Att dö i frihet

Den 19 april 1943, klockan sex på morgonen, gick ett starkt förband under ledning av den österrikiske SS-översten Ferdinand von Sammern-Frankenegg in i Warschawas ghetto. Styrkan som uppgick till 900 man, var, på ett för sådana aktioner alltför karakteristiskt sätt, förstärkt med cirka 150 ukrainska och lettiska soldater.

           Avsikten var att på tre dagar slutgiltigt knäcka och avfolka det judiska ghetto som   nazisterna skapat med början i oktober 39. Den murinhägnade stadsdel, där denna trupp nu tågade in, var ett komplett helvete på jorden. Alla ögonvittnen berättar om gator, delvis belamrade med aldrig bortförda kadaver av svältdödens offer, skaror av halvnakna, hålögda barn, halvdöda, tiggare och gamlingar. En fruktansvärd stank  från byggnader där otroliga mängder av människor sammanträngts under omöjliga sanitära förhållanden. De inmarscherande kolonnerna hade inte väntat sig motstånd. De skulle – i den mån de överlevde de första femton minuterna – komma att bli mycket förvånade. ”Judarna har vapen!” noterade en förskräckt SS-man och en annan tyckte sig till sin fasa se en kvinna bland de stridande ghettoförsvararna.

           Nu var det meningen att dess invånare, till synes så lätta att beordra och förnedra, slutgiltigt skulle ställas upp på ordnande led och föras mot sin förutbestämda industrialiserade död. Av dessa som  nu skulle ut och bort väntade man sig inga problem.

           Föga anar denna slaktarhop och dess högste chef att dagen skall visa sig vara en av de avgörande i århundradets historia och med mycket stora konsekvenser för framtidens värld.

 Vad som skulle bli en militärpromenad utvecklades till ett Thermopyle, ett nästan en månad långt fullständigt nådeslöst fältslag bortom alla Genevekonventioner och all anständighet. Ett slag där den ena stridande sidan från första ögonblicket visste att den var dömd att förintas.

           SS fick under de första minuterna se sina led kraftigt reducerade av välriktad och välplacerad handvapeneld ur källarluckor och från förskansade vindsvåningar. En snabbt tillkallad stridsvagn med besättning blev lågornas rov och en annan tvangs att retirera. Första dagen slutar med i smala gaturum nermejade kolonner och neslig reträtt. I själva verkt höll detta ghetto med sina två stridande organisationer, ZZW och ZOB,  ut  längre än flera europeiska länder med egna arméer höll ut mot tysk ockupation. Här föddes den framtida israeliska statens försvarsmakt och dess försvarsdoktrin. Och här förverkligade många sin rätt att dö som fria människor, inte som förnedrade slavar.

I sovjetisk historieskrivning har tydligen det patriotiska och sionistiska ZZV:s insats förringats till förmån för ZOB, som lättare låter sig identifieras som ”vänster” i Ghettot. Något liknande gäller den polska nationella motståndsrörelsens bidrag. Motståndsrörelsen utanför murarna var inte en passiv åskådare.

           Slutet kom den 16 maj med sprängningen av Stora Synagogan. Slutrapporten skrevs av en entusiastisk generallöjtnant Jürgen Stroop, avrättad genom hängning i Warschawa i början av 1952.

           Det judiska upprorets ledare Mordechai Anielewicz hade, tillsammans med sina närmaste befälhavare, då tagit sitt liv i ghettots ledningsbunker.

           Det skulle ta lång tid innan det började gå upp för världen vad som verkligen hade hänt. Ett antal människor totalt berövade all mänsklig värdighet, hade tagit det existentiella språng som här blev en fruktansvärd verklighet; de hade valt att dö som fria människor. Och bevisade - till ett fruktansvärt högt pris - vad Kierkegaard och Sartre hade sagt: vi är fria.

           Och skapade ett land för fria judar.

           Just före minnesdagen den 16 maj  utkommer Artur Szulc, svensk historiker och försvarsexpert, med en sakkunnig, välskriven och naturligtvis mycket hemsk bok: ”Judarna har vapen.Upproret i Warschawa 1943”  (Norstedts). Väl disponerad har boken också ett rejält fotomaterial.

           Boken kommer, som det kan verka, inte bara på rätt dag utan i rätt tid. Det har påpekats från flera håll på senaste tiden, att vänstern,och inte bara dess totalförvirrade extremister, utan tydligen till och med en del socialdemokrater, har börjat få det svårt att hålla gränserna mot antisemitismen. Vilket vore otänkbart på Tage Erlanders tid. För dem som tillhandahåller T-shirts med devisen Burn Israel Burn i Jönköpings kulturhus  och för dem som bär dem borde läsningen av den här boken bli en tillnyktring. Här blir det tydligt, mycket tydligt, vilka moraliska valörer de leker med, vilka sataniska gränslinjer de tror sig kunna osedda överskrida.

