IM Schweben.Dankrede zum Thomas Mannpreis

 

München 29.10.2015

 Wie finden junge Menschen ihre Bücher? Ganz sicher nicht zufällig.

Ich weiß nicht genau wie, aber so schreibt Stefan Zweig in seinem Buch Die Welt von Gestern: sie finden, was sie brauchen. Sie finden es mit  der gleichen, mystischen Präzision, mit der Wespen an einem Sommertag in Västmanland ein Glas Himbeersaft über mehr als zehn Kilometer hinweg durch menschenleere Wälder finden. Es bleibt festzustellen, dass es so ist. Ich glaube, ohne die frühe Begegnung mit Thomas Mann wäre ich nicht Prosa-Schriftsteller geworden. Thomas Mann war eines meiner Idole, obwohl es in meinem Alter natürlicher gewesen wäre, sich mehr für die ausgezeichnete Richmal Crompton zu interessieren.

Seine Romane waren eine frühe Entdeckung in meinem Leben. Ich entsinne mich nicht mehr, wer mich darauf aufmerksam gemacht hat. Doch Tatsache ist, dass ich mit der Lektüre von Doktor Faustus in der beim Exilverlag Bermann-Fischer 1947 in Stockholm erschienen deutschen Ausgabe begonnen habe, dann aber sehr bald zur ersten schwedischen Übersetzung wechselte, überwältigt vom Reichtum des medizinischen, musiktheoretischen und theologischen Vokabulars.

 Was habe ich da gefunden? Ich möchte stellvertretend nur zwei Passagen dieses großen, reichen Erzählwerks anführen, die mir mit besonderem Glanz und den Verlockungen des Geheimnisvollen für immer im Gedächtnis geblieben sind. Es war die Zeit meiner intensiven Leseerlebnisse in den frühen fünfziger Jahren als mir die Existenz dieses großen deutschen Dichters das erste Mal bewusst wurde.

Ich werde sie chronologisch gänzlich ungeordnet wiedergeben.

In Kapitel 8 des Doktor Faustus hält der exzentrische, stotternde, und ein klein wenig dämonische deutsch-amerikanische Organist Herr Kretschmar,seinen belehrenden Vortrag über die Frage: ”Warum Beethoven zu der Klaviersonate Opus 111 keinen dritten Satz geschrieben habe”.

            Seinen atemlos faszinierten Zuhörern, darunter die Freunde Serenus Zeitblom und Adrian Leverkühn, erläutert Kretschmar das merkwürdige, ja fast obszöne Abenteuer, das es bedeutet, das ländlich einfache und unschuldige Thema d-g-g- (Lie-besleid, Wiesen-grund) einem halsbrecherischen Labyrinth von Variationen zu unterwerfen. Hier kommt der Höhepunkt  im ”Adagio molto, semplice, e cantabile”:

”Das Charakteristikum des Satzes ist ja das weite Auseinander von Baß und Diskant, von rechter und linker Hand, und einen Augenblick kommt eine extremste Situation, wo das arme Motiv einsam und verlassen über einem schwindelnd klaffenden  Abgrund zu schweben scheint  - ein Vorgang bleicher Erhabenheit, dem alsbald ein ängstliches Sich klein Machen, ein banges Erschrecken auf dem Fuße folgt, darüber gleichsam, das so etwas geschehen konnte. ”

Ich habe mich nie von dem Gedanken freimachen können, dass Thomas Mann hier etwas sehr Intimes, sehr Authentisches über sich selbst gesagt hat.

            Diese merkwürdige Stelle in der Arietta, wo das Thema – wie es zuweilen vorkommen kann – lebensgefährlich über einem Abgrund ganzer Takte von Trillern schwebt hat ein Kritiker als eine der entscheidenden Stellen in der westlichen Kunstmusik beschrieben. Die Zeit, nicht die Töne sind ja das Grundmaterial der Musik. Und hier scheint der Zeitfluss für einige Takte im hegelianischen Sinne aufgehoben. Die Musik verlässt für einen Moment das Musikalische und  wird zu etwas anderem.

            Es ist viel geschrieben worden über Thomas Mann und ich trete ungern in den Wettstreit mit Experten. Aber genau diese Stelle in diesem großen Künstlerroman scheint mir etwas Wesentliches über Thomas Mann sichtbar zu machen.

            Parodie oder Illumination – das sind die zwei Alternativen, die der Teufel Doktor Faustus als die beiden Möglichkeiten anbietet. Sicher nicht zufällig finden wir einen ähnlichen Gedanken häufiger bei T. S. Eliot. Die Zeit hatte etwas von diesem Lähmungsgefühl.

            Die Parodie liegt bei Thomas Mann immer nahe, das Absurde auch. Konsul Buddenbrook stirbt an einem entzündeten Zahn. Das Leben parodiert sich selbst.

