sätt att se på lyckade metaforer är att de upprättar nya kontexter,ett slags subrutiner i det större semantiska systemet.Och dessa nya kontexter gör det möjligt att avvinna välbekanta empiriska fakta ny kunskap.
Den som intresserar sig för äldre elektricitetslära slås snabbt av i hur hög grad sjuttonhundratalets pionjärer såg elektriciteten som en vätska. De första elektriska batterierna är flaskor, nämligen Leydenflaskor,den elektriska energin strömmar mellan polerna och den har motsvarigheter till strömningshastighet och tryck och volym. Det är egentligen först med Maxwells allmänna ekvationer som denna vätskemetafor ersätts av något annat.
Att se den elektriska energin som något annat,nämligen en vätska,stadd i olika dynamiska tillstånd var en lyckosam metafor.Metaforen var inte bara en jämförelse.Den skapade ett helt system av möjliga analogier,en metaforisk kontext,kanske vi kan kalla den.Och denna metaforiska kontext fungerade fram till en punkt där den till sist bröt samman. För att ersättas av Maxwells ekvationer som behandlar hela området som ett fält i algebraisk mening.
*
Låt mig antyda minaviktigaste semantiska fördomar:Det finns ingen regelmässig procedur för översättning av satser om äpplen eller några andra företeelser i fenomenvärlden till satser om atomer och andra elementarpartiklar. Det finns heller ingen översättningsprocedur som tar äkta värdesatser över till något annat område. De olika strata flyter omkring som ett slags öar i en ocean utan fasta vägförbindelser.När vi närmar oss stranden och försöker ta oss över öppet hav skapar vi ett filosofiskt problem.
Metaforer kan d[ betraktas som ett slags broar mellan begreppskontinenterna. De överbryggar klyftorna mellan diskurssystemen.De låter oss resonera inom ett språkskikt som om vi befann oss i ett annat.(Ett computerbegrepp,emulation ,kommer i tankarna.En emulation är inte riktigt en simulation.Den är inte en process som låtsas vara en annan,den är en process som lever parasitiskt i ett annat medium.)
Att tänka sig en metafor som något som skapar ett helt nytt fält av regler är inte att tänka syllogistiskt.det är inte identiteter och inklusioner vi har att göra med. Elektricitet är inte en vätska .den är bara något som kan ses som en vätska och liknelsen håller bara exakt så länge som den visar sig relevant. De "regler" som den lyckade metaforen inför, blir här inte härledningsregler.De är ett slags anvisningar för gissningar.Och de har ingen rekursiv karaktär .Vad som nyss var relevant kan i nästa steg vara fullständigt irrelevant.
Sådana betraktelser kan kanske hjälpa oss att se den djupa frändskapen mellan poetisk verksamhet och andra försök att förstå verkligheten .
De visuella konsterna tillhandahåller liknande strukturer:Sergel avbildade Gustav III som Apollo, eller som Nelson Goodman,något ironiskt, har föreslagit , Dame Margaret Thatcher som gudinnan Minerva. (Här inställer sig som alla ser några knepiga frågor om begreppet avbildning. Vad innebär det att något avbildas som något annat ?)
Också musiken vimlar av metaforiska operationer; den franska revolutionsången La Liberté,ironiskt varierad i finalen till Beethovens Eroica, Broder Jacob i den mäktiga första satsen till Gustav Mahlers första symfoni.Även här vore det frestande att ställa frågan hur metaforen lyckas eller misslyckas,men vi får uppskjuta det. Något liknande gäller arkitektoniska gester, som den axiallinje med vilken stadsplaneraren i Oslo placerade kungaborg och riksdagshus mitt emot varandra i den tydliga avsikten att uttrycka ett jämnviktsförhållande,eller det mäktiga crescendo som Peterskyrkan i Rom möter besökaren med.
Hans Larssons Poesiens logik är en tillämpning av hans bergsoninspirerade skrift om intuitionen,och är alltså tänkt som en demonstration av hur icke-diskursiv kuunskap kan se ut,det slags kunskap som består i att på en gång uppfatta en hel och möjligen högst komplicerad situation,flygledarens,fotbollsspelarens, den gode poetens speciella begåvning.
Men i bakgrunden finns hela tiden den djupa ,varma humanism som är så karakteristisk för Hans Larsson.Utan att ha förstått den har man inte förstått varför problemet är så viktigt för honom.Jag låter honom ge slutorden:
” Man skulle kanske kunna säga ,att över huvud det sorgliga i såväl de enskildes som i mänsklighetens liv härflyter ur oförmågan att leva med intuitiv överblick.”