          

Redende Steine und andere Redner Über das Subjekt in der Poesie

Abstract:

Das Pronomen erster Person hat schwebende Referens, was für die Philosophen zu Paradoxien führt und für die Poeten Möglichkeiten öffnet. Wenn z.B. das redende Subjekt in einem Gedicht behauptet daß es ein Stein ist ensteht eine Unsicherheit die für den fundamentalen Unterschied zwischen

poetischer Diskurs und wissenschaftlicher kennzeichnend ist – die behaltene Unsicherheit.

”Ich bin ein Meilstein und habe meinen Dienst erledigt”[1]

             Diese merkwürdige Zeile kommt vor in  einem  patriotischen Gedichtzyklus - ”Röster från Skansen” von Hjalmar Gullberg. Der redende ist also ein Meilstein aus der Zeit von Karl XI und zwar in dem Freiluftmuseum Skansen in Stockholm noch befindlich . Und im Gedicht behauptet also der Stein dass er ein Stein ist. Redende Steine sind in der Natur selten aber in der Poesie gar nicht so selten,wie man hätte glauben können.Hjalmar Gullberg ist ein Poet , der es verdient hätte mit einer besseren Zeile auf Deutsch introduziert zu werden. Ich habe trotzdem dieses Zitat gewählt weil es so schön die  sprachphilosophisch interessante Verwirrung exemplifiert, die sich einstellt wenn das poetische Subjekt und das reale Subjekt nicht mehr mit einandern vereinbar sind. Wie Jakko Hintikka in einer interessanten Analyse von Descartes Cogito,ergo sum – erklärt;die Schwierigkeit liegt nicht in einem logischen sondern in einem performativen Widerspruch. Wenn ich ein Stein wäre,wie könnte ich das behaupten.

             - Ich bin ein Stein .

             Was kann mann zu einer solchen Behauptung antworten ?

             - Wirklich, -und wie wissen Sie das ?

              Sie lügen! Entweder sind Sie kein Meilstein oder es ist nicht der Fall ,daß Sie reden.Aber wenn Sie nicht reden können – was mit Steine im allgemein der Fall ist – dann können Sie auch nicht lügen.So wenn Gullbergs verfluchter Stein die Wahrheit redet kann es nicht die Wahrheit sein.

             - Du lügst! Du bist kein Meilsten. Steine können nicht reden. Steine können auch nicht lügen.Das Repertoar von Steinen ist überhaupt sehr begrenzt.So – wenn Du kein Stein bist,Du Lügner,was bist Du dann ?

             - Ein Poet, - selbstverständlich.

             Das Feld ist weiter .

             Redende Steine sind in der Poesie und angrenzenden Gebieten gar nicht so selten wie mann hätte vermuten können.  Der Steingast im letzten Akt von Mozarts Don Giovanni  ist ein celebres Beispiel.

             Der Schwedische Poet Gunnar Mascoll Silfverstolpe[2] schrieb  1931 ein Gedicht zu der Weihe von einem öffentlichen Skulptur in Uppsala , gewidmet dem, mit dem Luftschiff Italia umgekommenen Schwedischen Glaciologen, Finn Malmgren.In dem Gedicht wird eine ziemlich bisarre Steingastdramaturgie  insceniert.Der Tode Polarforscher kehrt zurück,aber nun als steinernes Gedenkmal. Wie Mozarts Steingast.

             Ist dies pekoralistisch ? Vielleicht. Ich habe den Eindruck daß Silfverstolpe nicht ganz das Gedicht  unter Kontrolle hat. Aber vielleicht mache ich ihn Unrecht .Sehr viel in Silfverstolpes Werk ist höchst beachtenswert.

             ”allzu schüchtern bis Du bist du vielleicht

             Denkmal zu sein

             in der Jugend kritischer Stadt

             und schüchtern, gezwungen zu reden:[3]

Die Anrede ist schon furchtlos.

Aber Silfverstolpe bleibt nicht damit.Er legt sogar ein Antwort im Munde von dem als  Statue zurückgekehrten Freund:

             ”Ich lebte nicht lange,aber niemand sollte       das  Leben reuen, das  wurde mein Schicksal..”[4]

Hier scheint als hätte der Poet ein unmögliches poetisches Subjekt gewählt. Aber in der Poesie ist jedes Subjekt möglich und problematisch nur was es zu sagen hat. Was wir von Gullbergs   Stein der reden kann und von der überhaupt häufigen Verwendung der Poeten von ”Du” – anstatt ”Ich” als Anrede zu dem eigenen Person ist eine wichtige Distinktion.Das Pronomen erster Person und das Subjekt sind zwei verschiedene Sachen.Das Subjekt kann  in allerlei Verkleidungen die Bühne betreten.Und ein undenkbares ein inpraktikabiles Subjekt kann sich hinter das Pronomen erster Person verstecken.Wie ein Stein.

