Min adress

Då en och annan prenumerant frågar om min emailadress,får jag härmed meddela den aktuella:

larserikeinar@gmail.com

Den röda bussen stannar inte här

Den röda bussen stannar inte här

 Vad som egentligen hände Emanuel Swedenborg i London i april 1745 kommer vi nog aldrig att riktigt förstå.Från Swedenborgs dagböcker vet vi att naturvetenskapsmannen, mekanikern,ledamoten av Kungl.Vetenskapsakademin,uppfinnaren,radikalt förändras av en sällsam upplevelse i ett mörkt rum i en taverna i den stora staden..Rummet ändrar karaktär.En man dyker upp i det mörkaste hörnet och säger: ”Ät inte för mycket!”.Mannen,det är Swedenborg övertygad om,är Gud. Det är svårt att tänka sig att Gud verkligen inte skulle ha något intressantare att säga till en så intressant personlighet som Swedenborg,men denna episod är möjligen inledningen till en fascinerande resa som skall ta honom till himmel och helvete,upplevda och beskrivna med detaljerad precision .Och till en religion som fortfarande har församlingar och bekännare – swedenborgianismen. Påtagligheten i Swedenborgs skildringar av världarna bortom världen har fascinerat generationer. En originell kritik hade William Blake,en annan visionär. När nu Swedenborg hade den unika chansen att sammanträffa med demoner, verkliga demoner – hur kunde han försumma att tala med dem ?

             Hur handfasta och oavvisliga hallucinationer kan vara, upplevde jag faktiskt en gång en grå och kall februaridag på den tröstlösa snövita slätten någontans norr om Uppsala.Det var militärmanöver,repetitionsövning,och jag var på väg tillsammans med en signalfurir,en välorganiserad och veterligt inte alls särskilt fantasifull man för att byta batteri i en Ra200.Plötsligt ropar furiren en hög och välment varning: ”Se upp för den röda bussen” !

             Där fanns naturligtvis ingen buss att se.Bussarna på uppländska landsbygden var dessutom aldrig röda. Min följeslagare hade inte sovit på ett par dygn. Och hämtade sig naturligtvis när han fått sova.

             Hallucinationer, berättar Oliver Sacks,författare  till klassikern ”Mannen som misstog sin fru för sin hatt”  kan uppkomma på otroligt många olika sätt. Det gör han i den senaste av sina briljanta populärvetenskapliga studier ”Hallucinations” (Knopf 2012).Det finns svårartade schizofrena hallucinationer.Men att hallucinera behöver på intet sätt betyda att man är mentalsjuk.Mycket gamla människor som mycket länge har varit blinda kan plötsligt uppleva hur de visuella centra i hjärnan spontant börjar producera ett slags fimförevisningar. De hypnagoga hallucinationera, dessa hurtiga röster och kringflygande koffertar ,som många av oss kan uppleva före insomnandet, hör  liksom de sällsamma mönster som kan bryta ner synfältet före en migränattack hör till de lättgenomskådade.Men värre finns.Sacks berättar frikostigt om sina egna experiment med hallucinogener alltifrån haschis till amfetamin.Och än värre.Han prövar en söndagmorgon – naturligtvis i sextiotalets San Francisco – en substans som heter artan.Han blir litet torr i munnen.Annars händer tillsynes ingenting.Några vänner som brukar titta in ibland på söndagmorgnar kommer förbi.De får te,ägg och rostat bröd.Konversationen rör sig kring vardagliga ämnen. Efter någon timma av angenäm och avspänd samvaro bryter vännerna upp.

             Men inte genom dörren. De är bara försvunna.Det var nämligen de som var hallucinationen. Den unge Immanuel Kant läste Swedenborg och skrev en mycket avståndstagande liten bok.Mer fascinerad kanske än han senare ville medge. Han blev oroad och djupt upptagen – man kanske skulle kunna säga – av frågan om den fundamentala skillnaden mellan en röd buss  och en hallucinerad . Som Konstantin Rauers häromåret visade i en lysande kantavhandling – ”Wahn und Wahrheit”  ( Berlin:Akademie Verlag 2007) – är det sannolikt upplevelsen av den ruskiga autenticiteten i de mest kompakta  hallucinationerna, som ger upphov till Kants hela förnuftskritiska projekt.

             Som går ut på ett slags gränsdragning mellan vad i den så kallade yttre världen som är på egen hand och vad som är resultatet av vår bearbetning,- rekonstruktion ,kunde man kanske säga- silad  genom fyra förnuftskategorier och två åskådningsformer:rum och tid.

             Om det nu skall behöva påpekas: naturligtvis var Kant en bra filosof.Och fortfarande på sitt sätt oundgänglig. Men hans förnuftskritik ställer fler frågor än den besvarar.Ju mer man läser Sacks  roliga och litet skrämmande bok, desto mer övertygad blir man om hur spröd,hur artificiellt,hur flyktigt  detta som är vi kallar den normala upplevelsen av världen är.

