A short documentation from Nina Weitzner and Lars Gustafsson's Berlin exhibition in 2013.

I PAUL CELANS LABYRINT

 

Hos några samtida – poeter och översättare – kan jag urskilja en tydlig dragning till det svårtolkade, det kryptiska,det långt ifrån självklara.Dit hör Aris Fioretis heroiska arbete med de hölderlinska fragmenten, de många fina tolkningarna av den store portugisiske hermetikern Ferdnando Pessoa som har följt slag i slag och inte minst det intresse som en rad förtjänta översättare har ägnat Paul Celan.Dit hör Göran Sonnevi,Lars-Inge Nilsson  och inte minst Anders Olsson som tillsammans med Håkan Rehnberg gav ut den viktiga lilla volymen Lila luft år 1990. Och nu kommer alltså den outtröttlige Anders Olsson med Celans längsta samling ”Andningsvändning”. (Lublin Press 2014).Säkerligen har till exempel Lars Norén ända från debuten präglats starkt av dessa intryck.

             Jag finner denna motström i samtida svensk poesi djupt sympatisk. I en tid när så mycket av den nya poesin präglas av trivialisering och har så svårt att hålla gränsen mot  kolumnisteras egendomligt uniforma husrapporter, behöver vi påminnas om Paul Valerys ord,som Olsson citerar i sitt efterord ”dikten är språket i dess födelsetillstånd”.   

      Paul Celan, judisk poet,född 1920 i Czernowitz och död för egen hand i Paris i April 1970,är ett absolut unikum i sin tids litteraturhistoria. Hans ursprungliga familj helt utplånad i Förintelsen, hans språk ,tyskan, på en gång djupt främmande och helt förtrogen,hans poetik en mycket speciell som utesluter sångbarhet men inte precision gör hans dikter till sällsamma fynd.Man kunde kanske likna dem vid dessa oberäkneliga kosmiska partiklar som gång efter annan uppfångas i astrofysikernas detektorer och oftast måste avfärdas som mätfel eftersom de inte alls stämmer med teorierna:

      ”ETT DÅN: det är

      sanningen själv

      som trätt ut

      bland människorna

      mitt i

      metaforyran.”

     

            Anders Olsson har ,som det förefaller mig , varit på en gång oförvägen och mycket noggrann i sitt arbete.Svenskan är – jämfört med engelskan – ett språk som ligger bra till för översättning från tyska.Men denna Celans tyska är mycket speciell.Den har drag av det schizofrena språket och dess nybildningar,den kan vitsa och förvränga vad som uppfattas som standardspråket. Anders Olsson tar sig fram.Där han måste drar han sig inte för nybildningar. En riktig granskning av detta imponerande arbete skulle kräva månader. Vid min  läsning har jag svårt att se hur saker hade kunnat göras annorlunda. Låt oss stanna upp inför den sista dikten:

                  ”EN GÅNG

                    då tvättade han världen,

                      osedd,natten lång,

                      verklig.

                             

                    En och oändlig,

                    Förgörelse,jaggörelse.

                   Ljus var.Räddning.”

          

                 

                                                                       

 

DÖDEN - VÅR EGEN OCH ANDRAS

”Är ni säker på att bibehållandet av människosläktet ,när ni och alla era bekanta inte längre finns till ,verkligen intresserar er ? ”

Max Frisch, en  schweizisk mästare med   ovanlig förmåga att ställa frågor, de branta och de skarpa, inleder sin Tagebuch 1966-1971 med en enkät där den första frågan lyder så..  

Det är en fråga, som intressant nog, numera debatteras allt flitigare av filosoferna. Särskilt av dem som i John Rawls efterföljd har dramatiska moraliska tankeexperiment på programmet. Science Fictionförfattarna, som nästan alltid ligger ett steg före filosoferna, har för länge sedan observerat dilemmat. P.D.James roman ”The children of Men”, flera gånger filmad med litet olika variationer av temat, handlar om en mänsklighet där plötsligt och överraskande, alla graviditeter upphör. Ingenting annat är förändrat än just detta; de ännu levande är de sista. Ingen stor komet, inget nukleärt världskrig. Bara slut på fertiliteten. Men det räcker: kommer det inte att förändra allt ?  

           Tankeexperimentet med utebliven fruktbarhet (något som möjligen skulle kunna åstadkommas genom någon oförutsägbar koncentrerad skur av kosmisk strålning ur de yttre rymderna) har fördelar framför kometkollisioner i den stora skalan och liknande domdagsscenarier. Det på ytan odramatiska förloppet och utsträckningen över tid renodlar problemets etiska aspekter .

