OCH SPRIDS,I TUSEN GLITTRANDE REFLEXER

 

Ilja Prigogine, 1977 års kemipristagare, en kvicksilverartad, älskvärd intelligens, vars vänskap jag hade privilegiet att åtnjuta under några år vid University of Texas at Austin, ansåg att fysiken – så som den lärs ut i läroböckerna- över huvud taget är full av konstigheter och rena fördomar.  Om Schrödinger hade rätt – och det hade han nog -  är en elementarpartikels uppehållsort på ett fundamentalt sätt obestämd  och beskrivs av en exklusiv vågfunktion. Den brukar skrivas med grekiska bokstaven Ψ och är en sannolikhetsvåg. Sannolikhetsvågor utspelas i ett Hilbertrum, en ovanligt godartad medlem av den ännu större klassen av rum med oändligt många dimensioner.

           Olägenheten med Schrödingerekvationen är nu uppenbart att den tycks äventyra vad som är den fysikaliska vetenskapens ursprungliga ambition: att möjliggöra förutsägelser. Schrödingerekvationen behöver kompletteras på något sätt, och förslagen är många. Köpenhamnstolkningen, som irriterade Prigogine ,är rätt oförvägen. Den föreskriver, utan någon riktigt bra orsaksförklaring, att vågfunktionen kollapsar och fryser till ett bestämt värde när någon iakttar, d.v.s. mäter den. När jag har svårt att begripa sammanhangen brukar jag tänka mig relationen mellan Shakespeares drama ”Kung Lear”och de möjliga uppsättningar – t.ex. på svenska på  en svensk friluftsteater – som den kan ge upphov till. Shakespeares drama motsvarar då sannolikhetsvågen och uppförandet på en bestämd scen dess kollaps. Ett bestämt värde kräver alltså, hette det, en observation, d.v.s. en mätning. Vad räknas som en observation ? Räcker det att en fluga ser en foton ? Eller en övervakningskamera ? Hör nu, sade Ilja Prigogine, det måste ju till exempel ha funnits kemiska reaktioner innan det fanns iakttagare ! Vad skall vi göra med de tjocka slaskiga mattor av bakterier som var planetens enda gryende liv i en avlägsen urålder. De låg där vid havsstränderna och tvättade atmosfären ren för den glada, oroliga hop av organismer som skulle komma efter dem. Nog kunde de reagera kemiskt rätt på rätt joner ! Men ögon och mätinstrument hade de ju inte.

           Om man inte vill ha köpenhamnarnas kollaps hamnar man lätt i tolkningar med parallellvärldar – precis som på teatern, där Kung Lear både kan ”kollapsa” på svenska på Göteborgs stadsteater och på tyska på Theater am Schiffbauerdamm. 

           Max Tegmarks bok ”Vårt matematiska universum” (Volante  2014,skickligt översatt av Pär Svensson )  representerar verkligen dagens fysik och inte gårdagens. Den är pedagogisk, avantgardistisk och oförvägen.

           Här tolkas Schrödingerekvationen med en sinnrik form av parallellvärldstänkande  som väl efter Hugh Everett har stigit från fantasi till accepterad världsbild. Den gör då – om allting stämmer - slut på osäkerheten utan den svårighet som Prigogine såg. Varje utgång realiseras i ett oändligt universum av spegelvärldar.

Det är inte bara köpenhamnstolkningen som sitter löst i Tegmarks bok. Författaren, svenskfödd professor vid MIT, utbildad där och i Princeton, för att inte tala om Blackebergs gymnasium i Bromma, har parallelvärldar på hela fyra nivåer.

           Hans oförvägenhet och hans brist på respekt för fysikens vedertagna lärobokssanningarsanningar gör hans bok till en väldigt stimulerande läsning.

           Det är inte bara Ψ-kollapsen han slänger i papperskorgen. Han slänger Big Bang teorin om det synliga universums uppkomst – ingen orsakförklaring till knallen , totalt oförenlig med en konstaterad likartad bakgrundstemperatur i alla universums himmelsriktningar – och får som konsekvens en hel rad av världar grupperad utanför den horisont från vilken ljus hittills har nått fram till oss. Detta är på intet sätt hans enda metod för att berika vår värld. Men dem sparar jag åt läsarinnan.

