Agneta Blomqvist Hålet i marken

Gästskribent:Agneta Blomqvist.

Med generöst tillstånd av författarinnan publicerar Lars Gustafsson s Blog ett kapitel ur Agneta Blomqvists kommande flanörbok som kommer attt bära titeln ”Till Berlin”

På den stillsamma judiska begravningsplatsen alldeles invid U-Bahn Senefelderplatz kommer man en stund bort från det livliga gatulivet i denna nu så populära del av det gamla Östberlin med dess vintageaffärer, små hak, gallerier och caféer. Den äldsta gravstenen är från 1300-talet - de flesta av dem som ligger begravda här under höga stenar, där texten ofta knappt är läsbar, inte bara för att den är skriven på hebreiska utan även för att den är halvt utplånad av Tiden, dog långt innan Andra världskriget bröt ut. Men vem skall gå till deras gravar och hedra de döda – den generation som låg närmast till hands utplånades nästan under Förintelsen. En mäktig stod i glänsande svart sten har dock nyligen fått sin text förgylld igen, just denna judiska familj har tydligen efterlevande släktingar.

Då ser vi det. Hålet i marken. Omgivet av ett lågt rostigt järnstaket öppnar sig ett fyrkantigt hål på ungefär sjuttio centimeter i diameter. Vi böjer oss ner och tittar, vad är nu detta, så makabert, ligger det dödskallar där nere i mörkret? Vi upptäcker att det också på judiskt vis ligger små stenar runt hålet. Då ser vi den resta minnesstenen med texten som talar om att här gömde sig i slutet av 1944 några krigsmotståndare. De upptäcktes av SS, drogs fram och hängdes i träden. Överst på minnesstenen läser vi texten:

”Den Tot Anderer

 nicht zu wollen

das war ihr Tot”

(Att icke önska andras död blev deras död)

Djupt berörda av detta går vi tveksamt ut genom ingångsgrinden och förenar oss med de levande på gatan utanför begravningsplatsen.

Men vi blir inte av med de bilder vi ser inom oss: En hop triumferande SS-soldater drar fram dem som gömt sig i jorden, en efter en, någon tänder en cigarett, man hånskrattar, lägger en snara om halsen på sina motspänstiga offer och hissar dem högt upp i trädet ovanför.

En vän på 52:a våningen

Hans döda tyngde över honom. Det fanns en växande ensamhet kring denne geniale man. En snöig natt på Manhattan på väg mellan den italienska favoritrestaurangen och den vidsträckta etagevåningen började vi tala om en konstig teori hos den judiske mystikern Isak Luria. Luria trodde att de dödas själar ibland ansluter sig till de levandes,ungefär som passagerarna stiger på en buss.Denna bisarra teori fascinerade Jan Stenbeck.Den döde fadern,brodern och till sist den älskade mamman, skulle intensifiera vad som såg ut som en snabbt stigande ensamhet.

Det finns ingen anledning att racka ner på Per Fjellströms nyss avslutade serie av tre dokumentärprogram om Jan Stenbeck. Dokumentationen, inte minst på bildsidan,är mycket grundlig,framställningen av familjestriden och finansförvaltningsbolagets utveckling från traditionell svensk bruksindustri till ett modernt högteknologiskt mediaföretag som banade väg för mobiltelefonin i hela världen och som förde  det svenska televisionsmonopolet till dess logiska slutpunkt, är övertygande. 

