MALMJAKTENS HEMLIGHET

                      
Flera nyblivna ägare och läsare av min roman "Mannen på den blå cykeln" har frågat mig litet grann om den typ av malmjakt,"Malmchasen" den högriggade tvåmastare som var i trafik på Strömsholms kanal ända in på trettio

talet och av vilken ett exemplar i romanen hamnar i det oändliga djupet i Åmänningens djuphål, Bo Gryta.Salig Björn Nilsson skänkte som votivgåva till Väster Våla Kyrka en vacker modell gjort av någon mästare i Stockholm,vars namn jag tyvärr har glömt.Men så  ser den ut i sitt kyrkfönster. 

Mannen vid masten,ett slags Odysseus,centralfigur i min roman är på Einar Gustafssons fotografi från 1924 en autentisk kanalskepppare ombord på sin chas.

 

 

 

Sediment.Ett lysande miljöreportage

Jag föreställer mig att Elfriede Jelinek , i vars knepiga dramer sjöarna i Vorarlberg och annorstädes,alltid är förpestade och stinkande kemikalieträsk, skulle kunna hämta  inspiration till ytterligare några skräckdramer ur ett mycket anmärkningsvärt miljöreportage av Trygve Bång.Boken, ”Modersuggan och det osynliga lort-Sverige” ( Frivolt 2012 ) Boken,som är försedd med ett lärorikt förord av limnologiprofessorn Sven Björk,är något av det ruskigaste jag har läst på rätt länge.

                Den handlar om hur en pappersmasseindustri , Böksholm, ägd av i tur och ordning två ägarkonsortier,under 79 år tilläts att i all stillhet och utan minsta påföljder,förpesta ett helt småländskt sjösystem.Det handlar om Mörrumsån  hela vägen från intaget av rent vatten i Örken och hela sjökedjan ner till Östersjön.

                Böksholm,Klippankoncernen,Södra Skogsägarna – alla fortsatte de att deponera enorma mängder som bildade djupa sediment. Fiske, sjösystem och framförallt vattentäkter förgiftades i decennier med de giftiga avfallsprodukterna från pappersmasseproduktion. När till sist den internationella konjunkturen gjorde fortsatt verksamhet olönsam, sprängdes hela den centrala delen av böksholmfabriken,efterlämnande ruiner där inte bara sulfitkokarnas rester utan också enorma mängder av asbest hamnar i rasmassorna,diskret gömda bakom taggtrådar och inträdesförbud.

                Detta handlar om ansvarslöst ägande i storormat.Men det är också en historia om kommuner och länsstyrelser som tillåter en delvis irreparabel naturförstörelse till förmån för illa uppfattade samhällsintressen i form av snabba cash som jag berättade om i min expressenartikel den 10.8.

                Sverige har ,liksom Ryssland ,ytterst stränga miljölagar.Och liksom i ryska federationen beivras inte miljöbrott.Länsstyrelsen i Växjö satte under nittiotalet in många arbetstimmar på att ”kartlägga” miljöförstörelsen i Mörrumsåns vattensystem.Men,som Trygve Bång påpekar i sin mycket välskrivna bok;man gjorde absolut ingenting åt den.Intrycket av diskreta överenskommelser mellan skål och vägg är inte helt möjligt att avvisa.

                En av bokens många lysande anekdoter är den om de trettioaborrarna. Eftersom aborrar anses stationära till sina vanor ville man fånga några stycken uppströms den nedlagda sulfitfabriken och några nedströms för att jämföra deras hälsotillstånd.Gott och väl; när länsstyrelsens expertuppbåd skall ta sig an den nersmutsade Drevsjön finner de att det tyvärr inte går att ro en eka där.Medelvattenståndet på en halv meter har minskat under det segelbara.Vad gör man ?

                Enkelt,min käre Watson,man öppnar dammluckorna från den som ren betraktade sjön Örken,uppströms.Och se,strax går det inte bara att ro utan också att fånga förträffliga aborrar i den stackars förtalade Örken.Inget fel på den sjön,inte !

                Denna historia skulle vara underbart komisk om den inte vore tragisk.

