Gissningar och knep

 

             

                 Den bisarra och totalt överdrivna roll som så kallade opinionsundersökningar spelar på tidningarnas nyhetssidor – och förmodligen också i politiken – irriterar mig.

                                 Låt oss anta att vi har en enliters glasbehållare som innehåller blå och vita glaskulor, alla i samma storlek.Av det allmänna färgintryck vi får när vi håller upp den mot ljuset dominerar de blå.Men hur stora är egentligen proportionerna ? Det finns ett säkert sätt att avgöra detta och det är att räkna – och möjligen också kontrollräkna – alla kulorna.

                                 Om vi är för lata för det: hur många kulor måste vi ta ut och räkna för att delmängden skall återspegla helheten ? Och hur mycket behöver vi skaka om för att veta att stickprovet är väl uppblandat med helheten ? Om detta finns en omfångsrik litteratur som går ända tillbaka till de stora matematikerna i renässansens Pisa,Cardano och efterföljarna. Det finns flera solar än stolar i universum,men en lokal iakttagare kan lätt få det motsatta intrycket.

                                 Vad politiker, ledarskribenter ,PR-konsulter och inte minst allmänheten hela tiden måste påminnas om är att det är sannolikheter vi talar om.Med andra ord – rationellt baserade gissningar och inget annat.

                                 I ett system som inte är en sluten glasburk,till exempel den politiska verkligheten, blir alla slutsatser från delen till helheten så mycket mer problematiska.

Vid mycket stora tal - så som de förekommer i fysikens värld - är situationen mycket olik den i begränsade stickpov från begränsade populationer.Om vi sätter tekannan på den heta spisen tenderar vattnet att koka upp. Den nedsänkta termometern ger tydliga besked om det. Vi har att göra med ett labilt system med miljarder beståndsdelar. Här börjar sannolikheten bli något att ta på allvar .

                                 Men dålig matematik  - till exempel att presentera slumpartade differenser som meningsfulla - är sämre än ingen matematik alls.Om folkpartiet i två med tre veckors mellanrum företagna opinionsmätningar uppvisar en skillnad på + 0,2 procent – vad bevisar det ?

                                 Att två  opinionsmätningar har företagits.Ingenting annat.En politik som stirrar sig blind på opinionsmätningar som hönan på kritstrecket har egentligen ingenting alls att säga oss. Den är som speglarna i en hotellhiss;de tjatar till leda om sitt anförtrodda innehåll och inget mer.Att skapa opinioner är betydligt intressantare än att låtsas mäta dem.

Snusförnuft

  

Objet Trouvée :Old Giant's Heart.National Museum of Natural History.Stockholm.

 

               Det starkaste argumentet mot bruket av läppsnus är inte det medicinska som vi lugnt kan lämna därhän. Allting, inklusive kranvatten är farligt.Det senare på grund av dess blyhalt.Om vi får tro dem som gärna vill sälja flaskvatten.Utan det erotiska.Läppsnus förhindrar eller försvårar kyssar.Finns det någon anledning för en nikotinfri  svensk centrallyriker och filosof att därutöver intressera sig för snusfrågor ?

               Men naturligtvis.

               I hög grad. Ty EU-kommissionens allt tydligare,allt oförskämdare, maktspråk i frågan om hur det svenska snuset skall se ut och vart det skall få exporteras är en central demokratifråga.Det talas nu till och med om ett hotbrev till svenska regeringen från överkommissionären ,Herr Barossi.Tidigare har det ju figurerat en mycket smutsig korruptionsskandal,ett alltför oblygt försök från en kommissionär att ta ordentligt betalt för sin medverkan till ett exporttillstånd.Över huvud taget frågar sig ju den skeptiske i vilken mån den internationella cigarettindustrin – med sin mycket farligare produkt – ligger bakom kampanjerna om snusets oerhörda farlighet.

               Det är dock inte ens detta argument som är avgörande. Inte heller den intressanta statsfilosofiska frågan om en organisation som är oförmögen att bedriva en konsekvent klimatpolitik inför fyragradershotet bör lägga sig i hur medlemsländernas konsumenter smaksätter sitt snus.

               Nej. Avgörande är något annat: Nu är det tid  att klargöra för Herr Barosso att han ingenting annat är än en betald tjänare.Vår handelsminister,som han uppenbart tror sig ha rätt att nonchalera har till skillnad från honom legitimitet.Hon innehar sin ställning i kraft av ett demokratiskt val och en lagenligt genomförd regeringsbildning.

               Här blir en spricka i väven – eller om ni så vill i muren – synlig. Vem ger Herr Barroso hans legitimitet ?

 "Den ekonomiska tunnelsynen är desto obegripligare eftersom fackfolket tycks vara helt ense i diagnosen av den nuvarande krisens djupare orsaker.Den europeiska unionen har inte kompetenserna till att harmonisera de nationella ekonomier som i sin olika konkurrenskraft driver ifrån varandra."

