Ett avlägset åskväder lyser upp horisonten .Om Hölderlin och hölderlintolkning.

  

 Vid strandpromenaden nere vid Neckar, -  filosofernas gamla promenadväg,kan ännu snickarmästare Zimmers runda torn beskådas och besökas. En historisk byggnad på en vacker plats där Friedrich Hölderlin vistades – eller förvarades. Det blev ungefär 36 år mellan1806,  sammanbrottets år, och slutet;1843. Hans liv i tornet brukar beskrivas som en märklig fångenskap eller kanske självvald isolering , avbruten av besök från vänner ;Sinclair, den unge Weibling ,och några promenader ut i landskapet. Resten ett tillstånd,växlande mellan total apati och intensivt skrivande,styrt av blixtsnabba ingivelser. Ett slags schamanism ,kunde man kanske säga.

Alltsammans är omtvistat, också sinnessjukdomen.  Pierre Bertaud ,en fransk kännare, har velat visa att sinnessjukdomen inte alls var en sådan. Enligt den teorin var Hölderlin en medlem av ett hemligt sällskap med upprorsplaner mot hertigdömet Würtenberg,kort sagt en jakobin,som räddar sig in i klinikens säkerhet för att undgå fängelse,kanske avrättning.Det är som sagt omtvistat.Hur som helst är detta kanske  det märkligaste av alla tyska diktaröden, och det i en tradition som är plågsamt rik på just sådana .

Förklaringarna till Hölderlins sammanbrott är många. Svårigheten att etablera sig som diktare är en. Hans prosodi uppfattades som underlig; en  besynnerlig variant av Pindaros oden. År 1806 fanns ,förutom romanen Diotima och en del dikter i några små tidskrifter och litterära kalendrar, ingenting i trycket av Fredrik Hölderlin. Hans omfattande översättningar från grekiskan vilade i stilla obemärkthet.”Diotima” – en något tålamodsprövande brevroman -  handlar om en omöjlig, passionerad och brutalt avbruten kärlek, till bankirsmakan Susette Gontard , i vars hushåll han vistades i en kombination av informator, domestik och möjligen älskare, tills den oundvikliga slutscenen infinner sig. Hölderlin åker ut ur hushållet  och återser en enda gång Susanne.Sådant kan göra ont, djävulskt ont.

På andra sidan floden, uppe på stadskullen, ligger fortfarande filosofernas plantskola, Tübingens Stift. Sällan har väl ett evangeliskt seminarium spelat en större rollen i den europeiska idéhistorien. Detta är ungefär den tid när underbetalda, inte sällan alltför tidigt bortgångna unga män som Riemann - i tjänst hos småfurstars universitet - vänder upp och ner på matematiken.Det är de vilda åren  i filosofin,för att citera Rüdiger Safranski. Detta prästseminarium rymmer några år ett märkligt triumvirat: Hegel,Schelling och Hölderlin. De är alla mycket goda vänner.Deras samtal måste vi föreställa oss: det är ett av de stora uppbrotten i filosofin.

Jag tror att man knappast kan underskatta den enorma, traumatiska effekt som den franska revolutionen och dess fortsättning in i napoleonkrigen har på denna tyska generation. Välkomnad som frihetens och förnuftets triumf över feodalt elände och religiös obskurantism övergår den med förskräckande snabbhet i blodbad, totalitär terror, för att till sist plana ut i militärdiktatur. De krafter som revolutionen utlöser visar sig enorma, destruktiva ,okontrollerbara. Schiller går från upprorsstämningen i sitt rövardrama till den filosofiska pedagogiken i boken om människans sentimentala uppfostran. En estetisk bildning är det enda som kan rädda oss från att hemfalla till massornas destruktiva barbari. Fotbollshuliganer och skrikande nazihopar undgick han lyckligtvis att se. Hegel gräver djupare – eller tror sig gräva djupare. Fascinerad av negationen , denna den märkligaste av alla logikens operatorer , utvecklar han en syntax som de historiska nödvändigheterna har att hålla sig till. Ingenting sker, kan man sammanfatta, utan att dess negation också förverkligas.Det onda bor i det goda och det goda i det onda.