             Der große Hjalmar Söderberg hat einmal die Deutsche (idealistische) Philosophie charakterisiert als ”als der systematische Missbrauch von einer, nur zu diesem Zweck erfundener Terminologie”.

             Etwas ähnliches könnte möglicherweise von der Sprachverwendung in der Poesie behauptet werden.

„Du sagst ‚ich‘ und ‚es geht um mich‘

doch geht es um eine Wette:

In Wirklichkeit bist du niemand.

So ichlos, nackt und formlos ist die Wirklichkeit!

Erschrocken vor ihr begannst du dich zu kleiden,

dich ins Benehmen zu setzen und ‚ich‘ zu sagen,

dich festzuklemmen an einem Strohhalm.

In Wirklichkeit bist du niemand.

Rechtsordnung, Menschenwürde, Willensfreiheit,

alles Bilder vor Schrecken gemalt im leeren Saal der Wirklichkeit,

Schrecken im Anblick von etwas jenseits von Recht und Unrecht,

              jenseits von Satz und Gegensatz!

In Wirklichkeit bist du niemand.“

            

             So schreibt Gunnar Ekelöf, einer der überhaupt grössten Schwedischen Lyriker (1907 – 1968) in seinem  „Nimm und schreib¨in der Sammlung Fährgesang, von 1941.Hier geliefert in vorzüglicher Übersetzung von Hans-Jürgen Lüdtke.

             ”Ich”.

Es ist ein eigentümliches Wort.

Das Pronomen erster Person hat schwebende Referens. Es gleitet herum, es haftet  überall und will doch nirgendswo bleiben.Jeder hat das Recht,sich ”Ich” zu nennen.Und nur einer.Deswegen gibt es auch den Verdacht dass es nirgendswo einen legitimen Zuhause hat.

             Das Pronomen erster Person stellt mehr philosophische Probleme als alle andere Pronomina zusammen. Schwebende Referens ist eine semantische Eigenschaft der Alltagssprache die weder mit  Verschwommenheit wie in ¨dünnhaarig¨noch mit Vieldeutigkeit wie in ¨Bank¨zu tun hat. In Geschwisterschaft mit den anderen persöhnlichen Pronomina ,aber auch mit lokalrelatierten Ausdrücke wie ¨hier¨und ¨jetzt¨ hat dass Pronomen erster Person  mit dem Augenblick gemeinsam das jeder ein Anrecht darauf hat sich ”ich” zu nennen, und nur einer.             Bertrand Russell redet von ¨egocentric particulars¨und behauptet das ”ich” bedeutet ”der Sprechende”.  Wie diese Definition zutreffen soll in dem gar nicht ungewöhnlichen Fall wenn viele auf einmal sprechen, lässt er uns nicht wissen.

             Die Verwandtschaft mit einem anderen wichtigen Pronomen mit schwebender Referens – jetzt – ist offenbar.Hegel nimmt natürlich die Gelegenheit einer dialektischen Auslegung: das Augenblick ist ”das Andere von sich selbst”.Es ist was es ist und doch etwas anderes.Wo Hegel ein dialektisches Aufheben sieht,findet George McTaggart eine fundamentale Paradoxe. Das Augenblick kann nicht auf einmal eine Stelle in einer wohlgeordneter Metrik und sogleich ein ewig flüchtendes Etwas sein das sich in keiner topologischen Ordnung einordnen lässt.Entweder das eine oder das andere.Aber nicht beides.

             versteckt  das Wort ”ich” diesselbe Paradoxie wie  das Wort ”jetzt”? Die  beste philosophische Analyse von dem enfliehenden ich finden wir vielleicht in David Humes ”Treatise”. Bei aenhauer – der viel von Hume gelernt hatte – wird das Ego die Faltstelle, der Nullkorridor  zwischen die Elemente einer Abbildung und das Abgebildete.Bei George Mead schliesslich, ist das Ego eine soziale Konstruktion,eine Produkt von unser Generalisierung von den Erwartungen die wir glauben dass die Andere auf uns stellen. Das ist offenbar Ekelöfs Gedanke.