                  Bångs briljanta reportage visar än en gång hur brådskande det är att Sverige får en ny,aktiv,verklighetsorienterad,gärna militant miljörörelse.Inte en som förlorar sig i lika orealistiska som rituella symbolförslag om förödande bensinskattehöjningar och ekonomiskt omöjliggjord flygtrafik, utan en som tar sig ner till markytan med dess koloniala skogsskövlingar och till industriella avstjälpningsplatser förvandlade sjöar. Det är här den behövs.

From My Workshop X:Final Call

From my Workshop X:

Final Call  

Imploded old barn, in the proximity of Långsjön,

Northern Bohuslän, southwestern Sweden.

One of the first – and most cited –  ready-mades was Marcel Duchamps Fontaine – a peace from a public urinoir ,brought out of its context,rotated 90 degrees and presented as a work of art 1917.It was preceded by the same artist’s bottledryer of 1914. The invention was followed by a great number of works in the same genre by some of the best artists of the twenties, among them Man Ray and Picasso. Actually,Duchamp’s work opened for an entire new line in the visual arts. Among more recent contributions are by such  artists as Josef Buys and Carl-Fredrik Reuterswärd. The terms ”Readymade” and ”Objet trouvée” are often used as synonyms, which is  the case in this presentation  .However,many artists, e.g. Nina Weitzner, make a distinction between natural objects (objets trouvées) and artifacts,which, taken out of their original context or use ,and brought into another ,take on a completely new significance,(ready-mades).To us,the distinction seems less important.The gist of the process is the fact that an existing object,given a new interpretation is taken out of a context and brought into another. An analogue,is a written sentence,taken out of its original text and brought into another.The operation is able to constitute a new carrier of meaning as effectively as the writing of a new sentence.

             We are dealing with a phenomenon at the very infinitely narrow edge of the semiosis ,the process where a something is enabled to cognitively substitute for something else.

”The moon” is different from the moon. The first is a string of signs and the second is a celestial body.They have absolutely nothing in common,but the referential relationship and nobody should be able to confuse them.

             The signifier could get much closer to the signified; think of a series of numbers 1,2,3,…refering to another part of the number continuum, say 4,5,6…Let s get still closer ! Lets consider a  case of cryptation,where 1,2,3..stands for 1,2,3…Not a very useful device but no doubt a case of cryptation,the zero case.By cryptation we might normally mean an operation where a structure,an ordered something is made to represent another structure.But can a structure encrypt itself ?

             An idea for a detective story would be a situation where some object or person of very great significance is hidden from those who pursue it by being placed in the most open,the possibly most accessible space.A trick which actually seems to have been used during house searches in totalitarian police states.

             In my book ”Gegen Null.Eine Mathemathische phantasie” (Sezession Verlag. 

Zürich und Berlin 2011) I  introduced the idea of a room – e.g. in a museal palace – which  represents itself.It seems that the very act of making the room into a representation of itself  - physically marked e.g. by putting up a rope which divides the museal space from the onlooker´s space – seems to turn the room into another room.

             My object Final Call is present in my workshop only as a (slightly processed) photography. So,in what sense could I claim it as mine ?  ? I  could not, and have no, wish to  bring it from its place.The legal and physical obstacles ,not to speak about the economic ones, would be considerable. The only support for such an inherent claim to include it in the From My Workshop series - just as if it were an object of my own production exposed in my workshop -  seems to be that I have performed the act of committing  the imploded barn in Bohuslän to portray itself. A performative act in the sense of the late J.L.Austin.[1]

             So in this work of art,the last to be described in my net anthology ”From my Workshop” the signified fills the signifyer to the outer rim,and there is nothing in the signified which could be completed.

---

[1] Actually the  present writer and later Richard Wollheim have, independently one of the other, suggested the expansion of Austin’s speach-act model to artistic and poetic acts.See e.g. Lars Gustafsson ”Om analysen av diktade satser” in ”Utopier och andra essäer om ”dikt” och ”liv” .Stockholm 1969. (In German by Carl Hanser 1970 under the title ”Utopien”.)

Mannen på den blå cykeln.Ett läsprov.