Eine Illusion und ihre Zukunft.

Lars Gustafsson

EINE ILLUSION UND IHRE ZUKUNFT

Ein Besucher zu Schweden ,Vaclav Fiala ,beschreibt in einem Reisebuch von Schweden,Norwegen und Dänemark von  1942 aus Stockholm eine merkwürdige Erscheinung.Vor einem grossen Gebäude stehen hunderten von Menschen Schlange ,offenbar aus allen Ständen  und Gesellschaftsschichten,elegant oder einfach gekleidet.Der Verfasser glaubt sich eine Masse von wartenden Arbeitslosen vor einem Sozialamt ,auf Unterstützung wartend - zu sehen.Aber so ist es nicht:

” –Arbeitslose.”

”Keine Spur mein lieber! Die Leute stehen dort nach etwas ganz anderem an als nach einer Unterstützung,die warten auf die monatliche Zuteilng von – Alkohol.”

1914 wurde in Stockholm die Registrierung von Alkoholkäufern eingeführt, 1917 war das sogenannte Bratt-System zur Verringerung des Alkoholkonsums vollständig eingeführt. Die Name stammt nach dem Alkoholpolitiker und Artzt Ivan Bratt.Die ältesten Teile von diesem ziemlich verhassten sogenannten Bratt-system sind heute also etwa hundert Jahre alt. Jeder mündig gewordener Bürger – sehr lange mit der Ausnahme von unverheirateten Frauen – konnte um ein Erlaubnis suchen und bekam den sogennannten Motbok, ein Heft ,wo alle Alkoholeinkäufe schriftlich mit amtlicher Stempel eingetragen worden .Das Erlaubnis konte zu jeder zeit durch eine administrative Massnahme eingezogen werden. In der Blütezeit des Systems war die grösste mögliche Zuteilung drei Liter Alkohol pro Monat und viel gewöhnlicher 2 Liter. Das System,dass selbstverständlich zu einem Pflichtgemässen Alkoholverbrauch jeden Monat führte und zu einem lebhaften illegalen Handel so wie wir es in Gunnar Ekelöfs Lebenserinnerungen nachlesen können, wurde 1955 abgeschafft.Insoweit das das verhasste Motbokszwang abgeschafft wurde. Das Staatsmonopol von Alkoholhandel ist geblieben. In trotz von einer offenbarer Unvereinbarkeit mit den Freihadelsregeln der Europäischen Union.

In diesen hundert Jahren hat das System kaum einige messbare Auswirkungen auf den Alkoholkonsum in Schweden gehabt, ebenso wenig wie auf den Alkoholmissbrauch, aber in bedeutendem Maße den unversteuerten Import stimuliert. Den die moderne Informationstechnik natürlich bedeutend leichter gemacht hat. „Die Technik ist immer stärker als die Politik.“ ( Diesen Satz wird Jan Stenbeck, dem Mann zugeschrieben ,der das Schwedische Fernsehmonopol aufgehoben hat. )

In zunehmender Konkurrens mit einem prinzipiell unüberschaubaren Netzhandel – es würde eine Armé von Inspektoren fördern – hat das sogenannte Systembolag sich also jetzt entschieden Alkohol zum Tür zu liefern.Als ein Versuch.Wobei der Lieferant verpflichtet ist die Nüchternheit des Empfängers zu nachprüfen.

”Marode Unternehmen sollen durch neue Investitionen am Leben erhalten werden,unmögliche Projekte durch Umdefinierungen der Aufgabe – wir sind hier ,weil wir eine Tradition darstellen – oder durch Manipulationen mit dem Zeithorzont des Projekts – Jesus kommt bald.

Hierher gehört was der ausgezeichnete kanadische Philosoph und Staatswissenschaftler David Baybrooke  grand absurdities nennnt.” ( Gustafsson-Blomqvist ”Alles was man braucht.Ein Handbuch für das Leben.” Kapitel Absurditet.)

Am  9.3 12013 zeigt sich ein anonymer Kommentator in der Tageszeitung Dagens Nyheter entsetzt darüber, dass eine Handvoll Liberaler „die Alkoholpolitik zu unterminieren“ droht. Der skeptische Beobachter – eine Gruppe, zu der wir uns gerne zählen – fragt sich, wie lange ein Strauß den Kopf in den Sand stecken kann.   

                                  Noch ein Jahrhundert?

