Röster ur mörkret

            Om man har levat tillräckligt länge och inte är alltför dum , är det vissa grundfakta som man börjar bli på det klara med.

           Det finns onda människor och de är mycket sällsynta. Men de finns, vilket är deras viktigaste egenskap.De är onda på det sätt som  Immanuel Kant ansåg omöjligt:de vill det onda för dess egen skull.Den absoluta majoriteten av de människor man möter är däremot varken goda eller onda.De är liknöjda.Eller – om man så vill – etiskt neutrala.Det innebär att de i första hand värnar om sina egna intressen,men kan bli föremål för övertalning i den ena eller den andra riktningen. De onda gör bruk av dem,ibland också de goda.Den välfärdsstatens mycket tydliga kris som vi nu bevittnar i de utvecklade demokratierna i globaliseringens kölvatten har med detta att göra.Den förändrade situationen ställer krav på en samhörighet, som för att förverkligas, skulle kräva  vidare kretsar än den etablerade välfärdsstatens.

           Och slutligen finns också de goda.Som alltså i Kants mening är i stånd att göra det goda utan hopp om någon belöning;det goda för dess egen skull. Den envise katolske polske bonden som gömmer, från och med den 15 oktober 1941 - under hot om omedelbart dödsstraff – en judisk familj i ett par år i sin källare.Historikerna är oense om antalet osjälviska hjälpare, men skattningarna varierar mellan 160 000 och 360 000.Dessa siffror skall dock ses mot det totala folkmordets ohyggliga dimensioner.

           ”Antalet överlevande är marginellt i förhållande till de 95 ptocent av judarna som utrotades” , anmärker Kazimiera Ingdahl i sin nya  historik ”Icke helt och hållet skall jag dö.Den ”judiska frågan” i Polen.” Carlssons 2012.

           Det är en mycket svårsmält men moraliskt nödvändig läsning.

           Jag ser på denna kultursida att en filosof eller vad han nu kan vara, Zymunt Bauman,tror att de moderna medierna har gjort oss mer immuna mot andras lidanden. ”Det har länge funnits misstankar om att mediernas uppsjö av lösryckta bilder av tragedier och lidande bidrar till att skapa en medkänslotrötthet i samhället som i sin tur ger näring åt en ökad cynism och likgiltighet.”

           Jag tror att herr Bauman kunde lära sig åtskilligt som han uppenbart inte  ur Kazimiera Ingdahls bok.

           Det finns   en förklarlig tendens att försöka förklara det industriella massmordet på Europas judar 1933-1945, som en enorm,men trots allt isolerad, moralkatastrof,inledd och fullföljd av Tysklands och Österrikes nazister. Bisarrt nog förefaller detta ge några betraktare ett slags lindring, vilket det noga taget inte borde göra. I Kazimiera Ingdahls bok får vi lära oss åtskilligt om hur det gick till när Polens judiska befolkning reducerades från ett tre miljoner till 50 000 överlevare i Polen och cirka 250 000 i förvisning i Sovjetunionen.

           Här finns alla de alltför välbekanta scenerna. Lantbefolkningar som inte bara passivt ser sina grannar misshandlas och föras bort till en säker död,utan som entusiastiskt ägnar sig åt sina egna pogromer med ockupanternas entusiastiska tillåtelse. Den som tror att detta var speciellt utmärkande för Polen, misstar sig.Liknande scener från Litauen och Ukraina är ju välkända ingredienser i Andra Världskrigets skräckscenario.I Polen upphörde inte judeförföljelserna ens med krigsslutet.Enligt Judiska centralkommittén i Polen dödades 150 judar månaderna efter kriget.En rad pogromer och judefientliga excesser följde i den nya sovjetiska ockupationens spår.

           Naturligtvis protesterade många polska intellektuella. Polska författarförbundet i Krakow publicerade ett kraftfullt upprop mot antisemitismen och rasismen. Kyrkans överhet förbigick dock  händelserna med tystnad.Poeten  Jastrun publicerade en snarast synsk essä, ”Mörkrets makt” i den litterära tidskriften Odrodzenie.Den polska antisemitismen hade överlevt också Hitlers massmord.