            Aber dann kommen Augenblicke ganz anderer Art, Epiphanien, Erfahrungen, in denen es scheint als wäre die Trivialität des absurden Lebens tatsächlich aufgehoben und als würden wir in eine ganz andere Sphäre versetzt.

            Die zweite magische Stelle spielt im Zauberberg und handelt von einem Crayon, einem Bleistift. Er befindet sich im Besitz der faszinierenden Frau Clawdia. Mit virtuoser Erzähltechnik, genau die Art von Virtuosität, die man gern in Creative-writing-Seminaren, sei es an der University of Texas oder anderswo, demonstrieren möchte, verwendet der Meister dieses kleine, elegante Ding um eine unerhört intensive Verführungsszene zu inszenieren. Hans hat also Clawdia gerade gefragt, ob sie ihm ein Crayon leihen könne:

 »Ja, vielleicht«. Und allenfalls war in ihrem Lächeln und ihrer

Stimme etwas von der Erregung, die auftritt, wenn nach langem,

stummem Verhältnis die erste Anrede fällt, — einer listigen

Erregung, die alles Vorangegangene in den Augenblick heimlich

einbezieht. »Du bist sehr ehrgeizig . . . Du bist . . . sehr . . . eifrig

«, fuhr sie in ihrer exotischen Aussprache mit fremdem r und

fremdem, zu offenem e zu spotten fort, wobei ihre leicht verschleierte,

angenehm heisere Stimme das Wort »ehrgeizig« auch

noch auf der zweiten Silbe betonte, so daß es völlig fremdsprachig

klang, — und kramte in ihrem Ledertäschchen, blickte suchend

hinein und zog unter einem Taschentuch, das sie zuerst

zutage gefördert, ein kleines silbernes Crayon hervor, dünn und

zerbrechlich, ein Galanteriesächelchen, zu ernsthafter Tätigkeit

kaum zu gebrauchen. Der Bleistift von damals, der erste, war

handlich-rechtschaffener gewesen.

»Voilà«, sagte sie und hielt ihm das Stiftchen vor die Augen,

indem sie es zwischen Daumen und Zeigefinger an der Spitze

hielt und leicht hin und her schlenkerte.

Da sie es ihm zugleich gab und vorenthielt, nahm er es, ohne

es zu empfangen, das heißt: hielt die Hand in der Höhe des

Stiftes, dicht daran, die Finger zum Greifen bereit, aber nicht

vollends zugreifend, und blickte aus seinen bleifarbenen

Augenhöhlen abwechselnd auf den Gegenstand und in Clawdias

tatarisches Gesicht. Seine blutlosen Lippen standen offen,

und sie blieben so, er benutzte sie nicht zum Sprechen, als er

sagte: »Siehst du wohl, ich wußte doch, daß du einen haben würdest. «

            Wie wunderbar weit entfernt befinden wir uns  von ähnlichen Situationsbeschreibungen in der modernen Populärliteratur  Das ist sehr überzeugend, außerordentlich spannend. Der Gedanke ist natürlich, dass Hans das kleine Ding zurückgeben wird. Aber wohin? Das wird nie erzählt. Thomas Mann hat eine faszinierende Technik, von Zeit zu Zeit den Vorhang in dem was er “mein kleines Theater” nennt, fallen zu lassen.

            Die Virtuosität liegt aber gerade darin, dass sich noch eine andere Erzählung hinter der ersten verbirgt und zwar auch von einem Crayon. Die Geschichte von dem anderen Stift ereignet sich in Hans Castorps Jugend auf dem Schulhof, eine von den Episoden, die wir so leicht verdrängen. Oder niemals vergessen.

            Hier haben wir also eine Geschichte, in der gewissermaßen noch eine andere erzählt wird. So gelingt Thomas Mann jene höhere Dimensionalität, die wir in der Schwindelszene in Beethovens Arietta in Opus 111 bereits erlebt haben:

            Das souveräne, spielartige Schweben über dem Abgrund, von dem wir nie alles wissen werden. Die Literatur spiegelt die Welt, aber sehr unvollständig. Sich dieser Unvollständigkeit bewusst zu sein und nicht zu zögern -  das zu zeigen, ist Thomas Manns große Stärke als Schriftsteller. Und als Mensch, möchte ich gerne hinzufügen.

Der dänische Denker und Aphoristiker Paul LaCour hat gesagt, „Das Gedicht muss immer etwas Rätselhaftes behalten, damit es nicht zur reinen Dekoration wird“.

So ist es wohl.

            Von Thomas Mann können wir sehr viel lernen. Nicht nur wenn es um virtuose  Erzähltechnik geht, sondern auch um das Leben. Das schwierige, paradoxe, rätselhafte, komische und – wie wir alle insgeheim wissen - im Grunde unmögliche Leben.