           Om det alltså i fysikalisk  mening  existerar. en mångfald parallella världar, vad finns det då som förenar dem och alltså gör dem alla  verkliga, även när  deras naturkonstanter och dimensioner varierar ? Matematiken, svarar Tegmark. Inte detta att fakta är  beskrivbara i matematiska symboler och relationer. utan de matematiska objekten själva är den ultimativa verkligheten. Denna djärva tanke som först dyker upp hos Pythagoras, inspirerar Platon på ett avgörande sätt , möjliggör SF-filmer som Matrix  och ekar ur  den judiska och den kristna Kabbalan ,erbjuder ett fascinerande perspektiv.

           De matematiska objekten ,t.ex. primtalen, har inget rum och ingen tid. Inga tyranner kan bestämma var de får finnas eller hur de fördelar sig i talserien.

           Mycket talar för en värld oberoende av rum och tid.  Presentism eller föreställningen att tidens rörelse,ögonblickets snabba förbiglidande, skulle ha en yttre realitet utanför vårt mentala liv, är ohållbar eftersom den skulle obönhörligt leda till solipsism. Alla skulle leva i olika samtider och kommunikation alltså vara omöjlig, eftersom det åtgår tid att till exempel tolka en akustisk signal. Julius Caesar är lika verklig, lika närvarande vid sina tidpunkter som jag vid mina..

           Men vad kan man mena med att den ultimativa verkligheten består av matematiska objekt ? Alltså inte av deras beskrivningar utan av de handfasta objekten ?

           När jag försöker begripa Tegmark tänker jag mig sådant som de topologiska invarianterna.

 

De sex platonska kropparna:kuben,tetrahaedern,octahaedern, icosahaedern och dodecahaedern,  _som intresserade redan antikens tänkare har alla följande egenskap: om vi adderar antalet sidor med antalet hörn och subtraherar antalet kanter (för t.ex. kuben 6+8-12) får vi alltid samma resultat: 2.

                Det är en av dessa topologiska invarianter ,en av dessa egenskaper hos det tredimensionella rummet som inte alls är självklar och som omöjligt kan ses som ett resultat av mänsklig verksamhet. Med andra ord ett stycke verklighet. Jag kan tänka mig en fullt verklig värld som helt och hållet  består av matematiska objekt.

           Det betyder inte att Tegmarks  pytagorism skulle vara oproblematisk, om någon skulle tro något så konstigt. Han betonar själv mycket hederligt svårigheterna. En ultimativ verklighet som består av matematiska objekt ? OK men vad gör vi med Gödels bevis ? Som bevisar för en mycket stor klass av av algebraiska system att om de skall vara motsägelsefria måste de ha inkompletta axiomsystem.Med andra ord: allting är inte beräkneligt. Matematiken har en öppen vägg. Vad gör vi med den ?

            Vi har – verkar det - ingen aning om var vi egentligen befinner oss. Som en annan austinprofessor, Jonny Wheeler, brukade säga :i fysiken återstår det mesta att göra.

           Tegmarks spännande bok är en utmärkt inledning och en stimulerande sommarunderhållning.

                

Ett avlägset åskväder lyser upp horisonten .Om Hölderlin och hölderlintolkning.

  

 Vid strandpromenaden nere vid Neckar, -  filosofernas gamla promenadväg,kan ännu snickarmästare Zimmers runda torn beskådas och besökas. En historisk byggnad på en vacker plats där Friedrich Hölderlin vistades – eller förvarades. Det blev ungefär 36 år mellan1806,  sammanbrottets år, och slutet;1843. Hans liv i tornet brukar beskrivas som en märklig fångenskap eller kanske självvald isolering , avbruten av besök från vänner ;Sinclair, den unge Weibling ,och några promenader ut i landskapet. Resten ett tillstånd,växlande mellan total apati och intensivt skrivande,styrt av blixtsnabba ingivelser. Ett slags schamanism ,kunde man kanske säga.

