Djupet i Gullvalla Mosse

 

De som ursprungligen bestämde sig för att dra länsväg  256 mellan Västerfärnebo och Sala rakt över Gullvalla mosse måste bestämt ha varit optimister.Sanningen är att vägbanan,särskilt höst och vår,stadigt är på väg att sjunka ner i mossen.Nya arbetslag med fyllnadsmassor och asfaltkokare gör vad de kan.Men sjunkandet verkar förbli konstant.

             För att undvika katastrofer – det kan ju öppna sig ett sänkhål – föreskriver Vägverket här 20 km i timmen över mossen och talar om bad maxvikten skall vara.Det finns ingen anledning att skämta med detta;Vägverket gör så gott det kan för att rädda liv och egendom.

             Det intressanta är att på detta unik ställe har man i varje riktning en skylt som säger att fartbegränsningen skall respekteras.

             Läran om hur normer är logiskt relaterade till varandra brukar kallas deontisk logik.Framstående svenska företrädare för denna filosofiska specialitet har varit Stig Kanger,G H von Wright och Lennart Åqvist. Jag undrar litet grann vad de skulle ha kunnat säga om det här. Vi har alltså en norm uttryckt av en symbol och normen är att här får man inte köra fortare än 20.Och sedan kompletteras normen alltså med en extra tavla som säger ungefär ”denna norm skall åtlydas”.

Det är naturligtvis en viktig insikt att en normativ utsaga  inte bär det normativa i sig. Någon använder en text för att varna eller förbjuda.Texten själv kan inte göra det.Texten vet inte att den är en text.

             När vi nu kompletterar den:

   (inte mer än 20 i timmen) och åtlyd (inte mer än 20 i timmen)

Kunde ju någon komma på att fråga om det räcker.Behövs det kanske inte ännu en skylt som talar om 

              Åtlyd {(inte mer än 20 i timmen) och åtlyd (inte mer än 20 i timmen)}

              Och ? Vad hjälper det ? Uppenbart finns det ingen plats för det normativa  i den normativa utsagans normerade innehåll. Här djupnar mossen betänkligt.

Filosofen som utbrytarkung

  

 Lars Gustafsson "Molnet".Olja på trä 2008.Privat ägo.

Bland de kringresande varietéartister  som ännu vid femtiotalets slut brukade slå upp sina tält på Fiskartorget i Västerås, fanns det hypnotisörer, en gentleman som kunde göra sig osynlig,en annan som lät sig skjutas över torget som artilleriprojektil, en stark man som kunde riva telefonkatalogen i två delar med ett raskt grepp.Och där fanns en utbrytarkung,en man som omsorgsfullt lindades in i rejäla kedjor som låstes ihop med solida hänglås där en i publiken fick förvalta nyckeln. Ljuset släcktes i salongen.Och när det åter tändes stod mannen där frisk och fri och upprest från sin stol.

           Vid läsningen av Mats Furbergs lysande intellektuella sjävbiografi – ”Jesu barndom.En väg till filosofin.” Thales 2013 – har jag gång på gång återkommit till detta minne.Efter sju decenniers umgänge med böcker och deras författare har jag naturligtvis också mött alla de andra artisterna och deras konster.Men med utbrytarkungen är det ändå något speciellt.

           I en generation där praktiskt taget varje innehavare av ett skrivprogram ger ut sin självbiografi och där det som regel lönar sig att hoppa över ett par hundra sidor av namedropping, totalt bortglömda kommittéuppdrag och ointessanta utlandsvistelser, har Furberg åstadkommit något mycket sällsynt ,nästan ett litet underverk;en skildring av ett liv och en intellektuell utveckling bestående av 142 kvartosidor glasklar, utsökt vårdad, prosa.

            Furberg är en av Sveriges mycket få  filosofer, skolad hos stora män som Ivar Segelberg i Göteborg och den alldeles för tidigt bortgångne J L Austin i Oxford,språkaktsemantikens ledare. Vi har många filosofiprofessorer och de är viktiga och mycket samhällsnyttiga.Vi kunde gott ha fler. Men filosofer är inte riktigt detsamma. Några av dem – som Furberg och hans lärare – är professorer. Men det har inte mycket med saken att göra. Jag misstänker att andra filosofer sover på tunnelbanors ventilationsgaller och dör tidigt som Austin.För att bli filosof i ordets strikta mening fordras en viss förmåga att just – ta sig ut.