(P L s.23)
Föredrag vid Hans Larssonsamfundets årsmöte den 24 mars 2010 i Lund
(Esaias Tegnér)
I det följande skall jag försöka argumentera för ståndpunkten att metaforer - inte alla metaforer,men en delmängd av dem, de som jag har kallat de framgångsrika - faktiskt kan tillföra oss kunskap.Det innebär att kunskap kan överföras med andra språkliga medel än med satser som uttrycker verifierbara påståenden.Eftersom konsten innehåller metaforer (både språkliga och i andra former av bilder) har detta stor betydelse om man vill hävda att konsten är en kunskapskälla.
Ett sådant påstående är logiskt starkt nog att dra upp en viktig idéhistorisk skiljelinje, där vi på den ena sidan finner så olika tänkare som Aristoteles, Chladenius, Schopenhauer,Max Black,Martha Nussbaum och naturligtvis Hans Larsson, i det ena lägretsidan, - Platon, Frege och Carnap-Tarski i det andra.
*
Mycket men inte allt – och det är det viktiga - i Hans Larssons ”Poesins logik” kan te sig något ålderstiget. Den lilla boken med den stora tesen att poesin har en kognitiv funktion,att den är en kunskapskälla, kom 1914. Det innebär att författaren av kronologiska skäl missade nästan allt av den senfärdiga svenska modernismen. Hans Larssons illustrationsmaterial är väsentligen svenskt och i någon liten mån tyskt.Det innebär till exempel att ett sådant avsnitt där han diskuterar det poetiska ordvalet och finner att ”Poeten” föredrar stavkarl,gångare,dväljas och ånghäst framför tiggare,häst,vistas och lokomotiv, inte så lätt kan engagera oss.
Men det kan onekeligen en rad andra av bokens frågor.Det för en modern läsare mest centrala avsnittet är nog det som behandlar bildens roll i dikten.
Filosofen gör alla de vanliga iakttagelserna: att språket ända ner i sin grundstruktur är baserat på konkreta,sinnliga upplevelser som är till den grad etablerade att vi snarare upplever dem som abstrakta begrepp. ”Begripa”,”förutsätta”, ”fatta” o.s.v. De visuella metaforerna bildar ett lika rikt och effektivt fält som de taktila:”inse”,”förutse”,
”fokusera” o.s.v. Sådana metaforer som kristalliserats till universalia, kallar Larsson med ett träffande ord för ”grundmetaforer”. De är nödvändiga för poesin,som för all annan språklig diskurs.Larsson tycks luta åt den uppfattningen att språket egentligen inte kan förmedla någonting om det inte sker i bilder.Men dessa grundmetaforer är inte vad vi menar med den poetiska bilden.
Grundmetaforerna är nedslitna ;vi uppfattar inte längre den taktila undermeningen i ord som begripa,omfatta,handha, inte den visuella metaforen som är gömd i ord som inse,varsebli,förbise.
Den poetiskt framgångsrika metaforen måste rymma ett element av överraskning.
Människolivet flyr som röken i väder
står det i Stiernhielms Herkules i min modernisering .Detta är en enkel och utomordentligt övertygande metafor.Den är med andra ord vad jag i det här resonemanget har kallat framgångsrik.Den etablerar en förbindelse mellan två begreppsfält.Eller synliggör den en förbindelse som redan fanns där ?
En lysande bild hos Tegnér:
”- och tysta som Egyptens präster begynte stjärnorna sitt tåg”
väckte indignation hos en och annan vän av ordning i poetens samtid. Voro inte stjärnorna mera välbekanta än skridandet hos
Egyptens präster ? , frågade den tröttsamme Vilhelm Fredrik Palmblad. Just genom att avbilda något välkänt som något mindre välbekant blir den poetiska bilden effektiv,invänder Hans Larsson.
Den framgångsrika poetiska bilden överbryggar perceptionens begränsningar. Den överraskar inte bara.Denger oss en evidenskänsla inte olik den som vi erfar inför det konklusiva matematiska beviset: det finns ingenting att tillägga.
Språkakter kan vara framgångsrika eller misslyckas. Den empiriska utsagan ”Katten sitter på mattan” är framgångsrik
om det är fallet att katten sitter på mattan. Och märk väl:om avsikten är att tala om hur det är.Även lögner är språkakter och kan vara mer eller mindre framgångsrika. ”Katten sitter på mattan” är en framgångsrik lögn ,om och endast om katten inte sitter på mattan.