           Vi vet med säkerhet att av alla de människor som nu lever kommer alla, inklusive det barn som föddes i morse, vara döda inom ett ändligt tidsintervall.Skall vi säga 110 år? Det intressanta är att vi alla förefaller – möjligen med undantag av någon excentriker - acceptera  detta med totalt saktmod. Det sammankallas inga FN-konferenser för att se vad som möjligen kan göras åt saken, det skrivs inga upprörda ledarartiklar om detta. Döden är ett universellt accepterat faktum.  Av några människor för att de fasthåller vid den irrationella föreställningen att det finns något slags tillgång till ett liv efter detta. Av de rationella som inte tror på något sådant, eftersom de inser att det är bäst så. Ett evigt, alltså över oändlig tid utsträckt liv skulle beröva den mänskliga individuella existensen varje rimligt spår av värdighet och mening. Över oändlig tid konvergerar paradis och inferno .Hur det är att vara död, d.v.s. att inte existera, vet vi ju alla vid eftertanke mycket väl. Det är det tillstånd hos världen som rådde  före vår tillblivelse;vi ingick inte i dess sammanhang.

           Men det etiska tankeexperimentet med en värld utan efterlevande ställer fundamentala frågor.Om mänskligheten hade en överblickbar slutpunkt skulle uppenbart  en rad aktiviteter ,t.ex. cancerforskning och sunamivarningssystem, bli meningslösa,påpekar New Yorkfilosofen Samuel Scheffler i en intressant men knappast okontroversiell samling föreläsningar ”Death & the Afterlife” (Oxford 2013. Boken innehåller också en rad utförliga kommentarer och motargument) .

           Ur ett konsekvensetiskt perspektiv är det hela långt ifrån  glasklart.  Nyheten om mänsklighetens snara upphörande skulle förutsäga väldiga intellektuella, sensuella och  konstnärliga förluster. Eftersom vi knappast kan förälska oss i de ofödda som vi aldrig får en chans att möta ter sig de personliga förlusterna kanske mindre hotfulla. I varje fall i den odramatiska versionen.Men – å andra sidan – vilka  oändliga mängder av utsikter till psykisk och fysisk smärta,fattigdom,förnedring och lidande, skulle vi inte kunna avskriva från balanskontot!  Vad Arthur Schopenhauer skulle säga verkar ganska klart. Barnarbetet i en asiatisk textilfabrik är ,säger han,ett alltför högt pris för privilegiet att få andas.

           Något slags metafyisk eller fysisk världhärskare med konekvensetiska böjelser,skulle kanske finna att övervägande argument talar för att det är tid att avbryta den smärtsamma och oftast ytterst ovärdiga process som är mänsklighetens historia ?

           Den instinktiva ovilja vi känner inför ett sådant utilitaristiskt resonemang säger oss kanske något om utilitarismens oförmåga som moralteori.

           Det är också Schefflers uppfattning. Om efterlevandet har ett slut inom överskådlig tid men  personlig saknad – skulle detta beröva livet all mening ?

           I flera frågor är han inte är särskilt klar. De efterlevandes försvinnande skulle beröva vår egen existens dess mening ,tänker han sig? Hur mycket av dess mening ? Vad är skillnaden mellan upplevelsen av meningsfullhet och objektiv meningsfullhet ? Och är meningsfulllhet ett slags absolut egenskap,eller behöver vi så att säga en relativitetsteori för meningsfullhet.Om jag vill göra upp eld i ett övergivet hus kan det vara en meningsfull handling för att överleva.Men om denna verksamhet ingår i ett meningslöst militärt företag säg Napoleons ryska fälttåg, blir då handlingen meningslös ? Eller är meningsfullheten begränsad till ett slutet sammanhang?  Jämför med Monopolspelet ! En transaktion som ter sig meningsfull inom spelet är knappast meningsfull utanför det.

Man kunde naturligtvis invända – i det sammanhanget – att ur att astronomiskt tidsperspektiv är det fullständigt uppenbart för alla att det finns en bortre gräns för efterlevandet. Om vi alltså kräver något slags universell meningsfullhet    för den mänskliga historien blir vi nog hänvisade till något slags skojarfilosofi i  Hegels maner.

           Inom rimligare tidsramar har uppenbart Scheffler en intressant poäng: vi upplever ett moraliskt ansvar gentemot de ofödda, alltså gentemot rättssubjekt som är möjliga men ännu inte förverkligade.I ljuset av en universell överlevnadskatastrof skulle rimligtvis detta ansvar upphöra.Och efterlämna, gissar jag, en oändlig tomhetsupplvelse.