Jürgen Habermaas´ klargörande analys i ”Zur Verfassung Europas”  från 2011 blir här till

- får vi säga:hudnära – realitet.Om Europeiska Unionen skall ha skuggan av en legitimitet i den oroliga tid som förestår oss under detta decennium måste dess parlamentariska  ställning reformeras i grunden.Annars kan den snabbt reduceras till en penningslukande institution av rent ceremoniellt betydelse och utan varje verklig betydelse för den historiska utvecklingen.

Förenta Nationeras totala hjälplöshet,inför folkmord som den syriske härsklarens eller inför klimatfrågan är ett skrämmande exempel.

               

Agneta Blomqvist Jonas Thente sprider julstämning

-->

Gästskribent idag Agneta Blomqvist

Vem är vem i svensk litteratur, Herr Gustafssons familjebok, Fru Blomqvists matbok, Alles was mann Braucht, Das Lächeln der Mittsommernacht. Work in progress:Till Berlin.

Är det inte pinsamt att DN med sina intellektuella traditioner anser sig behöva Jonas Thentes  (jag gillar annars mannen) lättköpta och populistiska raljerier med Jesusgestalten? Dessutom blir läsningen av ”Jag och min far. Ett julevangelium i 24 delar” allt tråkigare och tråkigare ju närmre läsaren kommer den 24:de december. Och tråkighet borde vara en dödssynd. Idén håller helt enkelt inte, även om tanken att analysera Jesus förhållande till sin far är rätt kul. Far- och son-genren är ju aktuell just nu med många intressanta resultat.

Visst bör man ha rätt att häda, Lars Vilks blev utsatt för mordhot av fanatiska islamister, vilket är mycket allvarligt, men hans avsikt med sin rondellhund var enbart att provocera. Voltaire skrev sin pjäs Mahomet för att komma till rätta med fanatism i största allmänhet. Han hade en intellektuell substans, vilket inte Vilks hade, ej heller Thente. Ingemar Hedenius och Herbert Tingsten skrev kristendomsfientligt och kyrkofientligt i DN, men utan den populism och slapphet som kommer till uttryck hos Thente. De blev inte utsatta för mordhot och Thente kommer heller inte att utsättas. Han riskerar ingenting, han vill bara ha skrattarna på sin sida. Får han ens det? Nu väntar världen bara på något riktigt skojigt om hinduismens tanke på återfödsel. Andra tips finns.

När jag läser vad Thente den 13 december skriver om Johannesevangeliet med raderna ”Jag är världens ljus”, det gåtfullaste och mest fascinerande av de fyra evangelierna, kan jag nästan förstå den känsla som kan besjäla den muslim som nås av ryktet om i elden kastade Koranen.

Om man har ambitionen att på ett tolerant sätt förstå andra kulturer är det kanske inte orimligt att också något försöka förstå den egna?

Jag är inte någon kristen, däremot entusiastisk konsument, men måste faktiskt ställa frågan: Det måste väl ändå finnas något med den religion som inspirerar Bach till Juloratoriet, Händel till Messias, Leonardi da Vinci till nattvarden, Michelangelo till Pieta och arkitekterna till de stora katedralerna?

En stilla undran, varför inte ett pip från kyrkan? Finns ingen intellektuell humanist där längre som vill gå i något slags svaromål? Nathan Söderblom, var är du? Det kunde väl bli en livlig debatt! Anser man sig inte ha något att säga? Det vore i så fall än mer pinsamt.

SEASON´S GREETINGS

Warm Greetings from a cold country.

Vykort från Ramnäs

  

Ramnäs stationssamhälle sett från norr

Ingen vet vilket år det är

Kanske är det ett år som aldrig har funnits

Landsvägen genom stationssamhället

från norr till söder har följande innehåll:

Uno Hedlunds Cykelreparationer

där man också kan få låna telefon

Posten med olycklig dam som

naturligtvis inte försiktigt ångar upp

stationsinspektorens kärleksbrev

och läser dem med milda vemodiga ögon

Povinsialläkaren inbunden och grubblande

över de medeltida pesternas gåtor

i sitt vita palats däruppe på höjden

Konsum där de gula bussarna vänder

och där även fotogen finns att köpa

viktigt för filosofiska studier

Det är därför Fichte och Hegel fortfarande

har en svag lukt av lampfotogen

Järnvägsstationen med Clark Gable som stins

( ”i det här yrket, skall jag säga er,

står man ständigt med ena benet på Långholmen”)

Och den underbara telegrafen av mässing:

Tåg ut

Apoteket har senare brunnit

damen där var sur. Att komma dit

och behöva något var en förolämpning

som hon aldrig förlät. Egentligen.