Vindkraft i medvind – demokrati i snålblåst

Peter Lindgren, jägmästare med mångårig erfarenhet från skogsvård i internationell tjänst bland annat tropisk skogsvård,beslutsam försvarare av den starkt hotade svenska naturskogen,bidrar här som gästskribent med en artikel som redaktören finner viktig nog för denna blog. Det är kanske typiskt för det slappa ointresse med vilket papperspressen bemöter de stora miljöhoten att en av våra ledande kvällstidningar tackade nej till artikeln. Denna gång handlar det inte om kolonial skogsplundring utan om en annan landsplåga;de så kallade vindkraftverken. LG

 

                År 2010 ansökte tre markägare i Tranås kommun om bygglov för 4 vindkraftverk i skogsbygden. Verken skulle också påverka bofasta människor i grannkommunen Ödeshög. Länsstyrelsen i Jönköping har klassat området som ”större orört område”. Tranås kommun anser området olämpligt för exploatering och Ödeshögs kommun har sagt bestämt nej.

Häromdagen skickade jag följande mail till de trettio sakägare som i tre år kämpat för sin bygd och boendemiljö: ”Mark. och miljööverdomstolen har avslagit vår ansökan om prövningstillstånd för de 4 verken Sutarp, Björstorp och Folkarp. Det innebär att vi inte kan överklaga och att våra mödor varit förgäves. Återstår endast Europadomstolen om det nu är värt det?

Jag kan konstatera att regeringens tydliga och luddiga ambitioner avseende utbyggnaden av vindkraften i Sverige genomsyrar såväl myndigheter som domstolar och att man på ett flagrant sätt åsidosätter landsortsbornas rättmätiga krav att få leva ostört - för några få exploatörers skull.

På punkt efter punkt, i instans efter instans har man valt att bortse från våra väl underbyggda sakargument - på ett sätt som jag inte trodde vara möjligt i vår s.k. demokratiska rättsstat.

Det är också tragiskt att såväl Länsstyrelsen som domstolar inte låtit Tranås kommun sköta sina egna affärer - kommunen har ju faktiskt vid två tillfällen avslagit bygglovsansökan, vilka sedan överklagats av dessa instanser.”

Landshövdingen i Jönköpings län, Minoo Akhtarzand har vid ett personligt möte försäkrat att myndighetens experter är väl skickade att granska sakfrågorna och att det är kommunens sak att efterse att kommuninnevånarnas rätt beaktas.

Det är samma Länsstyrelse som utan att blinka tillåtit att stora vindkraftverk uppförts vid E4n där de flankerar ett av våra mest iögonenfallande historiska byggnadsverk, Brahehus. Det är samma Länsstyrelse som kör över Tranås kommuns innevånare och inte står upp för sina officiella uttalanden.

Hela processen har varit ytterst olustig. Naturhänsyn åsidosätts, buller- och skuggvärden överskrids utan minsta hänsyn till de som bor och bott på platsen i flera generationer. Markvärden försämras. Motsägelsefulla fakta kommenteras inte.

Låt mig avslutningsvis få citera ett brev från en vän: ”… jag blir illamående

av den vanmakt man känner inför dessa myndighetsövergrepp. Jag känner verkligen med er i detta ärende, jag har hela tiden fått information, tack, och anser att era bemödanden varit sakliga och välunderbyggda. Dessutom har ni hela tiden lyckats hålla en anständig ton i era skrivelser. Inget tycks hjälpa i dessa infekterade övergrepp som gynnar ett fåtal och är oändligt långt från den demokrati Sverige sägs ha. Även den lagliga Ägorätten och De mänskliga rättigheterna försätts ur spel och det hela verkar vara "klubben för inbördes beundran". Jag upphör inte att förvånas, tjänstemän kan begå regelrätta brott utan att ställas till svars.”

Det hela är djupt tragiskt. Det skapar en känsla av vanmakt och en misstro till rättssamhället. Det är en nationell katastrof att politikens kraft genomsyrar till och med domstolarna och att ovärderlig bygd tillåts gå till spillo - allt i ett kortsiktigt propagandasyfte.

Så här borde det inte få gå till.

Peter Lindgren

Ödeshög, 2013-05-27

Att dö i frihet

Den 19 april 1943, klockan sex på morgonen, gick ett starkt förband under ledning av den österrikiske SS-översten Ferdinand von Sammern-Frankenegg in i Warschawas ghetto. Styrkan som uppgick till 900 man, var, på ett för sådana aktioner alltför karakteristiskt sätt, förstärkt med cirka 150 ukrainska och lettiska soldater.

           Avsikten var att på tre dagar slutgiltigt knäcka och avfolka det judiska ghetto som   nazisterna skapat med början i oktober 39. Den murinhägnade stadsdel, där denna trupp nu tågade in, var ett komplett helvete på jorden. Alla ögonvittnen berättar om gator, delvis belamrade med aldrig bortförda kadaver av svältdödens offer, skaror av halvnakna, hålögda barn, halvdöda, tiggare och gamlingar. En fruktansvärd stank  från byggnader där otroliga mängder av människor sammanträngts under omöjliga sanitära förhållanden. De inmarscherande kolonnerna hade inte väntat sig motstånd. De skulle – i den mån de överlevde de första femton minuterna – komma att bli mycket förvånade. ”Judarna har vapen!” noterade en förskräckt SS-man och en annan tyckte sig till sin fasa se en kvinna bland de stridande ghettoförsvararna.

