Moments musicaux

                                  (Från instrumentmuséet i Berlin)


      Efter Darwin utvecklades en tendens att se en
mångfald företeelser som inte har med saken
att göra ur ett utvecklingsperspektiv.
Författningar och statsskick förväntades
genomgå en utveckling till allt högre
fulländning från feodalism till parlamentarisk
demokrati, med de franska och engelska
revolutionerna som ett slags böjningsmönster
som även de avlägsnaste folk och kulturer i
korrekt ordning måste passera. Detta har lett
till namnlöst elände.
Inte sällan ser man i äldre historieskrivning
samma orealistiska schema tillämpat på
litteraturens och konsternas historia. Riktigt
hur konstigt det blir det ju om man tar
musikhistorien, till exempel dess västerländska
del, i betraktande. På vilket sätt skulle
Stockhausens ”Gesang der Jünglinge” eller
John Cage’s ”Nr 2Legatissimo” utgöra
framsteg i förhållande till en motett av
Gesualdo eller Beethovens pianosonat Opus
111 ? Sanningen är att det finns inget sådan
lineärt rum som den västerländska musiken där en
period kan fastställas som mera
högtstånde,mer utvecklad än en annan. Vi har
att göra med olika företeelser,några av dem
oöverträffbara mästerverk,andra
experimentella övergångar,som uppenbart
skapar känslan av att vi har förflyttat oss från
ett rike in i ett annat.Trösklarna finns.
Om detta har Martin Nyström,Dagens
Nyheters utmärkte kritiker för det som brukar
kallas ”klassisk” musik ,skrivit en fin liten
bok;”Eviga ögonblick.Om tio musikhistoriska
språng som öppnar nya vägar till den klassiska
musiken” (Fri tanke förlag 2015) Boken ,
försedd med en diskett med de nödvändiga
musikexemplen och lätt irrelevanta men roliga
illustrationer av Jockum Nordström, borde ha
alla chanser att bli en väldigt bra presentbok
för alla som har upptäckt den klassiska
musiken men som gärna ville komma till en
djupare förståelse av vad det hela handlar om.
Martin Nyström har alltså valt ut tio
ställen i musikhistorien som för hans känsla
utgör avgörande ögonblick. Jag tror inte att
det skall uppfattas om ett slags omöjlig
utvecklingslära. Snarare än om det fullkomligare
handlar det om det nya,det helt överraskande.
I sin stora Wagnerbiografi pekar Hans
Meyer ut de första takterna i
lohengrinouvertyren som det ställe där den
wienklassiska harmonins stora glasbubbla
brister i nya iriserande färger.Martin Nyström
förlägger samma ställe till det hisnande
öppningsackordet i Tristanouvertyren.Jag ser
inget skäl att debattera valet. Båda har mycket
som talar för sig.
En annan skärningspunkt placerar
författaren i Beethovens oöverträffbara
pianosonat 111, den fantastiska ariettan,där
tiden själv,tycks upphävas. Och det till synes
menlösa temat förefaller sväva omöjligt och
livsfarligt över en möjlig tystnad.
Nyström förvånar mig litet grann med att i
det sammanhanget inte nämna den fantastiska
analys av satsen som Thomas Mann utför i
”Doktor Faustus” iklädd den sällsamme
musikläraren Kretschmars gestalt. Där
svävandet antar en annan,en hotad,karaktär.
Jag har bara plats för ett par av
exemplen.De är alla tänkvärda.Författaren är
en utmärkt pedagog och han skriver ju som en
ängel.Trots att det är korta stycken som utgör
hans bok har han väldigt mycket att säga.Jag
har särskilt fäst mig vid ett resonemang om
notskriftens betydelse i bokens början.Den
tillkommer ju i den västerländska
konstmusikens gryning som ett medel att
fasthålla en kyrklig ritual. Men som Per
Hellström påpekade i en fascinerande bok om
artificiella språk , är det karakteristiskt för
formella teckensystem att de
tillåter mångfaldigt fler kombinationer än som
är representerade i verkligheten.
Det gäller kemiska formler och det gäller
dansnotation. Notsystemet,avsett att fasthålla
en tradition,upphävde den paradoxalt nog
genom att öppna nya frihetsrum.Ur
kyrkosången kom så småningom Gesualdo och
Monteverdis motetter och så småningom
operan.Ty det fria manipulerandet av
notskriften,det formella systemet gjorde det
möjligt.
Författaren döljer inte särskilt väl,får man
väl säga,sin skepsis inför tolvtonsexercisen hos
Arnold Schönberg och de tråkiga amerikanska
efterföljarna – man kunde skriva mer om
Fylkingens regimenterande och förstelnande
inflytande på svensk konstmusik.
Men det som kommer efter,den
zeninspirerade friheten hos John Cage och den
nya minimalismen – han nämner inte Arvo
Pärt men hade kunnat göra det, ser han som
ett nytt frihetsrike.
En annan idé som också fängslar mig i
denna rika lilla bok är den om en ny tid när
musiken åter frigör sig från notsystemets
dimensioner och blir ett rent skapande med
ljud igen. Den tiden är här.
Den elektroakustiska eran har börjat.