 Och Hölderlin ? Förförd av Pindaros oden drömmer han  i ”Hyperion” och i långa dikter med en språngartad och vacklande syntax

  om ett återupplivande av den klassiska grekiska antikens anda,dess gudavärld och hjältar. Till skillnad från en annan kännare i en senare generation , Friedrich Nietzsche, tycks han sakna förståelse för den mörka,den skrämmande sidan i den grekiska,dunkla hålrum,skrämmande fågeldemoner,ohyggliga straff utmätta av pinsamt hämndlystna gudar. Eller kanske ändå inte ? Hur Hölderlin har tänkt sig att denna syntes  mellan upplyning och grekisk gudavärld skulle  se ut är inte lätt att förstå. Där finns en dröm om en sammansmältning av det sköna landskapet i forna hertigdömet Schwaben, de mjuka höga kullarna och de snabba grunda floderna och de attiska cypresserna. Antiken är för Hölderlin en dröm.Men en dröm med utopiska färger.

             Fanns det i Hölderlins generation en fasa för att livet,när allt kommer omkring, skall visa sig alltigenom meningslöst, så som William Shakespeare alltid ser det ? Den franska revolutionens ohyggliga utveckling från frihetsrörelse till militärdiktatur borde ha inbjudit till sådana tankar. Vi finner dem hos Arthur Schopenhauer, Hegels samtida. Medan Nietzsche – ett slags inverterad Schopenhauer  som Safranski säger – ser vad han kallas Guds död, det totala metafysiska tomrummet, som en ny frihetsgrad.

             Efter den  långa tid när Hölderlin, till skillnad från studiekamraterna är snarast bortglömd, outgiven, oläst, skall det visa sig att det är just Friedrich Nietzsche som bland de första inser hans betydelse.

             Ett förebud till den ännu avlägsna poetiska modernismen, precis som Beethovens sena kvartetter rymmer den hårsmala sprickan i den klassiska harmonikens stora fulländade glasbubbla.

                          *

             Ungefär så ser scenografin ut. Dags att föra in de uppträdande.

 I april 1975 skriver Peter Weiss i sin anteckningsbok:

             ”med Lindegren kunde samtal föras om Hölderlin i Paris.”

Det är inte enda gången exildramatikern och romanförfattaren  söker upp den hjälplöst förfallande poeten.Som han återfinner,sängliggande på Riddargatan, i ett erbarmligt tillstånd,men sprakande av hölderlincitat. Det kan verka som om poeter i skaparkris sökte sig till Hölderlin som om han vore en magnet.

Peter Weiss hade redan 1972 haft tysk premiär på sitt drama Hölderlin. Det byggde på idén om den besvikne radikalen:

             ”Jag trodde på Revolution så fast

             att alla sammanhangen för mig brast

             när det som lovats för min blick försvann

             och ej ett Paradis men fångenskap jag fann”

            

             Det var inte bara DDR:s litteraturpoliser som fann detta drama misslyckat.Det saknar nästan helt dramatik. I  dialoger som oftast alltför tydligt är citat uppträder personligheter som Goethe, Schiller  och Schelling.  Seminarieynglingen Hegel uttalar helt brådmoget och framförallt ohistoriskt  åsikter som det torde ha tagit den mogne filosofen decennier att utveckla.Men framförallt fattas här den metafysiska dimensionen,känslan av det annalkande åskvädret, inspirationens blixtar. 

Av Lindegrens översättningsförsök blev inte mycket. Erik Blomberg framstår som pionjären,också han en poet med skrivsvårigheter. Andra skulle följa:Göran Sonnevi,Arne Melberg.

Och nu – helt välkommet - Aris Fioretis med ett fylligt urval ,framförallt ur tornperiodens svåra,språngartade, syntaktiskt sällsamma diktning .(Hölderlin ”Kom nu,eld” Ersatz 2013. )Det är en  kulturgärning han har utfört med denna bok och hela projektet vittnar om en sympatisk oförvägenhet. Mina intryck av Fioretis har varit det av en  ytterst hjälpsam och kompetent kulturdiplomat i Berlin, och av en något tillkrånglad romanförfattare som jag har haft svårt att engagera läsa till slut. Här finns all anledning att komplettera den bilden. De här kommer att stå sig.

 Urvalet är okonventionellt.Flera välkända antologistycken saknas, till förmån för så mycket som aldrig tidigare har setts på svenska.Till synes sorglös,men väl förberedd i den kritiska litteraturen,vandrar översättaren  ut i ett minfält av idiolekter,språngvis och ofta omkastad metrik ,helt originell syntax och häpnadsveckande tankesprång Det här är inte som  att t.ex. översätta Rilkes elegier eller orfeussonetter . Rilkes metaforer kan vara svåra, hans rytm är full av andningsfällor, hans handhavande av sonettformen mycket fritt. Men han är alltid där.