           Filosofernas förnyade intresse för hela det litet ruskiga problemet med efterlevandet står uppenbart i klimatkrisens långa skugga.

                

          

          

När det begav sig

Hans Magnus Enzensbergers hus , Fregestrasse 19 i Friedenau vid sextiotalets början: en blandning av seminarium,tidskriftsredaktion, själasörjarmottagning och jag vet inte allt. Människor kom och gick.Hans Magnus var mycket stolt över att ha en gammal villa vid en gata som så bildat erinrade om den store filosofen Gottlob Frege.Ända tills han upptäckte att gatan bar sitt namn inte alls efter filosofen men efter en känd evangelisk lokal kyrkoherde Frege från sekelskiftet.Vi diskuterade möjligheten att genomdriva en av dessa namnändringsceremonier som inte var ovanliga efter 1945. Hermann Göringstrasse hade ju åter blivit  Wilhelmsstrasse. Fregestrasse skulle i så fall döpas om till Fregestrasse.Ett intressant gränsfall,som säkert skulle ha roat författaren till Grundlagen der Arithmetik.

           I huset vid Fregestrasse kunde man träffa intressanta personer. Den  utomparlamentariska proteströrelsen ,med ursprung i Berkeley och Stanford,förmälte sig med tidens utopiska strömningar.  Fåren, dvs de fredliga förkunnarna av gruppäktenskap och fria universitet och getterna,dvs förespråkarna av revolutionärt våld, hade ännu inte riktigt hunnit sorteras ut från varandra.                                                            Andreas Baader – Warenhausbrandstifter,introducerade sig en herre vid ett tillfälle med många gäster. Han skulle ett par år senare bli mycket ryktbar som medlem av en terroristisk oganisation,Andreas Baader.

           ”Hon var ensam,en nunna utan kloster.Jag            tyckte synd om henne.När hon tog av          glasögonen,såg hon värnlös ut.”

           Det är alltså en ögonblicksbild av Ulrike Meinhof. Periodens våldsbenägna utomparlamentariker,Rote Arméfraktion,Kommune I och alla avknoppningarna kan vid en jämförelse med islamofascismens snarast industriellt organiserade terroristarméer te sig enbart förvirrade.Ofarliga var de dock inte. Allra minst för sig själva; den dystra efterskörd i form av förstörda liv, fängelser och mentalsjukhus som till sist återstod ,bör inte glömmas bort.

           Hans-Magnus Enzensberger, nu 85 år gammal,har samlat sina minnen från det märkliga, och tilldels bisarra, sextiotalet till en bok som vimlar av sådana briljanta ögonblick av skärpt uppmärksamhet och en poets iakttagelse. Den heter ”Tumult” och har denna höst kommit ut hos Suhrkamp. Ett fascinerande porträtt av en egendomlig tid.Skriven av en som envist beskriver sig själv som deltagande observatör.

           Men allt handlar sannerligen inte om berlinliv. Här finns en underbar liten skiss av Nelly Sachs, ensam och plågad av outhärdliga minnen i sin lilla våning på Bergsunds Strand ,som i kväsmiter över till en väninna i våningen intill som har TV , för att avnjuta en landskamp i fotboll.

           Här finns Krustjevs Sovjetunion från öster till väster,inklusive den lantlige lille diktatorn själv i badbyxor och här finns Castros postrevolutionära Cuba, ett besvikelsepalats som sätter sina poeter i fängelse.

           Det fanns en tid när Enzensberger,briljant poet,lysande essäist,var det ständigt närvarande kvicksilvret i alla dessa kulturkonferenser, - i regi av olika sidor i det kalla kriget. –Det var en tid när så kallade progressiva borgerliga intellektuella,inklusive J P Sartre och Mme Beauvoir kunde påräkna buntar av fria flygbiljetter och utmärkta hotell litet här och var i världen. Märk väl;så länge de kunde betraktas som progressiva borgerliga.Enzensberger lyckades så småningom stöta sig med alla dessa skattefinansierade resebyråer,allra sist Kuba,där hans aktion för den fängslade poeten Huberto Padilla blev halmstrået som knäckte gästfrihetens rygg.

           Denna fascinerande minnesbok berör också en grunden tragisk kärlekshistoria; upphovsmannens hjälplösa passion för    Maria Alexandrowna Enzensberger,född Makarowa,en ung  ryska som aldrig lyckas anpassa sig till de anspråk som ett liv  utanför Sovjetunionen ställde på henne. Hon tog sitt liv 1991.

