PANOPTIKON OCH MÄNNISKANS VÄRDIGHET

Ur den tyska filmen "De andras liv"

Vid sextiotalets slut hade jag anledning att tala rätt ofta i telefon med Jan Myrdal. Det knastrade då rätt mycket i telefonen. Det var andra tider. Vi hade mycket att tala om, framförallt hösten 73, när det ännu ett tag fanns hopp om att det skulle tillsättas en parlamentarisk undersökningskommission i IB-skandalen. Som bekant blev det ju fängelsedomar mot journalister i stället.

             Det knastrade. Om jag ringde till Tomas Tranströmer för att höra om vi skulle ses och spela Bach eller till resebyrån för att beställa biljetter, knastrade det inte. Hade  skriftställare Myrdal en glappkontakt i sin apparat därute på landet? Jag trodde inte det. Den som i sin ungdom har haft förmånen av  en militär signalutbildning vet ju att ett vanligt skäl till knastrande är en illa utförd inkoppling på telenätet.Det var ganska lätt för till exempel Vietnamrörelsen att fastställa att den var noga avlyssnad. Det var ju bara att göra upp med någon om en demonstration som aldrig blev av och kolla om de vanliga fotograferna på angränsande balkonger och tak hade infunnit sig med sina teleobjektiv.

           Så kunde det se ut på sextiotalet.

I sin  memoarbok –”Jag är den jag är ” berättar Maud Olofsson i närmast triumferande tonfall om hur den regeringskoalition där hon ingick  lyckades trakassera  och pressa  riksdagsledamöter med liberala föreställningar att i slutomgången vika sig och acceptera den minst sagt problematiska  FRA-lagen. Och detta skildras utan minsta hämning. Det är nästan så att man undrar om hon verkligen förstår vad det är som hon berättar.

           Det finns flera aspekter på detta, samtliga obehagliga. Dels är det mycket svårt att förstå varför det var så viktigt med denna FRA-lag att man måste på lång sikt förstöra förtroendet hos mycket stora väljargrupper, inte minst de unga, med en uppenbar integritetskränkning. Efter Edward Snowdens avslöjande har det naturligtvis tillkommit en misstanke att denna lag möjligen inte helt och hållet var av svenskt fabrikat.

           Dels är det den chockerande upptäkten att en verksam liberalism inte har någon verklig förankring i Sveriges nuvarande regering och riksdag. Det är ett mycket obehagligt faktum. Kan någon inbilla sig att den unge Winston Churchill, före sin övergång till Tories skulle ha låtit sig låsas in för en övertalningssession  ? I det parlament som formade honom tog man helt enkelt steget över mittgången och slog sig ner på oppositionsbänkarna i en sådan situation. Det är folket, inte partistyrelser som väljer riksdagsmän. Riksdagsmän som låter sig hunsas till att rösta mot sin övertygelse har inte riktigt fattat vad som är meningen med en parlamentarisk demokrati. Och var dess styrka ligger - gentemot totalitära och auktoritära styrelseskick.

           Panoptikonprincipen – förtjänstfullt historiskt analyserad av Michel Foucault – inträdde i brittisk fängelsepraktik på 1800-talet. Principen är den att hålla sina klienter helt genomlysta. Inget avsnitt av deras liv får undgå övervakning.

           Avlyssnandet av svenska författares telefoner var egenligen ingen riktig nyhet . Om jag minns rätt var alla toaletterna i den ganska grisiga avträdesavdelningen på Västerås Högre Allmänna Läroverk dörrlösa. Man vet ju inte vad ungdomar kan ta sig för.

           Vad är det som är så djupt motbjudande med panoptikonprincipen ? Varför måste varje normalt funtad människa känna ett djupt inre obehag t.ex. när man ser den utmärkta tyska filmen ”De andras liv” som handlar om den östtyska avlyssnarstaten ?

           Normala centrallyriker, hårfrisörer eller svetsare har knappast någon anledning att frukta att avslöjas med planerade sprängdåd och annat fult. Det gamla totalitära argumentet att den oskyldige har inget att frukta missar den moraliska poängen.