Här spelas efter andra regler. Det element av personlig tolkning som alltid måste finnas vid en översättning ,måste få en oundvikligt stor roll här. Man kan naturligtvis aldrig påstå att en hölderlintolkning, särskilt av de sena utkasten och fragmenten någonsin skulle kunna bli definitiv. Men man kan – som i matematiken – skapa närmevärden.

 Ett par exempel på vad jag talar om kan behövas. På ett ställe i ”Der Einzige” tilltalas någon, som kan vara Himmelsguden, kanske möjligen Kristus, kanske båda i någon hölderlinsk syntes,på det här sättet:

”Mein Meister und Herr!

O du mein Lehrer !

Was bist du ferne

Geblieben ?und da

Ich fragte unter den Alten,

Die Helden und

Die Götter,warum bliebest

Du aus ? Un jetzt ist voll

Von Trauern meine Seele. (…)”

Fioretis översätter:

”Min mästare och herre !

O du, min lärare!

Varför höll du dig

Borta?Och då jag

Frågade bland de gamla,

Bland hjältarna och

Gudarna,varför uteblev

Du? Och nu när min själ

Full av sorg (…)

Hur man än vänder sig är detta svårt. ”Was bist du ferne geblieben?” blir ju ordagrant ”Vad har du fjärran förblivit ?”. Fioretis knyter an till nästa fråga litet längre ner i texten där det faktiskt frågas ”varför”. Men är det verkligen samma fråga som upprepas ? Eller skall man anta att Hölderlin tänker sig att den dolde gud han tilltalar, hela tiden har förblivit , gömd, befunnit sig någonstans i ett oåtkomligt fjärran? Att ha uteblivit och att förblivit någonstans  långt borta blir då noga taget helt olika begrepp.

Eller ta det ohyggligt knepiga och av fackmännen omdebatterade slutet på ”Nymfen”:

(…) Unwillig nemlich

Sind Himmlische ,wenn einer nicht die Seele schonend sich

Zusammengenommen,aber er muß doch; dem

Gleich fehlet die Trauer.”

”Ty de himmelska

Blir avoga när någon för att skona själen inte

Tar sig samman,Men han måste det;

Likt denne felar sorgen.”

Felar sorgen som hos Arietis eller Michael Hamburger ? Eller är det så att sorgen felar hos den som inte lyckats ta sig samman ? För mig låter det senare sannolikare. Hölderlins diktning handlar till sist om detta : att övervinna det outhärdliga.

 Aris Fioretis tolkningar kommer ungefär så långt man kan komma med gedigna bakgrundkunskaper, ett ledigt förhållande till tyska språket och en passion för Hölderlins dunkla diktvärld. Men vi är på en mark där något alltid måste förbli outsagt.Och kanske därför också – oöversättbart.

            

            

MED ALLTFÖR MÅNGA LIK I GARDEROBEN

                Den fjärde juni är en dyster märkesdag. Liksom den elfte september handlar det om en kardinalförbrytelse, ett massmord med världshistoriska följder. En av dessa dystra händelser som förefaller för all framtid ha ändrat historiens gång ,och som alltså inbjuder till fruktlösa spekulationer – om inte…

           Om inte Deng Xaoping  hade malt ner den hoppfulla kinesiska demokratirörelsen med stridsvagnar den 4 juni 1989 och med den en generation av blivande demokratiska ledare,om Hu Yaobang inte drabbats av en dödlig hjärtattack den 8e april, - vad hade hänt ?

           Det kommer vi aldrig att få veta.Massmordet på Tiananmen ,morden på något hundratal andra universitet  och massarresteringarna med åtföljande långa fängelsestraff lade grunden för ett nytt slags stat; Deng Xaopings monolitiska kapitaliststatt. Genom att bevilja kapitalisterna medlemskap i kommunistpartiet skapade Xaoping och hans medhjäprae den idealiska grunden för ett av oligarker totalt kontrollerat samhälle.Utländska direktinvesteringar från kinesiska och andra sffärsmän i exil strömmade in. Volvo har blivit kinessiskt och oligarker grundar lyxhotell på svenska turistorter.En del experter förutsäger att Kinas ekonomi kommer att ha gått om USA:s på tjugotalet.

           Andra experter tror att roffarfesten förmodligen kommer att ta en dyster ände.Miljonstäder som kväver sig själva till döds genom en hämningslös luftnedsmutsning och en allmän likgiltighet för miljöproblemen i vatten och på jord. Ett groteskt klassamhälle med enorma skillnader i villkoren mellan stad och land, mellan kust och inland.