            Sehr geehrter Herr Bürgermeister, liebe Freunde und Verwandte, sehr geehrte Festversammlung. Für diesen bedeutenden Preis bin ich sehr dankbar und ich versichere, mich von dieser großen Ehre weiter in meinen Bemühungen inspirieren zu lassen.

 

DEN VÄG VI ALLA MÅSTE VANDRA

Döden är ett faktum.Därmed menar jag att när vårt liv på det ena eller det andra sättet har nått sitt slut, - är det verkligen ett slut.

      De olika förhoppningarna om ett liv efter detta – själavandring,kroppens uppståndelse som aposteln Paulus lär den och fritt kringflygande astralkroppar som hos spiritisterna- allt detta,och

alla andra idéer om ett liv efter detta, kan lugnt avskrivas som förhoppningsfullt nonsens. Alla eftervärldsläror för till paradoxala och dessutom ytterst obehagliga konsekvenser.Som Bernhard Williams i Cambridge har påpekat;den som verkligen sätter sig in i föreställningen om ett evigt liv  (var det än må utspelas) måste inse att tanken är outhärdlig.

      Livet är också ett faktum. Med det menar jag att om det en gång har utspelats, lyckligt eller olyckligt,långt eller kort,tillhör det sin avgränsade del av verklighetens stora sammanhang,och ingen kan ta bort det därifrån. I den klassiska grekiskans vanliga ord för  jag dör finns det en verbform som bara kan betyda: jag har just dött.

 Om jag har rätt kan det inte finnas någon användning för den.

      En utmärkt svensk filosof, professor Mats Furberg ville gå så långt  i sin bok ”Tankar om döden” som att även uttrycket ”Jag är död” har en skrämmande total meningslöshet. Han misstog sig på ett intressant sätt. Alldeles bortsett från de triviala fallen ,där ”jag är död” inleder ett testamente, eller är ett inspelat budskap, finns det en fullständigt klar betydelse av den egendomliga satsen. Vid en viss tidpunkt låt oss säga 2050, är det en egenskap hos rumtiden att jag inte längre ingår i dess sammanhang.Det är i princip samma sakförhållande som gällde år 1933.Det är en egenskap hos verkligheten i dess helhet,inte hos mig. Det finns ju vid de tidpunkterna

      De flesta människor förefaller frukta döden,några på ett instinktivt och oreflekterat,några,som Herbert Tingsten och Mats Furberg,på ett närmast hysteriskt sätt,bara jämförbart med den klaustrofobes upplevelse i en hiss eller ubåt.Och så finns de,som i likhet med författaren till dessa reflektioner aldrig riktigt har kunnat frigöra sig från den svaga men envisa lokelse,det sug,som föreställningen om den totala intigheten kan utöva.

      Är det rationellt att frukta döden ? Om detta har professor Torbjörn Tännsjö nu skrivit en tankeväckande och intressant populärfilosofisk bok.(”Filosofisk tröst”.Thales 2015.)

      Inom ett rätt begränsat utrymme hinner han med  förvånansvärt många frågor och teorier,från Epikuros och hans latinske efterföljare Lucretius,till moderna diskussionsdeltagare som Williams och Samuel Scheffler,behandlad på den här sidan av mig för ett tag sen.

      Först och främst måste jag säga att det känns befriande att den svenska filosofgenerationen efter mig skriver om de enda frågor som egentligen betyder något. Bevisteori och axiomatiserad modallogik kan vara kul men blir i längden litet tjatigt.Dessutom gör de riktiga matematikerna,typ Kurt Gödel, ett bättre jobb. Skall det filosoferas är det ändå kärlek och död som är de stora frågorna.Inte sant ?

      Epikuros har en tanke ,som sedan utvecklas av Lucretius och som blir en hörnsten i Schopenhauers kapitel om döden i ”Världen som vilja och föreställning”. Vi fruktar inte tillståndet före vår födelse – vad finns det då för skäl att frukta samma tillstånd när det återkommer efter vår död ? Tännsjö tycks inte riktigt övertygad av detta,som jag ser det,konklusiva,argument.Det har möjligen att göra med att han har litet svårt att skilja mellan den enskilda döden och döden som generellt fenomen.

      En enskild människas död kan komma som en befrielse eller den kan vara ett tragiskt och irreparabelt hinder för vad som kunde ha blivit ett värdefullt liv. Med döden som faktum,för alla giltigt är det ju en annan sak. Från antiken och till Schopenhauer finns det en dyster övertygelse om att det på det hela taget är bättre att aldrig vara född än att leva. Schopenhauers styrka består i att han inte bara tar med professorer i beräkningen utan också barnarbeterskorna i 1850-talets indiska bomullsväverier. Om mänskligheten ,låt oss säga helt odramatiskt,förlorade sin fertilitet och alltså stod dömd att dö ut – skulle den mängd framtida smärta som kunde undvikas uppväga

förlusten av lust och kreativitet ? Frågan,som har ställts i vår tid,förefaller mig inte alldeles  lätt att besvara.