Den teoretiska utsagan”Det finns inget högsta primtal” är mycket svårhanterligare.Det går ju inte att överblicka de naturliga talens transfinita serie.Alltså måste vi bevisa satsens sanning på ett annat sätt:vi visar att dess negation leder till en självmotsägelse.Vilket var Euklides sätt att hantera detta.
Robert Nozick , en alltför tidigt bortgången briljant ung harvardfilosof,inledde sin Philosophical Explanations år 1982
med en diskurs över skillnaden mellan filosofiska bevis och filosofiska förklaringar,där han uttryckte ett slags snarast intuitiv motvilja mot det element av tvång som ingår i det konklusiva beviset.Det har en fundamental likhet med mattsituationen på schackbrädan.Det finns inget mer att göra.Det finns inget mer att tillägga . Det finns – om vi får följa Nozick, - ett element av kapitulation i vårt godtagande av det konklusiva argumentet.
Förklaringen därmeot tvingar oss inte .Den vinner oss på sin sida,menar Nozick.Distinktionen kan ibland förefalla skäligen subtil.Hur är det med:
Om A är större än B ,och B är större än C,så är A större än C?
Är det ett bevis eller en förklaring ? Det är något som uppenbart kan användas i ett bevis,givna de andra premisserna,där det ingår att A,B, och C existerar och att A är större än B och B större än C. Förklaring ? Ja påståendet är konklusivt,det är något som omedelbart inses,det kräver ingen övertalning,givet en standardiserad mottagare. Skall vi förstå Nozick så att en förklaring är något vi accepterar, medan ett bevis är något som inte lämnar oss någon utväg ?
*
Hur är det nu med sådana utsagor som är utmärkande för, eller som vi oftast hittar, i poesi ? Hur ser lyrikens motsvarighet,till matematikens konklusivitet,ut ? Finns det något sådant om lyrisk evidens ?
”Buskarna dignar i mörkret” – det här är ett utmärkt exempel på en poetisk metafor.(Upphovsmannen är,som alla minns Tomas Tranströmer) Metaforen är oförmedlad,d.v.s. här finns inget "som" eller "lik" som varnar oss att det är en jämförelse vi har att göra med. Jämförelsen presenterar sig inte som jämförelse utan har formen av en alldeles rak påståendesats.Men den påstår ingenting om vi med påståenden menar något som kan vara sant eller falskt och kan alltså inte heller ha några logiska konsekvenser. Ett bra sätt att fastställa att det är så är att underkasta satsen vad jag brukar kalla för Aristoteles test;en sann eller falsk sats har alltid en meningsfull negation. Vad skulle det innebära att säga att buskarna inte dignar i mörkret ?
Uppenbart uppfyller
Buskarna dignar i mörkret
inte adekvansvillkoret för Tarskis korrespondensteori för sanning,vanligtvis exemplifierat med
Snö är vit,om och endast om,snö är vit
Metaforiska satser är inte sanna eller falska.Däremot kan de vara framgångsrika. Eller misslyckas som i ett exempel som lär ha förekommit i ett tal i Franska Nationalförsamlingen omkring 1848:
Statens skepp seglar på randen av en vulkan.
*
I själva verket kan vi knappast öppna en normal svensk kultursida utan att stöta på ett uppsjö av misslyckade metaforer. Som Sören Halldén,en svensk filosof som vi alla har anledning att sakna ,påpekade i sin bok ”Humbugslandet”.,är det framförallt konst- och litteraturkritiker som drygar ut sina textmassor med meningslösa exploateringar av ordens sällsamma förmåga att alltf;r villigt ingå föreningar kors och tvärs med varandra.
Ett bra exempel ,hämtat från en utställningsrecension av Expressens kuriöse konstkritiker Peter Cornell den 21 1 2010:
”[ i Evert Lundkvists måleri] "vadar figurerna i en trögflytande gnostisk materia”
Den ännu vakne läsaren frågar sig möjligen hur en gnostisk materia ser ut och hur vi skiljer en gnostisk materia som är trögflytande från en som är lättflytande.
Den framgångsrika metaforen förefaller däremot ha något djupt gemensamt med den framgångsrika förklaringen.Den ger oss evidenskänslor.Är den också tvingande på det sätt som Nozick uppfattar beviset som tvingande,d.v.s. konklusiv i den meningen att när den föreligger finns det ingenting mer att invända?
