Mannen på den blå cykeln.Ett läsprov.

Den 17 September utkommer min roman "Mannen på den blå cykeln" hos Atlantis.Här ett läsprov för svenska läsare,tyskt kommer litet senare.Vi börjar från början:

Om cyklisters erfarenheter
i en tidigare generation
Situationen är inte alls bra.
Den är tvärtom på gränsen till det ohållbara. En man trampar
mödosamt fram på en blå cykel av märket Svalan, tillverkad hos Nymans Verkstäder
i Uppsala , och försedd med solida men skäligen blankslitna ballongdäck. Han
cyklar på knastrande grus. På pakethållaren har han en väska ,ordentlig fastsurrad
med många varv av sliten läderrem. Ty här fraktas värdefulla ting. Över
boskapstrampade och tomma fält. I en vind nere från Mälaren som bara ökar och
kan bli till storm långt före natten. Troligen är det redan för sent att hinna till
Kolbäck och hinna kvällståget tillbaka till stan. Som i detta fallet är Västerås.
Denna årstid har landskapet förlorat alla sina charmfulla egenskaper. Till
och med dofterna är andra. Där man ännu i augusti hade nyslaget hö, asparnas
speciella litet bittra doft där de står och dallrar nervöst intill stränderna med sina
känsliga, nej överkänsliga löv, doften av landsvägsgrus. Också grus har sina dofter
,som kan växla ganska mycket. Nyss doftade detta landskap av en bortdragande
sommar. I förskingring och förfall, men ändå med ett minne av sommar.
Nu är alltsammans så mycket naknare. Och uppriktigare. Här finns
ingen nåd. Från åkrarna stiger vittring utav utspridd gödsel och kopiss från de stora
godsens ladugårdar. Från ekdungarna den syrliga doften av ruttnande löv. Från
Mälaren som inte riktigt syns men anas ifrån den slingrande grusvägen helt nya
dofter; ruttnande säv, spillolja från en utanför Alö-Lindö kantrad gammal kanalbåt,
ångaren Färna III. Som på Strömsholms kanal efterträdde den så olyckligt förlista
Färna I. Och som nu knappast tycks vara i bättre skick än I:an,som enligt uppgift
skall ligga på botten av Åmänningens mest outforskade djuphål – Bo Gryta. Trean
har helt enkelt legat därute vid varvet och rostat sönder. Kanske var
ägarförhållandena oklara .Eller kanske det fanns en ägare, men en som inte brydde
sig.Han har sett den andra gånger .Den ligger på sidan.Man kan tänka sig aborre
och mört simmande kring i vad som en gång var kaptenens hytt och manskapets
skans.
Och nu, när vinden ligger in över land från den stora öppna fjärden
känns en lukt av gammal härsknande maskinolja, kanske diesel från tanken och
lukten av ruttnande tågvirke Kan verkligen dieselolja härskna ? Kan hampa ruttna ?
Det finns så många frågor man kan ställa sig.
Och mannen på cykeln ställer dem. Detta landskap passar perfekt till hans
sinnestillstånd. Han är inte sällan melankolisk. Men just idag är det särskilt svårt.
Något hände på morgonen som egentligen berövade honom lusten att komma
tillbaka. Man har sagt honom ,rent ut ,att han är en skäligen oduglig människa.
Oduglig både till det ena och det andra. Oduglig till det mesta.
Och cyklande mellan dessa tomma fält där inte ens en kvarglömd traktor
påminner om att där nyss fanns boskap och människor, kan man börja uppfatta
världen som en skäligen poänglös histora.
Han har ett svagt minne av att det måste ha funnits en tid när han såg världen
annorlunda.
För sent för att cykla med alltför mycket på pakethållarn genom
höstkvällens mörker och regn.Det är den förbaskade demonstrationsväskan till
hushållsmaskinen Electrolux Assistent som tynger och gör cykeln instabil.Här
hjälper inte ballongdäck. Ej heller extra förstärkningar där bak. Fan vet förresten
vad det kan finnas som hjälper.
Det förflutna är en dröm. Västerås Hamn. Tidig höstmorgon 1953.
Länge, hela långa vägen in i oktober, hade han brukat ta vägen genom hamnen
på sin tungt lastade cykel , till järnvägen och rälsbussen som skulle ta honom ut till de
trakter där han möjligen skulle ha en chans. Att kränga en hushållsapparat eller två.
De var rätt tröga att sälja de här bestarna, trögare än vad man kanske hade väntat sig,
däruppe i Stockholm. Det var inte så mycket för att det gick en smula snabbare när
man bodde på Frankegatan och kunde ta Djuphamnsvägen, utan därför att det är så
mycket vackrare än den tråkiga Stora Gatan. Så länge båtarna ligger i.
Nu ,den här morgonen kändes det egentligen alldeles för sent.Men likafullt
hade han tagit den vägen.De flesta båtarna var ännu uppe.Men ångbåtarna fanns där
förstås.Och en och annan segelskuta från Kanalen.
Men det kan vara så mycket vackrare, en morgon i tidig september, när det
börjar flyta afallande löv i vattnet.Det är så tidigt att allt ännu vilar.Vi talar om
småbåtshamnen, Gamla Hamnen,inte den där stora Nya med alla kolhögarna och
allt järnet från norr som skall skeppas ut. Inte den som kallas Djuphamnen. Nej, vi
talar om den stillsamma Gamla Hamnen, med en och annan sillskuta från den
avlägsna västkusten,mest populär den där från Klädesholmarna.Till den brukade det
bli långa köer av sillköpare under det som kallas kristidsåren.Var och en med sin egen
kanna av emaljerad plåt eller sin mjölkhämtare att ta hem de feta sillarna med.Den
hamn där de vita gamla mälarbåtarna går till Mariefred och det avlägsna
Stockholm,och där alla småbåtarna vilar ,kyska som konfIrenender, under sina vita
och grå kapell av gammaldags smärtingväv över spännbågar som skulle hålla regnet
ute.
Mycket länge,en bra bit in i oktober brukade Arne ta cykelvägen genom hamnen till
järnvägen.Nu är det sedan en tid inte lika roligt.
Men det börjar redan glesna vid pirarna.Det är höst. Sen höst.Det flyter inte
längre löv på vattnet.
En av mälarbåtarna har tydligen redan fyr i pannan fast det bara är sex eller
möjligen sju på morgon. En vit rök stiger högtidligt ur skorstenen. Är det verkligen
möjligt att båten skall avgå så tidigt på morgonen så här långt framme i oktober ?
Och i så fall vart ? Är det verkligen rimligt att någon tar båten till Stockholm i
Oktober nu när det finns bekväma elektriskt dragna snälltåg. Och det allra nyaste
:expresståget Mälardalen med sina bekväma röda,strömlinjeformade vagnar står till
förfogande för den som nu nödvändigt vill resa till Stockholm.
Eller är det bara kocken som är uppe så tidigt för att få ordning på
ångbåtsbiffarna som skall serveras nånstans därute på Björkfjärden eller kanske i det
smala gattet nedanför den majestätikt höga branten vid Kungshatt ? Ångbåtsbiffar
som kommer att serveras i den ekboaserade förstaklassalongen tillsammans med stekt
potatis, pilsner från Gamla Bryggeriet och O P Andersson.Ingenting annat går riktigt
för sig.
Men vem i Herrans Namn har tid att resa med ångbåt till Mariefred, Strängnäs
och Stockholm den här tiden på året? Det är ju faktiskt inte så förtvivlat långt kvar
tills att Ångbåtsbolaget ställer in,isarna lägger sig och skridskoseglare, ynglingar från
Högre Allmänna Läroverket på heldagsutflykt strömmar ut ,inte olika september
månads oroliga kajflockar över de stora vita ännu snöfria isarna,,hundratals
skiljetecken över en vit sida, skiljetecken som inte vet vad de skall skilja - ut över de
stora,ännu snöfria fjärdarna.
Det är inte så länge sedan ångbåtsbiffar var en dröm om det förflutna Ja - det
är 1953 och världen är fri,det vill säga den här delen av världen. Inte så långt borta
på andra sidan Östersjön råder något som närmast kan beskrivas som en nyss
glödhet,nu bara långsamt avsvalnande helveteskrets av folkförflyttningar och
förödmjukelser av en art som människorna här har svårt att föreställa sig. Någon gång
drar en brandlukt in över Östersjön. Något brinner, men man vet inte vad. Skogar ?
Byggnader ? Eller ?
Det är inte så länge sedan Mälarens vita ångbåtar under passagerarnas jubel
återinförde ångbåtsbiffen på menyn.För bara ett par år sedan var den ett minne från
ett förlorat paradis som brukade kallas Förkrigstiden.
För inte så länge sen var ångbåtsbiffar en dröm ur det förflutna .Men det var -
noga taget - ångbåtarna också.De förbrukade litet för mycket av den dyrbara
kolen.Och varför skall människorna njuta av livet,ljuset över fjärdarna och
sommarens milda vindar i en ond tid ?
Ersättningen eller som det hette - surrogatet - var rödbetsbiff . Rödbetor, stekta
i något slags mycket tvivelaktigt , fett , som lätt gjorde intryck av att komma från
smörjgropen i någon av de ytterst fåtaliga överlevande bilverkstäderna.
Kort sagt,1953 är vad man kallar efterkrigstid.
Det är egentligen en konstig tid. Naturligtvis kan man fråga sig:är inte varje tid en
efterkrigstid ? Om - vilket Gud förbjude - den inte är en förkrigstid.Så mycket elände
har gått fram över världen och så många människor har , - om de ännu lever - haft
det så mycket svårare än den man i fyrtioårsåldern på en egendomligt tungt nerlastad
blå cykel med hårt nerlastade ballongdäck cyklar förbi småbåtshamnen.Han har
bråttom,ådrorna i hans panna är spända,han vill med både cykel och stora väskan
därbak med den gula rälsbussen 7.40 för att ta sig till Kolbäck.Och sen ut i den
lövskogsrika mälarbygden.Där dock de flesta av löven redan har fallit.Över
boskapstrampade och tomma fält.
 