           Jag blir ofta förvånad när jag läser generationskamraters minnen – Enquist, Furberg – vilket enormt kvävande inflytande en kristen uppfostran tycks ha haft över dem. Hos Enquist med hans milda temperament tar det sig uttryck i ett grubblande som inte vill ta slut. Hos den mycket piggare Furberg i öppet hat mot denne Jesus och hans obehagliga förbannelser i Matteusevangeliet,hans groteska anspråk och framförallt vad Furberg kallar ”det kyrkliga”. Som,heter det; ” kletade,kallt och slemmigt,liksom den gud som inte fanns”. ( Jag undrar ibland hur jag själv komplett undgick; jag tror att det var den tidiga kontakten med Nathan Söderbloms ”Främmande religionsurkunder”. Den religiösa erfarenheten -  en realitet - var något helt annat än inskränkta trosläror.)

           Från frikyrkligheten hamnade många i nya dogmer. I Uppsala och Lund,  , där vi lät oss vägledas av Hedenius ”Tro och vetande” och Ayers ”Language,Truth and Logic” mötte nya konstigheter att ta sig ur . Nya dogmer att betvivla:Russells teori för bestämda beskrivningar och sinnesdatateorin i alla dess varianter.

Kaffekoppar är logiska konstruktioner av sinnesdata och ingenting annat. (Det var värst : Logiska kontruktioner kan tydligen  gå sönder om man tappar dem.) Värdeomdömen är ateoretiska känslouttryck. (Jaha – så det är en smaksak om man bör bränna sin grannes ännu obetalda bil eller inte ?)   Påståenden om fiktiva objekt är alltid falska. (Jaha. Så det är inte sant att Clark Kent är Stålmannen ! Och Madame Bovary är en mustaschprydd herre ?)

           Oxfordfilosoferna satte både Furberg och  en del andra av oss   på nya spår. Jag misstänker att det var lättare för dem som hade suttit vid Segelbergs fötter i Göteborg,.Vi förstod att Sartre och Albert Camus kanske inte heller var så dumma och att antagandet att det finns ett etiskt rum där alla människor befinner sig, kan berika filosofin. Om detta rum handlar en stor del av Furbergs djupa, envisa tänkande, dokumenterat i band efter band på Sveriges vitalaste filosofprosa..

           Den här ”Jesu barnbarn” är som en lösning som har stått så länge att alla sediment har fallit till botten. Och vad som återstår är en kristalliskt klarnad vätska. Denna bok är född klassiker.

Min adress

Då en och annan prenumerant frågar om min emailadress,får jag härmed meddela den aktuella:

larserikeinar@gmail.com

Den röda bussen stannar inte här

Den röda bussen stannar inte här

 Vad som egentligen hände Emanuel Swedenborg i London i april 1745 kommer vi nog aldrig att riktigt förstå.Från Swedenborgs dagböcker vet vi att naturvetenskapsmannen, mekanikern,ledamoten av Kungl.Vetenskapsakademin,uppfinnaren,radikalt förändras av en sällsam upplevelse i ett mörkt rum i en taverna i den stora staden..Rummet ändrar karaktär.En man dyker upp i det mörkaste hörnet och säger: ”Ät inte för mycket!”.Mannen,det är Swedenborg övertygad om,är Gud. Det är svårt att tänka sig att Gud verkligen inte skulle ha något intressantare att säga till en så intressant personlighet som Swedenborg,men denna episod är möjligen inledningen till en fascinerande resa som skall ta honom till himmel och helvete,upplevda och beskrivna med detaljerad precision .Och till en religion som fortfarande har församlingar och bekännare – swedenborgianismen. Påtagligheten i Swedenborgs skildringar av världarna bortom världen har fascinerat generationer. En originell kritik hade William Blake,en annan visionär. När nu Swedenborg hade den unika chansen att sammanträffa med demoner, verkliga demoner – hur kunde han försumma att tala med dem ?