Det är viktigt att ha klart för sig att inte vilken djärv eller oväntad sammanställning av begrepp som helst duger för att frambringa en lyckad metafor .Om det vore så skulle det vara mycket enkelt att skapa ett computerprogram som skapade poesi genom att slumpvis sammanföra olika begrepp med varandra.(Möjligen var det något sådant Raimundus Lullus var ute efter med sin Ars Magna.Hans Magnus Enzensbergers poesimaskin,numera att beskåda i Deutsches Literaturarchiv i Marburg- ett skäligen respektlöst skämt med hela poesien kan ses som ett sådant modernt lulliskt system,förstärkt med computerprogrammets resurser och den mäktiga slumptalsrepertoar som alla numren i Berlins telefonkatalog tillhandahåller om de ordnas i en enda lång rad efter varandra. )
Men maskiner hjälper föga. De vet inte vad de vill.
Det intressantaste med metaforer är attinte alla är framgångsrika.Det finns ingen mekanisk metod,ingen algoritm.Så vårt grundproblem – som vi alltså delar med Hans Larsson – är:Vad är det som gör en metafor konklusiv medan en annan faller platt till marken ?
Problemet är ett av de djupa och har för min filosofiska intuition något gemensamt med kardinalproblemet i Malebranche´s filosofi: Hur förbinds en förnimmelse med ett individuellt begrepp ? Förnimmelser och begrepp har ju ingenting formellt likartat med varandra, och ändå sorterar förnuftet galandet till tuppbegreppet och skällandet till hundbegreppet.
I och för sig är det ju ingenting särskilt sensationellt med att kunskap kan förmedlas på andra sätt än med propositioner.Om jag visar ett barn hur man knyter ett skosnöre är det kunskapsöverföring även om jag inte yttrar ett ord.Det finns många sätt att visa och några av dem kan vara ytterst informativa;diagram,kartor,tränarens demonstration av tennisserven,där han är hänvisad till att bruka sin egen kropp som förebild,spåret i snön som visar att ett lodjur nyss gick där.
Det intressanta är när språkliga uttryck kan förmedla kunskap utan att egentligen påstå någonting.
Det finns några terminologiska frågor som måste redas ut.
"Metafor" betyder ungefär "bortförande till ett annat ställe" och ordet är alltså självt en metafor. Jag menar med metafor en operation där ett begrepp överförs från sitt ursprungliga begreppsfält till ett annat där det inte egentligen hör hemma och där det anförtros ett jobb,en funktion som jag skall försöka beskriva litet bättre.
Går man till litteraturvetarna skall man finna att de har anmärkningsvärda svårigheter att definiera metafor i positiva termer.De kan tala om vad den inte är men inte vad den är.Och det beror på att de tycks känna ett starkt behov av att skilja ut den egentliga metaforen från metaforliknande operationer som inte är riktigt detsamma; synekdoke. som när "segel" används för "skepp" eller "kronan" för "kungamakten",kenningar som när döda krigare beskrivs som "korpens föda" och flera andra. För mina syften förefaller dessa distinktioner mindre angelägna.
Ett annat terminologiskt problem ,där det är bra om man kan enas, är vad man skall kalla de två leden i metaforen.Det finns flera olika förslag,där I.A.Richards "tenor" och "vehicle" hör till de mest populära efter "The Philosophy of Rhetoric" l936.Jag skall använda "modifikator" och "modifikand". (Det förefaller mig bekvämt och lätt att hålla i huvudet om man tänker på det välbekanta begreppsparet "analysans” och ”analysandum.")
I Tranströmers rad:
"Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen"
är alltså "fallskärmshopp från drömmen" modifikatorn,och "uppvaknandet" modifikanden.
I klassisk poetik,inklusive Hans Larssons behandling i Poesins logik , är metaforer bilder. Är dom det ? Buskarna dignar i mörkret – är det en bild ? Att digna är att bära något som är alltför tungt.Det som bärs är på gränsen till det bärbara.Att digna ger en karakteristisk kroppshållning. Är det så vi skall förstå att buskarna ser ut ? Men är inte detta ett sätt att trivialisera och att tränga samman vad som är en så mycket verkningsfullare metafor. Är det inte något mer som ryms i Tranströmers metafor,något utöver det skäligen enkla påståendet att buskarna tycks luta ? (Lutar verkligen buskar mera i mörker?)
Den store holländske barockretorikern Chladenius påstod att när vi liknar månen vid en silverslant inför vi ett nytt ett tredje ting i världen,månen-som-silverslant.
En liknande analysmodell hittar vi hos Max Black.