           Kommer detta monolitiska oligarkvälde att överleva ? Tecknen hopar sigvid horisonten.Det är inte bara att livet i storstäderna börjar bli fysiskt outhärdligt.Spontana upplopp flammar upp ,men ännu utan en organiserad riktning. Och Kina har förutsättningarna; ett hjälplöst proletariat, en överklass med avtagande verklighetskontakt och en intelligentia som upplever sin situation som meningslös. Alltmer måttlösa krav på territorialvatten och sterila vulkanöar har en obehaglig klangbotten av nationalistiska krigsförberedelser,av det slag som diktaturer brukar använda för att kanalisera revolutionära tendenser.Ett krig som kan bli förödande.

           ”Tiananmen redux.Den bortglömda massakern som förändrade världen” (Bonniers 2014) heter en informativ och noga studerad bok av kinaexperten Johan Lagerkvist. Lagerkvist har väldigt mycket intressant att berätta om de händelser som ledde upp till junimassakern. Han vill visa att det är väsentligen på denna förbrytelse mot demokrati och mänsklighet som dagens expansiva Kina bygger.Och han drar sig inte för att klart och tydligt säga att dagens makthavare har en tvivelaktig legitimitet.

           ”För mig är det oerhört slående vad  politisk stabilitet betyder för ekonomisk stabilitet när man ser det kinesiska exemplet.”

           Så sade vår tidigare statsminister Göran Persson till en publik av svenska affärsmän och investerare vid sitt statsbesök i november 1996.

Stabilitet? Nog är det så alltid. Jag citerar gärna ur Lagerkvists bok:

””I själva verket handlade det om förhållandet mellan stabilitet och mänskliga rättigheter.Till vilket pris uppnådde Deng Xiaoping,Li Peng ,Li Xianinan och de äldste inom kommunistpartiet  social och politisk stabilitet den 4 juni 1989 och sedan under hela 1900-talet ? Och om vi utanför Kina accepterar det priset och en nyttoorienterad definition av stabilitet,har vi då inte devalverat vår syn på mänskliga rättigheter ?”

           Här hjälper inte bolagsköp och aktieportföljer, ej heller nobelpris och pekingankor.Grundvillkoren finns komplett beskrivna av Mäster Shakespeare i MacBeth.

Revolutionernas gåtor

1789 års franska revolution är och förblir den stora Händelsen  - portalen till vad vi väl uppfattar som den moderna världen. Detta faktum störs inte av att det finns en mycket äldre engelsk revolution på sextonhundratalet, nämligen Oliver Cromwells och hans utopiska tillskyndares. .Den besjälas åtminstone i sin början av utopiska ideal som är tidiga släktingar till Upplysningens, och trots restauration och återinförd

               kungamakt har den lämnat outplånliga spår i      engelskt liv.Man skämtar inte med The House of Commons, - det är lärdomen.

            Om allt detta har det skrivits så kallade hyllkilomerar. En fråga som har en särskild fascination för många statsvetare och filosofer, däribland Hannah Arendt i hennes klassiska studie ”On Revolution” är jämförelsen mellan den amerikanska revolutionen och den franska.

                      Medan den franska inom några få år genomlöper en skrämmande kedja av utvecklingsfaser från konstitutionell monarki, via författningsbunden republik, totalitär polisstat och   så småningom plana ut som militärdiktatur – och allt detta till priset av oräkneliga grymheter och händelser som har en tydlig prägel av folkmord – resulterar den amerikanska i vad som väl måste betraktas som världshistoriens mest rättssäkra frihetliga demokrati.

                      Hur kunde det bli så olika? Här finns inte plats för alla teorierna ,men en vanlig förklaring är att den anglosaxiska rättstraditionen med dess rötter i medeltida och romerska traditioner lade en säkrare grund än det franska enväldets korrupta rättssystem och osunda skattelagar.

                      Den som de senaste åren har följt den egyptiska revolutionen i dess olika faser, så bisarrt lika den franska revolutionens väg från uppror till ny diktatur,kan möjligen börja undra om det finns något sådant som historiska lagbundenheter. Kanske inte i Hegels bisarra variant men i någon annan ? Jag tror inte det.

Av det enkla skälet att det begränsade antalet fall inte tillåter några generaliseringar.Det går inte att utesluta slumpen i historiska kausalförklaringar.Som sannolikhetsteoretiker brukar påpeka;att avskeda en fotbollstränare efter en misslyckad säsong är irrationellt eftersom ett så litet material inte tillåter några vetenskapliga slutsatser.

                      Håkan Arvidsson har skrivit en  läsvärd och välinformerad  bok om ”Europas revolutioner”.