Särskilt i det sista avsnittet blir bilden av Jan Stenbeck däremot  litet mera gåtfull än vad den skulle behöva vara.Fjellström har ändå inte riktigt förstått vem han har att göra med.Dokumentären accepterar rätt okritiskt en del cirkulerande myter .Dit hör den cirkulerande föreställningen att denne geniale finansman skulle ha varit hemfallen till något slags absurt matfrosseri.Jag måste ha intagit minst ett tjugotal middagar och luncher med denne man, på bra restauranger och i hemmiljö, och har aldrig sett spåren av något sådant. Han uppskattade gastronomi men där fanns absolut inget frosseri. Den allra sista tiden förändrades hans utseende och han började, utomordentligt sensibel som han var, att undvika fotografer. Vilket var något nytt. Det var med all sannolikhet fråga om den kroppssvullnad, den vätskeretention, som förekommer hos personer med ett svagt fungerande hjärta.Till myterna hörde också detta med flygningar mellan USA och Sverige med Concorden.Ett flygplan som naturligtvis aldrig angjorde Stockholm utan enbart London och Paris.Jan Stenbeck höll sig, till skillnad från mången annan mediamogul-  till exempel Dr Burda i München - inte med privat jet.Han var en ofta sedd gäst hos American Airlines på den tid bolaget tilllhandahöll utmärkta förbindelser mellan Stockholm och New York,liksom Chicago. JS föredrog, det vanliga flygandet. Där fanns ,som han själv sade,de oväntade och fruktbara mötena på flygplatserna och den fascinerande damen i kön.

             Dokumentären tycks ha haft ett besvär med att få ihop två bilder; den av den brutale kapitalisten och den omtänksamme och generöse vännen. Bilden av den brutale var naturligtvis delvis en myt som passade motståndarna,inte minst de svenska monopolanhängarna. Dels hade den att göra med en personalpolitik som inte uteslöt mycket snabba avskedanden och över huvud taget en mera intuitiv än handboksmässig ledarstil. Avskedandena var inte så svårförklarliga; Stenbeck och hans medhjälpare gav sig gång på gång stört över huvud in i affärsområden där det inte fanns några riktigt erfarna inom räckhåll. Vad skulle man göra när man insåg att man hade fått på sig en oerfaren trögskalle ?

             Var JS en särskilt brutal affärsman och företagsledare ?  Jag tror inte det. Men han talade mera öppet om en djungel där de flesta föredrar en igenknäppt och högtidlig tystnad. Jag uppfattade honom som en extrem intelligens, en av de största jag har haft förmånen att lära känna i mitt liv. En i grunden nästan farligt sensibel människa som härdats i möjligen litet för höga temperaturer. I sitt sommarprogram i radio berättade han väldigt uppriktigt om sina år som privatbankir på Wall Street med Mellanöstern som klientområde,om sina ingående erfarenheter av extrem girighet, grov korruption och ren ondska.

             Intelligensen : Han hade ett sätt att vända ut och in på frågorna som annars anses utmärkande för stora matematiker. Vänd på kvadratens funktion får du logaritmen, flytta triangeln från planet till en konkav yta och parallellaxiomet spricker. Låt Kinnevik köpa Fagersta och låt sedan detta nya dotterbolag överta moderbolaget och du kan åtminstone räkna med att revisorerna börjar klia sig i huvudet.

Hur kunde han bli så framgångsrik ? Det hade att göra med hans övertygelse att tekniken är så mycket starkare än politiken. Det går inte att förbjuda parabolantenner – som de ängsliga makarna Ingelstam ville – ljudfilmen tog för all framtid slut på stumfilmen. Och – hade han kanske sagt idag: inget presstöd i världen kan rädda de långsamma tidningarna i konkurrensen med de snabba och lättrörliga bloggarna. Det visade sig också när han plockade samman ett väsentligen vänsterintellektuellt svenskt gäng för att grunda tidskriften Moderna Tider.

 Tidskriften Moderna Tider var inget hugskott. Den blev ett viktigt inslag i den offentliga dialogen men speglade ett helt spektrum av åsikter och analyser.Med en upplevelse i centrum:en ny tid har brutit in.Företagarna var de nya nomaderna,gränserna sattes inte längre av politiker.