Alltsammans är omtvistat, också sinnessjukdomen.  Pierre Bertaud ,en fransk kännare, har velat visa att sinnessjukdomen inte alls var en sådan. Enligt den teorin var Hölderlin en medlem av ett hemligt sällskap med upprorsplaner mot hertigdömet Würtenberg,kort sagt en jakobin,som räddar sig in i klinikens säkerhet för att undgå fängelse,kanske avrättning.Det är som sagt omtvistat.Hur som helst är detta kanske  det märkligaste av alla tyska diktaröden, och det i en tradition som är plågsamt rik på just sådana .

Förklaringarna till Hölderlins sammanbrott är många. Svårigheten att etablera sig som diktare är en. Hans prosodi uppfattades som underlig; en  besynnerlig variant av Pindaros oden. År 1806 fanns ,förutom romanen Diotima och en del dikter i några små tidskrifter och litterära kalendrar, ingenting i trycket av Fredrik Hölderlin. Hans omfattande översättningar från grekiskan vilade i stilla obemärkthet.”Diotima” – en något tålamodsprövande brevroman -  handlar om en omöjlig, passionerad och brutalt avbruten kärlek, till bankirsmakan Susette Gontard , i vars hushåll han vistades i en kombination av informator, domestik och möjligen älskare, tills den oundvikliga slutscenen infinner sig. Hölderlin åker ut ur hushållet  och återser en enda gång Susanne.Sådant kan göra ont, djävulskt ont.

På andra sidan floden, uppe på stadskullen, ligger fortfarande filosofernas plantskola, Tübingens Stift. Sällan har väl ett evangeliskt seminarium spelat en större rollen i den europeiska idéhistorien. Detta är ungefär den tid när underbetalda, inte sällan alltför tidigt bortgångna unga män som Riemann - i tjänst hos småfurstars universitet - vänder upp och ner på matematiken.Det är de vilda åren  i filosofin,för att citera Rüdiger Safranski. Detta prästseminarium rymmer några år ett märkligt triumvirat: Hegel,Schelling och Hölderlin. De är alla mycket goda vänner.Deras samtal måste vi föreställa oss: det är ett av de stora uppbrotten i filosofin.

Jag tror att man knappast kan underskatta den enorma, traumatiska effekt som den franska revolutionen och dess fortsättning in i napoleonkrigen har på denna tyska generation. Välkomnad som frihetens och förnuftets triumf över feodalt elände och religiös obskurantism övergår den med förskräckande snabbhet i blodbad, totalitär terror, för att till sist plana ut i militärdiktatur. De krafter som revolutionen utlöser visar sig enorma, destruktiva ,okontrollerbara. Schiller går från upprorsstämningen i sitt rövardrama till den filosofiska pedagogiken i boken om människans sentimentala uppfostran. En estetisk bildning är det enda som kan rädda oss från att hemfalla till massornas destruktiva barbari. Fotbollshuliganer och skrikande nazihopar undgick han lyckligtvis att se. Hegel gräver djupare – eller tror sig gräva djupare. Fascinerad av negationen , denna den märkligaste av alla logikens operatorer , utvecklar han en syntax som de historiska nödvändigheterna har att hålla sig till. Ingenting sker, kan man sammanfatta, utan att dess negation också förverkligas.Det onda bor i det goda och det goda i det onda.

 Och Hölderlin ? Förförd av Pindaros oden drömmer han  i ”Hyperion” och i långa dikter med en språngartad och vacklande syntax

  om ett återupplivande av den klassiska grekiska antikens anda,dess gudavärld och hjältar. Till skillnad från en annan kännare i en senare generation , Friedrich Nietzsche, tycks han sakna förståelse för den mörka,den skrämmande sidan i den grekiska,dunkla hålrum,skrämmande fågeldemoner,ohyggliga straff utmätta av pinsamt hämndlystna gudar. Eller kanske ändå inte ? Hur Hölderlin har tänkt sig att denna syntes  mellan upplyning och grekisk gudavärld skulle  se ut är inte lätt att förstå. Där finns en dröm om en sammansmältning av det sköna landskapet i forna hertigdömet Schwaben, de mjuka höga kullarna och de snabba grunda floderna och de attiska cypresserna. Antiken är för Hölderlin en dröm.Men en dröm med utopiska färger.