Den 17 September utkommer min roman "Mannen på den blå cykeln" hos Atlantis.Här ett läsprov för svenska läsare,tyskt kommer litet senare.Vi börjar från början:

Om cyklisters erfarenheter
i en tidigare generation
Situationen är inte alls bra.
Den är tvärtom på gränsen till det ohållbara. En man trampar
mödosamt fram på en blå cykel av märket Svalan, tillverkad hos Nymans Verkstäder
i Uppsala , och försedd med solida men skäligen blankslitna ballongdäck. Han
cyklar på knastrande grus. På pakethållaren har han en väska ,ordentlig fastsurrad
med många varv av sliten läderrem. Ty här fraktas värdefulla ting. Över
boskapstrampade och tomma fält. I en vind nere från Mälaren som bara ökar och
kan bli till storm långt före natten. Troligen är det redan för sent att hinna till
Kolbäck och hinna kvällståget tillbaka till stan. Som i detta fallet är Västerås.
Denna årstid har landskapet förlorat alla sina charmfulla egenskaper. Till
och med dofterna är andra. Där man ännu i augusti hade nyslaget hö, asparnas
speciella litet bittra doft där de står och dallrar nervöst intill stränderna med sina
känsliga, nej överkänsliga löv, doften av landsvägsgrus. Också grus har sina dofter
,som kan växla ganska mycket. Nyss doftade detta landskap av en bortdragande
sommar. I förskingring och förfall, men ändå med ett minne av sommar.
Nu är alltsammans så mycket naknare. Och uppriktigare. Här finns
ingen nåd. Från åkrarna stiger vittring utav utspridd gödsel och kopiss från de stora
godsens ladugårdar. Från ekdungarna den syrliga doften av ruttnande löv. Från
Mälaren som inte riktigt syns men anas ifrån den slingrande grusvägen helt nya
dofter; ruttnande säv, spillolja från en utanför Alö-Lindö kantrad gammal kanalbåt,
ångaren Färna III. Som på Strömsholms kanal efterträdde den så olyckligt förlista
Färna I. Och som nu knappast tycks vara i bättre skick än I:an,som enligt uppgift
skall ligga på botten av Åmänningens mest outforskade djuphål – Bo Gryta. Trean
har helt enkelt legat därute vid varvet och rostat sönder. Kanske var
ägarförhållandena oklara .Eller kanske det fanns en ägare, men en som inte brydde
sig.Han har sett den andra gånger .Den ligger på sidan.Man kan tänka sig aborre
och mört simmande kring i vad som en gång var kaptenens hytt och manskapets
skans.
Och nu, när vinden ligger in över land från den stora öppna fjärden
känns en lukt av gammal härsknande maskinolja, kanske diesel från tanken och
lukten av ruttnande tågvirke Kan verkligen dieselolja härskna ? Kan hampa ruttna ?
Det finns så många frågor man kan ställa sig.
Och mannen på cykeln ställer dem. Detta landskap passar perfekt till hans
sinnestillstånd. Han är inte sällan melankolisk. Men just idag är det särskilt svårt.
Något hände på morgonen som egentligen berövade honom lusten att komma
tillbaka. Man har sagt honom ,rent ut ,att han är en skäligen oduglig människa.
Oduglig både till det ena och det andra. Oduglig till det mesta.
Och cyklande mellan dessa tomma fält där inte ens en kvarglömd traktor
påminner om att där nyss fanns boskap och människor, kan man börja uppfatta
världen som en skäligen poänglös histora.
Han har ett svagt minne av att det måste ha funnits en tid när han såg världen
annorlunda.
För sent för att cykla med alltför mycket på pakethållarn genom
höstkvällens mörker och regn.Det är den förbaskade demonstrationsväskan till
hushållsmaskinen Electrolux Assistent som tynger och gör cykeln instabil.Här
hjälper inte ballongdäck. Ej heller extra förstärkningar där bak. Fan vet förresten
vad det kan finnas som hjälper.
Det förflutna är en dröm. Västerås Hamn. Tidig höstmorgon 1953.
Länge, hela långa vägen in i oktober, hade han brukat ta vägen genom hamnen
på sin tungt lastade cykel , till järnvägen och rälsbussen som skulle ta honom ut till de
trakter där han möjligen skulle ha en chans. Att kränga en hushållsapparat eller två.
De var rätt tröga att sälja de här bestarna, trögare än vad man kanske hade väntat sig,
däruppe i Stockholm. Det var inte så mycket för att det gick en smula snabbare när
man bodde på Frankegatan och kunde ta Djuphamnsvägen, utan därför att det är så
mycket vackrare än den tråkiga Stora Gatan. Så länge båtarna ligger i.
Nu ,den här morgonen kändes det egentligen alldeles för sent.Men likafullt
hade han tagit den vägen.De flesta båtarna var ännu uppe.Men ångbåtarna fanns där
förstås.Och en och annan segelskuta från Kanalen.
Men det kan vara så mycket vackrare, en morgon i tidig september, när det