           Den handlar inte om risken att mörka brott och statsfientliga intriger skall avslöjas. Den handlar om värdighet . I den mening Peter Bieri använder ordet i den bok som jag anmälde häromdagen.

           Dörrlösa toalettbås och avlyssnade telefoner är egentligen uttryck för samma utsaga:

du skall inte tro att du är någon

vilket värde du har bestämmer vi

och vem du är är det vi som vet

ja vem du är är det vi som bestämmer

Avlyssning är i grunden alltid en förbrytelse mot den avlyssnades människovärde.

Värde och värdighet

                                     Ghettomuren i Lviv,Ukraina.Foto författaren.

Bara för något decennium sedan fanns det, i Frankrike, och säkert också i andra länder, en motbjudande sport med småväxta människor som kastredskap som helt cyniskt brukade kallas "dvärgkastning" på de markander där den förekom. Inför jublande åskådare. Och nöjet hos den jublande hopen består naturligtvis i just detta, att en människa förvandlas till ett viljelöst redskap.
De personer som, hjälpligt madrasserade och försedda med skyddshjälm och bärhandtag, ställde sig till förfogande för en uppgift som man normalt brukar anförtro döda ting, protesterade när en fransk domstol ville förbjuda denna förnedrande hantering.
Conseil d'état hade förbjudit praktiken och FN:s människorättskommitté avvisade ett överklagande.
Hur konstigt det än kan förefalla protesterade nämligen de kortvuxnas fackförbund med motiveringen att förbudet innebar ett övergrepp på deras fria yrkesval. Båda domstolarna avvisade protesten. De berörda personernas - alla människors - värdighet var viktigare att försvara än de berördas fria yrkesval. Även om det gällde personer som av fysiska skäl har svårt att hävda sig i en rad vanliga yrken.
Om detta begrepp - värdighet - har filosofen Peter Bieri - som romanförfattare upphovsman till bland annat succén "Nattåg till Lissabon", nu skrivit en djuplodande, grundlig och mycket läsvärd bok som heter "Eine Art zu leben. Über die Vielfalt menschlicher Würde".
Utgångspunkten hittar Bieri hos Kant. Denne geniale moralfilosof formulerar en grundprincip som ser ut så här: En människa, till skillnad från en kastboll eller en slägga, är ett subjekt. Var och en av oss skapar en värld som är vår unika värld. Om man behandlar människor uteslutande som verktyg, medel, redskap, har man förbrutit sig mot den andras värdighet.
Någon invänder kanske att vi använder medmänniskor instrumentellt hela tiden. Är kanske inte tandläkaren ett dyrbart men nödvändigt redskap för att bli av med rotinflammationen, är inte invasionen i Normandie ett storskaligt instrumentellt utnyttjande av levande subjekt för att uppnå ett förmodat överordnat mål?
Uppenbart finns här en gränszon som är svår att fastställa. Men lika uppenbart är det att det finns klara fall av kränkning av människors fundamentala värdighet: Kanske kan man hålla människor fångna i sibiriska straffläger, sysselsatta med gruvdrift och kanalgrävande, och ändå se dem bevara något av sin värdighet. Men vad händer om man i stället för spadar ger dem tandborstar att sopa gatan utanför den egna butiken med?
Det finns oftast, men inte alltid, ett element av underkastelse hos de förnedrade. Horden av tiggare i Europas storstäder som utan att göra våldsamt uppror låter sig förvandlas till ett slags parkeringsautomater för de förbigåendes lätttsövda sociala samvete är ett exempel.
Peter Bieri har inte haft tillgång till berättelsen om före detta "seriemördaren" Thomas Quick, av makthavande psykiatriska kvacksalvare förvandlad till ett mekaniserat drogberoende försöksdjur, kringsläpad på förmodade brottsplatser, uppmuntrad med lämpligt insatta doser av narkotika. Här har vi ett idealtypiskt fall av vad Kant talar om: den totala förnedring av en människa som inte lämnar något utrymme för hennes värdighet.
Och uppenbart finns det precis som hos de kortvuxna och tiggarna ett element av medverkan hos den stackars Quick. Vilket några veritabla råskinn i pressen omedelbart har tolkat så att alltsammans var hans eget fel och att det inte var mer än rätt att han fick tillbringa tjugosju år av sitt liv som försöksdjur.
Bieris bok handlar sällan om så dramatiska missbruk av människovärdet. Hans analyser av alla de subtila uttryck som bristande hänsyn till människors värdighet kan ta sig är subtila.
Han ser förnedringens spår i vardagslivet. Han diskuterar förhållandet mellan chefer och underordnade, mellan psykoaterapeut och patient. Och hur den rike kan såra den fattige vännen genom en okänslig, mekaniserad generositet. Ta för dig bara! Sånt här får du inte varje dag!
Jag vet inte om det är en tillfällighet, men två utmärkta tyskspråkiga filosofer har nu på kort tid visat hur behövlig den gamle Immanuel Kant faktiskt är. Jürgen Habermaas när han skriver om Europeiska unionens legitimitet, Peter Bieri om det kränkta människovärdet. Två temata som har mer med varandra att göra än vad man först skulle kunna tro.
Filosoferna är som taxibilarna, skrev en gång den ryslige Paul Nizan: det vimlar av dem när de inte behövs och när de verkligen behövs ser man inte till en enda.
Men riktigt så illa är det ju inte. Kant finns där när han behövs.