             Fanns det i Hölderlins generation en fasa för att livet,när allt kommer omkring, skall visa sig alltigenom meningslöst, så som William Shakespeare alltid ser det ? Den franska revolutionens ohyggliga utveckling från frihetsrörelse till militärdiktatur borde ha inbjudit till sådana tankar. Vi finner dem hos Arthur Schopenhauer, Hegels samtida. Medan Nietzsche – ett slags inverterad Schopenhauer  som Safranski säger – ser vad han kallas Guds död, det totala metafysiska tomrummet, som en ny frihetsgrad.

             Efter den  långa tid när Hölderlin, till skillnad från studiekamraterna är snarast bortglömd, outgiven, oläst, skall det visa sig att det är just Friedrich Nietzsche som bland de första inser hans betydelse.

             Ett förebud till den ännu avlägsna poetiska modernismen, precis som Beethovens sena kvartetter rymmer den hårsmala sprickan i den klassiska harmonikens stora fulländade glasbubbla.

                          *

             Ungefär så ser scenografin ut. Dags att föra in de uppträdande.

 I april 1975 skriver Peter Weiss i sin anteckningsbok:

             ”med Lindegren kunde samtal föras om Hölderlin i Paris.”

Det är inte enda gången exildramatikern och romanförfattaren  söker upp den hjälplöst förfallande poeten.Som han återfinner,sängliggande på Riddargatan, i ett erbarmligt tillstånd,men sprakande av hölderlincitat. Det kan verka som om poeter i skaparkris sökte sig till Hölderlin som om han vore en magnet.

Peter Weiss hade redan 1972 haft tysk premiär på sitt drama Hölderlin. Det byggde på idén om den besvikne radikalen:

             ”Jag trodde på Revolution så fast

             att alla sammanhangen för mig brast

             när det som lovats för min blick försvann

             och ej ett Paradis men fångenskap jag fann”

            

             Det var inte bara DDR:s litteraturpoliser som fann detta drama misslyckat.Det saknar nästan helt dramatik. I  dialoger som oftast alltför tydligt är citat uppträder personligheter som Goethe, Schiller  och Schelling.  Seminarieynglingen Hegel uttalar helt brådmoget och framförallt ohistoriskt  åsikter som det torde ha tagit den mogne filosofen decennier att utveckla.Men framförallt fattas här den metafysiska dimensionen,känslan av det annalkande åskvädret, inspirationens blixtar. 

Av Lindegrens översättningsförsök blev inte mycket. Erik Blomberg framstår som pionjären,också han en poet med skrivsvårigheter. Andra skulle följa:Göran Sonnevi,Arne Melberg.

Och nu – helt välkommet - Aris Fioretis med ett fylligt urval ,framförallt ur tornperiodens svåra,språngartade, syntaktiskt sällsamma diktning .(Hölderlin ”Kom nu,eld” Ersatz 2013. )Det är en  kulturgärning han har utfört med denna bok och hela projektet vittnar om en sympatisk oförvägenhet. Mina intryck av Fioretis har varit det av en  ytterst hjälpsam och kompetent kulturdiplomat i Berlin, och av en något tillkrånglad romanförfattare som jag har haft svårt att engagera läsa till slut. Här finns all anledning att komplettera den bilden. De här kommer att stå sig.

 Urvalet är okonventionellt.Flera välkända antologistycken saknas, till förmån för så mycket som aldrig tidigare har setts på svenska.Till synes sorglös,men väl förberedd i den kritiska litteraturen,vandrar översättaren  ut i ett minfält av idiolekter,språngvis och ofta omkastad metrik ,helt originell syntax och häpnadsveckande tankesprång Det här är inte som  att t.ex. översätta Rilkes elegier eller orfeussonetter . Rilkes metaforer kan vara svåra, hans rytm är full av andningsfällor, hans handhavande av sonettformen mycket fritt. Men han är alltid där.