             Hur handfasta och oavvisliga hallucinationer kan vara, upplevde jag faktiskt en gång en grå och kall februaridag på den tröstlösa snövita slätten någontans norr om Uppsala.Det var militärmanöver,repetitionsövning,och jag var på väg tillsammans med en signalfurir,en välorganiserad och veterligt inte alls särskilt fantasifull man för att byta batteri i en Ra200.Plötsligt ropar furiren en hög och välment varning: ”Se upp för den röda bussen” !

             Där fanns naturligtvis ingen buss att se.Bussarna på uppländska landsbygden var dessutom aldrig röda. Min följeslagare hade inte sovit på ett par dygn. Och hämtade sig naturligtvis när han fått sova.

             Hallucinationer, berättar Oliver Sacks,författare  till klassikern ”Mannen som misstog sin fru för sin hatt”  kan uppkomma på otroligt många olika sätt. Det gör han i den senaste av sina briljanta populärvetenskapliga studier ”Hallucinations” (Knopf 2012).Det finns svårartade schizofrena hallucinationer.Men att hallucinera behöver på intet sätt betyda att man är mentalsjuk.Mycket gamla människor som mycket länge har varit blinda kan plötsligt uppleva hur de visuella centra i hjärnan spontant börjar producera ett slags fimförevisningar. De hypnagoga hallucinationera, dessa hurtiga röster och kringflygande koffertar ,som många av oss kan uppleva före insomnandet, hör  liksom de sällsamma mönster som kan bryta ner synfältet före en migränattack hör till de lättgenomskådade.Men värre finns.Sacks berättar frikostigt om sina egna experiment med hallucinogener alltifrån haschis till amfetamin.Och än värre.Han prövar en söndagmorgon – naturligtvis i sextiotalets San Francisco – en substans som heter artan.Han blir litet torr i munnen.Annars händer tillsynes ingenting.Några vänner som brukar titta in ibland på söndagmorgnar kommer förbi.De får te,ägg och rostat bröd.Konversationen rör sig kring vardagliga ämnen. Efter någon timma av angenäm och avspänd samvaro bryter vännerna upp.

             Men inte genom dörren. De är bara försvunna.Det var nämligen de som var hallucinationen. Den unge Immanuel Kant läste Swedenborg och skrev en mycket avståndstagande liten bok.Mer fascinerad kanske än han senare ville medge. Han blev oroad och djupt upptagen – man kanske skulle kunna säga – av frågan om den fundamentala skillnaden mellan en röd buss  och en hallucinerad . Som Konstantin Rauers häromåret visade i en lysande kantavhandling – ”Wahn und Wahrheit”  ( Berlin:Akademie Verlag 2007) – är det sannolikt upplevelsen av den ruskiga autenticiteten i de mest kompakta  hallucinationerna, som ger upphov till Kants hela förnuftskritiska projekt.

             Som går ut på ett slags gränsdragning mellan vad i den så kallade yttre världen som är på egen hand och vad som är resultatet av vår bearbetning,- rekonstruktion ,kunde man kanske säga- silad  genom fyra förnuftskategorier och två åskådningsformer:rum och tid.

             Om det nu skall behöva påpekas: naturligtvis var Kant en bra filosof.Och fortfarande på sitt sätt oundgänglig. Men hans förnuftskritik ställer fler frågor än den besvarar.Ju mer man läser Sacks  roliga och litet skrämmande bok, desto mer övertygad blir man om hur spröd,hur artificiellt,hur flyktigt  detta som är vi kallar den normala upplevelsen av världen är.

Eine Illusion und ihre Zukunft.

Lars Gustafsson

EINE ILLUSION UND IHRE ZUKUNFT

Ein Besucher zu Schweden ,Vaclav Fiala ,beschreibt in einem Reisebuch von Schweden,Norwegen und Dänemark von  1942 aus Stockholm eine merkwürdige Erscheinung.Vor einem grossen Gebäude stehen hunderten von Menschen Schlange ,offenbar aus allen Ständen  und Gesellschaftsschichten,elegant oder einfach gekleidet.Der Verfasser glaubt sich eine Masse von wartenden Arbeitslosen vor einem Sozialamt ,auf Unterstützung wartend - zu sehen.Aber so ist es nicht:

” –Arbeitslose.”