           Året var 1968 och den svenska författardelegationen var i Warschawa i officiellt möte med de polska kollegerna – av vilka påfallande få vid detta tillfälle var författare. Vi blev  tillfrågade vem som var vår polska favorit. Mitt spontana svar

- Bruno Schultz

föranledde en livlig lågmäld konferens vid bordets nederände.

- Bruno Schultz är ingen polsk författare !

Svaret kom för mig som en bekräftelse på vad jag hade anat ända sedan 1968. Den israeliska staten   en historisk nödvändighet. Och det kommer den att förbli.Så länge världen inte har undergått någon förändring av metafysiska proportioner. Ibland träffar jag, t.ex. i Stockholm och i Lund ,flyktingar från 1968 års antisemitiska utrensningar i Polen. Det är inte Leif Zerns och Göran Rosenbergs föräldrageneration utan den efterföljande. Jag har ingen svårighet att förstå dem när de vill förklara för mig  vad de har upplevt, den polska antisemitismens senaste våg.

           Hur är något sådant möjligt ?

           Kazimiera Ingdahls bok är ett mycket omsorgsfullt och utförligt försök att förstå inte bara den historiska polska antisemitismen utan också judarnas allmänna roll i Polens historia.

           Den hade kanske mått väl av en professionell förlagsredaktörs omsorger. Här finns en del upprepningar,en del språkliga konstigheter som att ordet ”påtala” systematiskt används i stället för ”påpeka” och en rätt onödig förkärlek för en vokabulär av latinska lånord som ”population” där man mycket väl kan skriva ”befolkning”.

           Detta kan på intet sätt förringa intrycket av ett utomordentligt grundligt och hederligt arbete.Den polska antisemitismens långa och pinsamma historia ges rationella förklaringar;den envisa kristna ritualmordsmytologin,ett uttryck för grotesk vidskepelse,maktkampen mellan aristokrati och borgarklass, och – efter det första sovjetiska överfallet 1939 – den hatiska sammankopplingen mellan kommunism och sekulariserad judendom.

Jag vet inte hur långt historiska förklaringar bär.Om man granskar relationerna mellan samefolket och svenska makthavare kan det ju periodvis se ut som en systematisk förföljelse,inkluderande allt från bränning av sejtar och trummor till dagens försök att göra uråldriga renbetesmarker till strövområden för vargflockar.Är det samefolkets slutliga försvinnande man arbetar på ? Men något systematiskt och så småningom industriellt hat har det ju aldrig varit fråga om.Vad är skillnaden ? Minoritetshatet har många skrämmande facetter. Så länge vi inte har begripit mer av dem har vi inte heller – det är min övertygelse – begripit våra egna villkor.

          

Kazimiera Ingdahls bok bör absolut inte uppfattas

som något slags aggressivt ”avslöjande” av den polska kulturen. Den visar tvärtom en väldigt stark ambition att döma rättvistoch alltså att också se dess nobla drag.Hon citerar med särskild glädje,tror jag,Jastrun:

           ”De som inte övergav de mördade judarna och förevigade deras lidande och död var de polska författarna." Han nämnde bland annat Wladyslaw Broniewskis  dikt”Till de polska judarna”,Czeslaw Milosz ”Campo dei Fiori” och Stefan Otwinowskis dramer.”

          

          

EN ILLUSION OCH DESS FRAMTID

1914 infördes registrering av spritköpare i Stockholm,1917
var vad som kallas Brattsystemet introducerat i dess helhet.
De äldsta delarna är nu nästan 100 år gamla.Under dessa hundra år har systemet knappast haft någon effekt på alkoholbruket i Sverige,ej heller på missbruket,men i avsevärd utsträckning stimulerat den obeskattade importen.Som den moderna informationsteknologin naturligtvis har avsevärt underlättat."Tekniken är alltid starkare än politiken" (Jan Stenbeck)
Idag (9.3.) kan en anonym ledarskribent i DN förfasa sig över en handfull liberaler som hotar "att underminera alkoholpolitiken".
Den skeptiske iakttagaren - en grupp till vilken vi gärna räknar oss - frågar sig hur länge en struts kan sitta med huvudet i sanden.Ännu ett århundrade ?