      Tännsjös allmänna optimism förefaller mig leda honom till en alltför snabb behandling av den. Som helhet är hans bok tankeväckande och läsvärd. Jag rekommenderar den gärna i en tid där så många människor trasslar in sig i urvattnad ideologi, polisiär åsiktsbevakning och tröttsamma skenproblem

Furst Esterhazy brottas med gud

Péter Esterhazy,fotograferad av Lars Gustafsson i Akademie der Künste,Berlin,Maj 2015

 

”Om Gud finns,varifrån då det onda ? OM Gud inte finns,varifrån då det goda ?”

Augustinus två frågor formulerar med oöverträffad enkelhet vad som väl måste vara det slutgiltiga  problemet i alla monoteistiska världsåskådningar.

      Péter Esterhazys just översatta ”Markusversionen” (Weyler 2015) är en märklig bok som alltigenom uppehåller sig med det problemet. Och det i den originella formen av en ytterst personlig och originell omskrivning av Markusevangeliet. Och ur ett mycket speciellt perspektiv;de förskjutnas och förtrycktas tillvaro i en kommunistdiktaturs iskalla värld.

      Esterhazy ,som är en av Europas intressantaste författare i min generation, föddes alltså in i Ungerns en gång mäktigaste familj,ägare till ändlösa lantegendomar,mecenater till några av konstmusikens centrala klassiker,tongivande i alla konstarter. Det kan låta förmånligt. Men Esterhazy föddes 1950,vilket innebar att han tillsammans med föräldrar och syskon i egenskap av folkfiende,deporterades till ett kollektivjordbruk i en avlägsen landsdel.

      Det är om den existensen och om de namnlösa lidanden som den stalinistiskt styrda folkdemokratin tillfogade sina oönskade och sina olydiga som boken handlar.Formen ligger någonstans mellan dokumentär och romanform.Vad vi egentligen bevittnar är en familj och särskilt två unga mäns upplevelser i bottenskiktet av en totalitär kommuniststat.

      Det har skildrats förr – och kan troligen inte skildras alltför ofta – är att den helt och hållet tar sin utgångspunkt i en central kristen problematik.

      Det är en svår bok som Esterhazy denna gång har skrivit.Den kontrasterar med sitt famlande,mumlande och grubblande från den starka episka vinden i vad som kanske är Esterhazys mest kända roman ”Harmonia Celestis”. Här finns ingenting av triumfen,åtminstone berättandets trium som fanns i den stora romanen. Och inte heller   efterföljarens, ”Rättad utgåva”,beslutsamhet,  där författaren modigt bearbetar upptäckten att den beundrade fadersfiguren i själva verket var en informatör till statspolisen.

Genom Esterhazys markusroman ekar hela tiden en hel civilisations religiösa erfarenhet och tvivel. Citat från Simone Weil,Wittgenstein,Nietzsche och Lampedusa tävlar i denna komplicerade kör av röster med diskreta ekon från Esterhazys eget ,numera omfångsrika,verk.Och matematikern kan inte undgå frestelsen att smuggla in fibonacciserien: 0,1,1,2,3,5,.. i ett otäckt avsnitt om ihjältrampade småkycklingar.Det är en mycket tät,kanske alltför tät vävnad.  

Här finns samma språkliga spänst,samma utsökta känsla för detaljen som i hans tidigare böcker.Men tonarten är en helt annan.

      Detta är en man, som ogärna medger att han har laglig rätt att kalla sig furste,som gärna påpekar att han är doktor i matematik och som i denna bok ödmjukt och klokt intar rollen av en grubblande och sörjande Job.Ty det tycks till sist vara hans enda verkliga identitet.

                 

       

Moments musicaux

                                  (Från instrumentmuséet i Berlin)