”Keine Spur mein lieber! Die Leute stehen dort nach etwas ganz anderem an als nach einer Unterstützung,die warten auf die monatliche Zuteilng von – Alkohol.”

1914 wurde in Stockholm die Registrierung von Alkoholkäufern eingeführt, 1917 war das sogenannte Bratt-System zur Verringerung des Alkoholkonsums vollständig eingeführt. Die Name stammt nach dem Alkoholpolitiker und Artzt Ivan Bratt.Die ältesten Teile von diesem ziemlich verhassten sogenannten Bratt-system sind heute also etwa hundert Jahre alt. Jeder mündig gewordener Bürger – sehr lange mit der Ausnahme von unverheirateten Frauen – konnte um ein Erlaubnis suchen und bekam den sogennannten Motbok, ein Heft ,wo alle Alkoholeinkäufe schriftlich mit amtlicher Stempel eingetragen worden .Das Erlaubnis konte zu jeder zeit durch eine administrative Massnahme eingezogen werden. In der Blütezeit des Systems war die grösste mögliche Zuteilung drei Liter Alkohol pro Monat und viel gewöhnlicher 2 Liter. Das System,dass selbstverständlich zu einem Pflichtgemässen Alkoholverbrauch jeden Monat führte und zu einem lebhaften illegalen Handel so wie wir es in Gunnar Ekelöfs Lebenserinnerungen nachlesen können, wurde 1955 abgeschafft.Insoweit das das verhasste Motbokszwang abgeschafft wurde. Das Staatsmonopol von Alkoholhandel ist geblieben. In trotz von einer offenbarer Unvereinbarkeit mit den Freihadelsregeln der Europäischen Union.

In diesen hundert Jahren hat das System kaum einige messbare Auswirkungen auf den Alkoholkonsum in Schweden gehabt, ebenso wenig wie auf den Alkoholmissbrauch, aber in bedeutendem Maße den unversteuerten Import stimuliert. Den die moderne Informationstechnik natürlich bedeutend leichter gemacht hat. „Die Technik ist immer stärker als die Politik.“ ( Diesen Satz wird Jan Stenbeck, dem Mann zugeschrieben ,der das Schwedische Fernsehmonopol aufgehoben hat. )

In zunehmender Konkurrens mit einem prinzipiell unüberschaubaren Netzhandel – es würde eine Armé von Inspektoren fördern – hat das sogenannte Systembolag sich also jetzt entschieden Alkohol zum Tür zu liefern.Als ein Versuch.Wobei der Lieferant verpflichtet ist die Nüchternheit des Empfängers zu nachprüfen.

”Marode Unternehmen sollen durch neue Investitionen am Leben erhalten werden,unmögliche Projekte durch Umdefinierungen der Aufgabe – wir sind hier ,weil wir eine Tradition darstellen – oder durch Manipulationen mit dem Zeithorzont des Projekts – Jesus kommt bald.

Hierher gehört was der ausgezeichnete kanadische Philosoph und Staatswissenschaftler David Baybrooke  grand absurdities nennnt.” ( Gustafsson-Blomqvist ”Alles was man braucht.Ein Handbuch für das Leben.” Kapitel Absurditet.)

Am  9.3 12013 zeigt sich ein anonymer Kommentator in der Tageszeitung Dagens Nyheter entsetzt darüber, dass eine Handvoll Liberaler „die Alkoholpolitik zu unterminieren“ droht. Der skeptische Beobachter – eine Gruppe, zu der wir uns gerne zählen – fragt sich, wie lange ein Strauß den Kopf in den Sand stecken kann.   

                                  Noch ein Jahrhundert?

Vindkraft i medvind – demokrati i snålblåst

Peter Lindgren, jägmästare med mångårig erfarenhet från skogsvård i internationell tjänst bland annat tropisk skogsvård,beslutsam försvarare av den starkt hotade svenska naturskogen,bidrar här som gästskribent med en artikel som redaktören finner viktig nog för denna blog. Det är kanske typiskt för det slappa ointresse med vilket papperspressen bemöter de stora miljöhoten att en av våra ledande kvällstidningar tackade nej till artikeln. Denna gång handlar det inte om kolonial skogsplundring utan om en annan landsplåga;de så kallade vindkraftverken. LG

 

                År 2010 ansökte tre markägare i Tranås kommun om bygglov för 4 vindkraftverk i skogsbygden. Verken skulle också påverka bofasta människor i grannkommunen Ödeshög. Länsstyrelsen i Jönköping har klassat området som ”större orört område”. Tranås kommun anser området olämpligt för exploatering och Ödeshögs kommun har sagt bestämt nej.