LESEPROBE v DAS LÄCHELN DER MITTSOMMERNACHT

Lars Gustafsson Agneta Blomqvist

DAS LÄCHELN DER MITTSOMMERNACHT

Bilder aus Schweden

Übersetzt von Verena Reichel

Hanser 2013


Leseprobe :

http://files.hanser.de/hanser/docs/20130219_2132199449-74_978-3-446-23978-4.pdf

Kongressåren

En forskare – som kanske  skulle må bra av att forska litet mera - Mikael Nilsson, har under stort ståhej lanserat idén att Herbert Tingstens publicistiska verksamhet var baserad på CIA-understöd. Till och med ett dokumentärprogram i radio var planerat kring den sensationlla upptäkten.

           Det har dock,meddelas det,uppskjutits på obestämd tid, sedan expertisen har visat hur litet Mikael Nilsson hade på fötterna.

           Bra så. Men för oss som var aktiva i press och litteratur på kultukongressernas tid väcker episoden både bisarra och komiska minnen.

           För den som kände Tingsten litet grann är det en  fullständigt absurd idé att denne – jag skulle nästan säga – fanatiske – motståndare tilll Sovjetdiktaturen och allt vad den stod  för ,skulle ha behövt extra uppmuntran av CIA för sin publicistiska verksamhet.Snarare hade han nog kunnat tjäna som en inspirationskälla för CIA.

           Bakgrunden är Tingstens kontakter med en för oss som var kulturellt aktiva på sextiotalet helt välbekant organisation, Kongressen för kulturens frihet. Kongressen, som hade sitt centrum i Paris ordnade symposier ,inte olika P.E.N.s rundabordsamtal och var framförallt viktig genom sina tidskrifter,framförallt Encounter,med Stephen Spender och Melvin Lasker som redaktörer. Encounter var viktig för tidens engelskspråkiga författare därför att den publicerade dem och ett viktigt inslag i debatten om demokratiernas överlevnad Men kongressen var också initiativtagare och sponsor till en rad andra tidskrifter  av liknande karaktär , Der Monat i Österrike,Transition i Uganda, och i Sverige Kulturkontakt. När det vid sextiotalets slut blev alltmera uppenbart att Kongressens beaktansvärda resurser till största delen kom från CIA:s anslag, blev situationen för dessa tidskrifter kontroversiell  och de lades så småningom ner. Något hade väl detta också att göra med ett förändrat internationellt läge.Det kalla kriget var inte längre riktigt lika kallt. Ingenting av detta var någon hemlighet.Till skillnad från Tingsten som aldrig var med som medlem och deltog i en enda av CCF-kongresserna som han i sina memoarer beskriver som alltför tråkig, var Ingemar Hedenius,Vilhelm Moberg ,Eyvind Johnson och Harry Martinsson medlemmar.Sekreterare var Birgitta Stenberg som har berättat  både roligt och totalt uppriktigt om denna period i en av sina självbiografiska böcker.

           Tingsten mottog brevledes kontinuerlig information om CCF:s aktiviteter och skrev artiklar i internationella tidskrifter med koppling till CCF, säger vår forskare.

           - Ja vem Fan gjorde inte det ?

           På BLM.s redaktion hade vi alla tidskrifterna och fick alla nyhetsbreven. I drivor.Naturligtvis fick vi också alla ”den andra sidans” publikationer.Särskilt minns jag den nästan intill vanvett tjatiga och partitrogna Chinese Literature som kom igång litet senare.Själv var jag litet för ung och oviktig för att inbjudas till CCF-kongresser,men hade säkert rest om jag blivit bjuden.Den litterära kvalitén på Encounter var i världsklass både när det gällde skönlitteratur och essäer i olika ämnen och det var prestige i att skriva där.

           Hela den kulturella kapplöpningen mellan olika så kallade samhällssystem – av vilka det ena var ett totalitärt imperium och det andra en skäligen osorterad samling demokratier och halvdemokratier av olika modell, tog sig ofta komiska uttryck. Om Herbert Tingsten var CIA-agent vid sextiotalets mitt,kan det nog med samma kriterier hävdas att författaren och BLM-redaktören Gustafsson var KGB-agent. Jag fick aldrig tillfälle  tror jag – att inta CIA-subventionerade middagar,men däremot har jag ett par gånger bott på lyxhotell vid Spanska Trappan i Rom på ryska arbetares bekostnad och diskuterat kulturen med Jean Paul Sartre och Hans magnus Enzensberger på ett palats i Rom.Med den saken förhöll det sig så här.