           Nu var det meningen att dess invånare, till synes så lätta att beordra och förnedra, slutgiltigt skulle ställas upp på ordnande led och föras mot sin förutbestämda industrialiserade död. Av dessa som  nu skulle ut och bort väntade man sig inga problem.

           Föga anar denna slaktarhop och dess högste chef att dagen skall visa sig vara en av de avgörande i århundradets historia och med mycket stora konsekvenser för framtidens värld.

 Vad som skulle bli en militärpromenad utvecklades till ett Thermopyle, ett nästan en månad långt fullständigt nådeslöst fältslag bortom alla Genevekonventioner och all anständighet. Ett slag där den ena stridande sidan från första ögonblicket visste att den var dömd att förintas.

           SS fick under de första minuterna se sina led kraftigt reducerade av välriktad och välplacerad handvapeneld ur källarluckor och från förskansade vindsvåningar. En snabbt tillkallad stridsvagn med besättning blev lågornas rov och en annan tvangs att retirera. Första dagen slutar med i smala gaturum nermejade kolonner och neslig reträtt. I själva verkt höll detta ghetto med sina två stridande organisationer, ZZW och ZOB,  ut  längre än flera europeiska länder med egna arméer höll ut mot tysk ockupation. Här föddes den framtida israeliska statens försvarsmakt och dess försvarsdoktrin. Och här förverkligade många sin rätt att dö som fria människor, inte som förnedrade slavar.

I sovjetisk historieskrivning har tydligen det patriotiska och sionistiska ZZV:s insats förringats till förmån för ZOB, som lättare låter sig identifieras som ”vänster” i Ghettot. Något liknande gäller den polska nationella motståndsrörelsens bidrag. Motståndsrörelsen utanför murarna var inte en passiv åskådare.

           Slutet kom den 16 maj med sprängningen av Stora Synagogan. Slutrapporten skrevs av en entusiastisk generallöjtnant Jürgen Stroop, avrättad genom hängning i Warschawa i början av 1952.

           Det judiska upprorets ledare Mordechai Anielewicz hade, tillsammans med sina närmaste befälhavare, då tagit sitt liv i ghettots ledningsbunker.

           Det skulle ta lång tid innan det började gå upp för världen vad som verkligen hade hänt. Ett antal människor totalt berövade all mänsklig värdighet, hade tagit det existentiella språng som här blev en fruktansvärd verklighet; de hade valt att dö som fria människor. Och bevisade - till ett fruktansvärt högt pris - vad Kierkegaard och Sartre hade sagt: vi är fria.

           Och skapade ett land för fria judar.

           Just före minnesdagen den 16 maj  utkommer Artur Szulc, svensk historiker och försvarsexpert, med en sakkunnig, välskriven och naturligtvis mycket hemsk bok: ”Judarna har vapen.Upproret i Warschawa 1943”  (Norstedts). Väl disponerad har boken också ett rejält fotomaterial.

           Boken kommer, som det kan verka, inte bara på rätt dag utan i rätt tid. Det har påpekats från flera håll på senaste tiden, att vänstern,och inte bara dess totalförvirrade extremister, utan tydligen till och med en del socialdemokrater, har börjat få det svårt att hålla gränserna mot antisemitismen. Vilket vore otänkbart på Tage Erlanders tid. För dem som tillhandahåller T-shirts med devisen Burn Israel Burn i Jönköpings kulturhus  och för dem som bär dem borde läsningen av den här boken bli en tillnyktring. Här blir det tydligt, mycket tydligt, vilka moraliska valörer de leker med, vilka sataniska gränslinjer de tror sig kunna osedda överskrida.

          

Redende Steine und andere Redner Über das Subjekt in der Poesie

Abstract:

Das Pronomen erster Person hat schwebende Referens, was für die Philosophen zu Paradoxien führt und für die Poeten Möglichkeiten öffnet. Wenn z.B. das redende Subjekt in einem Gedicht behauptet daß es ein Stein ist ensteht eine Unsicherheit die für den fundamentalen Unterschied zwischen

poetischer Diskurs und wissenschaftlicher kennzeichnend ist – die behaltene Unsicherheit.