I makuleringsmaskinens käftar

                

                                            Bokförläggare Eva Bonnier,en hederskvinna i likhet med sin far Gerard Bonnier,som var en hedersman,har alltså beslutat sig och förlaget att dra in hela upplagan av Herman Lindqvists memoarbok ”Mitt i allt”. Skälet , - som alla intresserade väl känner till vid det här laget - är att boken utpekar Karl-Gustaf Hildebrand,en stillsam äldre lärd som jag minns från Carolinas  trappa i femtiotalets Uppsala, som en av anstiftarna av den så kallade Bollhuseden,ett reaktionärt och klart antisemitiskt beslut att hålla flyende tyska medicinare utanför det svenska universitetet från det onda trettitalet.

                Så var det inte.Hildebrand var bevisligen en av de få som motsatte sig den skamliga resolutionen,det var inte hans studentförening utan Kåren i dess helhet som hade sammankallat mötet och det finns inget vettigt skäl att vanära denne melankoliker och stillsamt existentialistiske poet:

                ”- Ingen säger det.

                bara de fränt uppriktiga kajorna

                far utan väg eller sångröst

                i moln omkring tornet  och knarrar sin eviga liksång:

                Vi vet det,vi vet det,vi vet det.

                Alldeles meningslöst.

                Ingenting.Ingenstans.Aldrig.”