           Med de olika makternas försök att influera författare, konstnärer och publicister och vinna dem och deras sympatier för sina syften ,var det ju så att de uppvaktade snillena tyvärr var individualister och visade en total oförmåga att hålla sams inom de organisationer som inrättats för dem.Ofta med löjeväckande resultat.Kommittén för kulturens frihet var naturligtvis ingen CIA-organisation ( som DN påstår i en okunnig rubrik ) utan en av CIA delvis subventionerad organisation. Och det visade sig snart nog. Den nu så plötsligt aktuelle Tingsten (Är det på grund av en ny, avslöjande bok om DDR-inflytandet i Sverige som detta nonsens har kommit upp ?) anförtrodde Ingemar Hedenius att han blev så förargad över tredjeståndpunktarandan i det möte där han deltog att han drog sig tillbaka till sitt hotellrum för att dricka brännvin.

           På andra sidan uppvaktades P.E.N. International livligt och tilläts till och med att hålla ett möte i Budapest 1963.Ett par år senare när P.E.N. International hade lyckats reta upp den sovjetiska litteraturmyndigheten genom att fortsätta protestera om fängslande författare och censur, grundade Moskva sin motorganisation-

Communita Europea degli Scrittori.Den träffades ett par gånger i Rom.(Om detta har jag skrivit litet utförligare i kapitlet ”Den italienska korven” i ”Fru Blomqvists kokbok”.)

           P.E.N.s nya rival höll i två år tills de sovjetryska författarna Sinjavski och Daniel råkade ut för förföljelse. Då tog presidenten i Communita,professor GianCarlo Vigorelli och med honom hela den nya organisationen helt överraskande initiativet till en kraftfull protest mot den sovjetiska litteraturdiktaturen.Så långt jag kunde överblicka situationen var det slutet på de storskaliga försöken att engagera litteraturen i det kalla kriget.

          

          

Peter Lindgren I stället för en berättelse om älgar

En av våra gästpennor,Jägmästare Peter Lindgren från Stora Morliden, med ett långt livs erfarenhet av skog,både i det tropiska vegetationsbältet och i Norden,beslutsam motståndare till dagens hänsynslöst koloniala svenska skogsskövling berättar ett minne från sextiotalets skogsvård hos Ramnäs Bruk.
 
Fru Blomqvists matbok
En ömsint bok som berör och berikar, både hjärta, hjärna och mage. Precis som ett vällagat smörgåsbord bör den avnjutas i små portioner. Färdigläst den 5 december 2012 klockan 0400.
Den har givit upphov till en mängd tankar (och köttbullar) och associationer, som lett till följande:
Året är 1964. Det är länge sedan, snart 50 år. Jag var 20 och praktiserade på Ramnäs Bruk i Västmanland för att samla poäng för att bli antagen till jägmästarutbildningen på Skogshögskolan. Lärorika månader i kölvattnet på skogvaktaren, som berättade varför man stämplade ut det ena eller det andra trädet i den vackra tallskogen. Med ett raskt hugg med stämpelyxan gjordes en vit bläcka där veden blottades under barken och indikerade att trädet skulle fällas. Här fick man hålla blicken både mot trädens kronor, mot brösthöjd där storleken bedömdes och så runt omkring för att bedöma helheten. Törskata i toppen var allvarligt – de träden skulle bort. Ibland var det grova och ibland var det klena träd, som stämplades - allt för att åstadkomma ett vackert, jämnt och tillväxtkraftigt bestånd inför slutavverkningen om sådär 20 till 30 år.
 
Man använde svans och bågsåg och yxa. Här höggs kolved till kolmilor och allt kördes ut med häst. Precis som man alltid gjort. Termos och limpmackor och snus höll en vid liv. Hett som i Hades, när ryggen kröktes på risiga hyggen för att sätta ddt-indränkta plantor för att effektivt ta kål på skogsbrukets dåvarande fiende nummer 1, snytbaggen som gnagde ihjäl de stackars späda plantorna.
Det var först i slutet av 60-talet som fiende nummer 1 skulle visa sig vara svenska folket.
 