             ”In Wirklichkeit bist Du niemand”. zzz

 Durch die Sprache spiegelt sich die Welt im Poeten und der Poet spiegelt sich in der Welt.Aber die poetische Sprachbenützung ist in vielen intressanten Weisen verschieden von anderen Typen von Sprechakten.  Die platonische Auffassung in dem  Zehnten Kapitel der Republik ist wie bekannt die dass die Poesie ein irrationales Element enthält.Und das also die Poesie eine Art Bedrohung oder Gefahr gegen das Vernunft darstellt.Und umgekehrt  gibt es die romantische Auffassung fass die Rationalität,die Operationen der Vernunft in irgendeiner Weise die Poesie bedroht.

             Es scheint mir genau so unrealistisch als hätte mann behauptet dass die Tischlerei in irgendeiner subtiler Weise die Ölmahlerei bedrohen könnte.

              

             In der Naturwissenschaft oder in der Nationalwirtschaft strebt der Diskurs danach uns von dem subjektiven mentalen Raum  uns zu bringen zu einem neutralen .  Die Sprache der Wissenschaft ist eine  Sprache der dritten Person.Die rationalle Sprachen in Wissenschaft und Technik schaffen einen neutralen sprachlichen Raum zu dem Preis einer verlorenen unmittelbaren Qualität. Die poetische Sprache schafft auch einen öffentlichen Raum aber zu dem Preis von einer Athentizität die immer in Frage gestellt werden kann.

              Das Ergebnis der gelungenen poetischen Operation – also die Analoge von dem konklusiven Beweis in der Mathematik – ist eine festgehaltene Erfahrung.Es ist genau das subjektive in der Erfahrung ,das durch die poetische Prozesse eine Art Objektivität bekommen hätte. Der poethische Ausdruck einer Erfahrung behält im idealen Fall immer ein Bischen Zweideutigkeit.

             Wie findet dieser Übergang statt ? Was kann das Gedicht behalten und was muss es verwerfen ? ”Bald ruhest

Du auch.” ist nicht selbstverständlich. Theoretisch gesehen hätte Goethe ”Bald ruhe ich auch” schreiben können.Und dabei hätte er ein Meisterwerk in eine Banalität verwandelt.

             In den Künsten spielt Vieldeutigkeit immer eine wichtige Rolle.Das Ackord bei dem späten Beethoven sagt uns oft was für ein Ackord es ist erst wenn es in dem Zusammenhang einer Ackordfolge gelandet ist ,eine grüne Fläche auf der Kanvase verändert radikal ihren Ausdruck wenn wir es mit Rot umgeben.

             Ein, wie es vorkommen kann,unwichtiger Replik in dem Anfang eines Romans enthält den Schlüssel zu allem was später stattfinden soll.

             Das schwebende ,nocht nicht entschiedene ,das was nur nachher erzählen kann wohin es wollte ,ist das geheime Zentrum des Gedichts.Der gute Poet versteht es ähnlicherweise die Dingen im Schweben zu halten. 

 Die Wahrheit von der Welt ist nicht eine Haltestelle. Sie ist eine Prozesse.

(Plenarvorlesung in der Akademie der Wissenschaften und der Literatur.Mainz 18.4.2013)

---

[1] ” Jag är en milsten som har gjort sin tjänst”

[2] 1893-1942

[3] För blyg är du kanske att vara staty

i ungdomens kritiska stad

och blyg,när du tvingas att tala

[4] Jag lefde ej länge,men ingen

får ömka sig öfver det lif,som blef mitt.

Übersetzung L G

Röster ur mörkret

            Om man har levat tillräckligt länge och inte är alltför dum , är det vissa grundfakta som man börjar bli på det klara med.

           Det finns onda människor och de är mycket sällsynta. Men de finns, vilket är deras viktigaste egenskap.De är onda på det sätt som  Immanuel Kant ansåg omöjligt:de vill det onda för dess egen skull.Den absoluta majoriteten av de människor man möter är däremot varken goda eller onda.De är liknöjda.Eller – om man så vill – etiskt neutrala.Det innebär att de i första hand värnar om sina egna intressen,men kan bli föremål för övertalning i den ena eller den andra riktningen. De onda gör bruk av dem,ibland också de goda.Den välfärdsstatens mycket tydliga kris som vi nu bevittnar i de utvecklade demokratierna i globaliseringens kölvatten har med detta att göra.Den förändrade situationen ställer krav på en samhörighet, som för att förverkligas, skulle kräva  vidare kretsar än den etablerade välfärdsstatens.

           Och slutligen finns också de goda.Som alltså i Kants mening är i stånd att göra det goda utan hopp om någon belöning;det goda för dess egen skull. Den envise katolske polske bonden som gömmer, från och med den 15 oktober 1941 - under hot om omedelbart dödsstraff – en judisk familj i ett par år i sin källare.Historikerna är oense om antalet osjälviska hjälpare, men skattningarna varierar mellan 160 000 och 360 000.Dessa siffror skall dock ses mot det totala folkmordets ohyggliga dimensioner.