börjar flyta afallande löv i vattnet.Det är så tidigt att allt ännu vilar.Vi talar om
småbåtshamnen, Gamla Hamnen,inte den där stora Nya med alla kolhögarna och
allt järnet från norr som skall skeppas ut. Inte den som kallas Djuphamnen. Nej, vi
talar om den stillsamma Gamla Hamnen, med en och annan sillskuta från den
avlägsna västkusten,mest populär den där från Klädesholmarna.Till den brukade det
bli långa köer av sillköpare under det som kallas kristidsåren.Var och en med sin egen
kanna av emaljerad plåt eller sin mjölkhämtare att ta hem de feta sillarna med.Den
hamn där de vita gamla mälarbåtarna går till Mariefred och det avlägsna
Stockholm,och där alla småbåtarna vilar ,kyska som konfIrenender, under sina vita
och grå kapell av gammaldags smärtingväv över spännbågar som skulle hålla regnet
ute.
Mycket länge,en bra bit in i oktober brukade Arne ta cykelvägen genom hamnen till
järnvägen.Nu är det sedan en tid inte lika roligt.
Men det börjar redan glesna vid pirarna.Det är höst. Sen höst.Det flyter inte
längre löv på vattnet.
En av mälarbåtarna har tydligen redan fyr i pannan fast det bara är sex eller
möjligen sju på morgon. En vit rök stiger högtidligt ur skorstenen. Är det verkligen
möjligt att båten skall avgå så tidigt på morgonen så här långt framme i oktober ?
Och i så fall vart ? Är det verkligen rimligt att någon tar båten till Stockholm i
Oktober nu när det finns bekväma elektriskt dragna snälltåg. Och det allra nyaste
:expresståget Mälardalen med sina bekväma röda,strömlinjeformade vagnar står till
förfogande för den som nu nödvändigt vill resa till Stockholm.
Eller är det bara kocken som är uppe så tidigt för att få ordning på
ångbåtsbiffarna som skall serveras nånstans därute på Björkfjärden eller kanske i det
smala gattet nedanför den majestätikt höga branten vid Kungshatt ? Ångbåtsbiffar
som kommer att serveras i den ekboaserade förstaklassalongen tillsammans med stekt
potatis, pilsner från Gamla Bryggeriet och O P Andersson.Ingenting annat går riktigt
för sig.
Men vem i Herrans Namn har tid att resa med ångbåt till Mariefred, Strängnäs
och Stockholm den här tiden på året? Det är ju faktiskt inte så förtvivlat långt kvar
tills att Ångbåtsbolaget ställer in,isarna lägger sig och skridskoseglare, ynglingar från
Högre Allmänna Läroverket på heldagsutflykt strömmar ut ,inte olika september
månads oroliga kajflockar över de stora vita ännu snöfria isarna,,hundratals
skiljetecken över en vit sida, skiljetecken som inte vet vad de skall skilja - ut över de
stora,ännu snöfria fjärdarna.
Det är inte så länge sedan ångbåtsbiffar var en dröm om det förflutna Ja - det
är 1953 och världen är fri,det vill säga den här delen av världen. Inte så långt borta
på andra sidan Östersjön råder något som närmast kan beskrivas som en nyss
glödhet,nu bara långsamt avsvalnande helveteskrets av folkförflyttningar och
förödmjukelser av en art som människorna här har svårt att föreställa sig. Någon gång
drar en brandlukt in över Östersjön. Något brinner, men man vet inte vad. Skogar ?
Byggnader ? Eller ?
Det är inte så länge sedan Mälarens vita ångbåtar under passagerarnas jubel
återinförde ångbåtsbiffen på menyn.För bara ett par år sedan var den ett minne från
ett förlorat paradis som brukade kallas Förkrigstiden.
För inte så länge sen var ångbåtsbiffar en dröm ur det förflutna .Men det var -
noga taget - ångbåtarna också.De förbrukade litet för mycket av den dyrbara
kolen.Och varför skall människorna njuta av livet,ljuset över fjärdarna och
sommarens milda vindar i en ond tid ?
Ersättningen eller som det hette - surrogatet - var rödbetsbiff . Rödbetor, stekta
i något slags mycket tvivelaktigt , fett , som lätt gjorde intryck av att komma från
smörjgropen i någon av de ytterst fåtaliga överlevande bilverkstäderna.
Kort sagt,1953 är vad man kallar efterkrigstid.
Det är egentligen en konstig tid. Naturligtvis kan man fråga sig:är inte varje tid en
efterkrigstid ? Om - vilket Gud förbjude - den inte är en förkrigstid.Så mycket elände
har gått fram över världen och så många människor har , - om de ännu lever - haft
det så mycket svårare än den man i fyrtioårsåldern på en egendomligt tungt nerlastad
blå cykel med hårt nerlastade ballongdäck cyklar förbi småbåtshamnen.Han har
bråttom,ådrorna i hans panna är spända,han vill med både cykel och stora väskan
därbak med den gula rälsbussen 7.40 för att ta sig till Kolbäck.Och sen ut i den
lövskogsrika mälarbygden.Där dock de flesta av löven redan har fallit.Över
boskapstrampade och tomma fält.
 