Vid en skådespelerskas grav

           

                      

                      Berenice vid sjuttiotalets slut

                       i Racines  sällsamma drama:

                      Scengolvet är en vidsträckt spegel

                      där hon, behagfullt vilande

                      avnjuter sin egen skönhet

                      De nakna benen pendlar

                      fram och åter.

                      I alexandrinens rytm.

                      Hon ser sitt ansikte

                      blicka upp ur spegelvärlden

                      och det ter sig gåtfullt,

                      som såg hon det

                      för första gången

                     Det är länge sedan nu

                     Full av oklarheter

                     denna tid,

                     men i dess framfart

                     överlevde denna bild

                     och steg ur stenen.

                     Jag såg henne aldrig

                    i någon annan scen

                    än just denna

                    Och min berättelse har inget slut

(Gun Arvidsson 1930-2004.Stenen på katarina kyrkogård,Stockholm)

En privatman med förhinder

 

Det är svårt att finna en mera förtalad filosof än Friedrich Nietzsche.

Hans sällsamma biografi –elitstudent med kallelse till full professur i tjugoårsåldern,tidig sjukdom, ett liv präglat av förlorade dagar och nätter i envisa, svårförklarliga migränattacker, med sviktande syn, och  trots det en mäktig bokproduktion och så småningom ett avslocknande in i en obotlig hjärnskada – har inte bara lett till rena fantasier utan en systematisk mytbildning.

Till och med den annars så hederlige Thomas Mann förefaller  tro på den i katolska kretsar särskilt populära legenden om att den ateistiske filosofens  hjärnskada skulle ha varit av syfilitisk natur, vållad vid ett bordellbesök.

I själva verket handlar det olikhet med stor sannolikhet om en sjukhusinfektion, en dysenteri ådragen under några fruktansvärda dygn som sjukvårdare i  tyskfranska kriget 1870.Nietzsche hade ensam ansvaret för döende och döda soldater  i två överfulla järnvägsvagnar ett par dygn och han glömde inte upplevelsen. Den sjukhusinfektion han i denna penicillinfria värld ådrog sig ändrade hans liv för alltid.

      Sen är det detta med antisemitismen och Hitlers besök i det av systern ledda Nietzschearkivet i Weimar. Nietzsche var på intet sätt antisemit. En antisemitisk pamflett som han mottar på 1870-talet skickar han  han tillbaka till avsändaren med en mycket bestämd anhållan att slippa denna  andliga ohyra i fortsättningen: ”…dessa ständiga absurda förfalskningar och tillrättalägganden av de vaga begreppen  ’germansk’, ’semitisk’,’arisk’,kristlig’,’tysk’ – allt detta skulle i längden på allvar kunna uppväcka min vrede…”

      Med Nietzsches filosofi är det inte mycket bättre. Fundamentala begrepp som ”Übermensch” och ”Wille  ” har felöversatts och avsevärt vulgariserats.