      Efter Darwin utvecklades en tendens att se en
mångfald företeelser som inte har med saken
att göra ur ett utvecklingsperspektiv.
Författningar och statsskick förväntades
genomgå en utveckling till allt högre
fulländning från feodalism till parlamentarisk
demokrati, med de franska och engelska
revolutionerna som ett slags böjningsmönster
som även de avlägsnaste folk och kulturer i
korrekt ordning måste passera. Detta har lett
till namnlöst elände.
Inte sällan ser man i äldre historieskrivning
samma orealistiska schema tillämpat på
litteraturens och konsternas historia. Riktigt
hur konstigt det blir det ju om man tar
musikhistorien, till exempel dess västerländska
del, i betraktande. På vilket sätt skulle
Stockhausens ”Gesang der Jünglinge” eller
John Cage’s ”Nr 2Legatissimo” utgöra
framsteg i förhållande till en motett av
Gesualdo eller Beethovens pianosonat Opus
111 ? Sanningen är att det finns inget sådan
lineärt rum som den västerländska musiken där en
period kan fastställas som mera
högtstånde,mer utvecklad än en annan. Vi har
att göra med olika företeelser,några av dem
oöverträffbara mästerverk,andra
experimentella övergångar,som uppenbart
skapar känslan av att vi har förflyttat oss från
ett rike in i ett annat.Trösklarna finns.
Om detta har Martin Nyström,Dagens
Nyheters utmärkte kritiker för det som brukar
kallas ”klassisk” musik ,skrivit en fin liten
bok;”Eviga ögonblick.Om tio musikhistoriska
språng som öppnar nya vägar till den klassiska
musiken” (Fri tanke förlag 2015) Boken ,
försedd med en diskett med de nödvändiga
musikexemplen och lätt irrelevanta men roliga
illustrationer av Jockum Nordström, borde ha
alla chanser att bli en väldigt bra presentbok
för alla som har upptäckt den klassiska
musiken men som gärna ville komma till en
djupare förståelse av vad det hela handlar om.
Martin Nyström har alltså valt ut tio
ställen i musikhistorien som för hans känsla
utgör avgörande ögonblick. Jag tror inte att
det skall uppfattas om ett slags omöjlig
utvecklingslära. Snarare än om det fullkomligare
handlar det om det nya,det helt överraskande.
I sin stora Wagnerbiografi pekar Hans
Meyer ut de första takterna i
lohengrinouvertyren som det ställe där den
wienklassiska harmonins stora glasbubbla
brister i nya iriserande färger.Martin Nyström
förlägger samma ställe till det hisnande
öppningsackordet i Tristanouvertyren.Jag ser
inget skäl att debattera valet. Båda har mycket
som talar för sig.
En annan skärningspunkt placerar
författaren i Beethovens oöverträffbara
pianosonat 111, den fantastiska ariettan,där
tiden själv,tycks upphävas. Och det till synes
menlösa temat förefaller sväva omöjligt och
livsfarligt över en möjlig tystnad.
Nyström förvånar mig litet grann med att i
det sammanhanget inte nämna den fantastiska
analys av satsen som Thomas Mann utför i
”Doktor Faustus” iklädd den sällsamme
musikläraren Kretschmars gestalt. Där
svävandet antar en annan,en hotad,karaktär.
Jag har bara plats för ett par av
exemplen.De är alla tänkvärda.Författaren är
en utmärkt pedagog och han skriver ju som en
ängel.Trots att det är korta stycken som utgör
hans bok har han väldigt mycket att säga.Jag
har särskilt fäst mig vid ett resonemang om
notskriftens betydelse i bokens början.Den
tillkommer ju i den västerländska
konstmusikens gryning som ett medel att
fasthålla en kyrklig ritual. Men som Per
Hellström påpekade i en fascinerande bok om
artificiella språk , är det karakteristiskt för
formella teckensystem att de
tillåter mångfaldigt fler kombinationer än som
är representerade i verkligheten.
Det gäller kemiska formler och det gäller
dansnotation. Notsystemet,avsett att fasthålla
en tradition,upphävde den paradoxalt nog
genom att öppna nya frihetsrum.Ur
kyrkosången kom så småningom Gesualdo och
Monteverdis motetter och så småningom
operan.Ty det fria manipulerandet av
notskriften,det formella systemet gjorde det
möjligt.
Författaren döljer inte särskilt väl,får man
väl säga,sin skepsis inför tolvtonsexercisen hos
Arnold Schönberg och de tråkiga amerikanska
efterföljarna – man kunde skriva mer om
Fylkingens regimenterande och förstelnande
inflytande på svensk konstmusik.
Men det som kommer efter,den
zeninspirerade friheten hos John Cage och den
nya minimalismen – han nämner inte Arvo
Pärt men hade kunnat göra det, ser han som
ett nytt frihetsrike.
En annan idé som också fängslar mig i
denna rika lilla bok är den om en ny tid när
musiken åter frigör sig från notsystemets
dimensioner och blir ett rent skapande med
ljud igen. Den tiden är här.
Den elektroakustiska eran har börjat.

Vid en skådespelerskas grav

           

                      

                      Berenice vid sjuttiotalets slut

                       i Racines  sällsamma drama:

                      Scengolvet är en vidsträckt spegel

                      där hon, behagfullt vilande

                      avnjuter sin egen skönhet

                      De nakna benen pendlar

                      fram och åter.

                      I alexandrinens rytm.

                      Hon ser sitt ansikte

                      blicka upp ur spegelvärlden

                      och det ter sig gåtfullt,

                      som såg hon det

                      för första gången

                     Det är länge sedan nu

                     Full av oklarheter

                     denna tid,

                     men i dess framfart

                     överlevde denna bild

                     och steg ur stenen.