Därpå en bro över Kilbäcken

en bro som inte mycket betydde

Salholms Lifvsmedel,det privata alternativet,

där fläsket i skåpet alltid var grönt

och ostarna svettades som torvgrävarna

som grävde på Mossen därute i öster

I Handlare Salholms täta och yviga skägg

satt alltid, medan han betjänade

de egentligen fåtaliga, kunderna,

en brinnande cigarrcigarett av märket Tärnan

Dock tog han aldrig eld

Här slutade Ramnäs stationssamhälle

Om Kyrkbyn berättar vi en annan gång.

Tio år kvar

Vi har, med avdrag för mindre sannolikhetsvariationer,tio år kvar, säger Hans-Joachim Schellnhuber . Matematikern och fysikern, Professor  Schellnhuber är inte vem som helst. Han är, kunde man säga – Mister 2 Degrees. Det vill säga en av de forskare som  inför FN:s klimatmöten i Kyoto,Köpenhamn och nu inom kort i Qatar,stadfäste målet för varje framtida klimatöverenskommelse :en medeltemperaturhöjning på mer än två grader får det inte bli.

           Ungefär samma dag som författaren till dessa rader  fick tillfälle diskutera de filosofiska – d.v.s. etiska – aspekterna med Potsdaminstitutets grundare vid ett till sista stol utsålt evenemang i Deutsches Theater i Berlin,kom världsbanken med en ny jobspost:om ingenting görs – och i praktiken har hittills Kyoto och Köpenhamn inte åstadkommit mycket mer än tom retorik – står vi inför en direkt hotfull situation.

           Ett badkar som strax kommer att rinna över. Eller  en pistol med sex kammare och en skarp patron i en av dem, i rysk roulett riktad mot spelarnas tinning ? Vilken bild skall vi göra oss av dilemmat ?

           Både och - säger Potsdaminstitutets grundare. En okontrollerad temperaturhöjning till fyragradersnivån kan framkalla helt överraskande effekter – i stånd att göra betydligt större delar av planeten obeboeliga – än de som redan är det.

           Institutet som är en del av det som numera kallas Forschungspark Albert Einstein, är inhyst i en fascinerande historisk miljö. Här grundades världens första astrofysikaliska observatorium år 1874,det första ställe där den  nya vetenskapen spektografi gjorde det möjligt att undersöka ,inte bara stjärnornas avstånd och lägen,utan också deras fysikaliska och kemiska egenskaper.Här i en skog av mäktiga refraktorkupoler ,finns än idag det instrument där den interstellära materien uptäcktes.I källaren till det som numera kallas Michelson Building,utförde den polskfödde fysikern  Albert Michelson det interferensexperiment som slutgiltigt bevisade att ljushastigheten är oberoende av rörelseriktningen.Den sinnrika apparaten, interferometern,ett fantasieggande mästerstycke av speglar,prismer,mässingstuber och optik finns att beskåda i källaren. Det är första steget,taget år 1881, på den väg som ledde till relativitetsteorin.

           En brant trappa upp finns det arbetsrum där Albert Einstein några politskt oroliga tjugotalsår var en motvillig direktör och på väggen hänger inramad Karl Schwarzschilds eleganta lösning av den allmänna relativitetsteorins ekvationer. Då var det redan 1916 och de flesta potsdamare hade annat att oroa sig för.. Schwarzschield var en legendarisk,men alltför tidigt bortgången direkt.r

           Nu är det inte de oerhörda distanserna i rum och tid  som är i centrum av uppmärksamheten här uppe på kullen.De stora refraktorerna – de som inte bortfördes av de ryska ockupanterna i slutet av fyrtiotalet är dock delvis igång när höstdimmorna från traktens alla sjöar lättar.

           De 300 medarbetarna i PIK som nu tillsammans med en jättelik underjordisk computer arbetar med detta: att varna för det värsta,är inte bara fysiker.Att klimatproblemet,som ju i sista hand är en fråga om de levandes ansvar inför de ännu inte födda, också är en social,en politisk och kanske framförallt en etisk, fråga har inte undgått forskarna i Potsdam. Här skapar  professor Jobst Heitzig spelteoretiska modeller för möjliga koalitioner och allianser,som ligger en bra bit framför de gamla vanliga; Fångarnas Dilemma och allt vad de heter,dessa spel där kortsiktig vinst kan bli långsiktig förlust.

           - Systemteori är intressant,säger jag.Mycket intressant för den som har gåvan.

 Men hur skall det nu gå med dessa påkostade FN-konferenser som alltid slutar i fiasko och tom retorik ? Skall Qatar bli som Kyoto och Köpenhamn.