I makuleringsmaskinens käftar

                

                                            Bokförläggare Eva Bonnier,en hederskvinna i likhet med sin far Gerard Bonnier,som var en hedersman,har alltså beslutat sig och förlaget att dra in hela upplagan av Herman Lindqvists memoarbok ”Mitt i allt”. Skälet , - som alla intresserade väl känner till vid det här laget - är att boken utpekar Karl-Gustaf Hildebrand,en stillsam äldre lärd som jag minns från Carolinas  trappa i femtiotalets Uppsala, som en av anstiftarna av den så kallade Bollhuseden,ett reaktionärt och klart antisemitiskt beslut att hålla flyende tyska medicinare utanför det svenska universitetet från det onda trettitalet.

                Så var det inte.Hildebrand var bevisligen en av de få som motsatte sig den skamliga resolutionen,det var inte hans studentförening utan Kåren i dess helhet som hade sammankallat mötet och det finns inget vettigt skäl att vanära denne melankoliker och stillsamt existentialistiske poet:

                ”- Ingen säger det.

                bara de fränt uppriktiga kajorna

                far utan väg eller sångröst

                i moln omkring tornet  och knarrar sin eviga liksång:

                Vi vet det,vi vet det,vi vet det.

                Alldeles meningslöst.

                Ingenting.Ingenstans.Aldrig.”

 (Uppsala)

               

                Om detta bör det nu vara färdigtjatat.Men vad jag tänker på efter att ha tillbragt en el av min ungdom i Branschen är vad ett sådant hedrande beslut som det Eva Bonier har fattat,egentligen innebär. Det låter så lätt och elegant ;”dra in upplagan”. Som att slänga en computerfil i papperskorgen.Jag kan visualisera de många lastpallar med plastpaketerade jättepaket av bundna böcker – många ton i realiteten - som nu skall matas in i de alltuggande makuleringsmaskinerna och föras tilllbaka till papperspulp.Och kanske till ett nytt försök ? Som omslagspapper ? Hur usel en bok än må vara ,har makuleringsmaskinens obeveklighet något hemskt över sig.

                Sven-Olov Karlsson, författare till två förstklassiga glesbygdsromaner ,medarbetare på denna sida,fann att det hade uppstått en rest på hans roman ”Amerikahuset” och tog hem alltsammans.Det visade sig vara ett par prydligt paketerade ton,som nu räddats från dödens käftar.Sven-Olov som bland annat är bonde och alltså van att hantera mycket tunga föremål .t.ex. de moderna halmbalarna,vek inte undan där andra skulle ha sprungit sin väg.Han tog fram gaffeltrucken och spred boken i alla traktens speceriaffärer där man fortfarande finner den diskret placerad på disken. Fråga nästa gång ni besöker Västerfärnebo Livs !

              

Snabba Cash

   En ledarskribent i Dagens Nyheter anser (10.8.) att det är ytterst olämpligt när utrikesminister Carl Bildt kallar Vitrysslands skurkaktige diktator Alexander Lukasjenko för ”en buse”. En annan ledarskribent i samma tidning, nämligen Herbert Tingsten, satte en gång den odödliga rubriken ”Tyranniet ber om förståelse” över en artikel om Sovjetunionen. Idén att det vitryska folket på något sätt skulle gagnas av att deras tyrann stryks medhårs av demokratiska ledare för tanken tillbaka till den trettiotalets förnedring när förståelsen för Hitler smög sig ända in svenska bokrecensioner. DN skulle nog göra klokt i att läsa om Herbert Tingsten. Hans ledare finns i en utmärkt utgåva av Per Ahlmark.

