Med benäget tillstånd av författaren,Civiljägmästare Peter Lindgren,internationell skogsvårdsexpert publicerar Lars Gustafsson s Blog ytterligare ett inlägg i debatten om det koloniala utnyttjandet av det svenska landskapet.

LG

--------------------------------------

                                                                                       

Maciej Zaremba återupplivar i DN skogsbrukets förträngda minnen från 1970-talet - han har helt rätt i sin kritik av lagar och skogsbolag.

Det råder stor brist på hänsyn till enskildas intressen och våra sista gamla skogar. Makthavare försvarar och skogsindustrin är tyst.

Under våren har Maciej Zaremba i en stort upplagd artikelserie i Dagen Nyheter kritiserat svenskt skogsbruk för bristande hänsyn, Skogsstyrelsen för undfallenhet och bristande initiativ samt en föråldrad skogsvårdslag. Forskare, Skogsstyrelsens Monika Stridsman och inte minst Landsbygdsministern har gått i försvar. Skogsbruket har icke kommenterat.

Frågan är politiskt känslig och riskerar att tigas ihjäl. Det vore skada för svenskt skogsbruk och svenska medborgares rättmätiga intressen i resterna av det gamla svenska skogslandskapet.

Alla har inte glömt

Året är 1952. I Sverige hugger och kvistar skogsarbetare med bågsåg och det händer att frun går efter och kvistar med yxa. Hästkörare drar ut virke med häst, ardenner eller nordsvensk, som är tåligare. Den moderna skogsmaskinen befinner sig på puppstadiet och inom skogsbruket skämtar man om dess förespråkare. Antalet hårt slitande skogsarbetare i skogsbruket är närmare 200.000 och skogsbygderna lever.

År 1982, 30 år senare, har hästarna slaktats, skogsarbetarna decimerats till kanske 25.000 och såväl avverkning som utkörning sker maskinellt. Landsbygden, främst i glesbygd, monteras ner i allt snabbare takt.

År 2012 finns praktiskt taget ingen orörd skog kvar i Sverige. Antalet sysselsatta, främst hårt ansatta entreprenörer är en bråkdel av tidigare och skogsbygdernas utarmning är ett faktum.

Jägmästare - drömyrket

År 1962 är civiljägmästare ett svåruppnåeligt drömyrke och skogsförvaltare på skogsbolag drömpositionen. Jägmästaren har monopol på sanningen om hur skog skall skötas och snart sagt om allt som har med naturen och sådant som ligger utanför stadsgränsen att göra.

Ordet naturvård är knappt uppfunnet, anses suspekt inom branschen och, naturvårdsintendenter finns inte. Rachel Carson och Tyst vår får man läsa om långt senare. De gröna ämnena på Skogshögskolan anses vara för idealister och icke seriösa.

Skogsbruket och skogsindustrin, får vi lära oss, är Sveriges viktigaste näring och att sköta skog så att det produceras virke är stipulerat i lag. Att inte återplantera ett avverkat hygge är straffbart. Sverige är unikt i världen. Skogsbrukets företrädare har goda skäl att slå sig för bröstet.

Förnuftets seger över vetenskapen

Så kommer Åsa Moberg, som dag ut och dag in hamrar på skogsbruket från sin spalt i Aftonbladet - förbjud kalhyggen - stoppa hormoslyr!

"En liten journalistsnärta som inte begriper någonting". Stora (i Norrland närmast oändliga) kalhyggen är rationellt och att ta död på lövsly och lövskog med kemiska medel är både ekonomiskt och ofarligt. Att därtill doppa plantor i DDT är enda sättet att få till ny skog. Jägmästare och skogsdirektörer vet.

Som ett led i skogsbrukets strävan att visa sin öppenhet och tolerans inbjuds Åsa Moberg att hålla ett anförande på den då årliga s.k. Skogsveckan. Efter Åsa Mobergs dräpande känsloladdade utfall reser sig en jägmästare ur etablissemanget och säger ungefär så här: Ja, Åsa Moberg är ju både vacker och vältalig men har naturligtvis helt fel i sak. Åsa Moberg svarar: Ja, Du är ju vare sig vacker eller vältalig och vi får väl se vem som får rätt.