Om vi går efter Max Black är det faktiskt ett slags substitution som äger rum - fast inte av det vanliga slaget - modifikator och modifikand interagerar med varandra.Och denna interaktionsteori innebär att operationen egentligen gör något med båda begreppen,både människa och maskin. Interaktionsteori är egentligen inte något alldeles nytt när Max Black kommer med den. Särskilt de litterära teoretikerna betonar den "spänning" som modifikatorn övertar från modifikanden.
Den metaforiska operationen kan naturligtvis ses som ett slags substitution,men vad som skiljer den från vanlig substitution av synonymer är inte bara frånvaron av Leibniz´ salva veritate utan att den metaforiska substitutionen,begreppsutväxlingen kunde man säga, förefaller i någon mån förändra meningen hos både modifikator och modifikand,substitut och substituend. Modifikatorn,säger Max Black, "selects, emphasizes, suppresses, and organizes features of the principal subject by implying statements about it that normally apply to the subsidiary subject".(Max Black, "Metaphor," pp. 25-47 in Models and Metaphors (Ithaca, Cornell University Press, 1962).
Metaforen ,både i Chladenius version där den blir till ett tredje ting,och i Max Blacks version, där påståenden som normalt hör till en begreppssfär byts ut med en annan, är en bärare av en kunskap.
.Den Metaforoperationen,”överflyttandet”, kan naturligtvis ses som ett slags substitution,men vad som skiljer den från vanlig substitution av synonymer är inte bara frånvaron av Leibniz´ salva veritate Tvärtom, det märkvärdiga är att den metaforiska subsitutionen förefaller i någon mån förändra meningen hos både modifikator och modifikand,substitut och substituend.Detta är naturligtvis inte vad vi vill ha om avsikten är att uppnå bibehållet sanningsvärde,som när vi substituerar "ogifta män" för "ungkarlar".
Särskilt de litterära teoretikerna betonar den "spänning" som modifikatorn övertar från modifikanden. Vilket kan kasta ett ljus över Chladenius ”tredje ting”.
Det är bara i den semantik som börjar i Freges uppsats om tanken, Der Gedanke,och möjligen i lagtexter som orden har en fastlagd mening.Blomfield och Hjelmslev och en rad äldre meningsteoretiker använder ordet konnotation,inte för ett ords innebörd fattad på begreppsrealistiskt sätt,eller som i skolastikernas comprehensio, alltså som den uppsättning av villkor som ett föremål måste uppfylla för att ingå i begreppet, utan som en term för den diffusa,allmänna sfär av associationer som omger meningskärnan i varje morfem.Denna yttre sfär som inte sällan görs tillgänglig med hjälp av speciella modifikatorord,t.ex. ”ett slags” – traktorer är ett slags bilar – är begreppets utvidgbara del. Som för att fylla sin uppgift kan vara porös i Weismanns mening:innebörden växlar med kontexten.En död häsat är en häst för juden och muslimen men knappast för kavalleristen på slagfältet.
Metaforen utvidgar begreppet eller visar oss att det rymde något som vi inte väntade oss att det fanns där:
”December.Sverige är ett uppdraget avtacklat skepp”.
Om vi fullföljer den riktning som Chladenius och Max Black har antytt kan vi skapa oss en ungefärlig uppfattning om hur det går till när en metafor är framgångsrik.Den skapar ,en interaktion mellan två begreppsfält vilket för vår kognitiva bild förändrar dem båda. För att vara lyckosam behöver metaforen uppenbart inte finna en likhet.Buskar behöver inte luta för att digna i mörkret,stjärnorna som långsamt framträder på himlen behöver inte skrida likt egyptiska präster. Dignandet,skridandet,fallskärmshoppet är uppenbart något som poeten – precis som Chladenius säger – inför i världen. Och som,väl infört,finns där. Att införa en metafor är inte att anställa en jämförelse mellan modifikator och modifikand, - det är en konstruktiv akt.
*
Vi kommer då – efter så långa och många förberedelser - till frågan om poetisk evidens.Finns det i metaforskapelsen något slags motsvarighet till konklusivitet i det matematiska beviset ?Finns det samma upplevelse av att ha att göra med en andens operation som inte längre lämnar oss ytterligare spelrum ?
Ett missförstånd måste förebyggas: metaforer är trivialt oemotsägliga i den meningen att man inte kan betvivla deras sanning.Eftersom de varken kan vara sanna eller falska finns det ingen sanning att betvivla.Buskar dignar inte i mörkret.Det är inte heller fallet att de inte dignar.Dignandet ingår så att säga inte i deras repertoar.