Och hur stolt var jag inte när jag lyckats ackordera till mig 1 krona/meter för dikesrensning av ett dike som doldes av en björkridå vid skogsvägen och som nästan inte behövde rensas, men ackordet gjordes upp i bilen för det regnade och skogvaktaren iddes inte gå ur och titta. Tittade gjorde han desto mer en vecka senare när jag berättade hur långt jag kommit under veckan – nästan en hel månadslön hade det blivit.
 
På hygget med den döda märkliga björkskogen i svartvitt stenlandskap, dött mot sommarens blå öde tjärn med ring av gul mossa. Där låg en älgko och sov en sommardag. Långt senare fick jag lära mig att björk inte var bra och att man ”fickade” den – högg små hål i barken och sprutade in hormoslyr så att en dog. Och på de regnvåta övergivna inägorna stod rödbruna rådjur och betade. En tid av framtidsoptimistisk lycka, lärdomar och naivitet.
Så mycket klokt och viktigt om skogsbruk som jag fick lära mig av en veckas eftertänksam vandring vid skogvaktarens sida, där i timmerskogen tror jag inte att jag fick under 4 års studier på Skogis.
 
Det var först långt senare jag på allvar förstod att något var fel och började formulera mina kritiska frågor. Frågor som fortfarande 50 år senare inte fått tillfredsställande svar – åtminstone inte av etablissemanget.  Fast redan 1965 anade jag förljugenheten när skogschefen Svante Fahlgren (en legendar) sade att Mörrums sulfatbruk inte luktade. Mina farföräldrar bodde i Mörrum så att han ljög kände man på lukten.
 
Kanske fanns det en tid då man kunde vara stolt över svenskt skogsbruk. Idag står landsbygdsminister Eskil Erlandsson, nationens företrädare och ansikte utåt och Skogsstyrelsens generaldirektör  Monika Stridsman, svenska folkets garant för en balans mellan skoglig produktion och miljö – sida vid sida på Miljöaktuellts svarta lista. Vad är det som har hänt? Skogsdirektörer i Holmen och SCA får krypa till korset och betala löner till halvkriminella underleverantörers arbetare. Tjyv och rackarspel - allt för att alla aktieägarna ska bli nöjda. Bör en lobbyist för det skogsindustriella komplexet tillåtas fortsätta som lantbruksminister ? Vad säger hans parti ? Kan ett så öppet cyniskt tillvaratagande av ett miljöskadligt särintresse som skogsindustrins behov av kolonial utplundring av Sveriges skogar som det Herr Erlandsson ådalagt i sin reaktion på DN-artiklarna om skogsskövlingen ,verkligen leda till några röster för Centerpartiet i nästa val ?
 
Den semantiskt intresserade kan naturligtvis här fråga sig:Vad i Helvete menas här med "center" ? Center av vad ? Pappersindustrin ? Skogsmaskinindustrin ? Avverkningsbolagens representationsjakter ?
Ska man behöva skämmas för att tala om att man är jägmästare?
Fast egentligen var det något om att jag blev rädd för älgar, som  jag skulle berätta.
 
Stora Morliden den 4 februari 2013                                                    Peter Lindgren

Agneta Blomqvist Hålet i marken

Gästskribent:Agneta Blomqvist.

Med generöst tillstånd av författarinnan publicerar Lars Gustafsson s Blog ett kapitel ur Agneta Blomqvists kommande flanörbok som kommer attt bära titeln ”Till Berlin”

På den stillsamma judiska begravningsplatsen alldeles invid U-Bahn Senefelderplatz kommer man en stund bort från det livliga gatulivet i denna nu så populära del av det gamla Östberlin med dess vintageaffärer, små hak, gallerier och caféer. Den äldsta gravstenen är från 1300-talet - de flesta av dem som ligger begravda här under höga stenar, där texten ofta knappt är läsbar, inte bara för att den är skriven på hebreiska utan även för att den är halvt utplånad av Tiden, dog långt innan Andra världskriget bröt ut. Men vem skall gå till deras gravar och hedra de döda – den generation som låg närmast till hands utplånades nästan under Förintelsen. En mäktig stod i glänsande svart sten har dock nyligen fått sin text förgylld igen, just denna judiska familj har tydligen efterlevande släktingar.