100.000-tals svenskar engagerade sig, politiker och fack tog ställning och skogsbruket fick krypa till korset - ett nederlag som egentligen aldrig öppet erkänts av de som var satta att sköta de svenska skogarna. Men en sak lärde sig skogsbruket, att snabbt och skickligt anpassa sig efter opinionen och att utveckla en synnerligen effektiv lobbyorganisation. Skogsindustrin och våra politiker har sedan dess i stort sett hållit varandra om ryggen. Skogbruket har sällan eller aldrig gått före eller tagit initiativ avseende naturhänsyn och miljö. Fast de haft mycket goda chanser och de borde haft råd.

Många i branschen kommer kanske att hävda att jag har fel. De får de gärna göra. Jag vet att jag har rätt. Att det svenska skogsbruket å andra sidan varit mästare på att producera skog och rationalisera för bibehållen lönsamhet är en helt annan sak.

Historien upprepar sig

Maciej Zarembas artikelserie har väckt debatt, men alldeles för lite. Jag hävdar att han har rätt. Skogsstyrelsens generaldirektör Monika Stridsman skriver i sin debattartikel den16 maj i DN att Maremba "driver sina teser på ett effektfullt sätt" att M.Z.s "artiklar är skrivna med patos och litterär finess. På några punkter har dock det känslomässiga anslaget ställt sig i vägen för förmedlande av korrekta fakta." Monika Stridsman hävdar att Skogsstyrelsen och skogsbruket redan gör en massa. Känns historien igen?

Skogsstyrelsen, som t.o.m. inom sina egna led anklagas för att gå i storskogsbrukets ledband. När Monika Stridsman var verksam i övre Norrlands inland avverkades uråldriga skogar av dåvarande Domänverket. Ett arbete som dagens statliga Sveaskog anses fortsätta, som inte bara går ut över våra sista gammelskogar utan också över de bofastas livsmiljö och potentiellt framtida utkomstmöjligheter i form av t.ex. naturturism. Bristande hänsyn gäller självklart inte bara Sveaskog och Norrland utan i lika stor utsträckning både storbolag och enskilda skogsägare i övriga landet.

Aktieägarna styr.

För 50 år sedan kändes företagens anspråk på något sätt rimliga. Skogsbruket var viktigt - för Sverige. Och var det viktigt för Sverige så var det viktigt för svenska folket. Vi litade på direktörer och politiker. Och vi var inte maktlösa. Det visar historien.

Idag är det annorlunda. Svenska skogsföretag styrs av aktieägarnas avkastningskrav. Svenska skogsföretag är inte svenska längre. Vem bryr sig om kantzoner för ortsbefolkningen i glesbygden. Inte Wall Street. Och politikerna? Landsbygdsministern talar om valfrihet och rätten att nyttja sin mark - under ansvar. Vem ställer till ansvar? Vad gör Centern och Miljöpartiet för att värna glesbygdens folk? Vilket parti ställer upp för att värna de sista ynka resterna av svenska folkets uråldriga naturarv?

Maciej Zaremba har rätt.

Åk ut och titta makthavare! På verkligheten och hur verklighetens folk har det. Ödeshög, där jag bor, är också glesbygd. Här avverkas inpå tomtgränser, av privata och företag. Här görs spår av skogsmaskiner i ovärderliga kulturlandskap och här körs byvägar sönder av timmerbilar med släp. Året runt. Och här avverkas i en omfattning som för tankarna till hyggena i Gäddede på 70-talet.

De boende, de som inte äger mark, är maktlösa. Utan övergripande planering och med stöd av onyanserad statlig och privat demagogi hotas nu de sista resterna av glesbygden av vindkraftutbyggnad - en verksamhet som för tankarna till forna tiders baggböleri.

Politik och ekonomi

Monika Stridsman har rätt i att politikerna ytterst är de som styr. Men det räcker inte. En myndighet har skyldighet att omsätta politik till handling. Självfallet åvilar ansvaret alla som är inblandade i skogsbruk. Från Skogsstyrelsen till skogsbolag och enskilda skogsägare till entreprenören som kör i skogen. Etik är att visa respekt mot de som berörs och mot kommande generationer.