           Allt detta berättat i efterklokhetens klara ljus

ETT SKAMLIGT FÖRSLAG

 

Neddragningen på totalt 15 miljoner kronor bör   i huvudsak ”göras när det gäller stödet till kulturtidskrifter. Det statliga stödet till kulturtidskrifter kan ges till tidskrifter i såväl tryckt som digital form. Utskottet vill peka på den möjlighet till ökad tillgänglighet och därmed bättre möjlighet att nå fler läsare samt till minskade kostnader, bland annat för distribution, som elektroniskt utgivna tidskrifter innebär.”

           Kulturutskottets reviderade förslag till Alliansens kulturbudget föreslår en neddragning av tidskriftsstödet på totalt 15 miljoner kronor.

           Detta innebär självklart katastrof för en rad tidskrifter som är behövliga för litteraturen och för det offentliga samtalet.Lyrikvännen,Häften för Kritiska Studier, Tiotal. Judisk Krönika o.s.v. – tänk er dem försvunna från hyllorna nere hos Hedengrens!

           Den som trodde att det fanns åtminstone ett spårelement av sund kulturkonservatism hos Alliansens företrädare i Kulturutskottet misstog sig - uppenbart.

           Men det är värre.Här döljer sig en politisk skandal.

           Det var Roland Pålsson – hög ämbetsman hos sextio- och sjuttiotalens Kulturdepartement som en gång i tiden utformade riktlinjerna för tidskriftsstödet. Eftersom jag var huvudredaktör för BLM på den tiden och BLM inte gick vidare bra,hade jag ett samtal med denne sympatiske herre,en utpräglad rättrådig ämbetsman.Vi talade om fördelarna med ett tidskriftsstöd men också om riskerna.Hur skulle man kunna förebygga att stödet samtidigt  blev  ett instrument för politisk styrning av det offentliga samtalet ? Pålsson  såg problemet och han hade en uppriktig vilja att göra något åt det. Hans lösning – långt ifrån fulländad men ett hederligt försök – låg i att delegera ansvaret till ett nyinrättat kulturråd.

           Den svenska floran av kulturtidskrifter förmedlar inte bara kunskaper utan också en mängd av åsikter som inte sällan ter sig outhärdliga för någon eller några av de andra tidskrifternas redaktioner. Det skall vara så. Detta är vad som skiljer oss från Kina eller DDR, för att inte tala om Nordkorea.

Den politiska vikten ligger möjligen mera till vänster än till höger. Det viktiga är att de samhällsanalyser och de konstuppfattningar som summan av tidskrifter representerar inte är uniform.

           Därför är Kulturutskottets förslag djupt obehagligt. Det går inte att utesluta misstanken om en politisk avsikt . Ty den ekonomiska vinsten av indragningen, knappast mer än vad några styrelsemedlemmar i vinstgivande statliga företag bevisligen årligen begagnar av offentliga medel för sitt privata sällskapsliv, är inte tillräckligt stor för att motivera denna osande dumhet.

Biermann LITEN SÅNG

-->

Wolf Biermann

Liten sång om de värden som blir kvar

Nyskriven för en sedan veckor slutsåld minneskonsert i Berlin som poeten ger tillsammans med sångerskan Pamela Biermann, den 8e november 2014,till tjugofemårsminnet av Murens fall.

Det är omöjligt att tänka sig en mera värdig representant för märkesdagen och dess innebörd. Genom sin geniala balladkonst, i traditionen från de stora, en Francois Villon, en Georges Brassens, och genom sin aldrig sviktande trohet mot en ursprunglig socialistisk tradition blev han en tagg i den östtyska  privilegie-  och myndighetsstatens inflammerade kropp  som varken förtalskampanjerna  

 eller fängelsehoten  kunde rycka  ut. Sångerna – en av dem har till och med ( i P O Enquists vackra tolkning) letat sig in i Svenska Kyrkans utvidgade sångbok - var starkare än  minfälten, de underminerade till sist en tyranniets långa  mur.

Svensk tolkning av Lars Gustafsson på  uttryckligt uppdrag av poeten och med hans hälsning till svenska läsare.

I

De stora lögnarna, säg då –

Vad blev det kvar av dem ?

     Att vi har trott på deras ord

De stora hycklarna, säg då –  

Vad blev det kvar av dem ?

    Att vi såg genom dem, till slut.

           

II

De stora ledarna, säg då –

Vad blev det kvar av dem ?

     Att de störtades, helt enkelt

Och deras evigt stora riken, säg då –

Vad blev det kvar av dem ?

            Att de blev tämligen förkortade              

III

Man stoppar käften till på sanningen med bröd

Vad blir det kvar av brödet ?