           _ Det beror, säger forskarna i Potsdam, på hur länge värdländerna till dessa konferenser tänker fortsätta att kräva consensus. I stället för det enda realistiska: majoritetsbeslut. Som dock kräver en delvis annan syn på de hundratals deltagande  nationernas  suveränitet. Tio år kvar.Tio år kvar till de stora livsmedelskriserna,de stora folkvandringarna,de nya krigen. Erfarenheterna från sjuttio års fredsmäklande i Mellersta Östern är ju inte direkt uppmuntrande.

           - Dock.Det kalla kriget kom till ett lyckligt slut.Det blev ingen kärnvapenkatastrof. men det var knappast FN:s förtjänst.

           Vad bevisar det ?

          

          

             Det finns ett grundläggande problem i all diktkonst från Odyssén till Paul Andersson.Och längre än så. Dikten måste göras uthållig mot sin egen längd.Detta problem,som tilltar ju längre dikten är,kan hanteras med olika arkitektoniska principer, det som vi vanligen kallar versformer. Rim och alliterationer,från Rökstenen till de nyaste sonettdiktarna ,återkommande hela rader som i  komplicerade system som sestinen och villanellen bildar ett slags rotationsgrupper, fasthåller tiden och organiserar därigenom diktupplevelsen. Det hot som alla dessa anordningar är till för att avvärja är kaos,upplevelsen av en snabbt förbiflytande ström där läsaren eller lyssnaren inte längre riktigt kan orientera sig. Riktningar går förlorade, viktigt och oviktigt får samma tyngd: vi får något som liknar den alltid lika kaotiska ström som är vårt eget medvetande. ”Inre monolog” är litteraturvetarnas namn .

             ”Kaos är granne med Gud” är en rad från Stagnelius som måste ha betytt mycket för Lars Norén.Och efter den principen har han också skrivit sin nya bok ”Filosofins natt” (Bonniers). Jag vet inte om det är nödvändigt att kalla denna text en dikt.Lars Norén låter sig säkert inte låsa in i någon poetik.Det har han ofta visat.Kanske är det synd.Kanske skulle han finna att där är något att vinna.

”Filosofins natt”  är mycket vacker,mycket formlös,mycket imponerande som språklig prestation med sin långa aldrig avslutade meditation kring föräldrarna och deras frånvaro,dödens oundviklighet och den hela tiden återkommande känsla som Ekelöf en gång uttryckte så bra med den magiska formeln ” I verklighet är du ingen”. Ur detta kaos dyker det upp sällsamma, ofta skrämmande personakter:

             ”…alla dessa

             ting som vi har gjort hemlösa,vad är det vi  har   gjort hemlöst,krafter och kreatur av en

             naturlig värld. Hennes mor har inte lämnat

             lägenheten på sju år,sedan hon började skolan.

             Hon är inte hemma så ofta,bara vid de tillfällen när

             hon längtar efter att ta ett långt bad i det lilla

             badrummet utan ventilationsfläkt,(…) ”

            

Lars Norén intresserar sig för hur människorna har det –.Det är naturligtvis det som har gjort honom till en av vår tids intressantaste dramatiker.Men det är inte bara ett intresse för sociala villkor,och öden utanför huvudstråken som gör honom så intressant.Han tar på sig vad han ser omkring sig.Detaljen med ventilationsfläkten är typisk.Här finns och har funnits ett slags sinnlig överkänslighet – som inte sällan balanserar på äcklets gräns – som jag känner igen redan från hans tidiga lyrik.

             I den långa dödsmeditation, nästan i en svensk tradition från stormaktstidens poesi, som ”Filosofins natt” utgör, dyker det här och var upp detaljer,fragment av en hisnande dyster skönhet:

             ”(…) Det är ju absurt att tro det, en fjäril i

             december, ett litet ljus i det större ljuset, som

             en liten obetydlig smärta bara i den riktigt stora smärtan,den har inte heller något namn,det är

             en oförtröttlig vandrare till oupplysta      platser,skosnöret

             till den högra skon har gått sönder (…)

             Jag måste erkänna att denna märkliga text gör mig litet ställd, - jag har ingen riktig verktygslåda för den - men jag är glad att Lars Norén har skapat den. Det enda den egentligen påminner mig om, är de förtvivlans dokument som inleder Gunnar Ekelöfs författarskap i ”Sent på jorden” I den svenska samtidslitteraturen måste något sådant också finnas.

Svar till kommentatorer:Jag har aldrig begripit hur man svarar på kommentarer till min blog så jag gör det i denna form:

Tack för två älskvärda synpunkter.

1.Det är fullständigt oförutsägbart vilken grad man får på sina texter.Jag beklagar om den här Norénartikeln blev delvis oläslig på grund av idiotisk typografi.Här inunder gör jag ett nytt försök.

2.Jag menade nog "måste få finnas".Men skulle som alla andra vara glad om litet mera av Noréns sort funnes på en svensk parnass som i något slags desperation håller på att förväxla kvantitet med kvalitet. lg