            (Carlssons) .Mot själva upplägget har jag en del invändningar.Genom att  utesluta den amerikanska revolutionen stänger han sig konstigt nog ute från en intressant diskussion: just den jämförelse som besjälar Hannah Arents bok från 1963.

             

                      Arvisson behandlar i sin bok fyra revolutioner:den engelska,den franska,den ryska och den tyska. Intressantas och mest innehållsrik är hans berättelse om den ryska revolutionen. Han visar fin känsla för marxismens inre motsägelse:romantik och upplysningsidéer i en omöjlig kombination. (Om jag är slumlord och övertygad marxist – skall jag då sluta suga ut mina fattiga hyresgäster eller skall jag höja hyrorna för att påskynda en process som är lagbunden och ändå måste komma ?)

            Med den tyska revolutionen menar han, till min förvåning, inte vad man  vanligen i menar i tysk litteratur, nämligen 1848 års aborterade revolution,med dess kortvariga Frankfurtparlament,så viktig inte bara för den klassiska anarkismen utan också för den tidige Marx.

            I stället behandlar Arvidsson Weimarrepublikens  kollaps ner i den nazistiska führerstaten som en revolution,om också obehaglig och undergångsdömd.

 Det är tveksamt om man kan göra det.

            Dels uppfyller Tysklands kollaps våren 1933 inte det elementära kravet på en våldsam kraven på en våldsam uppryckning av existerande maktgrupper, och dels saknas det utopiska elementet,med anor ända från renässansen, som förenar de andra revolutionerna.Nazisterna erövrade makten genom ett majoritetsval i mars 1933, och deras maktgrepp lämnade viktiga delar av samhällsmakten som armén och inustrin,orörda.. Tyskar brukar inte alltid gilla att man påpekar detta, och föredrar gärna ordet ”Machtergreifung” framför nazisternaas ”Machtübernahme”. Hitlers väg till makten gick genom ett avgörande riksdagsval och ekonomiska bidrag från ett härskande etablissemang. Viktigare är kanske avsaknaden av utopisk tradition  att nazisternas outhärdligt enfaldiga grunda raslära, en vulgärdarwinism ,som ingenting annat var än det gamla onda judehatet i Europa, nu förklätt till en sällsam lära om en ”arisk ras”. Som vid närmare granskning visar sig vara ett nytt namn för ”tysk”.

              Detta står ungefär så långt man kan komma från den utopiska traditionen från Machiavelli,More,Campanella, Condorcet,Bakunin.

                      Nej. Det finns ingen tysk revolution efter 1848. Men det finns Förbundsrepubliken, en utpräglad rättsstat, med dess författning, så tydligt hämtad från Frankfurt av 1848.

                      Boken är bra därför att den inbjuder till diskussion av det viktigaste sociohistoriska fenomenet, - helt aktuellt ,och kanske inte bara i den arabisktalande delen av världen.

Kyparen och hans dubbelgångare

Påfallande många av de situationer som Jean-Paul Sartre väljer för att belysa det mänskliga predikamentet hämtar han ur den kafé- och restaurangmiljö där han lär ha tillbragt större delen av sin vakna tid.

           Café de Fleur och La Coupole var inte bara hans seminarierum utan också hans laboratorium och skrivarverkstad. Ett naturligt val för en man som aldrig skaffade sig någon riktig vuxenbostad utan fortsatte att leva i hotell till sin död.

          I det existentialistiska huvudverket  ”L’ Être et le néant” (”Varat och intet”)  har vi stämt möte med Pierre,en vän på ett kafé.Han kommer inte och långsamt ser vi hela lokalen förändras.Nyss rymde den en mångfald kypare och gäster. Jag brukade påpeka för mina studenter att detta skrivs i ett ockuperat Paris. Detta att Pierre inte kommer kan vara en mycket allvarlig sak. Nu fylls rummet av Pierres frånvaro.Icke-Pierre har erövrat rummet från allt det som finns där.

På ett annat kafé har vi stämt möte med en mycket attraktiv kvinna. Alltför brådstörtat griper vi hennes hand över bordet. Hon är inte riktigt beredd på det, inte med på noterna.-Hon kunde dra tillbaka handen. Men hövlig som hon är, drar hon i stället bort sig själv från handen. Hon evakuerar den,skulle man kunna säga.Den är inte riktigt längre en del av hennes närvaro.