      I själva verket finner man inte särskilt många åsikter hos Nietzsche.Han ställer frågor,radikala frågor,ibland alldeles nya,.Med övermänniskan,eller snarare bortommänniskan är det så att Nietzsche faktiskt ställer den djärva men inte orimliga frågan om människan,så som vi känner henne,möjligen inte är  den sista länken i evolutionens långa historia.Att ett svar faktiskt skulle börja skymta en bit inne i det nya årtusendet  - den artificiella intelligensen,den biocybernetiska människan   – är ju inte rimligt att han skulle förutse.

      Jag läser Nietzsches brev i Peter Handbergs utmärkt översatta,utvalda och kommenterade två volymer i Brutus Östlings heroiska utgåva av de samlade skrifterna.Och tycker mig ha funnit en vän.Det är inte bara den överkänslige,musikaliske och livsfrämmande elitstudenten,som alldeles för tidigt blir professor och utsätts för enorma krav och förväntningar. Köp dessa fascinerande två volymer.De kommer aldrig att bli bästsäljare och man kommer alltid att söka efter dem i antikvariaten.

Läsningen av breven ,även i urval,för Niettzsche så mycket närmre oss,gör honom så mycket begripligare.Dessutom är de väldigt ofta roliga.

Den flitige ynglingen som till och med anstränger sig i militärtjänsten och får högsta betygg i skvadronens ridkurs är en typ som man tycker sig ha sett.Breven hem,som inte sällan handlar om pengar har en vardaglig charm.

Och sedan kriget,uppbrottet från professuren  med schweizarnas generösa pension och livet som egentlig alltid enslig sjukling.Det är är något oerhört patetiskt  hela denna märkliga livskamp i en situation där de flesta andra skulle ha gett upp. Dag och dygn förgår i outhärdliga migränattacker,synen sviker honom,hans existens är ett desperat sökande efter det klimat som skall lindra.Och genom dessa strapatser tillkommer bok efter bok.De är sällsamma.Den stora uppgörelsen,den första grundläggande formuleringen av ett århundrades trauma.Gud är död ! Det är det rykte som sprider sig i allt vidare cirklar i Nietzsches verk. I själva verket blir han den som formulerar ett århundrades centrala trauma och den som öppnar för den europeiska existentialismen.

Filosofer som Holbach,Voltaire,eller för den delen Ingemar Hedenius,finner orimligheter och självmotsägelser i de teologiska lärorna.

At påstå att Gud inte existerar är en sak.Men Nietzsches ”Gud är död” är något annat och mera. Det öppnar Det Stora Tomrummet ,existensens djupa meningsfulla paradox.Vi är här och vi har ingen aning om varför.

  Nietzsche kanske mer än Kierkegaard aspirerar på titeln som den förste existentialisten.

Det fundamentala är naturligtvis den fråga som Schopenhauer ställde och som Nietzsche redan från Tragediens födelse försöker besvara:

Har livet någon som helst mening,eller är det bara ett grymt spel där våra passioner och falska förhoppningar för oss från den ena besvikelsen till den andra ?

Schopenhauer vet vad han anser om detta.Nietzsches svar är komplicerat.Han vill vända på frågan: Hur ger vi livet mening ?

Den grekiska tragedien med dess mörka,skräckfyllda berättelser förefaller ge honom en utgångspunkt.Grekerna vågade,de kunde hämta en paradoxal glädje ur sin tragiska insikt.Tanken varieras sedan genom Nietzsches hela verk.Ibland dominerar Schopenhauers pessimism,ibland något annat.Ett paradoxalt trots,en vägran,en värdenihilism. (Men inte i Uppsalaskolans inskränkta mening.)

      Brutus Östlings förlag och dess vänner och medarbetare har fattat ett klokt beslut.