Här spelas efter andra regler. Det element av personlig tolkning som alltid måste finnas vid en översättning ,måste få en oundvikligt stor roll här. Man kan naturligtvis aldrig påstå att en hölderlintolkning, särskilt av de sena utkasten och fragmenten någonsin skulle kunna bli definitiv. Men man kan – som i matematiken – skapa närmevärden.

 Ett par exempel på vad jag talar om kan behövas. På ett ställe i ”Der Einzige” tilltalas någon, som kan vara Himmelsguden, kanske möjligen Kristus, kanske båda i någon hölderlinsk syntes,på det här sättet:

”Mein Meister und Herr!

O du mein Lehrer !

Was bist du ferne

Geblieben ?und da

Ich fragte unter den Alten,

Die Helden und

Die Götter,warum bliebest

Du aus ? Un jetzt ist voll

Von Trauern meine Seele. (…)”

Fioretis översätter:

”Min mästare och herre !

O du, min lärare!

Varför höll du dig

Borta?Och då jag

Frågade bland de gamla,

Bland hjältarna och

Gudarna,varför uteblev

Du? Och nu när min själ

Full av sorg (…)

Hur man än vänder sig är detta svårt. ”Was bist du ferne geblieben?” blir ju ordagrant ”Vad har du fjärran förblivit ?”. Fioretis knyter an till nästa fråga litet längre ner i texten där det faktiskt frågas ”varför”. Men är det verkligen samma fråga som upprepas ? Eller skall man anta att Hölderlin tänker sig att den dolde gud han tilltalar, hela tiden har förblivit , gömd, befunnit sig någonstans i ett oåtkomligt fjärran? Att ha uteblivit och att förblivit någonstans  långt borta blir då noga taget helt olika begrepp.

Eller ta det ohyggligt knepiga och av fackmännen omdebatterade slutet på ”Nymfen”:

(…) Unwillig nemlich

Sind Himmlische ,wenn einer nicht die Seele schonend sich

Zusammengenommen,aber er muß doch; dem

Gleich fehlet die Trauer.”

”Ty de himmelska

Blir avoga när någon för att skona själen inte

Tar sig samman,Men han måste det;

Likt denne felar sorgen.”

Felar sorgen som hos Arietis eller Michael Hamburger ? Eller är det så att sorgen felar hos den som inte lyckats ta sig samman ? För mig låter det senare sannolikare. Hölderlins diktning handlar till sist om detta : att övervinna det outhärdliga.

 Aris Fioretis tolkningar kommer ungefär så långt man kan komma med gedigna bakgrundkunskaper, ett ledigt förhållande till tyska språket och en passion för Hölderlins dunkla diktvärld. Men vi är på en mark där något alltid måste förbli outsagt.Och kanske därför också – oöversättbart.

            

            

MED ALLTFÖR MÅNGA LIK I GARDEROBEN

                Den fjärde juni är en dyster märkesdag. Liksom den elfte september handlar det om en kardinalförbrytelse, ett massmord med världshistoriska följder. En av dessa dystra händelser som förefaller för all framtid ha ändrat historiens gång ,och som alltså inbjuder till fruktlösa spekulationer – om inte…

           Om inte Deng Xaoping  hade malt ner den hoppfulla kinesiska demokratirörelsen med stridsvagnar den 4 juni 1989 och med den en generation av blivande demokratiska ledare,om Hu Yaobang inte drabbats av en dödlig hjärtattack den 8e april, - vad hade hänt ?