           Och sen har vi detta med kyparen. När kyparen kommer med vårt kaffe eller med vår wisky måste vi, säger Sartre,vara på det klara med att den människa som nu kommer oss till mötes både är en kypare och en icke-kypare. Vi bär alla inom oss vår bild av oss sjäva och dess negation.Självmedvetandet ,idén om vad vi kan eller bör vara just här och nu,kan aldrig så att säga helt och hållet sammansmälta med den egna existensen.  Det finns en insida och en utsida och de kan aldrig falla tillsamman.

            Lika litet som omöjligheten att dela en triangel i tre delar med passare och linjal har något med mätning att göra,har den fundamentala osäkerheten i vår identitet något med psykologi att göra.

           Sartre publicerade sina tankar 1943. Den store portugisen Ferdnando Pessoa dog 1935.Hans ”Orons bok” sammanställdes ur efterlämnade manuskript och kom på portugisiska l982.

           Sannolikheten att de båda tänkarna har influerat varandra är alltså obefintlig.  Och likafullt formulerar de så likartade tankar.  Under morgonvandringen i de långsamt uppvaknande Baixakvarteren i Lissabon ser berättaren i ”Orons bok ” alltflera människor fylla gränderna;mjölkbud,fiskförsäjerskor,morgonsömniga poliskonstaplar.Och Pessoa  och drömmer om ett tillstånd där han kunde ”urskilja i fiskmadamen hennes mänskliga verklighet,oavhängigt av detta att man kallar hennes fiskmadam och vet att hon är närvarande”. Fiskgumman är fiskgumma och hon är inte fiskgumma.

Jag tänkte på det häromdagen a propos uppståndelsen kring den  unge danske poeten Yahya Hassan. Hans debutdiktsamling vållar en veritabel sunami av entusiasm och indignation i lika delar. Varför ?

           Därför att han är den han är och han är inte den han är.Och lyckas säga det.Han är  ghettoinvånare ,  invandrarbarn, ungdombrottsling. Han motsvarar alla dessa förväntningar och sopar bort dem .Han är  detta. .Men han är också dess negation. Att han  kan tydliggöra detta  fascinerar alla människor eftersom de i grunden vet något likadant om sig själva.

            

Message to the City and the World

http://www.svenskaakademien.se/information/pressinformation/2014/svenska-akademiens-nordiska-pris

En gud ut ur skuggorna

             

       

          

           Det är ju tydligt att de biologiska vetenskaperna har gjort snabbare framsteg än fysiken. En del teoretiska fysiker, till exempel Ulf Danielsson i Uppsala, har gissat att det kan ha någonting att göra med livsåskådningar. Det envetna och möjligen hämmande ,sökandet efter en enhetsformel för de fyra naturkrafterna skulle kunna ha något att göra med inflytandet från de abrahamitiska religionerna. Från de äldsta hebreiska skrifterna till Anselm.Talmud och och  till de stora sufiska mystikerna råder det en total enighet: allt som vi upplever har ett gemensamt upphov och detta upphov är ett slags triumf över kaosmakterna. Någonting håller världen på plats.

           Kan det möjligen vara så att rumstiden är axiomatisk och inte har någon ytterligare förklaring ? Kan det vara så att gravitation och elektromagnetism inte har och aldrig har haft något med varandra att göra ?

            Polyteistiska religioner fungerar så. Hos grekerna är det Nike vi skall be om seger och Poseidon om säker överfart över haven. Skillnaden mellan monoteism och polyteism blir väldigt tydlig om man testar med negationen. Att förneka Gud är inte alls detsamma som att förneka gudarna. Lucretius,den romerske epikurén och materialisten uppmanar oss att göra det. Vad hindrar oss från att vara lyckliga,frågar han i De rerum natura – och svarar:fruktan för gudarna. Men vad skulle det innebära att förneka Poseidon och tro på Nike ? Faller inte hela systemet ihop ?  Det finns en logisk skillnad här.Monoteismen är inte ett svar på polyteismen – den är något helt annat.

           I den hebreiska bibelns äldsta delar och i de uråldriga texter som otydligt skymtar i deras förhistoria kan man urskilja något sådant som en karriär. En urgud  frambringar världen men det är resultatet av en kamp.Urguden besegrar kaosmakterna – en världsöversvämning eller en ondskefullt slingrande kosmisk orm – Leviathan. Och sedan inrättar sig urguden triumferande på traktens högsta berg,varifrån överblick råder och lagens tavlor kan dikteras.

           I Ola Wikanders nya bok – «Gud är ett verb.Tankar om Gamla Testamentet och dess idéhistoria» berättar han hur en kilskrift från staden Ugarith  - 1300-talet före vår tidräkning kan läsas så att överguden Baal «dödade Leviatan den undflyende ormen».Och hos Jesaja läser vi att Jahve med sitt skarpa svärd skall döda Leviathan,drake i havet,undflyende orm.