           ”Antalet överlevande är marginellt i förhållande till de 95 ptocent av judarna som utrotades” , anmärker Kazimiera Ingdahl i sin nya  historik ”Icke helt och hållet skall jag dö.Den ”judiska frågan” i Polen.” Carlssons 2012.

           Det är en mycket svårsmält men moraliskt nödvändig läsning.

           Jag ser på denna kultursida att en filosof eller vad han nu kan vara, Zymunt Bauman,tror att de moderna medierna har gjort oss mer immuna mot andras lidanden. ”Det har länge funnits misstankar om att mediernas uppsjö av lösryckta bilder av tragedier och lidande bidrar till att skapa en medkänslotrötthet i samhället som i sin tur ger näring åt en ökad cynism och likgiltighet.”

           Jag tror att herr Bauman kunde lära sig åtskilligt som han uppenbart inte  ur Kazimiera Ingdahls bok.

           Det finns   en förklarlig tendens att försöka förklara det industriella massmordet på Europas judar 1933-1945, som en enorm,men trots allt isolerad, moralkatastrof,inledd och fullföljd av Tysklands och Österrikes nazister. Bisarrt nog förefaller detta ge några betraktare ett slags lindring, vilket det noga taget inte borde göra. I Kazimiera Ingdahls bok får vi lära oss åtskilligt om hur det gick till när Polens judiska befolkning reducerades från ett tre miljoner till 50 000 överlevare i Polen och cirka 250 000 i förvisning i Sovjetunionen.

           Här finns alla de alltför välbekanta scenerna. Lantbefolkningar som inte bara passivt ser sina grannar misshandlas och föras bort till en säker död,utan som entusiastiskt ägnar sig åt sina egna pogromer med ockupanternas entusiastiska tillåtelse. Den som tror att detta var speciellt utmärkande för Polen, misstar sig.Liknande scener från Litauen och Ukraina är ju välkända ingredienser i Andra Världskrigets skräckscenario.I Polen upphörde inte judeförföljelserna ens med krigsslutet.Enligt Judiska centralkommittén i Polen dödades 150 judar månaderna efter kriget.En rad pogromer och judefientliga excesser följde i den nya sovjetiska ockupationens spår.

           Naturligtvis protesterade många polska intellektuella. Polska författarförbundet i Krakow publicerade ett kraftfullt upprop mot antisemitismen och rasismen. Kyrkans överhet förbigick dock  händelserna med tystnad.Poeten  Jastrun publicerade en snarast synsk essä, ”Mörkrets makt” i den litterära tidskriften Odrodzenie.Den polska antisemitismen hade överlevt också Hitlers massmord.

           Året var 1968 och den svenska författardelegationen var i Warschawa i officiellt möte med de polska kollegerna – av vilka påfallande få vid detta tillfälle var författare. Vi blev  tillfrågade vem som var vår polska favorit. Mitt spontana svar

- Bruno Schultz

föranledde en livlig lågmäld konferens vid bordets nederände.

- Bruno Schultz är ingen polsk författare !

Svaret kom för mig som en bekräftelse på vad jag hade anat ända sedan 1968. Den israeliska staten   en historisk nödvändighet. Och det kommer den att förbli.Så länge världen inte har undergått någon förändring av metafysiska proportioner. Ibland träffar jag, t.ex. i Stockholm och i Lund ,flyktingar från 1968 års antisemitiska utrensningar i Polen. Det är inte Leif Zerns och Göran Rosenbergs föräldrageneration utan den efterföljande. Jag har ingen svårighet att förstå dem när de vill förklara för mig  vad de har upplevt, den polska antisemitismens senaste våg.

           Hur är något sådant möjligt ?

           Kazimiera Ingdahls bok är ett mycket omsorgsfullt och utförligt försök att förstå inte bara den historiska polska antisemitismen utan också judarnas allmänna roll i Polens historia.

           Den hade kanske mått väl av en professionell förlagsredaktörs omsorger. Här finns en del upprepningar,en del språkliga konstigheter som att ordet ”påtala” systematiskt används i stället för ”påpeka” och en rätt onödig förkärlek för en vokabulär av latinska lånord som ”population” där man mycket väl kan skriva ”befolkning”.

           Detta kan på intet sätt förringa intrycket av ett utomordentligt grundligt och hederligt arbete.Den polska antisemitismens långa och pinsamma historia ges rationella förklaringar;den envisa kristna ritualmordsmytologin,ett uttryck för grotesk vidskepelse,maktkampen mellan aristokrati och borgarklass, och – efter det första sovjetiska överfallet 1939 – den hatiska sammankopplingen mellan kommunism och sekulariserad judendom.