           Det kommer vi aldrig att få veta.Massmordet på Tiananmen ,morden på något hundratal andra universitet  och massarresteringarna med åtföljande långa fängelsestraff lade grunden för ett nytt slags stat; Deng Xaopings monolitiska kapitaliststatt. Genom att bevilja kapitalisterna medlemskap i kommunistpartiet skapade Xaoping och hans medhjäprae den idealiska grunden för ett av oligarker totalt kontrollerat samhälle.Utländska direktinvesteringar från kinesiska och andra sffärsmän i exil strömmade in. Volvo har blivit kinessiskt och oligarker grundar lyxhotell på svenska turistorter.En del experter förutsäger att Kinas ekonomi kommer att ha gått om USA:s på tjugotalet.

           Andra experter tror att roffarfesten förmodligen kommer att ta en dyster ände.Miljonstäder som kväver sig själva till döds genom en hämningslös luftnedsmutsning och en allmän likgiltighet för miljöproblemen i vatten och på jord. Ett groteskt klassamhälle med enorma skillnader i villkoren mellan stad och land, mellan kust och inland.

           Kommer detta monolitiska oligarkvälde att överleva ? Tecknen hopar sigvid horisonten.Det är inte bara att livet i storstäderna börjar bli fysiskt outhärdligt.Spontana upplopp flammar upp ,men ännu utan en organiserad riktning. Och Kina har förutsättningarna; ett hjälplöst proletariat, en överklass med avtagande verklighetskontakt och en intelligentia som upplever sin situation som meningslös. Alltmer måttlösa krav på territorialvatten och sterila vulkanöar har en obehaglig klangbotten av nationalistiska krigsförberedelser,av det slag som diktaturer brukar använda för att kanalisera revolutionära tendenser.Ett krig som kan bli förödande.

           ”Tiananmen redux.Den bortglömda massakern som förändrade världen” (Bonniers 2014) heter en informativ och noga studerad bok av kinaexperten Johan Lagerkvist. Lagerkvist har väldigt mycket intressant att berätta om de händelser som ledde upp till junimassakern. Han vill visa att det är väsentligen på denna förbrytelse mot demokrati och mänsklighet som dagens expansiva Kina bygger.Och han drar sig inte för att klart och tydligt säga att dagens makthavare har en tvivelaktig legitimitet.

           ”För mig är det oerhört slående vad  politisk stabilitet betyder för ekonomisk stabilitet när man ser det kinesiska exemplet.”

           Så sade vår tidigare statsminister Göran Persson till en publik av svenska affärsmän och investerare vid sitt statsbesök i november 1996.

Stabilitet? Nog är det så alltid. Jag citerar gärna ur Lagerkvists bok:

””I själva verket handlade det om förhållandet mellan stabilitet och mänskliga rättigheter.Till vilket pris uppnådde Deng Xiaoping,Li Peng ,Li Xianinan och de äldste inom kommunistpartiet  social och politisk stabilitet den 4 juni 1989 och sedan under hela 1900-talet ? Och om vi utanför Kina accepterar det priset och en nyttoorienterad definition av stabilitet,har vi då inte devalverat vår syn på mänskliga rättigheter ?”

           Här hjälper inte bolagsköp och aktieportföljer, ej heller nobelpris och pekingankor.Grundvillkoren finns komplett beskrivna av Mäster Shakespeare i MacBeth.

Revolutionernas gåtor

1789 års franska revolution är och förblir den stora Händelsen  - portalen till vad vi väl uppfattar som den moderna världen. Detta faktum störs inte av att det finns en mycket äldre engelsk revolution på sextonhundratalet, nämligen Oliver Cromwells och hans utopiska tillskyndares. .Den besjälas åtminstone i sin början av utopiska ideal som är tidiga släktingar till Upplysningens, och trots restauration och återinförd

               kungamakt har den lämnat outplånliga spår i      engelskt liv.Man skämtar inte med The House of Commons, - det är lärdomen.

            Om allt detta har det skrivits så kallade hyllkilomerar. En fråga som har en särskild fascination för många statsvetare och filosofer, däribland Hannah Arendt i hennes klassiska studie ”On Revolution” är jämförelsen mellan den amerikanska revolutionen och den franska.