Stenbeck kunde föra ett intressant samtal på en fullständigt jämbördig nivå med sin samtids intellektuella. I Sverige likaväl som i USA. I samband med de inledande drabbningarna kring TV 3 och genombrottet i det svenska TV-monopolet frågade han mig en gång om jag  kunde skissera ett eller par kulturprogram för den nya kanalen.Det väckte en viss förundran när jag övertalade ett par förstklassiga filosofer från min korridor på University of Texas – platonöversättaren Paul Woodruff och Bob Solomon,existentialist och pionjär inom den moderna affärsetiken, att följa med på en tripp till finanskvarteren på Manhattan.På 52:a våningen nånstans vid femtionde gatan bland tickertapers och inramade fotografier från stora kontraktsavslut tänkte vi ut diskussionsprogrammet The Philosophers.

Kollegerna blev en smula konsternerade att se att jag hade vänner också i denna miljö  ,och samarbetet hade en viss positiv effekt på mina löneförhandlingar i  filosofiska institutionens budgetkommitté.Vi hann med hjälp av Betty Sue Flowers televisionserfarenhet spela in åtta olika program.Ett handlade om livets mening – finns den ? – och ett om döden – ja den finns. Jan var livligt engagerad i hela denna grupp. Han var den idealiska  filosofiska seminariedeltagaren;kvick,skarp,respektlös och rolig.

             Det fanns ett drag av ironiskt avstånd hos Jan Stenbeck. Han var en generös och totalt trofast vän. Han skilde noggrant mellan affärskontakter och vänner. Men det var svårt att undgå intrycket av ett slags fundamental ensamhet. Som växte. Praktiskt taget med framgången. Jag förebrår mig fortfarande att jag inte besökte honom de två sista åren. Den alltmer abstrakte man jag följde i tidningsrubrikerna blev allt svårare att förstå. Varför var det så viktigt att hämta hem Amerikas Cup, världens kanske förnämsta kappseglingstrofé ? Till sist krymper gåtorna till en enda som de alltid gör, vare sig vi talar om en varm korvgubbe i Norrköping eller en filmregissör på Fårö:

             Vad var det egentligen han ville  ?

Den stora illusionen.Filosofi i fickformat 3

             

      Den allt snabbare globaliseringen av världshandeln  med  allt djupare ekonomiska beroenden och förpliktelser mellan nationerna har redan eller kommer mycket snart att göra krig mellan stormakter totalt meningslösa. Föreställningen att en nation skulle ha något att vinna på att överta kontrollen över ett annat lands territorium är irrationell. Och tyder på en primitiv brist på förståelse för ekonomiska realiteter. Därför håller framtida storkrig på att bli en alltmera osannolik utveckling. Så skrev en engelsk samhällsfilosof 1909.

        Norman Angells bok ”the Great Illusion” utkom första gången 1909 och senare i alltmer utvidgade upplagor det var kanske den utvidgade av 1913 som pacifisten Albert Einstein   läste.Teserna om militarismens och nationalismens irrationalitet och det internationella livets utveckling till en snabbt sammanväxande enhet väckte mycket stor uppmärksamhet och boken översattes till ett otal språk.Till och med militära facktidskrifter hyllade boken som det första totalt osentimentala argumentet för pacifismen.Angells teser ,inte bara de moraliska utan framförallt de ekonomiska, hade för 1910-talets läsare något djupt övertygande över sig:

      ”(…) det antas därför att en nations relativa välstånd i stort sett bestäms av dess politiska makt  och att eftersom nationer är tvävlande enheter fördelen i sista hand går till den som har den överlägsna militära makten..”  

      Dessa teser lästes med övertygelse och diskuterades med stort intresse år 1913. Året därpå kom av begripliga skäl ingen ny upplaga.Men i Financial Times  skrev  Guy de Jonquières i sin sista Asienkolumn 29.3.2007,  a propos Kinas och USA:s ömsesidiga ekonomiska beroende:

      ”man kan bara hoppas att ekonomisk logik fortsätter att råda och att Asien inte skall lida samma öde som Norman Angells förutsägelse år 1913 att de europeiska länderna hade blivit alltför intimt ekonomiskt sammanflätade för att någonsin mera våga krig mot varandra”

      Angell mottog Alfred Nobels fredspris år 1933. Egentligen hade han ju hela tiden rätt.Som den kloke möjligen har insett är det inte alltid vad som hjälper.