 (Uppsala)

               

                Om detta bör det nu vara färdigtjatat.Men vad jag tänker på efter att ha tillbragt en el av min ungdom i Branschen är vad ett sådant hedrande beslut som det Eva Bonier har fattat,egentligen innebär. Det låter så lätt och elegant ;”dra in upplagan”. Som att slänga en computerfil i papperskorgen.Jag kan visualisera de många lastpallar med plastpaketerade jättepaket av bundna böcker – många ton i realiteten - som nu skall matas in i de alltuggande makuleringsmaskinerna och föras tilllbaka till papperspulp.Och kanske till ett nytt försök ? Som omslagspapper ? Hur usel en bok än må vara ,har makuleringsmaskinens obeveklighet något hemskt över sig.

                Sven-Olov Karlsson, författare till två förstklassiga glesbygdsromaner ,medarbetare på denna sida,fann att det hade uppstått en rest på hans roman ”Amerikahuset” och tog hem alltsammans.Det visade sig vara ett par prydligt paketerade ton,som nu räddats från dödens käftar.Sven-Olov som bland annat är bonde och alltså van att hantera mycket tunga föremål .t.ex. de moderna halmbalarna,vek inte undan där andra skulle ha sprungit sin väg.Han tog fram gaffeltrucken och spred boken i alla traktens speceriaffärer där man fortfarande finner den diskret placerad på disken. Fråga nästa gång ni besöker Västerfärnebo Livs !

              

Snabba Cash

   En ledarskribent i Dagens Nyheter anser (10.8.) att det är ytterst olämpligt när utrikesminister Carl Bildt kallar Vitrysslands skurkaktige diktator Alexander Lukasjenko för ”en buse”. En annan ledarskribent i samma tidning, nämligen Herbert Tingsten, satte en gång den odödliga rubriken ”Tyranniet ber om förståelse” över en artikel om Sovjetunionen. Idén att det vitryska folket på något sätt skulle gagnas av att deras tyrann stryks medhårs av demokratiska ledare för tanken tillbaka till den trettiotalets förnedring när förståelsen för Hitler smög sig ända in svenska bokrecensioner. DN skulle nog göra klokt i att läsa om Herbert Tingsten. Hans ledare finns i en utmärkt utgåva av Per Ahlmark.

                Detta har att göra med de alltid aktuella frågorna om maktens legitimitet. Vitrysslands diktator Lukasjenko kan knappast göra anspråk på att representera den vitryska nationen.Han är ett provisorium.Immanuel Kants tanke att rättsstater inte för krig med varandra är  en av de moraliska grundbultarna för europeisk Unionen. Senast energiskt framförd av Jürgen Habermaas som argumenterar mycket övertygande för att den inte kommer att överleva utan ett direktare medborgarinflytande-

   Men Kants princip, oundgänglig i demokratisk rättslära,går att tillämpa också på andra områden.En ny tysk antologi  som handlar om överlevandets konst – tagen i allra vidaste mening – har övertygat mig om att ett realistiskt bevarande av den på sikt livsviktiga naturmiljön  har ett demokratiskt rättssamhälle som grundläggande förutsättning.Och där demokratins grundbultar inte finns,finns heller inga förutsättningar för ett långsiktigt,effektivt,miljöarbete.

   Katharina Narbutovič och Susanne Stemmler har ställt samman en fascinerande antologi av författare  med erfarenhet av diktaturernas miljökris,huvudsakligen nuvarande och tidigare gäster hos Berliner Künstlerprogram.”Über Lebenskunst.Utopien nach der Krise” (Suhrkamp). Berlins berömda konstnärsprogram har under åren hyst många dissidenter, litterära och andra flyktingar, från världens diktaturer och tyrannier. I antologin finner vi en monumental uppsats om överlevandets konst i den långa kinesiska historien av Liao Yiwu,årets fredspristagare i Frankfurtermässan, Michail Schiskin rapporterar från Ryssland och ett tjugotal  andra från den ena diktaturstaten mer hårresande än den föregående.Rapporterna är skrämmande:iranska oljeraffinaderier som gör luften obrukbar i miljonstäder,skräckupplevelser av industriell natuförgiftning  från Kina,där hela sjöar och vattendrag hotas till själva sin existens. I Ryska Federationen,med dess alltmera utpräglade drag av oligarkisk polisstat ,är det inte bara sällsynta djurarter som dör ut i allt snabbare tempo; själva arten människa är om man tror tillgänglig statistik ,på utdöende.En huvudorsak är uppenbart ,om man får tro Schiskin,och han verkar trovärdig,en omfattande alkoholism,typisk för människor som totalt saknar framtidshopp. Den en gång inrättade miljardärklassen är ute efter snabba cash. Den lämnar den normale medborgaren utan hopp.Principen är fånglägrets;den muskelstarkaste belägger den bekvämaste britsen.

                Alla dessa mer eller mindre totalitära regimer, från slaktaren i Damaskus till Putin med sina demonstrationsförbud och mordintriger har en sak gemensam:de är provisorier.De kan se imponerande ut med sina robotliknande poliskompanier och sina stridsvagnar,men de är provisorier likafullt.De saknar det väsentliga;rättsstatens  logiska  sammanhang.De styrs som Kant uttrycker det: av godtycke.

    En av de första Tangkejsarna beskrev sig själv och sitt hov som en jämförelsevis mycket liten båt som seglar på folkets massor som på ett hav. Men oförsiktig hantering leder till att den båten mycket lätt kan kantra och slänga sina passagerare över bord.

                I samhällen där inte lagen är större än de tillfälliga härskarna blir förhållandet till naturen och dess resurser helt präglade av det som Jens Lapidus så träffande har karakteriserat i sin boktitel ”Snabba cash”. Eller som den iranske dissidenten Amir Hassan Cheheltan uttrycker det i antologin:”I medvetande om provisoriet plundrar de den nationell förmögnheten.” Det gäller kort sagt att passa på att ta för sig innan nästa klan,militärjunta eller gangstergäng tar över.