Nietzsches frågor har egentligen efter två världskrig och ohyggliga brottmålshistorier bara tilltagit i aktualitet.

      De har blivit våra frågor.

Vennberg ligger i fatet

Kreugerpressens och särskilt Aftonbladets hållning under Andra Världskriget har förvisso varit och är fortfarande en öm tå. Tidningen var antisemitisk, pronazistisk.

             Rör man vid denna tå om än aldrig så perifert, blir det ett jävla liv.Nu senast är det Aftonbladets förre chefredaktör Olle Svenning som skriker som en stucken gris   på Aftonbladets kultursida: (29/5).

”han stämplar etiketten ”nazist” på Aftonbladets förre kulturchef Karl Vennberg. Det är skamlöst, lögnaktigt, fullkomligt groteskt.”

Och han fortsätter:

”Förre Aftonbladet-medarbetaren och författaren Anders Paulrud har grundligt och med stor elegans smulat sönder dessa högerns smädelser av Vennberg.

De borde aldrig mer kunna upprepas.”

             Jo då. Det bör upprepas och kommer att upprepas.Karl Vennbergs nazistsympatier var inget ytligt svärmeri.

Hans egendomliga anklagelse mot Eyvind Johnson att denne skulle ”ha knäfallit inför västmakternas blodiga altare” som jag citerade i ett resonemang om femtiotalet och dess ”Tredje Ståndpunkt” (Expressen 26.5) var knappast någon tillfällighet. Vad tredjeståndpunktaren Sivar Arnér skrev 1937 i Blekinge Läns Tidning eller vad senare utrikesgurun Kaleb Andersson översatte 1942 för svensk-Tyska Vänskapsförbundets tidskrift tål heller knappast någon alltför stark belysning. Vennberg var knappast ensam.

Det finns ett obehagligt drag av sekt hos kretsen kring Aftonbladet och det har  märkvärdigt övervintrat det mesta. Något av denna sekterism har överlevat i form av en bisarr ny form av tredjeståndpunkt och naturligtvis den självklara antiamerikanism som har blivit ett slags reflexrörelse på dess kultursida.

      Så – Anders Paulrud har tydligen konklusivt och elegant - bevisat vilken fin demokrat Karl Vennberg var ?

      Det var som Fan ! En man som inte ens kan ta sig igenom en dikt av Silfverstolpe till dess slutsats, tycks inte heller ha orkat läsa färdigt de källor som faktiskt finns.

Det började med Karl Erik Lagerlöfs chockerande upptäckter ,beskrivna i avhandlingen ”Den unge Karl Vennberg” (1967) kapitlet  ”Krisåret 1933”.

Det fortsatte med Peter Luthersons chockerande fynd från 1936av två dikter i tidskriften ”Den svenske nationalsocialisten”  , av vilka den ena som Paulrud citerar är allmänt patetisk och den andra, som han inte citerar, mera stålhårt nationalsocialistisk var snarast en bekräftelse av att mannen visste vad han ville. (Peter Luthersson ”I kulturradikalismens garderob” Expressen 28/11 2002) Liksom hans översättningar av nazistiska tyska poeter  år 1942 i vänskapsförbundets tidskrift .  

Den normalt mycket neutrala Wikipedia säger så här:

”Efter Vennbergs död blev det känt att han publicerat några dikter i Den Svenske Nationalsocialisten redan 1936^[8] och i januari 1937 försvarade Vennberg att Hitler inkluderade Freud i utrensningen av icke önskvärd litteratur med orden "Mot moraliskt förfall och själsdödande överskattning av sexuallivet!". 1940 menade han  sig inte tillhöra dem "som anser att allt gott härrör från England och allt ont från Tyskland." Så sent som 1942 medverkade Vennberg med översättningar av nazistiska poeter i tidskriften Sverige-Tyskland.^[9]”

Vennberg tog själv senare avstånd ifrån bidragen och uteslöt dem ur sitt författarskap. Han menade på 1990-talet att publiceringen berodde på att dikterna i själva verket skulle ha varit kamouflage för den hjälp han säger sig ha gett till sovjetiska spioner, något som både Sigvard Lindqvist och Peter Luthersson betvivlar.  