                Detta har att göra med de alltid aktuella frågorna om maktens legitimitet. Vitrysslands diktator Lukasjenko kan knappast göra anspråk på att representera den vitryska nationen.Han är ett provisorium.Immanuel Kants tanke att rättsstater inte för krig med varandra är  en av de moraliska grundbultarna för europeisk Unionen. Senast energiskt framförd av Jürgen Habermaas som argumenterar mycket övertygande för att den inte kommer att överleva utan ett direktare medborgarinflytande-

   Men Kants princip, oundgänglig i demokratisk rättslära,går att tillämpa också på andra områden.En ny tysk antologi  som handlar om överlevandets konst – tagen i allra vidaste mening – har övertygat mig om att ett realistiskt bevarande av den på sikt livsviktiga naturmiljön  har ett demokratiskt rättssamhälle som grundläggande förutsättning.Och där demokratins grundbultar inte finns,finns heller inga förutsättningar för ett långsiktigt,effektivt,miljöarbete.

   Katharina Narbutovič och Susanne Stemmler har ställt samman en fascinerande antologi av författare  med erfarenhet av diktaturernas miljökris,huvudsakligen nuvarande och tidigare gäster hos Berliner Künstlerprogram.”Über Lebenskunst.Utopien nach der Krise” (Suhrkamp). Berlins berömda konstnärsprogram har under åren hyst många dissidenter, litterära och andra flyktingar, från världens diktaturer och tyrannier. I antologin finner vi en monumental uppsats om överlevandets konst i den långa kinesiska historien av Liao Yiwu,årets fredspristagare i Frankfurtermässan, Michail Schiskin rapporterar från Ryssland och ett tjugotal  andra från den ena diktaturstaten mer hårresande än den föregående.Rapporterna är skrämmande:iranska oljeraffinaderier som gör luften obrukbar i miljonstäder,skräckupplevelser av industriell natuförgiftning  från Kina,där hela sjöar och vattendrag hotas till själva sin existens. I Ryska Federationen,med dess alltmera utpräglade drag av oligarkisk polisstat ,är det inte bara sällsynta djurarter som dör ut i allt snabbare tempo; själva arten människa är om man tror tillgänglig statistik ,på utdöende.En huvudorsak är uppenbart ,om man får tro Schiskin,och han verkar trovärdig,en omfattande alkoholism,typisk för människor som totalt saknar framtidshopp. Den en gång inrättade miljardärklassen är ute efter snabba cash. Den lämnar den normale medborgaren utan hopp.Principen är fånglägrets;den muskelstarkaste belägger den bekvämaste britsen.

                Alla dessa mer eller mindre totalitära regimer, från slaktaren i Damaskus till Putin med sina demonstrationsförbud och mordintriger har en sak gemensam:de är provisorier.De kan se imponerande ut med sina robotliknande poliskompanier och sina stridsvagnar,men de är provisorier likafullt.De saknar det väsentliga;rättsstatens  logiska  sammanhang.De styrs som Kant uttrycker det: av godtycke.

    En av de första Tangkejsarna beskrev sig själv och sitt hov som en jämförelsevis mycket liten båt som seglar på folkets massor som på ett hav. Men oförsiktig hantering leder till att den båten mycket lätt kan kantra och slänga sina passagerare över bord.

                I samhällen där inte lagen är större än de tillfälliga härskarna blir förhållandet till naturen och dess resurser helt präglade av det som Jens Lapidus så träffande har karakteriserat i sin boktitel ”Snabba cash”. Eller som den iranske dissidenten Amir Hassan Cheheltan uttrycker det i antologin:”I medvetande om provisoriet plundrar de den nationell förmögnheten.” Det gäller kort sagt att passa på att ta för sig innan nästa klan,militärjunta eller gangstergäng tar över.

                Även i rättsligt baserade demokratier kan man se avlägset liknande symptom .Vad är den koloniala utplundringen av Sveriges skogsresurser  - i stället för ett rationellt gallringsbruk som kostar mera tid och är det enda i längden lönsamma – annat än en tillämpning av principen snabba cash ? Och vad är lantbruksministerns högljudda instämmande i naturplundringen annat än miljöpolitisk korruption ?