”Ich bin ein Meilstein und habe meinen Dienst erledigt”[1]

             Diese merkwürdige Zeile kommt vor in  einem  patriotischen Gedichtzyklus - ”Röster från Skansen” von Hjalmar Gullberg. Der redende ist also ein Meilstein aus der Zeit von Karl XI und zwar in dem Freiluftmuseum Skansen in Stockholm noch befindlich . Und im Gedicht behauptet also der Stein dass er ein Stein ist. Redende Steine sind in der Natur selten aber in der Poesie gar nicht so selten,wie man hätte glauben können.Hjalmar Gullberg ist ein Poet , der es verdient hätte mit einer besseren Zeile auf Deutsch introduziert zu werden. Ich habe trotzdem dieses Zitat gewählt weil es so schön die  sprachphilosophisch interessante Verwirrung exemplifiert, die sich einstellt wenn das poetische Subjekt und das reale Subjekt nicht mehr mit einandern vereinbar sind. Wie Jakko Hintikka in einer interessanten Analyse von Descartes Cogito,ergo sum – erklärt;die Schwierigkeit liegt nicht in einem logischen sondern in einem performativen Widerspruch. Wenn ich ein Stein wäre,wie könnte ich das behaupten.

             - Ich bin ein Stein .

             Was kann mann zu einer solchen Behauptung antworten ?

             - Wirklich, -und wie wissen Sie das ?

              Sie lügen! Entweder sind Sie kein Meilstein oder es ist nicht der Fall ,daß Sie reden.Aber wenn Sie nicht reden können – was mit Steine im allgemein der Fall ist – dann können Sie auch nicht lügen.So wenn Gullbergs verfluchter Stein die Wahrheit redet kann es nicht die Wahrheit sein.

             - Du lügst! Du bist kein Meilsten. Steine können nicht reden. Steine können auch nicht lügen.Das Repertoar von Steinen ist überhaupt sehr begrenzt.So – wenn Du kein Stein bist,Du Lügner,was bist Du dann ?

             - Ein Poet, - selbstverständlich.

             Das Feld ist weiter .

             Redende Steine sind in der Poesie und angrenzenden Gebieten gar nicht so selten wie mann hätte vermuten können.  Der Steingast im letzten Akt von Mozarts Don Giovanni  ist ein celebres Beispiel.

             Der Schwedische Poet Gunnar Mascoll Silfverstolpe[2] schrieb  1931 ein Gedicht zu der Weihe von einem öffentlichen Skulptur in Uppsala , gewidmet dem, mit dem Luftschiff Italia umgekommenen Schwedischen Glaciologen, Finn Malmgren.In dem Gedicht wird eine ziemlich bisarre Steingastdramaturgie  insceniert.Der Tode Polarforscher kehrt zurück,aber nun als steinernes Gedenkmal. Wie Mozarts Steingast.

             Ist dies pekoralistisch ? Vielleicht. Ich habe den Eindruck daß Silfverstolpe nicht ganz das Gedicht  unter Kontrolle hat. Aber vielleicht mache ich ihn Unrecht .Sehr viel in Silfverstolpes Werk ist höchst beachtenswert.

             ”allzu schüchtern bis Du bist du vielleicht

             Denkmal zu sein

             in der Jugend kritischer Stadt

             und schüchtern, gezwungen zu reden:[3]

Die Anrede ist schon furchtlos.

Aber Silfverstolpe bleibt nicht damit.Er legt sogar ein Antwort im Munde von dem als  Statue zurückgekehrten Freund:

             ”Ich lebte nicht lange,aber niemand sollte       das  Leben reuen, das  wurde mein Schicksal..”[4]

Hier scheint als hätte der Poet ein unmögliches poetisches Subjekt gewählt. Aber in der Poesie ist jedes Subjekt möglich und problematisch nur was es zu sagen hat. Was wir von Gullbergs   Stein der reden kann und von der überhaupt häufigen Verwendung der Poeten von ”Du” – anstatt ”Ich” als Anrede zu dem eigenen Person ist eine wichtige Distinktion.Das Pronomen erster Person und das Subjekt sind zwei verschiedene Sachen.Das Subjekt kann  in allerlei Verkleidungen die Bühne betreten.Und ein undenkbares ein inpraktikabiles Subjekt kann sich hinter das Pronomen erster Person verstecken.Wie ein Stein.

             Der große Hjalmar Söderberg hat einmal die Deutsche (idealistische) Philosophie charakterisiert als ”als der systematische Missbrauch von einer, nur zu diesem Zweck erfundener Terminologie”.

             Etwas ähnliches könnte möglicherweise von der Sprachverwendung in der Poesie behauptet werden.

„Du sagst ‚ich‘ und ‚es geht um mich‘

doch geht es um eine Wette:

In Wirklichkeit bist du niemand.

So ichlos, nackt und formlos ist die Wirklichkeit!

Erschrocken vor ihr begannst du dich zu kleiden,

dich ins Benehmen zu setzen und ‚ich‘ zu sagen,

dich festzuklemmen an einem Strohhalm.