En upphovsrättsfråga

En läsare frågar i en kommentar om man har rätt att publicera essäer och artiklar,publicerade i periodisk press,t.ex. tidningar i samlingsvolymer,s.k. klippböcker ,utan att fråga om tillstånd.

Jag har aldrig bett om tillstånd för mina svenska men iakttar att det tydligen är noga med detta i engelskspråkig litteratur. I Tyskland har jag aldrig haft något problem.

Det vore tacknämligt om någon av mina bloggläsare som- till skillnad från mig - verkligen kan upphovsrätt ville yttra sig.

AKVARIUM

 

I den här åldern, d.v.s. bara ett par år från åttioårsdagen,märker man att horisonten har börjat röra på sig .Den rycker närmre. Man läser i tidningen om de senaste majestätiska kommunala byggprojekten. Och inser att man aldrig kommer att få se dem annat än på papper. Inte en chans.

           Detta är dels sorgligt och dels mycket lugnande. Att aldrig få åka tunnelbana till Danderyd eller Gustavsberg är sensationer som jag till nöds kan avstå från. Eller att se de hälsofarliga landstingen lagda till historiens skräphög, alkoholmonopolet avskaffat ,TV-licensen i soptunnan.

            Om det är priset för att slippa se fortsättningen av de stora, hotfulla globala uppladdningar som nu håller börjar stiga vid synranden, är jag rätt villig att betala det.

           Det är inget tvivel om att vi befinner oss i en period av extrema och olycksbådande tendenser.Dit hör sunamiliknande, snabbt växande klasskillnader, påtvingade folkvandringar med katastrofala verkningar. Vid horisonten skymtar tydliga krigshot . Den alltmera gammalfascistiska ryska unionen överflyger Östersjön.Syriens diktator prövar gaskriget,knappast aktuellt sedan Abessinien 1936.

           Till   alltmera accentuerade skillnader mellan massfattigdom och växande varufetichism kommer industriländernas växande inre sociala problem: Den som har sett moderna industrirobotar i arbete vid en sammansättningslinje inser ganska lätt att denna eras sociala gissel inte låter sig lösas med välmenta socialpolitiska program. ”Tekniken är alltid starkare än politiken”,brukade salig Jan Stenbeck säga.Och han hade rätt.

           Vi befinner oss  i en riskfylld total övergång från industrisamhället till något helt annat,cybersamhället.Industriproduktion kräver programmerare men inte montörer. På väg in i en cybervärld med helt nya sociala villkor.1800-talet skapade skrämmande industrislummar – 2000-talet de obehövligas slummar. De sociala lösningarna av denna omvälvning föreligger inte.Och den som tror att de kan lösas med konsulter och arbetsmarknadskurser riskerar att bli besviken.