            Att det blev ätet upp

Och denna söndersjungna sång, säg då –

            Vad blir det kvar av sången ?

                  Vad blev det kvar av den,till slut ?  ?

                          Att den blev glömd, till slut.

TANKAR I KLIMATFRÅGAN

           Den vanligaste orsaken till att människor finner det så svårt att sluta röka är sannolikt att de inte vill sluta. Sluta röka är obehagligt; det skapar oro, koncentrationssvårigheter, minskar produktiviteten ett par snäpp och kan framkalla en övergående depression. Dessa är de kortsiktiga förlusterna. Den långsiktiga vinsten är en avsevärt förlängd livsförväntan och en ökad chans att undgå några verkligt obehagliga sjukdomar som cancer och lungenfysem. De gamla människor,utrustade med syrgasutrustning av alpinistmodell

  som man kunde möta i amerikanska speceriaffärer ännu på nittiotalet var ingen uppbygglig syn. Offer för femtiotalets glamorisering av cigarettrökning.

           Kort sagt; människor styrs i allmänhet så mycket mer av sina kortsiktiga intressen än av de långsiktiga även när de långsiktiga är mycket viktigare, ja – livsavgörande..

           Det ligger väldigt nära till att se parallellen mellan detta dilemma och klimatpolitiken. Det är inte mycket de olika internationella konferenserna har åstadkommit: Rio de Janeiro 1992 – fromma förhoppningar och högstämd retorik, Kyoto 1997 – bindande avtal om konsumtionsbegränsning men utan USA, Kina och ett antal nya industriländer  av det slag som öppnar ett par nya kolkraftverk i månaden.Köpenhamn 1909;totalt fiasko,Doha 2012;allmän enighet om behovet att komma till allmän enighet …

           Professor John Schellnhuber  på institutet i Potsdam, ibland kallad Mr 2 Degrees  på grund av sitt gränsvärde för en uthärdlig ökning i medeltemperaturen ,brukar säga att gränsen mellan 2 och 4 grader är vår civilisation som vi känner den. Extrema klimathändelser borde ge tillräckligt med argument – översvämmade källar eoch gator,den oerhörda förstörelsen av norra Västmanlands skogar sommaren 2014, en skräckinjagande händelse som kommer att påverka generationers liv i detta fridfulla landskap. Inte orsakad av klimatförändringen,men möjliggjord enbart av den.

            ( Brandorsaken,däremot, får sökas i skogsindustrins hänsynslösa praktiker.Och där förefaller man för tillfället frenetiskt syssellsatt med att leta upp en lämplig syndabock med lagom begränsad betalningsförmåga.)

           Varför händer egentligen ingenting i klimatfrågan ? Salig Max Frisch inledde en av sina dagböcker med en självrannsakande enkät där den första frågan lydde ungefär så här:” Skulle,när alla era personliga kontakter,släktingar och efterkommande är borta,mänsklighetens utdöende bekymra er ?” Max hade talangen att ställa de branta frågorna. Flera moralfilosofer har under de gångna två decennierna skrivit om klimatfrågan som moralproblem och har velat säga att det faktiskt föreligger något sådant som de nu levandes moraliska förpliktelser till de ofödda,alltså till de ,inte existerande men möjliga, rättssubjekt som utgörs av de ännu ofödda.

           Det verkar svårt att klara sig utan ett sådant axiom.Eller vi kan naturligtvis diskutera vad vi menar med ”existera” .För ett fysikaliskt tidsbegrepp – där tiden är en frusen flod -  existerar naturligtvis dessa namnlösa. Om de får en chans.

           I det nya numret av London Review of Books.(20/23 oktober 2014) har Paul Kingsworth en väldigt genomtänkt och bra recension av en del nyare böcker om klimatfrågan. Där har han flera mycket viktiga reflektioner. Han är ense med så många andra om att både väljarna i demokratier och diktaturernas maktlösa, förefaller fundamentalt ovilliga att ge upp en tum av den mödosamt erövrade egna bekvämligheten för abstrakta värden.Men ännu intressantare är hans påpekande att klimatfrågan,som egentligen inte alls borde vara klasskiljande, har politiserats,inte minst i USA, till en höger-vänsterfråga.Där det uppfattas om ”vänster” att vilja värna om jordatmosfären och ”höger” att nonchalera hoten från de enorma koldioxidutsläppen.I själva verket är naturligtvis inte klimatfrågan en politisk,utan en låt oss säga,parapolitisk fråga.

           Därför att den handlar till sist inte om politiska program utan om förutsättningarna att politik över huvud taget skall kunna bedrivas.