Nu kommer vi tillbaka till den grundläggande fråga som vi har gemensam med Hans Larsson: Hur blir en metafor kunskapsbärande,eller,om ni så vill,konklusiv ? Det klassiska testet – sedan Leibniz - på att en synonym är rätt vald är att den kan utbytas mot det ursprungliga ordet salva veritate. Alla ungkarlar är ogifta.
Finns det ett test för den framgångsrika metaforen i stil med synonymins salva veritate ? I metaforer har modifikand och modifikator inte samma mening. Men den framgångsrika modifikationen skapar ny mening. Det är – kunde man kanske säga – ett slags celldelningsprocess som äger rum.Med Chladenius tredje ting som resultat.
När figurerna i Evert Lunqvists måleri vadar i en trögflytande gnostisk materia förefaller det inte vara något intressant som händer.Hur ser en gnostisk materia ut ? Finns det någonting i den gnostiska teologin som säger att den gnostiska materien måste vara trögflytande ? Sanningen om denna usla metafor är att den inte på något sätt bidrar till vår uppfattning om hur figurerna i Evert Lundvists måleri ser ut.
Men varför misslyckas den ? Den är sluten. Den interaktion som Max Black och Chladenius talar om,uteblir fullständigt . Det går inte att ta sig vidare med denna metafor.Den leder ingenstans.Den tillåter ingen utvidgning.
Den konklusiva metaforen hjälper oss att se något i båda de sammanförda begreppen som inte hade varit tillgängligt för oss utan den. Interaktionen kan under gynnsamma omständigheter undergå en expansion.Alla metaforer är inte estetiska.Några av de intressantaste är filosofiska,som L’Homme Machine, eller fysikaliska som svarta hål.
I extrema fall växer metaforen till system,den utvecklar sig till en modell . Ett sätt att se på lyckade metaforer är att de upprättar nya kontexter,ett slags subrutiner i det större semantiska systemet.Och dessa nya kontexter gör det möjligt att avvinna välbekanta empiriska fakta ny kunskap.
Den som intresserar sig för äldre elektricitetslära slås snabbt av i hur hög grad sjuttonhundratalets pionjärer såg elektriciteten som en vätska. De första elektriska batterierna är flaskor, nämligen Leydenflaskor,den elektriska energin strömmar mellan polerna och den har motsvarigheter till strömningshastighet och tryck och volym. Det är egentligen först med Maxwells allmänna ekvationer som denna vätskemetafor ersätts av något annat.
Att se den elektriska energin som något annat,nämligen en vätska,stadd i olika dynamiska tillstånd var en lyckosam metafor.Metaforen var inte bara en jämförelse.Den skapade ett helt system av möjliga analogier,en metaforisk kontext,kanske vi kan kalla den.Och denna metaforiska kontext fungerade fram till en punkt där den till sist bröt samman. För att ersättas av Maxwells ekvationer som behandlar hela området som ett fält i algebraisk mening.
*
Låt mig antyda minaviktigaste semantiska fördomar:Det finns ingen regelmässig procedur för översättning av satser om äpplen eller några andra företeelser i fenomenvärlden till satser om atomer och andra elementarpartiklar. Det finns heller ingen översättningsprocedur som tar äkta värdesatser över till något annat område. De olika strata flyter omkring som ett slags öar i en ocean utan fasta vägförbindelser.När vi närmar oss stranden och försöker ta oss över öppet hav skapar vi ett filosofiskt problem.
Metaforer kan d[ betraktas som ett slags broar mellan begreppskontinenterna. De överbryggar klyftorna mellan diskurssystemen.De låter oss resonera inom ett språkskikt som om vi befann oss i ett annat.(Ett computerbegrepp,emulation ,kommer i tankarna.En emulation är inte riktigt en simulation.Den är inte en process som låtsas vara en annan,den är en process som lever parasitiskt i ett annat medium.)
Att tänka sig en metafor som något som skapar ett helt nytt fält av regler är inte att tänka syllogistiskt.det är inte identiteter och inklusioner vi har att göra med. Elektricitet är inte en vätska .den är bara något som kan ses som en vätska och liknelsen håller bara exakt så länge som den visar sig relevant. De "regler" som den lyckade metaforen inför, blir här inte härledningsregler.De är ett slags anvisningar för gissningar.Och de har ingen rekursiv karaktär .Vad som nyss var relevant kan i nästa steg vara fullständigt irrelevant.