In Wirklichkeit bist du niemand.

Rechtsordnung, Menschenwürde, Willensfreiheit,

alles Bilder vor Schrecken gemalt im leeren Saal der Wirklichkeit,

Schrecken im Anblick von etwas jenseits von Recht und Unrecht,

              jenseits von Satz und Gegensatz!

In Wirklichkeit bist du niemand.“

            

             So schreibt Gunnar Ekelöf, einer der überhaupt grössten Schwedischen Lyriker (1907 – 1968) in seinem  „Nimm und schreib¨in der Sammlung Fährgesang, von 1941.Hier geliefert in vorzüglicher Übersetzung von Hans-Jürgen Lüdtke.

             ”Ich”.

Es ist ein eigentümliches Wort.

Das Pronomen erster Person hat schwebende Referens. Es gleitet herum, es haftet  überall und will doch nirgendswo bleiben.Jeder hat das Recht,sich ”Ich” zu nennen.Und nur einer.Deswegen gibt es auch den Verdacht dass es nirgendswo einen legitimen Zuhause hat.

             Das Pronomen erster Person stellt mehr philosophische Probleme als alle andere Pronomina zusammen. Schwebende Referens ist eine semantische Eigenschaft der Alltagssprache die weder mit  Verschwommenheit wie in ¨dünnhaarig¨noch mit Vieldeutigkeit wie in ¨Bank¨zu tun hat. In Geschwisterschaft mit den anderen persöhnlichen Pronomina ,aber auch mit lokalrelatierten Ausdrücke wie ¨hier¨und ¨jetzt¨ hat dass Pronomen erster Person  mit dem Augenblick gemeinsam das jeder ein Anrecht darauf hat sich ”ich” zu nennen, und nur einer.             Bertrand Russell redet von ¨egocentric particulars¨und behauptet das ”ich” bedeutet ”der Sprechende”.  Wie diese Definition zutreffen soll in dem gar nicht ungewöhnlichen Fall wenn viele auf einmal sprechen, lässt er uns nicht wissen.

             Die Verwandtschaft mit einem anderen wichtigen Pronomen mit schwebender Referens – jetzt – ist offenbar.Hegel nimmt natürlich die Gelegenheit einer dialektischen Auslegung: das Augenblick ist ”das Andere von sich selbst”.Es ist was es ist und doch etwas anderes.Wo Hegel ein dialektisches Aufheben sieht,findet George McTaggart eine fundamentale Paradoxe. Das Augenblick kann nicht auf einmal eine Stelle in einer wohlgeordneter Metrik und sogleich ein ewig flüchtendes Etwas sein das sich in keiner topologischen Ordnung einordnen lässt.Entweder das eine oder das andere.Aber nicht beides.

             versteckt  das Wort ”ich” diesselbe Paradoxie wie  das Wort ”jetzt”? Die  beste philosophische Analyse von dem enfliehenden ich finden wir vielleicht in David Humes ”Treatise”. Bei aenhauer – der viel von Hume gelernt hatte – wird das Ego die Faltstelle, der Nullkorridor  zwischen die Elemente einer Abbildung und das Abgebildete.Bei George Mead schliesslich, ist das Ego eine soziale Konstruktion,eine Produkt von unser Generalisierung von den Erwartungen die wir glauben dass die Andere auf uns stellen. Das ist offenbar Ekelöfs Gedanke.

             ”In Wirklichkeit bist Du niemand”. zzz

 Durch die Sprache spiegelt sich die Welt im Poeten und der Poet spiegelt sich in der Welt.Aber die poetische Sprachbenützung ist in vielen intressanten Weisen verschieden von anderen Typen von Sprechakten.  Die platonische Auffassung in dem  Zehnten Kapitel der Republik ist wie bekannt die dass die Poesie ein irrationales Element enthält.Und das also die Poesie eine Art Bedrohung oder Gefahr gegen das Vernunft darstellt.Und umgekehrt  gibt es die romantische Auffassung fass die Rationalität,die Operationen der Vernunft in irgendeiner Weise die Poesie bedroht.

             Es scheint mir genau so unrealistisch als hätte mann behauptet dass die Tischlerei in irgendeiner subtiler Weise die Ölmahlerei bedrohen könnte.

              

             In der Naturwissenschaft oder in der Nationalwirtschaft strebt der Diskurs danach uns von dem subjektiven mentalen Raum  uns zu bringen zu einem neutralen .  Die Sprache der Wissenschaft ist eine  Sprache der dritten Person.Die rationalle Sprachen in Wissenschaft und Technik schaffen einen neutralen sprachlichen Raum zu dem Preis einer verlorenen unmittelbaren Qualität. Die poetische Sprache schafft auch einen öffentlichen Raum aber zu dem Preis von einer Athentizität die immer in Frage gestellt werden kann.