Då ser vi det. Hålet i marken. Omgivet av ett lågt rostigt järnstaket öppnar sig ett fyrkantigt hål på ungefär sjuttio centimeter i diameter. Vi böjer oss ner och tittar, vad är nu detta, så makabert, ligger det dödskallar där nere i mörkret? Vi upptäcker att det också på judiskt vis ligger små stenar runt hålet. Då ser vi den resta minnesstenen med texten som talar om att här gömde sig i slutet av 1944 några krigsmotståndare. De upptäcktes av SS, drogs fram och hängdes i träden. Överst på minnesstenen läser vi texten:

”Den Tot Anderer

 nicht zu wollen

das war ihr Tot”

(Att icke önska andras död blev deras död)

Djupt berörda av detta går vi tveksamt ut genom ingångsgrinden och förenar oss med de levande på gatan utanför begravningsplatsen.

Men vi blir inte av med de bilder vi ser inom oss: En hop triumferande SS-soldater drar fram dem som gömt sig i jorden, en efter en, någon tänder en cigarett, man hånskrattar, lägger en snara om halsen på sina motspänstiga offer och hissar dem högt upp i trädet ovanför.

En vän på 52:a våningen

Hans döda tyngde över honom. Det fanns en växande ensamhet kring denne geniale man. En snöig natt på Manhattan på väg mellan den italienska favoritrestaurangen och den vidsträckta etagevåningen började vi tala om en konstig teori hos den judiske mystikern Isak Luria. Luria trodde att de dödas själar ibland ansluter sig till de levandes,ungefär som passagerarna stiger på en buss.Denna bisarra teori fascinerade Jan Stenbeck.Den döde fadern,brodern och till sist den älskade mamman, skulle intensifiera vad som såg ut som en snabbt stigande ensamhet.

Det finns ingen anledning att racka ner på Per Fjellströms nyss avslutade serie av tre dokumentärprogram om Jan Stenbeck. Dokumentationen, inte minst på bildsidan,är mycket grundlig,framställningen av familjestriden och finansförvaltningsbolagets utveckling från traditionell svensk bruksindustri till ett modernt högteknologiskt mediaföretag som banade väg för mobiltelefonin i hela världen och som förde  det svenska televisionsmonopolet till dess logiska slutpunkt, är övertygande. 

Särskilt i det sista avsnittet blir bilden av Jan Stenbeck däremot  litet mera gåtfull än vad den skulle behöva vara.Fjellström har ändå inte riktigt förstått vem han har att göra med.Dokumentären accepterar rätt okritiskt en del cirkulerande myter .Dit hör den cirkulerande föreställningen att denne geniale finansman skulle ha varit hemfallen till något slags absurt matfrosseri.Jag måste ha intagit minst ett tjugotal middagar och luncher med denne man, på bra restauranger och i hemmiljö, och har aldrig sett spåren av något sådant. Han uppskattade gastronomi men där fanns absolut inget frosseri. Den allra sista tiden förändrades hans utseende och han började, utomordentligt sensibel som han var, att undvika fotografer. Vilket var något nytt. Det var med all sannolikhet fråga om den kroppssvullnad, den vätskeretention, som förekommer hos personer med ett svagt fungerande hjärta.Till myterna hörde också detta med flygningar mellan USA och Sverige med Concorden.Ett flygplan som naturligtvis aldrig angjorde Stockholm utan enbart London och Paris.Jan Stenbeck höll sig, till skillnad från mången annan mediamogul-  till exempel Dr Burda i München - inte med privat jet.Han var en ofta sedd gäst hos American Airlines på den tid bolaget tilllhandahöll utmärkta förbindelser mellan Stockholm och New York,liksom Chicago. JS föredrog, det vanliga flygandet. Där fanns ,som han själv sade,de oväntade och fruktbara mötena på flygplatserna och den fascinerande damen i kön.

             Dokumentären tycks ha haft ett besvär med att få ihop två bilder; den av den brutale kapitalisten och den omtänksamme och generöse vännen. Bilden av den brutale var naturligtvis delvis en myt som passade motståndarna,inte minst de svenska monopolanhängarna. Dels hade den att göra med en personalpolitik som inte uteslöt mycket snabba avskedanden och över huvud taget en mera intuitiv än handboksmässig ledarstil. Avskedandena var inte så svårförklarliga; Stenbeck och hans medhjälpare gav sig gång på gång stört över huvud in i affärsområden där det inte fanns några riktigt erfarna inom räckhåll. Vad skulle man göra när man insåg att man hade fått på sig en oerfaren trögskalle ?