Jag vet inte hur långt historiska förklaringar bär.Om man granskar relationerna mellan samefolket och svenska makthavare kan det ju periodvis se ut som en systematisk förföljelse,inkluderande allt från bränning av sejtar och trummor till dagens försök att göra uråldriga renbetesmarker till strövområden för vargflockar.Är det samefolkets slutliga försvinnande man arbetar på ? Men något systematiskt och så småningom industriellt hat har det ju aldrig varit fråga om.Vad är skillnaden ? Minoritetshatet har många skrämmande facetter. Så länge vi inte har begripit mer av dem har vi inte heller – det är min övertygelse – begripit våra egna villkor.

          

Kazimiera Ingdahls bok bör absolut inte uppfattas

som något slags aggressivt ”avslöjande” av den polska kulturen. Den visar tvärtom en väldigt stark ambition att döma rättvistoch alltså att också se dess nobla drag.Hon citerar med särskild glädje,tror jag,Jastrun:

           ”De som inte övergav de mördade judarna och förevigade deras lidande och död var de polska författarna." Han nämnde bland annat Wladyslaw Broniewskis  dikt”Till de polska judarna”,Czeslaw Milosz ”Campo dei Fiori” och Stefan Otwinowskis dramer.”

          

          

EN ILLUSION OCH DESS FRAMTID

1914 infördes registrering av spritköpare i Stockholm,1917
var vad som kallas Brattsystemet introducerat i dess helhet.
De äldsta delarna är nu nästan 100 år gamla.Under dessa hundra år har systemet knappast haft någon effekt på alkoholbruket i Sverige,ej heller på missbruket,men i avsevärd utsträckning stimulerat den obeskattade importen.Som den moderna informationsteknologin naturligtvis har avsevärt underlättat."Tekniken är alltid starkare än politiken" (Jan Stenbeck)
Idag (9.3.) kan en anonym ledarskribent i DN förfasa sig över en handfull liberaler som hotar "att underminera alkoholpolitiken".
Den skeptiske iakttagaren - en grupp till vilken vi gärna räknar oss - frågar sig hur länge en struts kan sitta med huvudet i sanden.Ännu ett århundrade ?

LESEPROBE v DAS LÄCHELN DER MITTSOMMERNACHT

Lars Gustafsson Agneta Blomqvist

DAS LÄCHELN DER MITTSOMMERNACHT

Bilder aus Schweden

Übersetzt von Verena Reichel

Hanser 2013


Leseprobe :

http://files.hanser.de/hanser/docs/20130219_2132199449-74_978-3-446-23978-4.pdf

Kongressåren

En forskare – som kanske  skulle må bra av att forska litet mera - Mikael Nilsson, har under stort ståhej lanserat idén att Herbert Tingstens publicistiska verksamhet var baserad på CIA-understöd. Till och med ett dokumentärprogram i radio var planerat kring den sensationlla upptäkten.

           Det har dock,meddelas det,uppskjutits på obestämd tid, sedan expertisen har visat hur litet Mikael Nilsson hade på fötterna.

           Bra så. Men för oss som var aktiva i press och litteratur på kultukongressernas tid väcker episoden både bisarra och komiska minnen.

           För den som kände Tingsten litet grann är det en  fullständigt absurd idé att denne – jag skulle nästan säga – fanatiske – motståndare tilll Sovjetdiktaturen och allt vad den stod  för ,skulle ha behövt extra uppmuntran av CIA för sin publicistiska verksamhet.Snarare hade han nog kunnat tjäna som en inspirationskälla för CIA.

           Bakgrunden är Tingstens kontakter med en för oss som var kulturellt aktiva på sextiotalet helt välbekant organisation, Kongressen för kulturens frihet. Kongressen, som hade sitt centrum i Paris ordnade symposier ,inte olika P.E.N.s rundabordsamtal och var framförallt viktig genom sina tidskrifter,framförallt Encounter,med Stephen Spender och Melvin Lasker som redaktörer. Encounter var viktig för tidens engelskspråkiga författare därför att den publicerade dem och ett viktigt inslag i debatten om demokratiernas överlevnad Men kongressen var också initiativtagare och sponsor till en rad andra tidskrifter  av liknande karaktär , Der Monat i Österrike,Transition i Uganda, och i Sverige Kulturkontakt. När det vid sextiotalets slut blev alltmera uppenbart att Kongressens beaktansvärda resurser till största delen kom från CIA:s anslag, blev situationen för dessa tidskrifter kontroversiell  och de lades så småningom ner. Något hade väl detta också att göra med ett förändrat internationellt läge.Det kalla kriget var inte längre riktigt lika kallt. Ingenting av detta var någon hemlighet.Till skillnad från Tingsten som aldrig var med som medlem och deltog i en enda av CCF-kongresserna som han i sina memoarer beskriver som alltför tråkig, var Ingemar Hedenius,Vilhelm Moberg ,Eyvind Johnson och Harry Martinsson medlemmar.Sekreterare var Birgitta Stenberg som har berättat  både roligt och totalt uppriktigt om denna period i en av sina självbiografiska böcker.