Häromdagen skickade jag följande mail till de trettio sakägare som i tre år kämpat för sin bygd och boendemiljö: ”Mark. och miljööverdomstolen har avslagit vår ansökan om prövningstillstånd för de 4 verken Sutarp, Björstorp och Folkarp. Det innebär att vi inte kan överklaga och att våra mödor varit förgäves. Återstår endast Europadomstolen om det nu är värt det?

Jag kan konstatera att regeringens tydliga och luddiga ambitioner avseende utbyggnaden av vindkraften i Sverige genomsyrar såväl myndigheter som domstolar och att man på ett flagrant sätt åsidosätter landsortsbornas rättmätiga krav att få leva ostört - för några få exploatörers skull.

På punkt efter punkt, i instans efter instans har man valt att bortse från våra väl underbyggda sakargument - på ett sätt som jag inte trodde vara möjligt i vår s.k. demokratiska rättsstat.

Det är också tragiskt att såväl Länsstyrelsen som domstolar inte låtit Tranås kommun sköta sina egna affärer - kommunen har ju faktiskt vid två tillfällen avslagit bygglovsansökan, vilka sedan överklagats av dessa instanser.”

Landshövdingen i Jönköpings län, Minoo Akhtarzand har vid ett personligt möte försäkrat att myndighetens experter är väl skickade att granska sakfrågorna och att det är kommunens sak att efterse att kommuninnevånarnas rätt beaktas.

Det är samma Länsstyrelse som utan att blinka tillåtit att stora vindkraftverk uppförts vid E4n där de flankerar ett av våra mest iögonenfallande historiska byggnadsverk, Brahehus. Det är samma Länsstyrelse som kör över Tranås kommuns innevånare och inte står upp för sina officiella uttalanden.

Hela processen har varit ytterst olustig. Naturhänsyn åsidosätts, buller- och skuggvärden överskrids utan minsta hänsyn till de som bor och bott på platsen i flera generationer. Markvärden försämras. Motsägelsefulla fakta kommenteras inte.

Låt mig avslutningsvis få citera ett brev från en vän: ”… jag blir illamående

av den vanmakt man känner inför dessa myndighetsövergrepp. Jag känner verkligen med er i detta ärende, jag har hela tiden fått information, tack, och anser att era bemödanden varit sakliga och välunderbyggda. Dessutom har ni hela tiden lyckats hålla en anständig ton i era skrivelser. Inget tycks hjälpa i dessa infekterade övergrepp som gynnar ett fåtal och är oändligt långt från den demokrati Sverige sägs ha. Även den lagliga Ägorätten och De mänskliga rättigheterna försätts ur spel och det hela verkar vara "klubben för inbördes beundran". Jag upphör inte att förvånas, tjänstemän kan begå regelrätta brott utan att ställas till svars.”

Det hela är djupt tragiskt. Det skapar en känsla av vanmakt och en misstro till rättssamhället. Det är en nationell katastrof att politikens kraft genomsyrar till och med domstolarna och att ovärderlig bygd tillåts gå till spillo - allt i ett kortsiktigt propagandasyfte.

Så här borde det inte få gå till.

Peter Lindgren

Ödeshög, 2013-05-27

Att dö i frihet

Den 19 april 1943, klockan sex på morgonen, gick ett starkt förband under ledning av den österrikiske SS-översten Ferdinand von Sammern-Frankenegg in i Warschawas ghetto. Styrkan som uppgick till 900 man, var, på ett för sådana aktioner alltför karakteristiskt sätt, förstärkt med cirka 150 ukrainska och lettiska soldater.