                Det är inget tvivel om att den svenska demokratin börjar uppvisa alarmerande symptom.  Den gångna sommaren har gett groteska tecken till  vad som ser ut som en begynnande moralisk härdsmälta i statsförvaltningen. Den bisarra och ur samhällsintresset  perspektiv totalt onyttiga utvecklingsmyndigheten, med dess mindre nogräknade generaldirektör, är bara ett exempel. Ett skogsverk som inte tillämpar skogslagen och vars tjänstemän står i jävsförhållande till det industriella komplex de har i uppgift att kontrollera ,är inget bra utgångsläge för den verkliga miljörörelse som nu är oundviklig om ansvaret inför kommande generationer skall tas på allvar som moralisk plikt.Och det är den.

En allt snabbare vidgande förtroendeklyfta mellan normala medborgare och en politisk elit där den moraliska härdsmältan nu har gått så långt att man är i stånd att inrätta ämbetsverk som förefaller ha sin egen lyxkonsumtion till väsentligt ändamål är en utveckling som kan få oanade följder.Det nya,otillfredsställande kontrollerade myndighetsfrälset  är också ett hot mot varje sammanhängande miljöpolitik. Vi behöver en miljöröelse.Och gärna en som som ägnar sig åt verkligheten.

                Dock är det en skillnad mellan demokratin Sverige och låt oss säga diktaturen Iran,och den är avgörande: Sverige har en fri press som har visat sig i stånd att ta itu med de groteska försummelser som kontrollmyndigheterna negligerar.Och vi har möjligheten att i ett riksdagsval gallra ordentligt bland dem som har fingrarna i syltburken. Gamle Kant var nog inte så dum i alla fall, fast han aldrig kom utanför Königsberg.

                Men det har ju heller ingen påstått.

  

  

Exit Lars Ardelius

Lars Ardelius,P O Enquist och P C Jersild last of April 2012

                Lars Ardelius har gått bort.Dödsbudet var kanske inte alldeles oväntat – hans hälsa var inte den allra bästa de sista åren.Vilket inte hindrade honom att utveckla en för en åttioåring förbluffande aktivitet. Han besökte oss, fru Blomqvist och mig ,i Berlin hösten 2010, förhandlade med tyska förläggare, charmerade den vackra Tanja Ruziscka från Secession Verlag,berättade om nya roman- och teaterprojekt och fortsatte envist med sina djupt originella och numera mycket eftersökta träskulturer.Uppträdde,kort sagt,som en cirka trettioårig författare som ännu inte riktigt har känslan av att livet har börjat.

                Dock skall man inte missta sig; Lars Ardelius var en utomordentligt erfaren författare.När jag först träffade honom – på en debutantträff på Biskops Arnö,var han ännu aktiv psykolog.Bakom sig hade han bland annat en tid som jungman på olika lastfartyg;jag har bara haft två vänner i mitt liv som har vetat hur det är att klättra ner i den ännu inte avsvalnade jättelika cylindern till en lastfartygsdiesel med sotskrapa och ficklampa,och inte gripas av panik.Hans resor var vidsträckta – Nya Zeeland var ett område dit han flera gånger återvände.

                - Har du gjort några uppfinningar ? var en typisk fråga från Lars Ardelius.Han såg sig lika mycket som uppfinnare som författare.En typisk invention var en spegel i aktern som skulle göra det möjligt att hålla kursen i en roddbåt utan att oavbrutet behöva vrida på skuldrorna.Han hade det tekniska handlaget som gjorde det möjligt för honom.Han byggde med egna händer minst två små men fullt användbara teatrar,en på det gotländska sommarstället och en på Säms Herrgård i Bohuslän.

                Romanerna sträcker sig från mycket experimentella ansatser till en snarast balzacartad naturalism.Den prisbelönade ”Kronprinsarna” är kanske den som den oerfarne bör börja med. I hans produktion sätter jag också den självbiografiska svitens första bok ”Barnsben” särskilt högt. Till de verkligt intressanta senare verken hör den bok , ”Slutet” ,han skrev om döden – på en gång det trivialaste och det mest överväldigande av fakta – tillsammans med vännen och författarkollegan P C Jersild.