           Ämnet – den hebreiska bibeln, kan möjligen hos en och annan kultursidesläsare ge associationer till mycket dammiga  postillor eller till sömniga synagogor.

           Men så är det inte här.Wikander, författare till en rad  briljanta böcker om döda och levande språk , överträffar nästan sig själv i detta självlysande stycke populärvetenskap. Han undervisar i Lund och nog skulle man gärna sitta in hos honom . Jag har sällan  läst en författare som till den grad förenar lärdom med lättillgänglighet.

           Gamla Testamentet , eller GT som det kallas i många svenska sammanhang,skrevs inte på svenska.

           Detta kan se ut som en självklarhet men är det inte.Wikanders essäer förvandlar den gamla svarta boken till en färglysande, litterärt oerhört kraftfull, men framförallt ytterst främmande skriftsamling.

           Den monoteistiska guden och de texter där dess bild växer fram är en – lindrigt sagt – komplicerad historia. Steget från  «Er Baal  är inte vår Jahve » till «det finnas inga andra Gudar än Jahve» tas inte snabbt eller steglöst.  Monoteismens protogudar eller kanske man skall säga gudakandidater , en El, en Jahve, en  Baal, rör sig från norr till söder och från söder till norr i ett mönster som styrs av historiens strömmar och motströmmar. Arons gyllene kalv och Moses häsobringande orm som fortfarande slingrar sig kring staven på medicinarnas emblem ,envisas med att finnas där.I den hebreiska bibeln syns spåren från akkadiska textfragment och ugaritiska kilskrifter ungefär som «tordön» och «Odensvi» och «Virsbo» bor kvar i svenskan långt efter det att de trosföreställningar de bär på  är döda.Den tyska bibelkritiken på 1800-talet urskiljde fyra olika källor till den hebreiska bibeln.Nya fynd har lagt mycket till denna kunskap och visat att det är änu mer komplicerat.Skikt och avlagringar,politiskt motiverade  redigeringar och omskrivningar gömmer sig bakom vad i som idag ser ut som en helig skrift.

           Wikanders bok är uppdelad i essäer kring centrala temata och återger monoteismens   bok dess ursprungliga liv.Här finns mycket intressant. Ett par exempel:«Människosonen» , ben adam, ett ord som blir så kontroversiellt i kristen teologi ,  betyder helt enkelt «människa» i kontrast till de avkomlingar tefillin, mellan människa och gudamakter som helt överraskande dyker upp i olika arkaiska sammanhang. «Manfolk» heter det i Bibelkommissionens förnäma formulering av vad Vasabibeln med sedvanlig uppriktighet och mycket bokstavstrognare översätter med. «then som på weggena pissar». Mera poetiskt

är onekeligen det berömda ställe i Första Kungaboken, som kanske utgör den i vår kulturkrets äldsta skildringen av en mystisk erfarenhet. Efter åskans raseri och jordbävningens dån hör Profeten Elias Guds röst som «ljudet av en finkrossad tystnad». Bibelkommissionen,ängslig som alltid, tonar ner detta till «ett stilla sus».

           Wikanders essäer fördjupar,nyanserar och förklarar så mycket i den inflytelserikaste bok vi har  . Denna bok är ett viktigt bidrag till allmänbildningen i en tid där de bibliska syftningarna i vår egen poesi börjar bli svårbegripliga. De enda som inte har så mycket att hämta där är dogmatiker och bokstavstroende.

           Vad vi andra kan lära är något som stod klart också för Friedrich Nietzsche: «Det som har en historia låter sig inte definieras.»

            

          

MÄSTER BROCOTS TRÄD Ur en kommande roman

 Mäster Brocots träd

Berättelse under arbete

     

       ”Fredegesius, även kallad Fredegesius av Tours, var den filosof från Karl den Stores frankiska renässans på 700-talet ,som i sin skrift  ”De Nihilo et Tenebris” ägnade det svåraste av alla begrepp,intigheten, ett fördjupat studium.Det är denne tänkare som  tillskrivs det märkliga yttrandet ”Videtur mihi nihil aliquid esse.” Sedermera elegant turnerat med Alquins:”Nomen est, Res non est”.Hur som helst;denne lärde  kom att långt senare att låna sitt namn till ett brödraskap av invigda som hade svurit att hålla stånd mot en tidsålder av instundande barbari och vidskepligt mörker – de så kallade Fredegesiusbröderna.