^{Fläckborttagning kan vara nog så besvärligt.Skall Wikipedia också censureras av Aftonbladets förre chefredaktör ?}     

Ett spöke från förra århundradet

Herr Souhounen i Expressen vill att vi skall visa mera hänsyn mot den ryske oligarken och hans bombflottor.

Herr Souhounens försök till svar på min artikel om Tredje Ståndpunktens totala brist på aktualitet häromdagen,bekräftar tyvärr alla mina misstankar om den totala substanslösheten hos dagens kommunistiska vänster.

      Det enda retoriskt intressanta i hans lilla floskeluppvisning är hänvisningen till mig som ”texasgubbe”.Vad betyder den ?

      Jag är mycket stolt över att som svensk medborgare och akademiker  i ett tjugotal år ha tjänat ett av världens bästa universitet. Så vad har detta att göra med sakfrågan:lakejinställning till den ryska alltmer totalitära oligarkien eller en öppet demonstrerad försvarsvilja ?

Pinsamt att att det enda kort herr Souhounen kan spela ut är en reflexmässig antiamerikanism som ter sig mindre ändamålsenlig i dagens svenska försvarsdebatt.

Och hemmahörande fruktar jag,i fel århundrade.

Tredje ståndpunkten är ingen ståndpunkt

Det ryska bombflyget övar numera rutinmässigt inflygningen till uppdragen

mot småländska startbanor och FRA-anläggningarna i Roslagen.När Öland och Gotland,dessa i praktiken demilitariserade öar ,som väl tillhör det som Herr Löfvén med en sällsam formulering  har kallat ”geografiskt tomma ytor” – kanske han menar ”avställningsytor”  -inte är så tomma längre utan har undergått halvön Krims öde kan angreppen mot de baltiska länderna ostört sättas in.

      Nu skriver en Daniel Suhonen – sällsamt nog inte på Aftonbladets utan på Expressens kultursida – att vi bör undvika att delta i flygövningar i Östersjöområdet.

      ”Men att trycka Nato inpå Rysslands gränser - vilket händer om Sverige och Finland skulle gå med - är att höja konfliktnivån i onödan.”

      Det skulle aldrig falla mig in att misstänka Herr Suhonen för att vara en av de numera allt oftare uppträdande putinmegafonerna i svensk press. Däremot undrar jag hur han har det med verklighetskontakten. Man kunde säga,utan att bli onödigt ohövlig,att han inte har hängt med i vad som faktiskt pågår.

      Om den klerikala diktaturstaten i öst sedan ett par år övar angreppet torde det knappast spela någon roll vilka emotioner en NATO-övning kan framkalla.Det stadiet är med all sannolikhet passerat.

      I min generation har vi ju livliga minnen av de intellektuella och konstnärer som i konflikten mellan det då expansiva sovjetimperiet och den fria världen ville bekänna sig till en tredje ståndpunkt. Tredje ståndpunktens anhängare var säkert inga förrädare.Även om man kan undra vad den forne nazisten Karl Vennberg tänkte på när han skrev om meningsmotståndaren Eyvind Johnson att han ”knäfallit inför västmakternas blodiga altare”. Sivar Arnér,Birgitta Trotzig och de andra tyckte sig verkligen se ett alternativ mellan ställningstaganden.Förmodligen misstog de sig.

De visste för litet om Sovjetstatens verkliga misär, om polisspionernas DDR,om Rumäniens fängelser.

      Skulle man idag kunna inta en Tredje Ståndpunkt i valet mellan de normala parlamentariska demokratierna  och Putins  klerikala och nationalistiska diktatur ? Vad skulle det vara för val ? Att oligarken och diktatorn Putin har giftmord på oliktänkande och journalister på programmet och betraktar normala människorättsorganisationer som icke önskvärda hot är en beklaglig sak.