                Även i rättsligt baserade demokratier kan man se avlägset liknande symptom .Vad är den koloniala utplundringen av Sveriges skogsresurser  - i stället för ett rationellt gallringsbruk som kostar mera tid och är det enda i längden lönsamma – annat än en tillämpning av principen snabba cash ? Och vad är lantbruksministerns högljudda instämmande i naturplundringen annat än miljöpolitisk korruption ?

                Det är inget tvivel om att den svenska demokratin börjar uppvisa alarmerande symptom.  Den gångna sommaren har gett groteska tecken till  vad som ser ut som en begynnande moralisk härdsmälta i statsförvaltningen. Den bisarra och ur samhällsintresset  perspektiv totalt onyttiga utvecklingsmyndigheten, med dess mindre nogräknade generaldirektör, är bara ett exempel. Ett skogsverk som inte tillämpar skogslagen och vars tjänstemän står i jävsförhållande till det industriella komplex de har i uppgift att kontrollera ,är inget bra utgångsläge för den verkliga miljörörelse som nu är oundviklig om ansvaret inför kommande generationer skall tas på allvar som moralisk plikt.Och det är den.

En allt snabbare vidgande förtroendeklyfta mellan normala medborgare och en politisk elit där den moraliska härdsmältan nu har gått så långt att man är i stånd att inrätta ämbetsverk som förefaller ha sin egen lyxkonsumtion till väsentligt ändamål är en utveckling som kan få oanade följder.Det nya,otillfredsställande kontrollerade myndighetsfrälset  är också ett hot mot varje sammanhängande miljöpolitik. Vi behöver en miljöröelse.Och gärna en som som ägnar sig åt verkligheten.

                Dock är det en skillnad mellan demokratin Sverige och låt oss säga diktaturen Iran,och den är avgörande: Sverige har en fri press som har visat sig i stånd att ta itu med de groteska försummelser som kontrollmyndigheterna negligerar.Och vi har möjligheten att i ett riksdagsval gallra ordentligt bland dem som har fingrarna i syltburken. Gamle Kant var nog inte så dum i alla fall, fast han aldrig kom utanför Königsberg.

                Men det har ju heller ingen påstått.

  

  

Exit Lars Ardelius

Lars Ardelius,P O Enquist och P C Jersild last of April 2012

                Lars Ardelius har gått bort.Dödsbudet var kanske inte alldeles oväntat – hans hälsa var inte den allra bästa de sista åren.Vilket inte hindrade honom att utveckla en för en åttioåring förbluffande aktivitet. Han besökte oss, fru Blomqvist och mig ,i Berlin hösten 2010, förhandlade med tyska förläggare, charmerade den vackra Tanja Ruziscka från Secession Verlag,berättade om nya roman- och teaterprojekt och fortsatte envist med sina djupt originella och numera mycket eftersökta träskulturer.Uppträdde,kort sagt,som en cirka trettioårig författare som ännu inte riktigt har känslan av att livet har börjat.

                Dock skall man inte missta sig; Lars Ardelius var en utomordentligt erfaren författare.När jag först träffade honom – på en debutantträff på Biskops Arnö,var han ännu aktiv psykolog.Bakom sig hade han bland annat en tid som jungman på olika lastfartyg;jag har bara haft två vänner i mitt liv som har vetat hur det är att klättra ner i den ännu inte avsvalnade jättelika cylindern till en lastfartygsdiesel med sotskrapa och ficklampa,och inte gripas av panik.Hans resor var vidsträckta – Nya Zeeland var ett område dit han flera gånger återvände.

                - Har du gjort några uppfinningar ? var en typisk fråga från Lars Ardelius.Han såg sig lika mycket som uppfinnare som författare.En typisk invention var en spegel i aktern som skulle göra det möjligt att hålla kursen i en roddbåt utan att oavbrutet behöva vrida på skuldrorna.Han hade det tekniska handlaget som gjorde det möjligt för honom.Han byggde med egna händer minst två små men fullt användbara teatrar,en på det gotländska sommarstället och en på Säms Herrgård i Bohuslän.

                Romanerna sträcker sig från mycket experimentella ansatser till en snarast balzacartad naturalism.Den prisbelönade ”Kronprinsarna” är kanske den som den oerfarne bör börja med. I hans produktion sätter jag också den självbiografiska svitens första bok ”Barnsben” särskilt högt. Till de verkligt intressanta senare verken hör den bok , ”Slutet” ,han skrev om döden – på en gång det trivialaste och det mest överväldigande av fakta – tillsammans med vännen och författarkollegan P C Jersild.

Klimatfrågan återbesökt

                                        Bild: Från Tysklands klimatforskningsinstitut i Potsdam

             Klimatfrågan, d.v.s. frågan om i vilken utsträckning mänsklig påverkan på atmosfären förbereder en miljökatastrof och frågan om vad som kan göras för att förhindra den,håller av allt att döma på att hamna i medieskuggan.Statistiken tyder på det,och rapporter från sådana mediala marknadsplatser som Almedalen likaså. Medier kräver nya kriser.Dock försvinner inte kriser ur världen genom att försvinna ur medierna.

             Detta är inte underligt. De stora internationella möten som skulle skapa ett globalt program och sätta en gräns för den acceptabla temperaturhöjningen ,från Rio de Janeiro via Kyoto till Köpenhamn,blev i realiteten verkningslösa.Kyotoprotokollet var mera genomsläppligt än ett fisknät som utsatts för upprepade attacker av gammelgäddan eftersom det i princip lämnade fältet fritt för utvecklingsländer att belasta atmosfären hur mycket som helst (Artikel 4.7) och införde en marknad för utsläppsrättigheter som hittills snarast har stimulerat  för atmosfären farlig industriproduktion.(Artiklarna 3,17).När USA efter många om och men baxats till Köpenhamnsmötet kom det inte ens ut en överenskommelse utan bara ett slags memorandum där deltagarländernas signaturer inte betydde mycket mer än att de hade,som det heter,”tagit del”.De senaste tjugo årens internationella möten och överenskommelser i klimatfrågan är inte mycket annat än en skuggboxning. Lokala reklambyråers ”politiska” förslag till billigare cykelreparationer och politiskt  ogenomförbara radikala höjningar av bränsleskatter är inte mycket annat än ornament i en fasad som döljer något helt annat. Den internationella klimatpolitiken går snarare ut på att skapa intrycket att något görs än att uträtta något. Antalet nya kolkraftverk i tredje världen, inklusive Kina,växer med många tusen per år,de tillfälliga nergångar i utsläppen av drivhusgaser som har kunnat noteras går restlöst att förklara med de under de senaste tjugo åren inträffade lågkonjunkturerna. Prognoserna – om vi skall tro dem – lovar inget gott.