Våldsfantasier.

 

       Lars Gustafsson Före ovädret.Olja på marinplywood.2012      

  Det var ett seminarium någonstans i Westfalen,ett tyskt land känt för sin fred år 1648 och sina utmärkta skinkor.Båda finns  kvar. I en pratstund med nestorn bland tyska förläggare,Michael Krüger från München,  till vars ära vi var där, kom vi på något sätt in på en av den moderna bokmarknadens stora gåtor; kriminalromanens,och då inte minst den enfaldiga svenska kriminalromanens enorma framgångar i Tyskland.

                                 I detta land Tyskland,tillät jag mig påpeka, har de mest omfattade morden i modern tid ägt rum,ett industrialiserat dödande av judar,romer,dissidenter,som möjligen kan jämföras med de mörkaste perioderna i stalinismens historia men annars knappast med något annat.Hur kan det komma sig att man känner ett behov av att läsa om hur osannolika svenska kriminalkommissarier tar sig an osannolika mordhistorier från Österlen eller Fjällbacka skärgård,som regel berättade på en torftigt inställsam prosa som inte har något med den verkliga ordkonsten att göra ? ter sig inte dessa historier en smula triviala mot den nermörka historiska bakgrunden. ”Kanske just därför”, sade dr Krüger.

                                 Vi var naturligtvis båda, medan vi stod där och pratade,rätt medvetna om att dess,litterärt rätt tvivelaktiga prestationer av Mankell,Läckberg och allt vad de heter,i hög grad bidrar eller bidrog till mycket annat i Hansers förlag, Hanns Grössells tolkningar av  Tranströmer och förnämliga essäer i Hansers Gula serie.

                                 Men det är naturligtvis inte alls självklart att avancerade våldsfantasier – det är ju det som det är frågan om – legitimerade genom skröpliga men effektiva kriminalkommissariers framgångar och mysiga landskap och herrgårdar – skall fylla en så stor del av offentligheten. ”Julens mord” tror jag det utlovades i någon  TV-bilaga häromåret. ”Julens mord” – är det verkligen hemtrevligt ?

                                 Den enda andra fantasivärld som har liknande omfattning är spornografien med sina olika artificiella paradi..Den har andra distributionskanaler och – intressant nog – inget riktigt behov av mysighet.

                                 Ur en mera objektiv synpunkt borde ju detta att fantisera om ligga med någon knappast kräva ursäkter, halva biologin gå ju ut på att hitta någon att ligga med - medan fantasin om att mer eller mindre raffinerat utsläcka liv aldrig kan vara oproblematisk.Men det är ju det kriminalromanen handlar om.Mord och tortyr legitimerade av rättvisans triumf i sista kapitlet.Varför behöver romanläsare och TV-tittare detta ? Är det verkligen med den fumlige men framgångsrike kommissarien eller med den grymme mördaren som läsaren i grunden identifierar sig ?

                                 Salig Ingemar Hedenius brukade säga att kriminalromanen – till skillnad från den pornografiska skildringen – är den kanske enda verkligt omoraliska litteratur som existerar.

Ty den tar inte döden på allvar.

                                

Gissningar och knep

 

             

                 Den bisarra och totalt överdrivna roll som så kallade opinionsundersökningar spelar på tidningarnas nyhetssidor – och förmodligen också i politiken – irriterar mig.

                                 Låt oss anta att vi har en enliters glasbehållare som innehåller blå och vita glaskulor, alla i samma storlek.Av det allmänna färgintryck vi får när vi håller upp den mot ljuset dominerar de blå.Men hur stora är egentligen proportionerna ? Det finns ett säkert sätt att avgöra detta och det är att räkna – och möjligen också kontrollräkna – alla kulorna.