           Den varufetichism som Karl Marx så sinnrikt beskrev i Parismanuskripten hotar dränka det västerländska kulturlivet i ett tröttsamt anonymt brus. Mot en växande enonymitet och en allt anonymare vardag  växer behovet av ställföreträdande liv. Skickliga ordnasare som Knausgård och Norén  ersätter Ekelöf och Willy Kyrklund. Den tid när man kunde erövra världen med 17 dikter förefaller plötsligt ligga lika långt tillbaka som Sapho och Alkaios. Nu skall det vara ett par kilo flöde.

           Det är intressant – och nedslående – att se med vilken stark, närmast blind, energi  det officiella litteratur- och konstlivet undviker tidens verkliga problem och dess sociala realiteter. För att hitta något liknande måste man söka sig till viktorianska England och oscarianska Sverige. Medan inhemsk och importerad antisemitism har gjort Malmö till en i stort sett outhärdlig stad för judar, söker pigga analytiker med ficklampa och förstoringsglas efter eventuella spår av antisemitism i Richard Wagners operor ! Vem är det meningen skall skämmas ?

           I den glasbubbla som är de offentliga intellektuellas värld i Sverige berörs några av de allvarligaste problemen knappast med ett ord.  

           Vi har – kort sagt – att göra med en ny prydhet. Men de förbjudna områdena är inte längre sexuella.

            Jag hör ett offentligt samtal skruvas ner till hörbarhetsgränsen.

I Lissabon

-->

                        

Föreställningen att hela nationer bör engagera sig i landskamper – vilket de faktiskt tycks göra - är en av de många galenskaper som blåses upp av media. Spelare i landskamper är numera mångmiljonärer, för det mesta inlånade från helt andra nationer än dem som de förväntas representera. Är våra   miljonärer bättre än era  miljonärer ? Vilket drama !

           Under högtidligt försäkrande att jag  är säker på att våra miljonärer säkert kommer att vinna ikväll mot Portugals motsvarande miljonärer berättar jag gärna några intryck av Portugal. Ett land som idag besöks av något tusental ivriga svenskar i blågult .

           Landet är på tydlig uppgång. Det publiceras böcker och inte bara Stieg Larson – vars milleniumserie ses litet här och var, på kaféer och i spårvagnar . Tre av mina egna är på gång. Turismen förefaller så mycket intensivare än för tio år sedan. På eftermiddagarna fylls den på förmiddagen så  fridfulla gamla staden i Alfama formligen  upp av japaner och amerikaner som har varandra att stirra på.

           Urbefolkningen,vänlig och tigande ,upplever något av en boom.Ur varannan gränd bullras det av cementblandare och bruk,rörmokare installerar nya badrum.Det är alldeles uppenbart att det strömmar in ett starkt investeringskapital i den gamla stadsdelen. Det är litet grann som i Sankt Petersburg -  fasader bevaras ,helt nya snofsigt skandinaviska interiörer växer fram

            I stadsdelar som Baixa och Bairro Alto har alla de moderna lyxmärkena dragit in,eleganta fastighetsförmedlingar friar till besökare som funderar på ett andrahem i Portugal. Här och var syns tiggare – dock något färre än i centrala Stockholm. Kort sagt – den som enbart vill se ett land i förfall och kris måste nog gräva djupare.

1.            Kanske har globaliseringen fört med sig något av en trivialisering. Men ändå – i smala gator där nästan bara de gula små spårvagnarna får plats finns ännu mycket av denna stadens mystik, detta som är omöjligt att inte förknippa med Ferdnando Pessoa och hela det poetiska ,tragiska,melankoliska och oförstörbara Portugal, en andlig stad där han har fått en så viktig plats.

           På det relativt nyöppnade pessoamuséet  på Rua Coelho da Rocha 16, kan man se den solida gamla skrivmaskin över vars tangenter en hel akademi av fiktiva poeter gjort sitt spöklika intåg i nittonhundratalslitteraturen. Pessoa är en av de ytterst få poeter i den allra högsta klassen vars  bibliotek finns bevarat i dess helhet. Att digitalt bläddra i dessa volymer från tio- och tjugotal är fascinerande. Uppenbart var mannen en entusiastisk astrolog. Hans intresse för frimureriet och alla konspirationsteorierna kring detta förbund mellan seklerna är påfallande. Ur vilken märklig kompost kan inte en stor diktares verk växa fram ! Och överallt Pessoas egna anteckningar i marginalerna.Lustigt nog med samma spindelvävstunna handstil som man kan se i en annan av de största nittonhundratalsdiktarnas, Jorge Luis Borges, bibliotek i Buenos Aires.