             Hur kunde det bli så här ?

              En amerikansk filosof ,Stephen M. Gardiner ,har försökt reda ut klimatfrågornas etiska aspekter i en omsorgsfull,men tyvärr också förskräckligt omständlig, bok som heter ”A Perfect Moral Storm. The Ethical Tragedy of Climate Change” (Oxford University Press 2011). Titeln ,som en och annan känner igen, kommer från en spännande dokumentärroman av Sebastian Junger och efterföljande filmsuccé;en historia om ett fiskefartyg fångat i en storm som kombinerar alla  de verkligt infernaiska egenskaper som en storm kan kombinera.Gardiner ser klimatfrågorna som ett slags motsvarighet på det moralfilosofiska området.

             En nödvändig premiss är naturligtvis att de stigande tendenserna i världstemperaturen verkligen är orsakade av mänsklig aktivitet.En annan att de katastrofala tendenserna kan brytas genom mänskliga åtgärder. Noga taget är det inte självklart att vad människor har vållat kan återställas av människor.Tänk på de utdöda fågelarterna eller de försvunna urbefolkningarna. Gardin medger att här finns en viss,omdebatterad marginal för osäkerhet,men vill ta in osäkerheten som en del av själva problemet.Vilket troligen är ett intelligent grepp.

             Även om man utgår från axiomet att människor har vållat eller bidragit till den globala uppvärmningen och att uppvärmningen är ett faktum,kan man sedan ha olika åsikter om hur stora katastrofriskerna är.De finns olika scenarios som sträcker sig från en långsamt fortskridande försämring av livsvillkoren för länder och ekonomier till sådana som tänker sig plötsliga och överraskande omslag, i stil med badkarets som ser så stilla och lugnt ut till det ögonblick det rinner över.Tröskelvärdet nås,  snölavinen  frigör sig ,alltid lika överraskande ur vad som nyss såg ut som en stillsam pist.Till de mera hårresande  scenarierna vid extrem temperaturhöjning,hör en plötslig  ”rapning”. Ur oceanbottnarna frigörs tillräckligt med metan för att förgifta atmosfären.Vad som bör göras och hur snabbt det måste göras har naturligtvis att göra med hur man ser på riskerna för planeten och dess invånare. Sitter vi på en bomb eller är det fråga om generationer ?

             Om en världsregering med hittills aldrig anade maktbefogenheter beslöt sig för att från den 1 januari nästa år reducera samtliga utsläpp av växthusgaser med 80 procent,skulle det naturligtvis leda till  en ekonomisk och mänsklig kris av aldrig tidigare anade dimensioner.Bortsett från att saken naturligtvis vore politiskt omöjlig;upproren och krigen skulle vara igång redan före projektets igångsättning. Här liksom på andra områden är det fråga om ett slags kostnadsanalyser.

             Utilitarismen,så populär som ersättning för en mera stabil värdeteori på sextio- och sjuttiotalen,har ju efter hand förlorat sitt inflytande över den samtida filosofin.Dels för att den  inte är något annat än en abstrakt fördelningsprincip som inte har något att säga om värdets natur,dels därför att den för till konsekvenser som är helt  oacceptabla,just ur moralisk synpunkt.Vi har på vår klinikhar fem patienter som var och en behöver en organtransplantation – av olika organ – och en frisk ung man råkar titta förbi.Skall vi då söva ner honom och fördela hans friska organ bland de nödlidande ? Det ger uppenbart en optimal fördelning av fördelar ;största möjliga nytta för största möjliga antal.

             Stephen Gardiner gör ett energiskt bruk av olika spelteoretiska modeller – Fångarnas dilemma och den bekanta parabeln om herdarna som gemensamt brukar ett fält.Varje enskild herde har en omedelbar fördel av att köpa och föra dit ännu en ko – belastningen delas av alla – men i ett något längre perspektiv blir detta slutet på betesmarkens användbarhet.

             Det intressanta med dessa olika modeller (jag har inte plats för Fångarnas dilemma här) är att de handlar om handlingsalternativ som antingen  ger kortsiktig individuell fördel eller långsiktig kollektiv fördel.Och omvänt för nackdelen. Hur prioriterar vi i sådana spel ?Vad de har gemensamt är att den individuella fördelen vid första anblicken ter sig mycket mer attraktiv än den kollektiva.

             En väldigt intressant fråga som Gardiner tar upp är naturligtvis klimatfrågans och klimathotens konsekvenser för förhållandet mellan en nu levande mänsklighet och en framtida. Så som universum förefaller konstruerat står det i vår makt att påverka kommande generationers livsvillkor men inte omvänt.Kan ett kortsiktigt egoistiskt handlande i klimatfrågorna bli till en oförlåtlig oförätt för kommande generationer ? Gardiner verkar anse att det är så.Själv är jag mycket skeptisk .Dels därför att vi alltid vet mycket mindre om framtiden än vad vi tror.Och dels för att det finns utmärkta exempel,leninismen och stalinismens skräckvärldar, på hur den påstådd omsorgen om ett fiktivt framtidssamhälle kan användas för att motivera folkmord och tyranni mot samtidens människor.Är vi villiga att riskera ett världskrig som handlar om förnödenheter och handelsvägar för att rädda framtidens klimat ?