           Tingsten mottog brevledes kontinuerlig information om CCF:s aktiviteter och skrev artiklar i internationella tidskrifter med koppling till CCF, säger vår forskare.

           - Ja vem Fan gjorde inte det ?

           På BLM.s redaktion hade vi alla tidskrifterna och fick alla nyhetsbreven. I drivor.Naturligtvis fick vi också alla ”den andra sidans” publikationer.Särskilt minns jag den nästan intill vanvett tjatiga och partitrogna Chinese Literature som kom igång litet senare.Själv var jag litet för ung och oviktig för att inbjudas till CCF-kongresser,men hade säkert rest om jag blivit bjuden.Den litterära kvalitén på Encounter var i världsklass både när det gällde skönlitteratur och essäer i olika ämnen och det var prestige i att skriva där.

           Hela den kulturella kapplöpningen mellan olika så kallade samhällssystem – av vilka det ena var ett totalitärt imperium och det andra en skäligen osorterad samling demokratier och halvdemokratier av olika modell, tog sig ofta komiska uttryck. Om Herbert Tingsten var CIA-agent vid sextiotalets mitt,kan det nog med samma kriterier hävdas att författaren och BLM-redaktören Gustafsson var KGB-agent. Jag fick aldrig tillfälle  tror jag – att inta CIA-subventionerade middagar,men däremot har jag ett par gånger bott på lyxhotell vid Spanska Trappan i Rom på ryska arbetares bekostnad och diskuterat kulturen med Jean Paul Sartre och Hans magnus Enzensberger på ett palats i Rom.Med den saken förhöll det sig så här.

           Med de olika makternas försök att influera författare, konstnärer och publicister och vinna dem och deras sympatier för sina syften ,var det ju så att de uppvaktade snillena tyvärr var individualister och visade en total oförmåga att hålla sams inom de organisationer som inrättats för dem.Ofta med löjeväckande resultat.Kommittén för kulturens frihet var naturligtvis ingen CIA-organisation ( som DN påstår i en okunnig rubrik ) utan en av CIA delvis subventionerad organisation. Och det visade sig snart nog. Den nu så plötsligt aktuelle Tingsten (Är det på grund av en ny, avslöjande bok om DDR-inflytandet i Sverige som detta nonsens har kommit upp ?) anförtrodde Ingemar Hedenius att han blev så förargad över tredjeståndpunktarandan i det möte där han deltog att han drog sig tillbaka till sitt hotellrum för att dricka brännvin.

           På andra sidan uppvaktades P.E.N. International livligt och tilläts till och med att hålla ett möte i Budapest 1963.Ett par år senare när P.E.N. International hade lyckats reta upp den sovjetiska litteraturmyndigheten genom att fortsätta protestera om fängslande författare och censur, grundade Moskva sin motorganisation-

Communita Europea degli Scrittori.Den träffades ett par gånger i Rom.(Om detta har jag skrivit litet utförligare i kapitlet ”Den italienska korven” i ”Fru Blomqvists kokbok”.)

           P.E.N.s nya rival höll i två år tills de sovjetryska författarna Sinjavski och Daniel råkade ut för förföljelse. Då tog presidenten i Communita,professor GianCarlo Vigorelli och med honom hela den nya organisationen helt överraskande initiativet till en kraftfull protest mot den sovjetiska litteraturdiktaturen.Så långt jag kunde överblicka situationen var det slutet på de storskaliga försöken att engagera litteraturen i det kalla kriget.

          

          

Peter Lindgren I stället för en berättelse om älgar

En av våra gästpennor,Jägmästare Peter Lindgren från Stora Morliden, med ett långt livs erfarenhet av skog,både i det tropiska vegetationsbältet och i Norden,beslutsam motståndare till dagens hänsynslöst koloniala svenska skogsskövling berättar ett minne från sextiotalets skogsvård hos Ramnäs Bruk.
 