              Das Ergebnis der gelungenen poetischen Operation – also die Analoge von dem konklusiven Beweis in der Mathematik – ist eine festgehaltene Erfahrung.Es ist genau das subjektive in der Erfahrung ,das durch die poetische Prozesse eine Art Objektivität bekommen hätte. Der poethische Ausdruck einer Erfahrung behält im idealen Fall immer ein Bischen Zweideutigkeit.

             Wie findet dieser Übergang statt ? Was kann das Gedicht behalten und was muss es verwerfen ? ”Bald ruhest

Du auch.” ist nicht selbstverständlich. Theoretisch gesehen hätte Goethe ”Bald ruhe ich auch” schreiben können.Und dabei hätte er ein Meisterwerk in eine Banalität verwandelt.

             In den Künsten spielt Vieldeutigkeit immer eine wichtige Rolle.Das Ackord bei dem späten Beethoven sagt uns oft was für ein Ackord es ist erst wenn es in dem Zusammenhang einer Ackordfolge gelandet ist ,eine grüne Fläche auf der Kanvase verändert radikal ihren Ausdruck wenn wir es mit Rot umgeben.

             Ein, wie es vorkommen kann,unwichtiger Replik in dem Anfang eines Romans enthält den Schlüssel zu allem was später stattfinden soll.

             Das schwebende ,nocht nicht entschiedene ,das was nur nachher erzählen kann wohin es wollte ,ist das geheime Zentrum des Gedichts.Der gute Poet versteht es ähnlicherweise die Dingen im Schweben zu halten. 

 Die Wahrheit von der Welt ist nicht eine Haltestelle. Sie ist eine Prozesse.

(Plenarvorlesung in der Akademie der Wissenschaften und der Literatur.Mainz 18.4.2013)

---

[1] ” Jag är en milsten som har gjort sin tjänst”

[2] 1893-1942

[3] För blyg är du kanske att vara staty

i ungdomens kritiska stad

och blyg,när du tvingas att tala

[4] Jag lefde ej länge,men ingen

får ömka sig öfver det lif,som blef mitt.

Übersetzung L G

Röster ur mörkret

            Om man har levat tillräckligt länge och inte är alltför dum , är det vissa grundfakta som man börjar bli på det klara med.

           Det finns onda människor och de är mycket sällsynta. Men de finns, vilket är deras viktigaste egenskap.De är onda på det sätt som  Immanuel Kant ansåg omöjligt:de vill det onda för dess egen skull.Den absoluta majoriteten av de människor man möter är däremot varken goda eller onda.De är liknöjda.Eller – om man så vill – etiskt neutrala.Det innebär att de i första hand värnar om sina egna intressen,men kan bli föremål för övertalning i den ena eller den andra riktningen. De onda gör bruk av dem,ibland också de goda.Den välfärdsstatens mycket tydliga kris som vi nu bevittnar i de utvecklade demokratierna i globaliseringens kölvatten har med detta att göra.Den förändrade situationen ställer krav på en samhörighet, som för att förverkligas, skulle kräva  vidare kretsar än den etablerade välfärdsstatens.

           Och slutligen finns också de goda.Som alltså i Kants mening är i stånd att göra det goda utan hopp om någon belöning;det goda för dess egen skull. Den envise katolske polske bonden som gömmer, från och med den 15 oktober 1941 - under hot om omedelbart dödsstraff – en judisk familj i ett par år i sin källare.Historikerna är oense om antalet osjälviska hjälpare, men skattningarna varierar mellan 160 000 och 360 000.Dessa siffror skall dock ses mot det totala folkmordets ohyggliga dimensioner.

           ”Antalet överlevande är marginellt i förhållande till de 95 ptocent av judarna som utrotades” , anmärker Kazimiera Ingdahl i sin nya  historik ”Icke helt och hållet skall jag dö.Den ”judiska frågan” i Polen.” Carlssons 2012.

           Det är en mycket svårsmält men moraliskt nödvändig läsning.

           Jag ser på denna kultursida att en filosof eller vad han nu kan vara, Zymunt Bauman,tror att de moderna medierna har gjort oss mer immuna mot andras lidanden. ”Det har länge funnits misstankar om att mediernas uppsjö av lösryckta bilder av tragedier och lidande bidrar till att skapa en medkänslotrötthet i samhället som i sin tur ger näring åt en ökad cynism och likgiltighet.”

           Jag tror att herr Bauman kunde lära sig åtskilligt som han uppenbart inte  ur Kazimiera Ingdahls bok.