                     Jag såg henne aldrig

                    i någon annan scen

                    än just denna

                    Och min berättelse har inget slut

(Gun Arvidsson 1930-2004.Stenen på katarina kyrkogård,Stockholm)

En privatman med förhinder

 

Det är svårt att finna en mera förtalad filosof än Friedrich Nietzsche.

Hans sällsamma biografi –elitstudent med kallelse till full professur i tjugoårsåldern,tidig sjukdom, ett liv präglat av förlorade dagar och nätter i envisa, svårförklarliga migränattacker, med sviktande syn, och  trots det en mäktig bokproduktion och så småningom ett avslocknande in i en obotlig hjärnskada – har inte bara lett till rena fantasier utan en systematisk mytbildning.

Till och med den annars så hederlige Thomas Mann förefaller  tro på den i katolska kretsar särskilt populära legenden om att den ateistiske filosofens  hjärnskada skulle ha varit av syfilitisk natur, vållad vid ett bordellbesök.

I själva verket handlar det olikhet med stor sannolikhet om en sjukhusinfektion, en dysenteri ådragen under några fruktansvärda dygn som sjukvårdare i  tyskfranska kriget 1870.Nietzsche hade ensam ansvaret för döende och döda soldater  i två överfulla järnvägsvagnar ett par dygn och han glömde inte upplevelsen. Den sjukhusinfektion han i denna penicillinfria värld ådrog sig ändrade hans liv för alltid.

      Sen är det detta med antisemitismen och Hitlers besök i det av systern ledda Nietzschearkivet i Weimar. Nietzsche var på intet sätt antisemit. En antisemitisk pamflett som han mottar på 1870-talet skickar han  han tillbaka till avsändaren med en mycket bestämd anhållan att slippa denna  andliga ohyra i fortsättningen: ”…dessa ständiga absurda förfalskningar och tillrättalägganden av de vaga begreppen  ’germansk’, ’semitisk’,’arisk’,kristlig’,’tysk’ – allt detta skulle i längden på allvar kunna uppväcka min vrede…”

      Med Nietzsches filosofi är det inte mycket bättre. Fundamentala begrepp som ”Übermensch” och ”Wille  ” har felöversatts och avsevärt vulgariserats.

      I själva verket finner man inte särskilt många åsikter hos Nietzsche.Han ställer frågor,radikala frågor,ibland alldeles nya,.Med övermänniskan,eller snarare bortommänniskan är det så att Nietzsche faktiskt ställer den djärva men inte orimliga frågan om människan,så som vi känner henne,möjligen inte är  den sista länken i evolutionens långa historia.Att ett svar faktiskt skulle börja skymta en bit inne i det nya årtusendet  - den artificiella intelligensen,den biocybernetiska människan   – är ju inte rimligt att han skulle förutse.

      Jag läser Nietzsches brev i Peter Handbergs utmärkt översatta,utvalda och kommenterade två volymer i Brutus Östlings heroiska utgåva av de samlade skrifterna.Och tycker mig ha funnit en vän.Det är inte bara den överkänslige,musikaliske och livsfrämmande elitstudenten,som alldeles för tidigt blir professor och utsätts för enorma krav och förväntningar. Köp dessa fascinerande två volymer.De kommer aldrig att bli bästsäljare och man kommer alltid att söka efter dem i antikvariaten.

Läsningen av breven ,även i urval,för Niettzsche så mycket närmre oss,gör honom så mycket begripligare.Dessutom är de väldigt ofta roliga.

Den flitige ynglingen som till och med anstränger sig i militärtjänsten och får högsta betygg i skvadronens ridkurs är en typ som man tycker sig ha sett.Breven hem,som inte sällan handlar om pengar har en vardaglig charm.

Och sedan kriget,uppbrottet från professuren  med schweizarnas generösa pension och livet som egentlig alltid enslig sjukling.Det är är något oerhört patetiskt  hela denna märkliga livskamp i en situation där de flesta andra skulle ha gett upp. Dag och dygn förgår i outhärdliga migränattacker,synen sviker honom,hans existens är ett desperat sökande efter det klimat som skall lindra.Och genom dessa strapatser tillkommer bok efter bok.De är sällsamma.Den stora uppgörelsen,den första grundläggande formuleringen av ett århundrades trauma.Gud är död ! Det är det rykte som sprider sig i allt vidare cirklar i Nietzsches verk. I själva verket blir han den som formulerar ett århundrades centrala trauma och den som öppnar för den europeiska existentialismen.

Filosofer som Holbach,Voltaire,eller för den delen Ingemar Hedenius,finner orimligheter och självmotsägelser i de teologiska lärorna.

At påstå att Gud inte existerar är en sak.Men Nietzsches ”Gud är död” är något annat och mera. Det öppnar Det Stora Tomrummet ,existensens djupa meningsfulla paradox.Vi är här och vi har ingen aning om varför.