Utanför Ödeshög finns ett urskogsreservat på 20 hektar. Det är Östergötlands enda urskog. Den del som anses opåverkad av människan, kärnområdet, omfattar mindre än 1 hektar.

Makt och politik samspelar och stöttar varandra i en ohelig allians som jag är säker på att de flesta av oss vanliga medborgare inte vill se - man föröder vårt arv.

Är vi ett uppgivet folk?

I Maciej Zarembas artikelserie anar jag en ångest, som svävar som dimma mellan raderna - huldran som aldrig låter sig fångas. Är det den moderna internationella skogsindustrins samspel med politiken som inte går att ta på? Där verkligheten blivit så komplex att den helt enkelt inte går att angripa?

Även landsbygdsministern Eskil Erlandsson försvarar och säger enl. DN: "Vi behöver hugga mer skog" och "ägarna får göra som de vill med skogen".

Jag häpnar över okänsligheten. Månne hävdar han egna intressen?

Verkligheten är sann för den som upplever den. Känslan är inte nödvändigtvis underlägsen fakta. För skogsbrukets del handlar det inte om att man inte redan gör det som är bra. För så är det. Det handlar om marginella hänsyn. Det är framförallt inte vad som sägs, utan vad som görs som gäller.

Varför kan vi svenska medborgare inte få till stånd en anständig mängd orörd skog och en värdig livsmiljö även på landsbygden för oss själva och för framtida generationer? Jag vill tro att vi har rätt till det. Jag menar att såväl lagstiftare som skogsföretag har skyldighet och råd att visa oss den respekten.

Bildtext: Några perspektiv på lagliga övergrepp. Miljön som försvann. Den private skogsägaren lät avverka ända inpå muren. Det finns gott om företag som vill åt virket, stora som små. Pengarna styr. Spåren förskräcker.

I tätbebyggt samhälle behöver man samsas om träden på tomtgränsen. Inte här. Björstorp i n.v. Småland.

 Foto © Proselva Peter Lindgren, 18 maj 2012.

Peter Lindgren

är civiljägmästare och företagskonsult, tidigare anställd vid SkogForsk i Uppsala där han bl.a. arbetat med utveckling av skogsbrukets organisation och anställda. Han har även varit sekreterare vid utarbetande av consensusdokumentet På Skogens Villkor initierat av Det Naturliga Steget.

Peter Lindgren har också haft uppdrag i Indien, Costa Rica och Vietnam. Tillsammans med nyligen bortgångne Tomas Jonsson genomförde han en större granskning av avverkning i världens tropiska regnskogar år 1990.

P.L. är född år 1944 och bosatt utanför Ödeshög i Östergötland.

En bok om åldrandet

JANE MILLER | Den befriande åldern. Tankar om att vara gammal | Översättning Urban Jürgensen | Ordfront, 218 s.