                                 Om vi är för lata för det: hur många kulor måste vi ta ut och räkna för att delmängden skall återspegla helheten ? Och hur mycket behöver vi skaka om för att veta att stickprovet är väl uppblandat med helheten ? Om detta finns en omfångsrik litteratur som går ända tillbaka till de stora matematikerna i renässansens Pisa,Cardano och efterföljarna. Det finns flera solar än stolar i universum,men en lokal iakttagare kan lätt få det motsatta intrycket.

                                 Vad politiker, ledarskribenter ,PR-konsulter och inte minst allmänheten hela tiden måste påminnas om är att det är sannolikheter vi talar om.Med andra ord – rationellt baserade gissningar och inget annat.

                                 I ett system som inte är en sluten glasburk,till exempel den politiska verkligheten, blir alla slutsatser från delen till helheten så mycket mer problematiska.

Vid mycket stora tal - så som de förekommer i fysikens värld - är situationen mycket olik den i begränsade stickpov från begränsade populationer.Om vi sätter tekannan på den heta spisen tenderar vattnet att koka upp. Den nedsänkta termometern ger tydliga besked om det. Vi har att göra med ett labilt system med miljarder beståndsdelar. Här börjar sannolikheten bli något att ta på allvar .

                                 Men dålig matematik  - till exempel att presentera slumpartade differenser som meningsfulla - är sämre än ingen matematik alls.Om folkpartiet i två med tre veckors mellanrum företagna opinionsmätningar uppvisar en skillnad på + 0,2 procent – vad bevisar det ?

                                 Att två  opinionsmätningar har företagits.Ingenting annat.En politik som stirrar sig blind på opinionsmätningar som hönan på kritstrecket har egentligen ingenting alls att säga oss. Den är som speglarna i en hotellhiss;de tjatar till leda om sitt anförtrodda innehåll och inget mer.Att skapa opinioner är betydligt intressantare än att låtsas mäta dem.

Snusförnuft

  

Objet Trouvée :Old Giant's Heart.National Museum of Natural History.Stockholm.

 

               Det starkaste argumentet mot bruket av läppsnus är inte det medicinska som vi lugnt kan lämna därhän. Allting, inklusive kranvatten är farligt.Det senare på grund av dess blyhalt.Om vi får tro dem som gärna vill sälja flaskvatten.Utan det erotiska.Läppsnus förhindrar eller försvårar kyssar.Finns det någon anledning för en nikotinfri  svensk centrallyriker och filosof att därutöver intressera sig för snusfrågor ?

               Men naturligtvis.

               I hög grad. Ty EU-kommissionens allt tydligare,allt oförskämdare, maktspråk i frågan om hur det svenska snuset skall se ut och vart det skall få exporteras är en central demokratifråga.Det talas nu till och med om ett hotbrev till svenska regeringen från överkommissionären ,Herr Barossi.Tidigare har det ju figurerat en mycket smutsig korruptionsskandal,ett alltför oblygt försök från en kommissionär att ta ordentligt betalt för sin medverkan till ett exporttillstånd.Över huvud taget frågar sig ju den skeptiske i vilken mån den internationella cigarettindustrin – med sin mycket farligare produkt – ligger bakom kampanjerna om snusets oerhörda farlighet.

               Det är dock inte ens detta argument som är avgörande. Inte heller den intressanta statsfilosofiska frågan om en organisation som är oförmögen att bedriva en konsekvent klimatpolitik inför fyragradershotet bör lägga sig i hur medlemsländernas konsumenter smaksätter sitt snus.

               Nej. Avgörande är något annat: Nu är det tid  att klargöra för Herr Barosso att han ingenting annat är än en betald tjänare.Vår handelsminister,som han uppenbart tror sig ha rätt att nonchalera har till skillnad från honom legitimitet.Hon innehar sin ställning i kraft av ett demokratiskt val och en lagenligt genomförd regeringsbildning.