           Det finns   en förklarlig tendens att försöka förklara det industriella massmordet på Europas judar 1933-1945, som en enorm,men trots allt isolerad, moralkatastrof,inledd och fullföljd av Tysklands och Österrikes nazister. Bisarrt nog förefaller detta ge några betraktare ett slags lindring, vilket det noga taget inte borde göra. I Kazimiera Ingdahls bok får vi lära oss åtskilligt om hur det gick till när Polens judiska befolkning reducerades från ett tre miljoner till 50 000 överlevare i Polen och cirka 250 000 i förvisning i Sovjetunionen.

           Här finns alla de alltför välbekanta scenerna. Lantbefolkningar som inte bara passivt ser sina grannar misshandlas och föras bort till en säker död,utan som entusiastiskt ägnar sig åt sina egna pogromer med ockupanternas entusiastiska tillåtelse. Den som tror att detta var speciellt utmärkande för Polen, misstar sig.Liknande scener från Litauen och Ukraina är ju välkända ingredienser i Andra Världskrigets skräckscenario.I Polen upphörde inte judeförföljelserna ens med krigsslutet.Enligt Judiska centralkommittén i Polen dödades 150 judar månaderna efter kriget.En rad pogromer och judefientliga excesser följde i den nya sovjetiska ockupationens spår.

           Naturligtvis protesterade många polska intellektuella. Polska författarförbundet i Krakow publicerade ett kraftfullt upprop mot antisemitismen och rasismen. Kyrkans överhet förbigick dock  händelserna med tystnad.Poeten  Jastrun publicerade en snarast synsk essä, ”Mörkrets makt” i den litterära tidskriften Odrodzenie.Den polska antisemitismen hade överlevt också Hitlers massmord.

           Året var 1968 och den svenska författardelegationen var i Warschawa i officiellt möte med de polska kollegerna – av vilka påfallande få vid detta tillfälle var författare. Vi blev  tillfrågade vem som var vår polska favorit. Mitt spontana svar

- Bruno Schultz

föranledde en livlig lågmäld konferens vid bordets nederände.

- Bruno Schultz är ingen polsk författare !

Svaret kom för mig som en bekräftelse på vad jag hade anat ända sedan 1968. Den israeliska staten   en historisk nödvändighet. Och det kommer den att förbli.Så länge världen inte har undergått någon förändring av metafysiska proportioner. Ibland träffar jag, t.ex. i Stockholm och i Lund ,flyktingar från 1968 års antisemitiska utrensningar i Polen. Det är inte Leif Zerns och Göran Rosenbergs föräldrageneration utan den efterföljande. Jag har ingen svårighet att förstå dem när de vill förklara för mig  vad de har upplevt, den polska antisemitismens senaste våg.

           Hur är något sådant möjligt ?

           Kazimiera Ingdahls bok är ett mycket omsorgsfullt och utförligt försök att förstå inte bara den historiska polska antisemitismen utan också judarnas allmänna roll i Polens historia.

           Den hade kanske mått väl av en professionell förlagsredaktörs omsorger. Här finns en del upprepningar,en del språkliga konstigheter som att ordet ”påtala” systematiskt används i stället för ”påpeka” och en rätt onödig förkärlek för en vokabulär av latinska lånord som ”population” där man mycket väl kan skriva ”befolkning”.

           Detta kan på intet sätt förringa intrycket av ett utomordentligt grundligt och hederligt arbete.Den polska antisemitismens långa och pinsamma historia ges rationella förklaringar;den envisa kristna ritualmordsmytologin,ett uttryck för grotesk vidskepelse,maktkampen mellan aristokrati och borgarklass, och – efter det första sovjetiska överfallet 1939 – den hatiska sammankopplingen mellan kommunism och sekulariserad judendom.

Jag vet inte hur långt historiska förklaringar bär.Om man granskar relationerna mellan samefolket och svenska makthavare kan det ju periodvis se ut som en systematisk förföljelse,inkluderande allt från bränning av sejtar och trummor till dagens försök att göra uråldriga renbetesmarker till strövområden för vargflockar.Är det samefolkets slutliga försvinnande man arbetar på ? Men något systematiskt och så småningom industriellt hat har det ju aldrig varit fråga om.Vad är skillnaden ? Minoritetshatet har många skrämmande facetter. Så länge vi inte har begripit mer av dem har vi inte heller – det är min övertygelse – begripit våra egna villkor.

          

Kazimiera Ingdahls bok bör absolut inte uppfattas

som något slags aggressivt ”avslöjande” av den polska kulturen. Den visar tvärtom en väldigt stark ambition att döma rättvistoch alltså att också se dess nobla drag.Hon citerar med särskild glädje,tror jag,Jastrun:

           ”De som inte övergav de mördade judarna och förevigade deras lidande och död var de polska författarna." Han nämnde bland annat Wladyslaw Broniewskis  dikt”Till de polska judarna”,Czeslaw Milosz ”Campo dei Fiori” och Stefan Otwinowskis dramer.”