                      Medan den franska inom några få år genomlöper en skrämmande kedja av utvecklingsfaser från konstitutionell monarki, via författningsbunden republik, totalitär polisstat och   så småningom plana ut som militärdiktatur – och allt detta till priset av oräkneliga grymheter och händelser som har en tydlig prägel av folkmord – resulterar den amerikanska i vad som väl måste betraktas som världshistoriens mest rättssäkra frihetliga demokrati.

                      Hur kunde det bli så olika? Här finns inte plats för alla teorierna ,men en vanlig förklaring är att den anglosaxiska rättstraditionen med dess rötter i medeltida och romerska traditioner lade en säkrare grund än det franska enväldets korrupta rättssystem och osunda skattelagar.

                      Den som de senaste åren har följt den egyptiska revolutionen i dess olika faser, så bisarrt lika den franska revolutionens väg från uppror till ny diktatur,kan möjligen börja undra om det finns något sådant som historiska lagbundenheter. Kanske inte i Hegels bisarra variant men i någon annan ? Jag tror inte det.

Av det enkla skälet att det begränsade antalet fall inte tillåter några generaliseringar.Det går inte att utesluta slumpen i historiska kausalförklaringar.Som sannolikhetsteoretiker brukar påpeka;att avskeda en fotbollstränare efter en misslyckad säsong är irrationellt eftersom ett så litet material inte tillåter några vetenskapliga slutsatser.

                      Håkan Arvidsson har skrivit en  läsvärd och välinformerad  bok om ”Europas revolutioner”.

            (Carlssons) .Mot själva upplägget har jag en del invändningar.Genom att  utesluta den amerikanska revolutionen stänger han sig konstigt nog ute från en intressant diskussion: just den jämförelse som besjälar Hannah Arents bok från 1963.

             

                      Arvisson behandlar i sin bok fyra revolutioner:den engelska,den franska,den ryska och den tyska. Intressantas och mest innehållsrik är hans berättelse om den ryska revolutionen. Han visar fin känsla för marxismens inre motsägelse:romantik och upplysningsidéer i en omöjlig kombination. (Om jag är slumlord och övertygad marxist – skall jag då sluta suga ut mina fattiga hyresgäster eller skall jag höja hyrorna för att påskynda en process som är lagbunden och ändå måste komma ?)

            Med den tyska revolutionen menar han, till min förvåning, inte vad man  vanligen i menar i tysk litteratur, nämligen 1848 års aborterade revolution,med dess kortvariga Frankfurtparlament,så viktig inte bara för den klassiska anarkismen utan också för den tidige Marx.

            I stället behandlar Arvidsson Weimarrepublikens  kollaps ner i den nazistiska führerstaten som en revolution,om också obehaglig och undergångsdömd.

 Det är tveksamt om man kan göra det.

            Dels uppfyller Tysklands kollaps våren 1933 inte det elementära kravet på en våldsam kraven på en våldsam uppryckning av existerande maktgrupper, och dels saknas det utopiska elementet,med anor ända från renässansen, som förenar de andra revolutionerna.Nazisterna erövrade makten genom ett majoritetsval i mars 1933, och deras maktgrepp lämnade viktiga delar av samhällsmakten som armén och inustrin,orörda.. Tyskar brukar inte alltid gilla att man påpekar detta, och föredrar gärna ordet ”Machtergreifung” framför nazisternaas ”Machtübernahme”. Hitlers väg till makten gick genom ett avgörande riksdagsval och ekonomiska bidrag från ett härskande etablissemang. Viktigare är kanske avsaknaden av utopisk tradition  att nazisternas outhärdligt enfaldiga grunda raslära, en vulgärdarwinism ,som ingenting annat var än det gamla onda judehatet i Europa, nu förklätt till en sällsam lära om en ”arisk ras”. Som vid närmare granskning visar sig vara ett nytt namn för ”tysk”.

              Detta står ungefär så långt man kan komma från den utopiska traditionen från Machiavelli,More,Campanella, Condorcet,Bakunin.