Fru Blomqvists matbok
En ömsint bok som berör och berikar, både hjärta, hjärna och mage. Precis som ett vällagat smörgåsbord bör den avnjutas i små portioner. Färdigläst den 5 december 2012 klockan 0400.
Den har givit upphov till en mängd tankar (och köttbullar) och associationer, som lett till följande:
Året är 1964. Det är länge sedan, snart 50 år. Jag var 20 och praktiserade på Ramnäs Bruk i Västmanland för att samla poäng för att bli antagen till jägmästarutbildningen på Skogshögskolan. Lärorika månader i kölvattnet på skogvaktaren, som berättade varför man stämplade ut det ena eller det andra trädet i den vackra tallskogen. Med ett raskt hugg med stämpelyxan gjordes en vit bläcka där veden blottades under barken och indikerade att trädet skulle fällas. Här fick man hålla blicken både mot trädens kronor, mot brösthöjd där storleken bedömdes och så runt omkring för att bedöma helheten. Törskata i toppen var allvarligt – de träden skulle bort. Ibland var det grova och ibland var det klena träd, som stämplades - allt för att åstadkomma ett vackert, jämnt och tillväxtkraftigt bestånd inför slutavverkningen om sådär 20 till 30 år.
 
Man använde svans och bågsåg och yxa. Här höggs kolved till kolmilor och allt kördes ut med häst. Precis som man alltid gjort. Termos och limpmackor och snus höll en vid liv. Hett som i Hades, när ryggen kröktes på risiga hyggen för att sätta ddt-indränkta plantor för att effektivt ta kål på skogsbrukets dåvarande fiende nummer 1, snytbaggen som gnagde ihjäl de stackars späda plantorna.
Det var först i slutet av 60-talet som fiende nummer 1 skulle visa sig vara svenska folket.
 
Och hur stolt var jag inte när jag lyckats ackordera till mig 1 krona/meter för dikesrensning av ett dike som doldes av en björkridå vid skogsvägen och som nästan inte behövde rensas, men ackordet gjordes upp i bilen för det regnade och skogvaktaren iddes inte gå ur och titta. Tittade gjorde han desto mer en vecka senare när jag berättade hur långt jag kommit under veckan – nästan en hel månadslön hade det blivit.
 
På hygget med den döda märkliga björkskogen i svartvitt stenlandskap, dött mot sommarens blå öde tjärn med ring av gul mossa. Där låg en älgko och sov en sommardag. Långt senare fick jag lära mig att björk inte var bra och att man ”fickade” den – högg små hål i barken och sprutade in hormoslyr så att en dog. Och på de regnvåta övergivna inägorna stod rödbruna rådjur och betade. En tid av framtidsoptimistisk lycka, lärdomar och naivitet.
Så mycket klokt och viktigt om skogsbruk som jag fick lära mig av en veckas eftertänksam vandring vid skogvaktarens sida, där i timmerskogen tror jag inte att jag fick under 4 års studier på Skogis.
 
Det var först långt senare jag på allvar förstod att något var fel och började formulera mina kritiska frågor. Frågor som fortfarande 50 år senare inte fått tillfredsställande svar – åtminstone inte av etablissemanget.  Fast redan 1965 anade jag förljugenheten när skogschefen Svante Fahlgren (en legendar) sade att Mörrums sulfatbruk inte luktade. Mina farföräldrar bodde i Mörrum så att han ljög kände man på lukten.
 
Kanske fanns det en tid då man kunde vara stolt över svenskt skogsbruk. Idag står landsbygdsminister Eskil Erlandsson, nationens företrädare och ansikte utåt och Skogsstyrelsens generaldirektör  Monika Stridsman, svenska folkets garant för en balans mellan skoglig produktion och miljö – sida vid sida på Miljöaktuellts svarta lista. Vad är det som har hänt? Skogsdirektörer i Holmen och SCA får krypa till korset och betala löner till halvkriminella underleverantörers arbetare. Tjyv och rackarspel - allt för att alla aktieägarna ska bli nöjda. Bör en lobbyist för det skogsindustriella komplexet tillåtas fortsätta som lantbruksminister ? Vad säger hans parti ? Kan ett så öppet cyniskt tillvaratagande av ett miljöskadligt särintresse som skogsindustrins behov av kolonial utplundring av Sveriges skogar som det Herr Erlandsson ådalagt i sin reaktion på DN-artiklarna om skogsskövlingen ,verkligen leda till några röster för Centerpartiet i nästa val ?
 
Den semantiskt intresserade kan naturligtvis här fråga sig:Vad i Helvete menas här med "center" ? Center av vad ? Pappersindustrin ? Skogsmaskinindustrin ? Avverkningsbolagens representationsjakter ?
Ska man behöva skämmas för att tala om att man är jägmästare?
Fast egentligen var det något om att jag blev rädd för älgar, som  jag skulle berätta.
 
Stora Morliden den 4 februari 2013                                                    Peter Lindgren