             Knappast.Dock kan det vara värt att minnas att en del av de molekyler vi talar om har en nedbrytningstid på tusen år i jordatmosfären. På eller annat sätt finns vår framtid.Om vi bara visste hur….Men det vet vi inte.Om Morbror Knutte varje vecka fördubblar sin spritkonsumtion innebär det inte att han dricker en simbassäng whisky om tio år.

             Det verkar som om Gardiner till sist ville tro att något slags organiserat världsomfattande handlingsprogram skulle kunna ,

om inte lösa problemet med växthusgaserna, så i alla fall lindra dess verkningar.

             Jag måste medge att läsningen av denna krångligt pedantiska ,men hederliga och rätt uppslagsrika,bok har gjort mig mer pessimistisk än dess författare.Varför skulle ett världssamhälle som snart sjuttio  år efter Hiroshima inte har kommit ur fläcken med de nukleära hoten kunna finna en moraliskt acceptabel lösning av de atmosfäriska ?

Lars Gustafsson

Das poetische Subjekt.Universität Maintz 5.7.2012

                ” Jag är en milsten som har gjort sin tjänst”

                ”Ich bin ein Meilstein der seinen Dienst geleistet hat”

                Diese merkwürdige Zeile kommt vor in einer sehr patriotischer Gedichtcyklus aus den Vierziger Jahren von Hjalmar Gullberg,”Röster från Skansen”. Gullberg war ein  Schwedischer Poet ,der es verdient hätte mit einer besseren Zeile auf Deutsch introduziert zu werden. Ich habe aber dieses Zitat gewählt weil es so schön die komische und sprachphilosophisch interessante Verwirrung exemplifiert die sich einstellt als Pronomen ”Ich” und sein Referenz,was es auch sein kann, nicht mehr mit einandern umgehen wollen.

                Ich bin ein Meilstein.

Wie antwortet mann zu einer solchen Behauptung ?

                - So ,wie weisst Du das ?

                - Du lügst! Du bist kein Meilsten.Steine können nicht reden.Steine können auch nicht lügen.Das Repertoar von Steinen ist überhaupt sehr begrenzt.So – wenn Du kein Stein bist,Du Lügner,was bist Du dann ?

                - Ein Poet, - selbstverständlich.

                 

                Wenn ein Stein reden könnte, was würde er sagen ? Und könnte es wirklich wissen, daß es ein Stein ist ? Und wenn ein Meilstein reden könnte, würden wir es wirklich verstehen ? Wie alle begreifen  bietet dies kein ernstes Problem – wir haben es zu tun mit einer poetischen Fiktion.Der Dichter – im Stande jede Verkleidung zu anlegen,die ihm gefällt - redet als ob er ein Stein wäre.In der Tat gibt es viele – vielleicht eine Unmenge – redende Steine  in der Weltliteratur.Der Steingast im letzten Akt von Mozarts Don Giovanni  ist ein celebres Beispiel.

                Der Schwedische Poet Gunnar Mascoll Silfverstolpe schrieb ein Gedicht zu der Weihe von einer Statue in Uppsala ,gewidmet dem,mit dem Luftschiff Italia umgekommenen Polarforscher Finn Malmgren, wo er ein Rückkehr von dem den toden Freund als Statue insceniert ;”allzu schüchtern bis Du als hier als Statue wiederzukehren” .Silfverstolpe  legt sogar ein Antwort im Munde von diesem neuen Steingast :”Ich lebte nicht lange,aber niemand sollte das Leben reuen, das mir zum Teil wurde.

                 

                                                 *

  

                Der nur scheinbare  und selbstverständlich illusorische  Widerspruch bei fiktiven Aussagen wie ”Ich bin tot” oder ”Ich bin nicht hier” hat eine Verbindung mit Descartes Cogito,ergo sum. Das Cogito-argument, viel älter als Descartes Meditationen ,und endlos viel diskutiert und kritisiert,von Arnaud bis Jakko Hintikka,kann als ein reductio ad absurdum-argument  verstanden werden.Wenn ich nicht existiere, wird die Vermutung daß ich denke , falsch. Wenn wir das Pronomen erster Person mit einer Eigenname, z. B. ”Alice in Wonderland” ersetzen ,verschwindet der scheinbare Widerspruch.Wie Jakko HIntikka es beschrieben hat;das problematische liegt bei dem Pronomen. Der Sprechakt ”Ich bin tot” scheint nicht ausführbar. Wie meine Amerikanische Studenten nicht zögerten zu einwenden ,können Phrasen wie ”Ich bin tot” oder ”Ich bin nicht hier” vollkommen in Ordnung sein in einem Testamentarischen  Vorschrift oder in einem Antwortgerät. Ein Antwort wäre vielleicht daß  in diesen Fällen haben wir  nur mit Zitaten zu tun . Das wesentliche ist vielleicht,daß wir für einige Sprechakten die Existenz von einem Subjekt voraussetzen.Wie Jakko Hintikka in dem Zusammenhang von dem Cogito,beobachtet hat liegt das kontradiktorische bei

                Ich denke und es ist nicht der Fall daß ich bin

nicht in dem ausgedrückten Gedanken,sondern in der  scheinbaren Unmöglichkeit diesen Gedanken in einem Performativ auszudrücken. Wie  Nietzsche ,ganz überzeugend argumentiert in ”Menschliches,allzu Menschliches” besteht kein logisches Problem darin ,sich denken ohne ein denkendes Subjekt zu vorstellen.Es kann der Fall sein daß die Vorstellung von einem Subjekt ist ein Endergebnis von einer Denkprozesse.

               

               

                Die immer anwesende latente  Spannung zwischen das Pronomen ”ich” und dessen vermutete Referens -  das Subjekt,  ist eine Quelle zu poetischer Energie. Das ”Ich” vetretet ganz bestimmt etwas in dem Gedicht.Aber ist es selbstverständig ,daß es den Poeten vertretet ? Offenbar nicht. Die Stimme des Poeten muß nicht die Stimme des Gedichts sein.