Sådana betraktelser kan kanske hjälpa oss att se den djupa frändskapen mellan poetisk verksamhet och andra försök att förstå verkligheten .
De visuella konsterna tillhandahåller liknande strukturer:Sergel avbildade Gustav III som Apollo, eller som Nelson Goodman,något ironiskt, har föreslagit , Dame Margaret Thatcher som gudinnan Minerva. (Här inställer sig som alla ser några knepiga frågor om begreppet avbildning. Vad innebär det att något avbildas som något annat ?)
Också musiken vimlar av metaforiska operationer; den franska revolutionsången La Liberté,ironiskt varierad i finalen till Beethovens Eroica, Broder Jacob i den mäktiga första satsen till Gustav Mahlers första symfoni.Även här vore det frestande att ställa frågan hur metaforen lyckas eller misslyckas,men vi får uppskjuta det. Något liknande gäller arkitektoniska gester, som den axiallinje med vilken stadsplaneraren i Oslo placerade kungaborg och riksdagshus mitt emot varandra i den tydliga avsikten att uttrycka ett jämnviktsförhållande,eller det mäktiga crescendo som Peterskyrkan i Rom möter besökaren med.
Hans Larssons Poesiens logik är en tillämpning av hans bergsoninspirerade skrift om intuitionen,och är alltså tänkt som en demonstration av hur icke-diskursiv kuunskap kan se ut,det slags kunskap som består i att på en gång uppfatta en hel och möjligen högst komplicerad situation,flygledarens,fotbollsspelarens, den gode poetens speciella begåvning.
Men i bakgrunden finns hela tiden den djupa ,varma humanism som är så karakteristisk för Hans Larsson.Utan att ha förstått den har man inte förstått varför problemet är så viktigt för honom.Jag låter honom ge slutorden:
” Man skulle kanske kunna säga ,att över huvud det sorgliga i såväl de enskildes som i mänsklighetens liv härflyter ur oförmågan att leva med intuitiv överblick.”
(P L s.23)
Föredrag vid Hans Larssonsamfundets årsmöte den 24 mars 2010 i Lund
En ny "Krig och Fred" ?
Dessa vart tionde år återkommande diskussioner om realismen kan lätt bli en smula tjatiga.Framförallt är de värdelösa.De bygger på litterära begrepp som bara passar grovhuggare.Redan den store ryske lingvisten och litteraturteoretikern Viktor Sjklovskij påpekade på sin tid att realism mycket väl kan betraktas som en stilart bland andra stilarter. Varken mer eller mindre.
Man kan skriva inkrökt och självbespeglande som LeClezio om ur verklighetens synpunkt intressanta länder som Afrika .Eller man kan skriva en lysande avancerad konstprosa som ger den obarmhärtiga sanningen om en kommunistisk diktatur,Herta Müllers Rumänien. För att nu ta två exempel från nobelpristagarnas mycket ojämna skara.
En av de verkligt betydande nya franska böckerna; Thierry Hesse ”Démon” (Éditions de l’Olivier 2009 ), är ett annat exempel på hur en roman som har lärt av modernismens landvinningar kan användas till att skildra de totalitära folkmordens och den närmaste förflutenhetens verklighet. Här får det kommunistiska massmordet i Ukraina,naziarméernas härjningar bilda ett sammanhang som sträcker sig till 9/11 och de ryska härjningarna i Tjetjenien. En entusiastisk fransk kritik har sagt att hela den mäktiga uppläggningen av denna roman kan påminna om Tolstojs ”Krig och Fred”. Författaren lever i Metz och fick Robert Walserpriset för sin debutroman ”La Cimetiere Marin”.Kritiken ,till exempel i Le Monde hälsade den nya romanen som ett hälsosamt avbrott i en tämligen navelskådande litteratur som anses ha dominerat aktuell fransk litteratur litet för länge. Jag förmodar att man avser något i stil med den trista tycka-synd-om-genren i Sverige.
Vad handlar ”Demon” om ? Själva titelordet skall tolkas,det förstår man rätt snart,inte som assisterande djävul i medeltida mening,utan som hos de gamla grekerna.En människas demon eller daimon är bland mycket annat hennes nödvändighet,det öde som hon inte kan vända sig ifrån,inte förneka.
Huvudpersonen,Pierre Rotko, är en internationell krisjournalist,specialiserad på översvämningskatastrofer.
I det tjetjeniska Grozny,under det som brukar beskrivas som den andra ryska invasionen,på väg till en intervju med kontakter inomm tjetjenska motståndsrörelsen,råkar Pierre in i ett bakhåll.Någon eller några ,skjuter sönder hans ena ben. Som journalist hos en välkänd tidskrift har han ett privilegium som inte alla i Grozny har;att fraktas till ett välutrustat parissjukhus för kvalificerad vård.