             Var JS en särskilt brutal affärsman och företagsledare ?  Jag tror inte det. Men han talade mera öppet om en djungel där de flesta föredrar en igenknäppt och högtidlig tystnad. Jag uppfattade honom som en extrem intelligens, en av de största jag har haft förmånen att lära känna i mitt liv. En i grunden nästan farligt sensibel människa som härdats i möjligen litet för höga temperaturer. I sitt sommarprogram i radio berättade han väldigt uppriktigt om sina år som privatbankir på Wall Street med Mellanöstern som klientområde,om sina ingående erfarenheter av extrem girighet, grov korruption och ren ondska.

             Intelligensen : Han hade ett sätt att vända ut och in på frågorna som annars anses utmärkande för stora matematiker. Vänd på kvadratens funktion får du logaritmen, flytta triangeln från planet till en konkav yta och parallellaxiomet spricker. Låt Kinnevik köpa Fagersta och låt sedan detta nya dotterbolag överta moderbolaget och du kan åtminstone räkna med att revisorerna börjar klia sig i huvudet.

Hur kunde han bli så framgångsrik ? Det hade att göra med hans övertygelse att tekniken är så mycket starkare än politiken. Det går inte att förbjuda parabolantenner – som de ängsliga makarna Ingelstam ville – ljudfilmen tog för all framtid slut på stumfilmen. Och – hade han kanske sagt idag: inget presstöd i världen kan rädda de långsamma tidningarna i konkurrensen med de snabba och lättrörliga bloggarna. Det visade sig också när han plockade samman ett väsentligen vänsterintellektuellt svenskt gäng för att grunda tidskriften Moderna Tider.

 Tidskriften Moderna Tider var inget hugskott. Den blev ett viktigt inslag i den offentliga dialogen men speglade ett helt spektrum av åsikter och analyser.Med en upplevelse i centrum:en ny tid har brutit in.Företagarna var de nya nomaderna,gränserna sattes inte längre av politiker.

Stenbeck kunde föra ett intressant samtal på en fullständigt jämbördig nivå med sin samtids intellektuella. I Sverige likaväl som i USA. I samband med de inledande drabbningarna kring TV 3 och genombrottet i det svenska TV-monopolet frågade han mig en gång om jag  kunde skissera ett eller par kulturprogram för den nya kanalen.Det väckte en viss förundran när jag övertalade ett par förstklassiga filosofer från min korridor på University of Texas – platonöversättaren Paul Woodruff och Bob Solomon,existentialist och pionjär inom den moderna affärsetiken, att följa med på en tripp till finanskvarteren på Manhattan.På 52:a våningen nånstans vid femtionde gatan bland tickertapers och inramade fotografier från stora kontraktsavslut tänkte vi ut diskussionsprogrammet The Philosophers.

Kollegerna blev en smula konsternerade att se att jag hade vänner också i denna miljö  ,och samarbetet hade en viss positiv effekt på mina löneförhandlingar i  filosofiska institutionens budgetkommitté.Vi hann med hjälp av Betty Sue Flowers televisionserfarenhet spela in åtta olika program.Ett handlade om livets mening – finns den ? – och ett om döden – ja den finns. Jan var livligt engagerad i hela denna grupp. Han var den idealiska  filosofiska seminariedeltagaren;kvick,skarp,respektlös och rolig.

             Det fanns ett drag av ironiskt avstånd hos Jan Stenbeck. Han var en generös och totalt trofast vän. Han skilde noggrant mellan affärskontakter och vänner. Men det var svårt att undgå intrycket av ett slags fundamental ensamhet. Som växte. Praktiskt taget med framgången. Jag förebrår mig fortfarande att jag inte besökte honom de två sista åren. Den alltmer abstrakte man jag följde i tidningsrubrikerna blev allt svårare att förstå. Varför var det så viktigt att hämta hem Amerikas Cup, världens kanske förnämsta kappseglingstrofé ? Till sist krymper gåtorna till en enda som de alltid gör, vare sig vi talar om en varm korvgubbe i Norrköping eller en filmregissör på Fårö:

             Vad var det egentligen han ville  ?