      Detta sällskap, ett förbund mellan sekler, kanske till och med mellan världar, dyker upp för att åter försvinna vid flera tidpunkter i historien. Möjligen existerar det i någon form ännu i vår egen tid. Det bär det ytterst egendomliga namnet Societas Sancti Fredegeseii, anmärkningsvärt eftersom det knappast kan återfinnas något helgon med detta namn i Legendus Aureus.

      I de Ordovitiska Annalerna omnämns ett sällskap av dunkelt ursprung,Fredegesinerna ,som påstås ha påtagit sig uppgiften att  för all framtid utöva vakthållning över ett märkligt föremål. Detta föremål, fallet i orätta händer, skulle nämligen kunna leda till oöverblickbara katastrofer och ofantliga ,icke önskvärda,omvälvningar.”

      Han tittade upp ur boken ett ögonblick, lyfte på lornjetten och anmärkte stillsamt:

      - Icke önskvärda för vem ?

      ”Av de många traditioner som tillskriver detta ting magiska egenskaper är de flesta orimliga. Ett flertal tillskriver det exempelvis förmågan att till ofattbara gränser förstärka  den mänskliga intelligensen och försätta den i ett sådant genomskådande tillstånd att naturhemligheter som aldrig uppdagats blir åtkomliga. Med många olika konsekvenser som följd.

      En tradition vill helt överraskande identifiera ”Tinget” med ett ytterst egendomligt föremål som  en Magister BjörnPaulsen dansk filosof, en vinterkväll på nittonhundrasextiotalet sägs ha inhandlat i en rivningsplanerad antikhandel i Stockholm .Magister Paulsen skall under praktiskt taget ett helt dygn ha varit i besittning av  och i sina egna sinnen ha upplevt dess monstruösa egenskaper,innan det på obekant sätt försvann ur hans verksamhetsfält.

      Det farliga med Tinget förefaller vara att det,om det skulle komma till användning vid en historiskt olämplig tidpunkt – för tidigt eller för sent låter vi vara -  eller kanske snarare,om det faller i orätta händer,skulle kunna leda till en inte närmare beskriven katastrof.

      Denna episod i den svenska huvudstaden en vinterkväll i december 1960,är den den senaste tidpunkt där Tinget observerats. Den danske lärde skall för en billig penning inköpt det i ett kuriosamagasin på randen till den allt uppslukande och vandaliserande byggplats som ivånarna i detta uråldriga baltiska sjörövarnäste då, år 1960, kallade ”hötorgsgropen”.

       Lyckligt omedveten om dess enorma maktmöjligheter , lät han det gå ifrån sig. Och det var kanske bäst så.”

      - Intressant.Mycket intressant.Och hur skulle denna intelligensförstärkare se ut ?

      - Som en slags huvudband.Eller järnkrona.Eller som en lamphållare. Olika källor har beskrivit den så.

      - Och vad kommer er att tro att något sådant över huvud taget skulle existera ?

      - En tradition.

      - Och vad kommer er att tro att jag skulle veta något om det här ?

      - Era tabeller över de olika talsystemen,elegant uttryckta i maximalt avkortade bråk ?

      - Prat,om uttrycket tillåts.Ni ser alla kugghjulen här ? Hur skulle man kunna få ordning på alla olika skeppskronometrar om man inte hade ett komplett system av alla möjliga utväxlingar mellan kugghjul? Tror ni verkligen att man måste ha speciella hjälpmedel för att åstadkomma något så enkelt ?

      - Arbetet förefaller rätt stort. Redan primtalens serie..

      - Jag har en hel del annat av den sorten om ni är intresserad.

      Mäster Brocot harklade sig med låtsad likgiltighet:

       - Det är lustigt att ni för det här på tal.Här har faktiskt funnits ett föremål som stämde litet grann med er beskrivning: lampkrona, järnkrona med ett egendomligt ålderdomligt utseende. Bland allt annat skrot som lassas i och ur skeppen.Ni har ingen aning om hur många konstigheter som båtsmännen drar hem från sina resor .Och där amiralitetsvakten lägger beslag på det mesta.

      - Den har funnits här ?

      - Kan möjligen ha funnits här. Jag har ett vagt minne av något sådant.

      - Men om jag tolkar er rätt,finns den alltså inte kvar ?

       - Nej

     

      - Vem ?

      - Jag kunde möjligen upplysa om det.Men jag gör det inte.

      - Varför ?

      - Det finns som ni vet, former av tortyr som är mer raffinerade än blotta fysiska smärtan. Därför finns det hemligheter som man helst inte vill anförtro de människor som man inte vill utsätta för något sådant.