                      Nej. Det finns ingen tysk revolution efter 1848. Men det finns Förbundsrepubliken, en utpräglad rättsstat, med dess författning, så tydligt hämtad från Frankfurt av 1848.

                      Boken är bra därför att den inbjuder till diskussion av det viktigaste sociohistoriska fenomenet, - helt aktuellt ,och kanske inte bara i den arabisktalande delen av världen.

Kyparen och hans dubbelgångare

Påfallande många av de situationer som Jean-Paul Sartre väljer för att belysa det mänskliga predikamentet hämtar han ur den kafé- och restaurangmiljö där han lär ha tillbragt större delen av sin vakna tid.

           Café de Fleur och La Coupole var inte bara hans seminarierum utan också hans laboratorium och skrivarverkstad. Ett naturligt val för en man som aldrig skaffade sig någon riktig vuxenbostad utan fortsatte att leva i hotell till sin död.

          I det existentialistiska huvudverket  ”L’ Être et le néant” (”Varat och intet”)  har vi stämt möte med Pierre,en vän på ett kafé.Han kommer inte och långsamt ser vi hela lokalen förändras.Nyss rymde den en mångfald kypare och gäster. Jag brukade påpeka för mina studenter att detta skrivs i ett ockuperat Paris. Detta att Pierre inte kommer kan vara en mycket allvarlig sak. Nu fylls rummet av Pierres frånvaro.Icke-Pierre har erövrat rummet från allt det som finns där.

På ett annat kafé har vi stämt möte med en mycket attraktiv kvinna. Alltför brådstörtat griper vi hennes hand över bordet. Hon är inte riktigt beredd på det, inte med på noterna.-Hon kunde dra tillbaka handen. Men hövlig som hon är, drar hon i stället bort sig själv från handen. Hon evakuerar den,skulle man kunna säga.Den är inte riktigt längre en del av hennes närvaro.

           Och sen har vi detta med kyparen. När kyparen kommer med vårt kaffe eller med vår wisky måste vi, säger Sartre,vara på det klara med att den människa som nu kommer oss till mötes både är en kypare och en icke-kypare. Vi bär alla inom oss vår bild av oss sjäva och dess negation.Självmedvetandet ,idén om vad vi kan eller bör vara just här och nu,kan aldrig så att säga helt och hållet sammansmälta med den egna existensen.  Det finns en insida och en utsida och de kan aldrig falla tillsamman.

            Lika litet som omöjligheten att dela en triangel i tre delar med passare och linjal har något med mätning att göra,har den fundamentala osäkerheten i vår identitet något med psykologi att göra.

           Sartre publicerade sina tankar 1943. Den store portugisen Ferdnando Pessoa dog 1935.Hans ”Orons bok” sammanställdes ur efterlämnade manuskript och kom på portugisiska l982.

           Sannolikheten att de båda tänkarna har influerat varandra är alltså obefintlig.  Och likafullt formulerar de så likartade tankar.  Under morgonvandringen i de långsamt uppvaknande Baixakvarteren i Lissabon ser berättaren i ”Orons bok ” alltflera människor fylla gränderna;mjölkbud,fiskförsäjerskor,morgonsömniga poliskonstaplar.Och Pessoa  och drömmer om ett tillstånd där han kunde ”urskilja i fiskmadamen hennes mänskliga verklighet,oavhängigt av detta att man kallar hennes fiskmadam och vet att hon är närvarande”. Fiskgumman är fiskgumma och hon är inte fiskgumma.

Jag tänkte på det häromdagen a propos uppståndelsen kring den  unge danske poeten Yahya Hassan. Hans debutdiktsamling vållar en veritabel sunami av entusiasm och indignation i lika delar. Varför ?

           Därför att han är den han är och han är inte den han är.Och lyckas säga det.Han är  ghettoinvånare ,  invandrarbarn, ungdombrottsling. Han motsvarar alla dessa förväntningar och sopar bort dem .Han är  detta. .Men han är också dess negation. Att han  kan tydliggöra detta  fascinerar alla människor eftersom de i grunden vet något likadant om sig själva.