  Nietzsche kanske mer än Kierkegaard aspirerar på titeln som den förste existentialisten.

Det fundamentala är naturligtvis den fråga som Schopenhauer ställde och som Nietzsche redan från Tragediens födelse försöker besvara:

Har livet någon som helst mening,eller är det bara ett grymt spel där våra passioner och falska förhoppningar för oss från den ena besvikelsen till den andra ?

Schopenhauer vet vad han anser om detta.Nietzsches svar är komplicerat.Han vill vända på frågan: Hur ger vi livet mening ?

Den grekiska tragedien med dess mörka,skräckfyllda berättelser förefaller ge honom en utgångspunkt.Grekerna vågade,de kunde hämta en paradoxal glädje ur sin tragiska insikt.Tanken varieras sedan genom Nietzsches hela verk.Ibland dominerar Schopenhauers pessimism,ibland något annat.Ett paradoxalt trots,en vägran,en värdenihilism. (Men inte i Uppsalaskolans inskränkta mening.)

      Brutus Östlings förlag och dess vänner och medarbetare har fattat ett klokt beslut.

Nietzsches frågor har egentligen efter två världskrig och ohyggliga brottmålshistorier bara tilltagit i aktualitet.

      De har blivit våra frågor.

Vennberg ligger i fatet

Kreugerpressens och särskilt Aftonbladets hållning under Andra Världskriget har förvisso varit och är fortfarande en öm tå. Tidningen var antisemitisk, pronazistisk.

             Rör man vid denna tå om än aldrig så perifert, blir det ett jävla liv.Nu senast är det Aftonbladets förre chefredaktör Olle Svenning som skriker som en stucken gris   på Aftonbladets kultursida: (29/5).

”han stämplar etiketten ”nazist” på Aftonbladets förre kulturchef Karl Vennberg. Det är skamlöst, lögnaktigt, fullkomligt groteskt.”

Och han fortsätter:

”Förre Aftonbladet-medarbetaren och författaren Anders Paulrud har grundligt och med stor elegans smulat sönder dessa högerns smädelser av Vennberg.

De borde aldrig mer kunna upprepas.”

             Jo då. Det bör upprepas och kommer att upprepas.Karl Vennbergs nazistsympatier var inget ytligt svärmeri.

Hans egendomliga anklagelse mot Eyvind Johnson att denne skulle ”ha knäfallit inför västmakternas blodiga altare” som jag citerade i ett resonemang om femtiotalet och dess ”Tredje Ståndpunkt” (Expressen 26.5) var knappast någon tillfällighet. Vad tredjeståndpunktaren Sivar Arnér skrev 1937 i Blekinge Läns Tidning eller vad senare utrikesgurun Kaleb Andersson översatte 1942 för svensk-Tyska Vänskapsförbundets tidskrift tål heller knappast någon alltför stark belysning. Vennberg var knappast ensam.

Det finns ett obehagligt drag av sekt hos kretsen kring Aftonbladet och det har  märkvärdigt övervintrat det mesta. Något av denna sekterism har överlevat i form av en bisarr ny form av tredjeståndpunkt och naturligtvis den självklara antiamerikanism som har blivit ett slags reflexrörelse på dess kultursida.

      Så – Anders Paulrud har tydligen konklusivt och elegant - bevisat vilken fin demokrat Karl Vennberg var ?

      Det var som Fan ! En man som inte ens kan ta sig igenom en dikt av Silfverstolpe till dess slutsats, tycks inte heller ha orkat läsa färdigt de källor som faktiskt finns.

Det började med Karl Erik Lagerlöfs chockerande upptäckter ,beskrivna i avhandlingen ”Den unge Karl Vennberg” (1967) kapitlet  ”Krisåret 1933”.

Det fortsatte med Peter Luthersons chockerande fynd från 1936av två dikter i tidskriften ”Den svenske nationalsocialisten”  , av vilka den ena som Paulrud citerar är allmänt patetisk och den andra, som han inte citerar, mera stålhårt nationalsocialistisk var snarast en bekräftelse av att mannen visste vad han ville. (Peter Luthersson ”I kulturradikalismens garderob” Expressen 28/11 2002) Liksom hans översättningar av nazistiska tyska poeter  år 1942 i vänskapsförbundets tidskrift .  

Den normalt mycket neutrala Wikipedia säger så här:

”Efter Vennbergs död blev det känt att han publicerat några dikter i Den Svenske Nationalsocialisten redan 1936^[8] och i januari 1937 försvarade Vennberg att Hitler inkluderade Freud i utrensningen av icke önskvärd litteratur med orden "Mot moraliskt förfall och själsdödande överskattning av sexuallivet!". 1940 menade han  sig inte tillhöra dem "som anser att allt gott härrör från England och allt ont från Tyskland." Så sent som 1942 medverkade Vennberg med översättningar av nazistiska poeter i tidskriften Sverige-Tyskland.^[9]”

Vennberg tog själv senare avstånd ifrån bidragen och uteslöt dem ur sitt författarskap. Han menade på 1990-talet att publiceringen berodde på att dikterna i själva verket skulle ha varit kamouflage för den hjälp han säger sig ha gett till sovjetiska spioner, något som både Sigvard Lindqvist och Peter Luthersson betvivlar.  