Ur en utbrytarkungs memoarer

En utbrytarkungs memoarer

Bland de kringresande varietéartister  som ännu vid femtiotalets slut brukade slå upp sina tält på Fiskartorget i Västerås, fanns det hypnotisörer, en gentleman som kunde göra sig osynlig,en annan som lät sig skjutas över torget som artilleriprojektil, en stark man som kunde riva telefonkatalogen i två delar med ett raskt grepp.Och där fanns en utbrytarkung,en man som omsorgsfullt lindades in i rejäla kedjor som låstes ihop med solida hänglås där en i publiken fick förvalta nyckeln. Ljuset släcktes i salongen.Och när det åter tändes stod mannen där frisk och fri och upprest från sin stol.

           Vid läsningen av Mats Furbergs lysande intellektuella sjävbiografi – ”Jesu barndom.En väg till filosofin.” Thales 2013 – har jag gång på gång återkommit till detta minne.Efter sju decenniers umgänge med böcker och deras författare har jag naturligtvis också mött alla de andra artisterna och deras konster.Men med utbrytarkungen är det ändå något speciellt.

           I en generation där praktiskt taget varje innehavare av ett skrivprogram ger ut sin självbiografi och där det som regel lönar sig att hoppa över ett par hundra sidor av namedropping, totalt bortglömda kommittéuppdrag och ointessanta utlandsvistelser, har Furberg åstadkommit något mycket sällsynt ,nästan ett litet underverk;en skildring av ett liv och en intellektuell utveckling bestående av 142 kvartosidor glasklar, utsökt vårdad, prosa.

            Furberg är en av Sveriges mycket få  filosofer, skolad hos stora män som Ivar Segelberg i Göteborg och den alldeles för tidigt bortgångne J L Austin i Oxford,språkaktsemantikens ledare. Vi har många filosofiprofessorer och de är viktiga och mycket samhällsnyttiga.Vi kunde gott ha fler. Men filosofer är inte riktigt detsamma. Några av dem – som Furberg och hans lärare – är professorer. Men det har inte mycket med saken att göra. Jag misstänker att andra filosofer sover på tunnelbanors ventilationsgaller och dör tidigt som Austin.För att bli filosof i ordets strikta mening fordras en viss förmåga att just – ta sig ut.

           Jag blir ofta förvånad när jag läser generationskamraters minnen – Enquist, Furberg – vilket enormt kvävande inflytande en kristen uppfostran tycks ha haft över dem. Hos Enquist med hans milda temperament tar det sig uttryck i ett grubblande som inte vill ta slut. Hos den mycket piggare Furberg i öppet hat mot denne Jesus och hans obehagliga förbannelser i Matteusevangeliet,hans groteska anspråk och framförallt vad Furberg kallar ”det kyrkliga”. Som,heter det; ” kletade,kallt och slemmigt,liksom den gud som inte fanns”. ( Jag undrar ibland hur jag själv komplett undgick; jag tror att det var den tidiga kontakten med Nathan Söderbloms ”Främmande religionsurkunder”. Den religiösa erfarenheten -  en realitet - var något helt annat än inskränkta trosläror.)

           Från frikyrkligheten hamnade många i nya dogmer. I Uppsala och Lund,  , där vi lät oss vägledas av Hedenius ”Tro och vetande” och Ayers ”Language,Truth and Logic” mötte nya konstigheter att ta sig ur . Nya dogmer att betvivla:Russells teori för bestämda beskrivningar och sinnesdatateorin i alla dess varianter.