Och denna rekonvalescens blir då till en resa i tiden.Tillbaka till hans farföräldrars öde, mördade av de framträngande nazisterna i Ukraina,faderns liv,som plötsligt föräldralös och undangömd jude,hans flykt till Frankrike,möjliggjord av det kaos som Stalins död utlöser i Moskva .Samtidshistorien ,inklusive det stalinistiska massmordet i Ukraina,passerar ända fram till 9/11 och de tjetjenska terroristernas hårt nedslagna teaterockupation i Moskva.
Här finns ett grundtema som allt som berättas går ut på att hålla fast:den totala övergivenheten.De ukrainska judarna,tjetjenerna,bönderna som föll offer för sovjetmaktens hungerterror på trettiotalet har alla en sak gemensam:ingen bryr sig om dem.När deras lidanden till sist har kommit till slutet skall man glömma bort dem. Folkmordens normala öde.
Thierry Hesses roman har en etisk resning och historisk substans som gör den till ovanlig händelse. Den bör översättas.
Man kan skriva inkrökt och självbespeglande som LeClezio om ur verklighetens synpunkt intressanta länder som Afrika .Eller man kan skriva en lysande avancerad konstprosa som ger den obarmhärtiga sanningen om en kommunistisk diktatur,Herta Müllers Rumänien. För att nu ta två exempel från nobelpristagarnas mycket ojämna skara.
En av de verkligt betydande nya franska böckerna; Thierry Hesse ”Démon” (Éditions de l’Olivier 2009 ), är ett annat exempel på hur en roman som har lärt av modernismens landvinningar kan användas till att skildra de totalitära folkmordens och den närmaste förflutenhetens verklighet. Här får det kommunistiska massmordet i Ukraina,naziarméernas härjningar bilda ett sammanhang som sträcker sig till 9/11 och de ryska härjningarna i Tjetjenien. En entusiastisk fransk kritik har sagt att hela den mäktiga uppläggningen av denna roman kan påminna om Tolstojs ”Krig och Fred”. Författaren lever i Metz och fick Robert Walserpriset för sin debutroman ”La Cimetiere Marin”.Kritiken ,till exempel i Le Monde hälsade den nya romanen som ett hälsosamt avbrott i en tämligen navelskådande litteratur som anses ha dominerat aktuell fransk litteratur litet för länge. Jag förmodar att man avser något i stil med den trista tycka-synd-om-genren i Sverige.
Vad handlar ”Demon” om ? Själva titelordet skall tolkas,det förstår man rätt snart,inte som assisterande djävul i medeltida mening,utan som hos de gamla grekerna.En människas demon eller daimon är bland mycket annat hennes nödvändighet,det öde som hon inte kan vända sig ifrån,inte förneka.
Huvudpersonen,Pierre Rotko, är en internationell krisjournalist,specialiserad på översvämningskatastrofer.
I det tjetjeniska Grozny,under det som brukar beskrivas som den andra ryska invasionen,på väg till en intervju med kontakter inomm tjetjenska motståndsrörelsen,råkar Pierre in i ett bakhåll.Någon eller några ,skjuter sönder hans ena ben. Som journalist hos en välkänd tidskrift har han ett privilegium som inte alla i Grozny har;att fraktas till ett välutrustat parissjukhus för kvalificerad vård.
Och denna rekonvalescens blir då till en resa i tiden.Tillbaka till hans farföräldrars öde, mördade av de framträngande nazisterna i Ukraina,faderns liv,som plötsligt föräldralös och undangömd jude,hans flykt till Frankrike,möjliggjord av det kaos som Stalins död utlöser i Moskva .Samtidshistorien ,inklusive det stalinistiska massmordet i Ukraina,passerar ända fram till 9/11 och de tjetjenska terroristernas hårt nedslagna teaterockupation i Moskva.
Här finns ett grundtema som allt som berättas går ut på att hålla fast:den totala övergivenheten.De ukrainska judarna,tjetjenerna,bönderna som föll offer för sovjetmaktens hungerterror på trettiotalet har alla en sak gemensam:ingen bryr sig om dem.När deras lidanden till sist har kommit till slutet skall man glömma bort dem. Folkmordens normala öde.
Thierry Hesses roman har en etisk resning och historisk substans som gör den till ovanlig händelse. Den bör översättas.