      Men det är inte argumentet.Vad skulle det innebära att påstå att det finns ett alternativ mellan demokratisk samhällsordning och en prästerligt och nationalistiskt inspirerad totalitarism,modell Putin,General Franco eller Doktor Salazar?

      Det finns inte. Det finns ingenting där. Tredje ståndpunkten är idag lika irrelevant som den fromma berättelsen om Bileams åsna.

      En annan sak att diskutera är hur länge hyckleriet kan fortsättas med att både vara och inte vara anslutna till   NATO ,den västliga alliansen.Den  får vi ta en annan dag.

HUR KUNDE DET GÅ SÅ ILLA ?

Sydafrika är aktuellt i rubrikerna igen. Rätt överraskande har korruptionsrättegången i den skandalösa affären med de 28 JAS-plan,som svensk krigsindustri starkt påhejad av svenska myndigheter och till priset av avsevärda mutor kommit igång.I Sydafrika.Svenska åklagare har som bekant visat ett mycket begränsat intresse, förr liksom nu, när nya fynd görs i de schweiziska bankerna. Häromdagen kunde man se hur de valda ledamöterna av populistpartiet EFF, i sina karakteristiska röda overaller ,slängdes ut ur parlamentet av polisen.De hade nämligen ifrågasatt President Zumas privatpalats   under devisen ”Betala tillbaka!”. Summan är 246 miljoner Rand.

      En nation med världens brantaste inkomstskillnader enligt åtminstone ett mätsystem. Trettiofyra strejkande gruvarbetare,mördade av regeringspartiets egna säkerhetsstyrkor den 16 augusti 2012.

Nelson Mandela,med sin inkluderande politik,accentuerad genom Biskop Tutus sannings- och försoningskommission,efterträddes av Thabo Mbeki ,mest känd för sin katastrofala aidspolitik som kostade hundratusentals afrikaner livet eftersom bromsmediciner förbjöds som imperialistiskt fötryck och skulle ersättas med rödbetssaft. Efter visionären Mandela kom intrigören Mbeki och efter honom Jacob Zuma. Arbetslöshet,enorm bostadsbrist, auktoritära presslagar ,politiskkt motivrade mord på återstående vita bönderna i avlägset belägna gårdar.

Redan på sextiotalet hade ju  pessimister som Serge Mallet   envist påpekat att det svarta Afrika hade gjort en dålig start. Fattigdom,okunskap,skriande ekonomiska skillnader,klanväsen i stället för demokratiska arbetsmetoder,en ny överklass i lyxbilar blev ju välbekanta inslag i bilden av det nya Afrika.. Men vid Sydafrika fäste vi ju – inte minst i Sverige –helt andra förhoppningar än,låt oss säga vid Zimbabve eller Zambia. Stora journalister som Herbert Tingsten hade klätt av apartheidregimen, Per Wästberg fortsatte avklädningen,men kunde också visa att detta Sydafrika med sina många språk producerade världslitteratur.

      Hur kunde det gå lika illa här, med alla dessa materiella och intellektuella förutsättningar,med Mandelas och Tutus kloka försoningspolitik?

      Om detta har Disa Håstad,en annan av Dagens Nyheters stora journalister, skrivit en fascinerande – och något deprimerande   – bok,”Brusten regnbåge.Mandelas krossade dröm” (Bonniers)

      Det är en utomordentligt detaljrik bild hon förmedlar,baserad på väldigt många intervjuer och ett rikt dokumentärmaterial.En mindre ambitiös föfattare hade säkert nöja sig med att skriva en bok om JAS-affären och korruptionen i den svenska biståndspolitiken under de aktuella decennierna.Disa Håstad ger sig betydligt längre in i de afrikanska labyrinterna.

      Det är om en brusten utopi hon berättar, och bortom de välfångade politiska och socioekonomiska frågorna skymtar den stora filosofiska,Hanna Arendts fråga – måste alltid revolutioner sluta med att ett tyranni ersätts av ett annat ?