Kaffekoppar är logiska konstruktioner av sinnesdata och ingenting annat. (Det var värst : Logiska kontruktioner kan tydligen  gå sönder om man tappar dem.) Värdeomdömen är ateoretiska känslouttryck. (Jaha – så det är en smaksak om man bör bränna sin grannes ännu obetalda bil eller inte ?)   Påståenden om fiktiva objekt är alltid falska. (Jaha. Så det är inte sant att Clark Kent är Stålmannen ! Och Madame Bovary är en mustaschprydd herre ?)

           Oxfordfilosoferna satte både Furberg och  en del andra av oss   på nya spår. Jag misstänker att det var lättare för dem som hade suttit vid Segelbergs fötter i Göteborg,.Vi förstod att Sartre och Albert Camus kanske inte heller var så dumma och att antagandet att det finns ett etiskt rum där alla människor befinner sig, kan berika filosofin. Om detta rum handlar en stor del av Furbergs djupa, envisa tänkande, dokumenterat i band efter band på Sveriges vitalaste filosofprosa..

           Den här ”Jesu barnbarn” är som en lösning som har stått så länge att alla sediment har fallit till botten. Och vad som återstår är en kristalliskt klarnad vätska. Denna bok är född klassiker.

Enzensberger:briljant livsfilosofi

Livsfilosofi

- Min livsfilosofi…

   Ja Herregud, - det är lätt att säga !

Under det förra årtusendets snabba förlopp lät filosofin

splittra sig i vad som kanske skall  beskrivas som olika grenar. Det finns språkfilosofi och politisk filosofi; vad menas med mening ? hur etablerar man rättfärdighet i ett samhälle ? Det finns matematikens filosofi – vad är egentligen ett tal ? och det finns naturfilosofi; vad  är egentligen tidens natur ? De stora frågorna spinner nät omkring sig som spindlar. Och näten växer och det är lätt att fastna i dem.

Men skall man tro att det kan finnas något sådant som livsfilosofi ? Jag måste erkänna att hela begreppet gör mig misstänksam. Naturlifgtvis vet jag att de antika skolorna – stoiker och epikuréer i första rummet – trodde att något sådant var möjligt.Och naturligtvis är Aristotles Nichomachiska etik – så mycket rikare och framförallt mycket mer verklighetsnära än evangeliernas torftiga principer – ett slags livsfilosofi.

             Men ändå ? Är inte livet,detta bisarra skuggspel,i stånd att producera mer idiotiska situationer,mer hopplösa dilemmata än vad någon filosof är i stånd att ta sig an?

Hans Magnus Enzensberger,Tyskland störste poet i min generation och i största allmänhet ett utomordentligt exempel på vad som menas med en offentlig intellektuell,har nu skrivit en fin liten bok,som faktiskt är ett försök i genren.”Z” heter den,med undertiteln ”Oder Brosamen,die er fallein liess,aufgelesen von seinen Zuhörern” (Suhrkamp  2013) ”Brosamen” är detsamma som brödsmulor.Och det passar i handlingen.Herr Zett är en till det yttre prydlig,anspråkslös gentleman som med ojämna uppehåll underhåller en hel liten publik ifrån en parkbänk.

             Människor i olika åldrar och av olika åsikter dröjer eller slår sig ned för att ta del av herr Zetts utläggningar.Han yttrar sig om det mesta.Och måste man tillägga –i en djupt odogmatisk anda. En del av hans åsikter skulle förmodligen ha svårt att passera den infantila kultursidesdebattens nålsöga.

             Om sådana begrepp som ”vänster” och ”höger” påpekar Herr Zett att för det mesta bortser man från sig själv .Ty annars skulle man ju snart se att man själv hämningslöst blandar vänster och höger i sina övertygelser.Och varför klarar sig de flestas imaginära kartbild med bara två färger ? ”Ni glömmer de excentriska färgklickarna,de vita prickarna, de tomma ställen som okunnigheten lämnar. Framförallt förbiser ni likgiltighetens grå regioner.”

             Denna bok tar alltså rundhetens parti mot fyrkantigheten, toleransens mot korrekthetens.Den är mycket underhållande.Och jag är säker på att det inte finns en enda läsare som inte gläder sig åt något och förargar sig över något i den.