                Diese paradoxale Tatsache  lässt sich vielleicht ein Bischen besser mit einem Beispiel diskutieren.Ich nehme ein eigenes Gedicht,in der Deutschen Übersetzung von Verena Reichel:

                                Ramsbergs Daumen

                                

                                 Es war etwas Eigentümliches

                                 mit einem von Ramsbergs Daumen.

                                 Ich glaube,eine Kreissäge hatte

                                 die Hälfte gekappt.

                                  Er hatte im Jahr `39 unseren Herd

                                  gemauert,und der ist noch intakt.

                                  Das verbleibende Glied

                                  hatte etwas kindlich Rundes

                                 und Schutzloses an sich.

                                   Natur und Unnatur

                                   zur selben Zeit.

                                   Oder die seltsame Fähigkeit der Natur ,

                                   unnatürlich zu wirken.

                                   Noch heute

                                   denke ich oft

                                   an Ramsbergs Daumen

                           (aus dem Schwedischen von Verena Reichel)

                Wer ist dann dieser ”ich” ,der so oft an Ramsbergs Daumen denkt  ? Ist es einfach der Verfasser des Gedichtes oder ist es ”ich” das das Gedicht inszeniert ?Wenn das spätere der Fall ist haben wir,- fürchte ich,mit einem endlosen Regress zu tun.

                Das eine ”ich” ergibt das andere in einer endloser Reihe.Und das Gedicht,- nicht unähnlich eine Dame die immer schneller gehen muss um nicht zu fallen ,weil sie allzu hohe Absätze hat – stolpert immer schneller gegen einen Schluss das immer ausser dem Gedicht liegen muss.

                In erzählender Prosa kan das Wort ”ich” sich in Prinzip auf jemand  beziehen,eine wirkliche oder eine fiktive Person,mit anderen Worten aud den der als redend vorgestellt wir.”Ich bin vierzig centimeter lang” fängt ”Der Zwerg” von Pär Lagerkvist an. In der Prosa können wir ”ich” schreiben und damit zu Kaiser Claudius referieren. In der Poesie ist es zwar auch möglich ein fiktives ”Ich” zu benützen ,aber die Belastung oder Belastungen an das Wort werden andere. In der Poesie wird das wort ”ich” immer problematisch weil es mit einem Autenticitätsanspruch kommet.

                Deswegen Goethes ”bald ruhest du auch”.

                                                

                                                 *

                                                

                Aber damit sind wir nicht fertig.              

                So wie das Pronomen ”ich” in normalen Sprachsituationen verwendet wird, vermuten wir dahinter ein  Subjekt. Steine oder steinerne Statuen eignen sich weniger für diese Rolle, fiktive oder reale Personen besser. Von einem lyrischen Subjekt erwarten wir uns einen höheren Maß von Sensitivität als ein Stein normalerweise leisten kann.Das poetische Subjekt bleibt logische Konstruktion,mehr ein Placeholder ,eine Markierung i.a.w. von einer Stelle vom der aus die Welt gesehen werden kann,als ein reales Subjekt.Das Pronomen des erlebenden Subjekts  muß nicht notwendigerweise in der ersten Person geschrieben werden. Wie in Goethes  Endzeile ”Bald ruhest Du auch” kann ein anderes Pronomen genau diesselbe Funktion füllen.

                Das lyrische Subjekt wurde eben als logische Konstruktion in die Handlung gebracht. Eine Frage ,die sich unmittelbar meldet,ist die,ob nicht das Subjekt vielleicht immer eine logische Konstruktion ist.

                Wenn ich aus meinem neulich erschienen ”Gegen Null.Eine mathematische Phantasie” zitieren darf: Falten Sie ein Papier inn der Mitte.Schreiben Sie ”0” mitten auf dem Fals.Gehen Sie von ”0” aus nach rechts und notieren Sie so viele positive ganze Zahlen wie Platz finden.Gehen Sie von ”0” aus nach links und notieren Sie nun negative ganze Zahlen in der selben Ordnung wie die positiven Rechts.Die Zahlenserie ist nun komplett in sich selbst abgebildet und kann so beliebig weit fortgesetzt werden.Wir haben einen Spiegel zustande gebracht,nein,einen Ewigkeitsspiegel, ”so geht´s in Ewigkeit so wie die Brunnen gehen ”. Doch,was geschieht in dem Falten ? ”

                David Hume’ s bekannte Beobachtung in ”A Treatise on Human Knowledge” daß es unmöglich ist eine Ich-Substanz in dem eigenen Bewußtsein zu erkennen,oder Schopenhauer´s Reflexion in ”DieWelt als Wille und Vorstellung”,daß das Subjekt eine Eigenschaften haben kann,weder zu der Aussenwelt noch zu dem,den Aussenwelt abspiegelnden Innenwelt gehören kann und das also sowohl die Idealisten wie die Materialisten sich irren in ihrer Lokalisierung von dem Subjekt, sind verwandt.Ursache und Wirkung haben kein Zuhause in der Welt des Subjekts.Genausowenig wie Ursache und Wirkung in der Welt des Subjekts existieren.

                 

                                                 *             

                Das menschliche Bewusstsein ist auf intressanter Weise elastisch.Es duldet keine Leerstellen.Der Börsenhändler der auf einmal zwei Bildschirme liesst und im Telephon redet und der Gefange in seiner Zelle ,seit ein Paar Jahren damit beschäftigt eine Fliege zu dressieren auf einem gepfiffenen Signal zu ihm zu kommen – beide haben mentale Räumlichkeiten  die zum selben Mass gefüllt sind.

                Aus dieser Fülle stammt die Poesie.Als Kunst und als subtiles,hocheffektives Instrument daraus eine Welt zu machen.