               Här blir en spricka i väven – eller om ni så vill i muren – synlig. Vem ger Herr Barroso hans legitimitet ?

 "Den ekonomiska tunnelsynen är desto obegripligare eftersom fackfolket tycks vara helt ense i diagnosen av den nuvarande krisens djupare orsaker.Den europeiska unionen har inte kompetenserna till att harmonisera de nationella ekonomier som i sin olika konkurrenskraft driver ifrån varandra."

Jürgen Habermaas´ klargörande analys i ”Zur Verfassung Europas”  från 2011 blir här till

- får vi säga:hudnära – realitet.Om Europeiska Unionen skall ha skuggan av en legitimitet i den oroliga tid som förestår oss under detta decennium måste dess parlamentariska  ställning reformeras i grunden.Annars kan den snabbt reduceras till en penningslukande institution av rent ceremoniellt betydelse och utan varje verklig betydelse för den historiska utvecklingen.

Förenta Nationeras totala hjälplöshet,inför folkmord som den syriske härsklarens eller inför klimatfrågan är ett skrämmande exempel.

               

Agneta Blomqvist Jonas Thente sprider julstämning

-->

Gästskribent idag Agneta Blomqvist

Vem är vem i svensk litteratur, Herr Gustafssons familjebok, Fru Blomqvists matbok, Alles was mann Braucht, Das Lächeln der Mittsommernacht. Work in progress:Till Berlin.

Är det inte pinsamt att DN med sina intellektuella traditioner anser sig behöva Jonas Thentes  (jag gillar annars mannen) lättköpta och populistiska raljerier med Jesusgestalten? Dessutom blir läsningen av ”Jag och min far. Ett julevangelium i 24 delar” allt tråkigare och tråkigare ju närmre läsaren kommer den 24:de december. Och tråkighet borde vara en dödssynd. Idén håller helt enkelt inte, även om tanken att analysera Jesus förhållande till sin far är rätt kul. Far- och son-genren är ju aktuell just nu med många intressanta resultat.

Visst bör man ha rätt att häda, Lars Vilks blev utsatt för mordhot av fanatiska islamister, vilket är mycket allvarligt, men hans avsikt med sin rondellhund var enbart att provocera. Voltaire skrev sin pjäs Mahomet för att komma till rätta med fanatism i största allmänhet. Han hade en intellektuell substans, vilket inte Vilks hade, ej heller Thente. Ingemar Hedenius och Herbert Tingsten skrev kristendomsfientligt och kyrkofientligt i DN, men utan den populism och slapphet som kommer till uttryck hos Thente. De blev inte utsatta för mordhot och Thente kommer heller inte att utsättas. Han riskerar ingenting, han vill bara ha skrattarna på sin sida. Får han ens det? Nu väntar världen bara på något riktigt skojigt om hinduismens tanke på återfödsel. Andra tips finns.

När jag läser vad Thente den 13 december skriver om Johannesevangeliet med raderna ”Jag är världens ljus”, det gåtfullaste och mest fascinerande av de fyra evangelierna, kan jag nästan förstå den känsla som kan besjäla den muslim som nås av ryktet om i elden kastade Koranen.

Om man har ambitionen att på ett tolerant sätt förstå andra kulturer är det kanske inte orimligt att också något försöka förstå den egna?

Jag är inte någon kristen, däremot entusiastisk konsument, men måste faktiskt ställa frågan: Det måste väl ändå finnas något med den religion som inspirerar Bach till Juloratoriet, Händel till Messias, Leonardi da Vinci till nattvarden, Michelangelo till Pieta och arkitekterna till de stora katedralerna?

En stilla undran, varför inte ett pip från kyrkan? Finns ingen intellektuell humanist där längre som vill gå i något slags svaromål? Nathan Söderblom, var är du? Det kunde väl bli en livlig debatt! Anser man sig inte ha något att säga? Det vore i så fall än mer pinsamt.