^{Fläckborttagning kan vara nog så besvärligt.Skall Wikipedia också censureras av Aftonbladets förre chefredaktör ?}     

Ett spöke från förra århundradet

Herr Souhounen i Expressen vill att vi skall visa mera hänsyn mot den ryske oligarken och hans bombflottor.

Herr Souhounens försök till svar på min artikel om Tredje Ståndpunktens totala brist på aktualitet häromdagen,bekräftar tyvärr alla mina misstankar om den totala substanslösheten hos dagens kommunistiska vänster.

      Det enda retoriskt intressanta i hans lilla floskeluppvisning är hänvisningen till mig som ”texasgubbe”.Vad betyder den ?

      Jag är mycket stolt över att som svensk medborgare och akademiker  i ett tjugotal år ha tjänat ett av världens bästa universitet. Så vad har detta att göra med sakfrågan:lakejinställning till den ryska alltmer totalitära oligarkien eller en öppet demonstrerad försvarsvilja ?

Pinsamt att att det enda kort herr Souhounen kan spela ut är en reflexmässig antiamerikanism som ter sig mindre ändamålsenlig i dagens svenska försvarsdebatt.

Och hemmahörande fruktar jag,i fel århundrade.

Tredje ståndpunkten är ingen ståndpunkt

Det ryska bombflyget övar numera rutinmässigt inflygningen till uppdragen

mot småländska startbanor och FRA-anläggningarna i Roslagen.När Öland och Gotland,dessa i praktiken demilitariserade öar ,som väl tillhör det som Herr Löfvén med en sällsam formulering  har kallat ”geografiskt tomma ytor” – kanske han menar ”avställningsytor”  -inte är så tomma längre utan har undergått halvön Krims öde kan angreppen mot de baltiska länderna ostört sättas in.

      Nu skriver en Daniel Suhonen – sällsamt nog inte på Aftonbladets utan på Expressens kultursida – att vi bör undvika att delta i flygövningar i Östersjöområdet.

      ”Men att trycka Nato inpå Rysslands gränser - vilket händer om Sverige och Finland skulle gå med - är att höja konfliktnivån i onödan.”

      Det skulle aldrig falla mig in att misstänka Herr Suhonen för att vara en av de numera allt oftare uppträdande putinmegafonerna i svensk press. Däremot undrar jag hur han har det med verklighetskontakten. Man kunde säga,utan att bli onödigt ohövlig,att han inte har hängt med i vad som faktiskt pågår.

      Om den klerikala diktaturstaten i öst sedan ett par år övar angreppet torde det knappast spela någon roll vilka emotioner en NATO-övning kan framkalla.Det stadiet är med all sannolikhet passerat.

      I min generation har vi ju livliga minnen av de intellektuella och konstnärer som i konflikten mellan det då expansiva sovjetimperiet och den fria världen ville bekänna sig till en tredje ståndpunkt. Tredje ståndpunktens anhängare var säkert inga förrädare.Även om man kan undra vad den forne nazisten Karl Vennberg tänkte på när han skrev om meningsmotståndaren Eyvind Johnson att han ”knäfallit inför västmakternas blodiga altare”. Sivar Arnér,Birgitta Trotzig och de andra tyckte sig verkligen se ett alternativ mellan ställningstaganden.Förmodligen misstog de sig.

De visste för litet om Sovjetstatens verkliga misär, om polisspionernas DDR,om Rumäniens fängelser.

      Skulle man idag kunna inta en Tredje Ståndpunkt i valet mellan de normala parlamentariska demokratierna  och Putins  klerikala och nationalistiska diktatur ? Vad skulle det vara för val ? Att oligarken och diktatorn Putin har giftmord på oliktänkande och journalister på programmet och betraktar normala människorättsorganisationer som icke önskvärda hot är en beklaglig sak.

      Men det är inte argumentet.Vad skulle det innebära att påstå att det finns ett alternativ mellan demokratisk samhällsordning och en prästerligt och nationalistiskt inspirerad totalitarism,modell Putin,General Franco eller Doktor Salazar?

      Det finns inte. Det finns ingenting där. Tredje ståndpunkten är idag lika irrelevant som den fromma berättelsen om Bileams åsna.

      En annan sak att diskutera är hur länge hyckleriet kan fortsättas med att både vara och inte vara anslutna till   NATO ,den västliga alliansen.Den  får vi ta en annan dag.