                Denn das was wir Welt nennen ist kaum mehr als das, wovon wir reden.

                Durch die Sprache spiegelt sich die Welt im Poeten und der Poet spiegelt sich im Welt.Aber die poetische Sprachbenützung ist in vielen intressanten Weisen verschieden von anderen Typen von Sprechakten.  Die platonische Auffassung in dem  Zehnten Kapitel der Republik ist wie bekannt die dass die Poesie ein irrationales Element enthält.Und das also die Poesie eine Art Bedrohung oder Gefahr gegen das Vernunft darstellt.Und umgekehrt  gibt es die romantische Auffassung fass die Rationalität,die Operationen der Vernunft in irgendeiner Weise die Poesie bedroht.

                Es scheint mir genau so unrealistisch als hätte mann behauptet dass die Beckerei in irgendeiner subtiler Weise von der Ölmahlerei bedrohen könnte.

                In der Tat wäre keine Poesie möglich ohne rationale Operationen.Ein Beispiel auf dem ich in der dritten Vorlesung zurückkommen werde ist – selbstverständig – das metaphorische Denken.

                Was ist dann der Unterschied zwischen der Logik der Poesie und der Logik des alltäglichen vernunftigen Diskurses ?

                In der Naturwissenschaft oder in der Nationalwirtschaft strebt der Diskurs danach uns von dem subjektiven mentalen Raum wo wir wohnen uns zu bringen zu einem neutralen,wo wir einandern begegnen können. Die Rede ist  der Übergang vom dem was sich nicht vergleichen lässt – sagen wir das Gefühl das etwas schwer in dem Hand wiegt – zu dem vergleichbaren, z.B. die Feststellung dass etwas auf der Waage so und so viel wiegt. ”Ich” als persöhnliches Pronomen strebt immer im wissenschaftlichen Diskurs danach dritte Person zu werden.Die Sprache der Wissenschaft ist eine  Sprache der dritten Person.Die rationalle Sprachen in Wissenschaft und Technik schaffen einen neutralen sprachlichen Raum zu dem Preis einer verlorenen Authenticität. Die poetische Sprache schafft auch einen öffentlichen Raum aber zu dem Preis von einer Athentizität die immer in Frage gestellt werden kann.

                Die Poesie strebt auch danach  einen für anderen zugänglichen Raum zu etablieren.Aber diese Gemeinschaft hat eine andere Rationalität,eine andere Logik. Der Physiker generalisiert Erfahrungen wo der Poet vielmehr Erfahrungen exemplifiert. Wenn der Dichter es versucht etwas ganz allgemeines zu sagen ,verwandelt er sich zu Rhetoriker.

                Wenn der wissenschaftliche Diskurs danach strebt das ”ich” unserer Erfahrung in ein ”es” zu verwandeln,ist das vielmehr in der Poesie ein ”Du” wozu die Rede gravitiert. Aber die Sache mit den Pronomina ist komplizierter als so,und kann uns vielleicht etwas lernen von der Transmutation von Welterfahrung zu Poesie.  

                                 Das Ergebnis der gelungenen poetischen Operation – also die Analoge von dem konklusiven Beweis in der Mathematik – ist eine festgehaltene Erfahrung.Aber nicht eine Erfahrung von einem allen zugänglichen ”es” wie in ”es schneit” sondern eine Erfahrung erster Person;es ist genau das subjektive in der Erfahrung ,das durch die poetische Prozesse eine Art Objektivität bekommen hätte.

Der poethische Ausdruck einer Erfahrung behält im idealen Fall immer ein Bischen Zweideutigkeit.

                Wie findet dieser Übergang statt ? Was kann das Gedicht behalten und was muss es verwerfen ? ”Bald ruhest Du auch.” ist nicht selbstverständlich.Theoretisch gesehen hätte Goethe ”Bald ruhe ich auch” schreiben können.Und dabei hätte er ein Meisterwerk in eine Banalität verwandelt.Warum ist es so ?

                Ist das ”Du” zu dem Goethe redet,überhaupt ein anderes ”Du” ? Oder ist die Referenz von dem Pronomen wieder der Sprechend e.Wer redet wenn mann zu sich slbst redet ? Kan man zu anderen redan ,als ob man redete zu sich selbst ?

                "Haben Gedichte, hat Literatur die Notwendigkeit, als Gedichte, als Literatur aufzutreten, oder kann ihr Inhalt ohne Verlust mit einem anderen Sprachzusammenhang wiedergegeben werden z.B.  mit einem  philosophischen, mit einem soziologischen, mit einem philologisch-interpretierenden Context?Was macht gegenwärtig ein Gedicht zum Gedicht? Welche möglichen Ausgangspunkte hat es ? (Eine erklärte Welt, eine zu erklärende Welt, eine nicht erklärbare Welt ?)"

               

                So formulierte Walter Höllerer – vor ungefähr 40 Jahren bei einem Kolloquium in Berlin –  ,eine der interessantesten Fragen die es überhaupt gibt wenn es zu Poetischer Form kommt.

                In den Künsten spielt Vieldeutigkeit immer eine wichtige Rolle.Das Ackord bei dem späten Beethoven sagt uns oft was für ein Ackord es ist erst wenn es in dem Zusammenhang einer Ackordfolge gelandet ist ,eine grüne Fläche auf der Kanvase verändert radikal ihren Ausdruck wenn wir es mit Rot umgeben.

                Ein,wie es vorkommen kann,unwichtiger Replik in dem Anfang eines Romans enthält den Schlüssel zu allem was später stattfinden soll.

                Das schwebende ,nocht nicht entschiedene ,das was nur nachher erzählen kann wohin es wollte ,ist das geheime Zentrum des Gedichts.Der gute Poet versteht es ähnlicherweise die Dingen im Schweben zu halten.  Die Wahrheit von der Welt ist nicht eine Endstation.Sie ist eine Prozesse.