           Avsikten var att på tre dagar slutgiltigt knäcka och avfolka det judiska ghetto som   nazisterna skapat med början i oktober 39. Den murinhägnade stadsdel, där denna trupp nu tågade in, var ett komplett helvete på jorden. Alla ögonvittnen berättar om gator, delvis belamrade med aldrig bortförda kadaver av svältdödens offer, skaror av halvnakna, hålögda barn, halvdöda, tiggare och gamlingar. En fruktansvärd stank  från byggnader där otroliga mängder av människor sammanträngts under omöjliga sanitära förhållanden. De inmarscherande kolonnerna hade inte väntat sig motstånd. De skulle – i den mån de överlevde de första femton minuterna – komma att bli mycket förvånade. ”Judarna har vapen!” noterade en förskräckt SS-man och en annan tyckte sig till sin fasa se en kvinna bland de stridande ghettoförsvararna.

           Nu var det meningen att dess invånare, till synes så lätta att beordra och förnedra, slutgiltigt skulle ställas upp på ordnande led och föras mot sin förutbestämda industrialiserade död. Av dessa som  nu skulle ut och bort väntade man sig inga problem.

           Föga anar denna slaktarhop och dess högste chef att dagen skall visa sig vara en av de avgörande i århundradets historia och med mycket stora konsekvenser för framtidens värld.

 Vad som skulle bli en militärpromenad utvecklades till ett Thermopyle, ett nästan en månad långt fullständigt nådeslöst fältslag bortom alla Genevekonventioner och all anständighet. Ett slag där den ena stridande sidan från första ögonblicket visste att den var dömd att förintas.

           SS fick under de första minuterna se sina led kraftigt reducerade av välriktad och välplacerad handvapeneld ur källarluckor och från förskansade vindsvåningar. En snabbt tillkallad stridsvagn med besättning blev lågornas rov och en annan tvangs att retirera. Första dagen slutar med i smala gaturum nermejade kolonner och neslig reträtt. I själva verkt höll detta ghetto med sina två stridande organisationer, ZZW och ZOB,  ut  längre än flera europeiska länder med egna arméer höll ut mot tysk ockupation. Här föddes den framtida israeliska statens försvarsmakt och dess försvarsdoktrin. Och här förverkligade många sin rätt att dö som fria människor, inte som förnedrade slavar.

I sovjetisk historieskrivning har tydligen det patriotiska och sionistiska ZZV:s insats förringats till förmån för ZOB, som lättare låter sig identifieras som ”vänster” i Ghettot. Något liknande gäller den polska nationella motståndsrörelsens bidrag. Motståndsrörelsen utanför murarna var inte en passiv åskådare.

           Slutet kom den 16 maj med sprängningen av Stora Synagogan. Slutrapporten skrevs av en entusiastisk generallöjtnant Jürgen Stroop, avrättad genom hängning i Warschawa i början av 1952.

           Det judiska upprorets ledare Mordechai Anielewicz hade, tillsammans med sina närmaste befälhavare, då tagit sitt liv i ghettots ledningsbunker.

           Det skulle ta lång tid innan det började gå upp för världen vad som verkligen hade hänt. Ett antal människor totalt berövade all mänsklig värdighet, hade tagit det existentiella språng som här blev en fruktansvärd verklighet; de hade valt att dö som fria människor. Och bevisade - till ett fruktansvärt högt pris - vad Kierkegaard och Sartre hade sagt: vi är fria.

           Och skapade ett land för fria judar.

           Just före minnesdagen den 16 maj  utkommer Artur Szulc, svensk historiker och försvarsexpert, med en sakkunnig, välskriven och naturligtvis mycket hemsk bok: ”Judarna har vapen.Upproret i Warschawa 1943”  (Norstedts). Väl disponerad har boken också ett rejält fotomaterial.

           Boken kommer, som det kan verka, inte bara på rätt dag utan i rätt tid. Det har påpekats från flera håll på senaste tiden, att vänstern,och inte bara dess totalförvirrade extremister, utan tydligen till och med en del socialdemokrater, har börjat få det svårt att hålla gränserna mot antisemitismen. Vilket vore otänkbart på Tage Erlanders tid. För dem som tillhandahåller T-shirts med devisen Burn Israel Burn i Jönköpings kulturhus  och för dem som bär dem borde läsningen av den här boken bli en tillnyktring. Här blir det tydligt, mycket tydligt, vilka moraliska valörer de leker med, vilka sataniska gränslinjer de tror sig kunna osedda överskrida.