"Jag är gammal, känner mig gammal och ser gammal ut."
Så börjar Jane Miller, anglicist, pensionerad pedagogikprofessor och pratsam men rolig och infallsrik essäist, en bok om åldrandet. Den befriande åldern. Tankar om att vara gammal heter den.
Jag hittar inget födelseår för Jane Miller i boken, men av antydningar drar jag slutsats att hon har, eller möjligen just håller på att fylla 80 år. Hon har vänner och släkt, hon går och simmar varje dag och läser Tolstojs Anna Karenina på originalspråket en timme, också varje dag. Hon är kort sagt en av dessa avundsvärt vitala kvinnor som genom modern hälsovård och förnuftig livsföring kan se fram mot tio, kanske ännu fler år i den angenäma frihetszon från det ena och det andra som åldern öppnar. Det betyder inte att hennes bok är enfaldigt optimistisk. Jane Miller inser fuller väl att det är allvar.
Det är ju så att medan vi kan hoppas på vetenskapliga framsteg som slutgiltigt kan förpassa astma eller till och med cancer till medicinhistorien, finns det inget hopp om en kur mot dödligheten. Till detta faktum kan man förhålla sig på olika sätt. Den mycket briljante Cambridge­filosofen Bernard Williams, som Jane Miller citerar med fascinerat intresse, skrev en filosofisk essä som handlar om vilken bisarr tanke idén om evigt liv i själva verket är, och hur ohyggligt det skulle vara om den kunde realiseras. 150 år med bibehållna könsfunktioner? Gärna, men hur ter sig saken när solsystemet har undergått sin slutliga gravitationskollaps och de flesta solarna i Vintergatan har förvandlats till röda dvärgar?
Jane Millers vetgirighet och erfarenhet handlar om tiden dessemellan, det vill säga mellan den tidpunkt när vi börjar inse att vi har blivit gamla, och döden. Hon ställer - med hjälp av en myckenhet väl använd klassisk litteratur - en rad av de intressanta frågorna. Vad händer när det som Montaigne kallar "könets tyranni" upphör? Om det nu upphör - är det verkligen något att välkomna. Vad händer med våra åsikter, vår förmåga till empati? Byts den i tilltagande cynisk likgiltighet med varje ny massaker vi läser om i tidningen, eller tilltar tvärtom vår inlevelse i andras lidanden? (Testområde: det syriska slakthus vi nu dagligen informeras om medan FN och EU tillsätter kommittéer; finns det något som helst skäl att förvänta sig en framtid mera civiliserad än förflutenheten?)
Sen är det de intressanta frågorna om åldrande och kreativitet, som Edward Said diskuterade i Adornos efterföljd i sin bekanta essä On late style: finns det ett slags stegring, en yttersta höjdpunkt som ålderdomen frigör hos några konstskapare? Verdis Falstaff och Wagners Parsifal är verk av åldrade män. Eller skall vi, som John Updike rekommenderar, passa oss mycket noga för att trötta ut vår omgivning med allt blekare åldersverk?
Och sen naturligtvis frågorna om minnet. Hur den åldrade människans barndomsminnen kan nå en nästan skrämmande tydlighet, som om barndomen vore det enda viktiga, och hur glasögonen och mobiltelefonen som nyss låg framför näsan på ett outgrundligt sätt har hamnat i skafferiet.
Kort sagt: boken, något hackigt översatt och försedd med ett skäligen onödigt förord, är absolut värd att titta på. Och kanske allra helst för unga läsare som har en önskan att begripa de åldrade, detta främmande folk som normalt brukar framställas enbart som ett betungande och svårhanterligt råmaterial för en industri som kallar sig "vården".

Sverige behöver en miljörörelse

 

Enligt skogsvårdslagen skall hävdade stigar återställas efter hyggen.Så låt oss ta en titt in i landskapet! Här är den historiska vandringsvägen mellan Säm och Mo Kyrka,norra Bohuslän,den 16e juni 2012! De två första bilderna visar hur ett centralt avsnitt av stigen ser ut nu.Den tredje visar ett ännu oskadat avsnitt.Som förmodligen om ett par veckor kommer att se ut som de två andra.Bilderna ger,syns det mig,en ganska bra uppfattning om vilka gemensamma värden som det skogsindustriella komplexet totalt ostraffat vållar oss och kommande generationer.

Så vem kollar den här detaljen i Sverige ? "Skogsstyrelsen" ? Vilket bisarrt skämt ! Miljöpartiet ? Ett överklassparti från storstaden som har fullt upp med att höja bensinskatter !

Sveriges förfallande landsbygd behöver en ny miljörörelse,en som intresserar sig för miljön.Bensinskattehöjarna från Nytorget kan vi lugnt lägga i papperskorgen.

Rulltrappan eller hissen ?

       Redan den nordafrikanske historieskrivaren Ibn Khaldun utvecklade en teori – på trettonhundratalet – om de politiska väldenas uppgång och fall. Genren har bara vuxit sedan dess.Oswald Spenglers ”Untergang des Abendlandes” med dess teorier om civilisationernas ödesbestämda uppgång och fall inspirerade Bertil Malmberg till några cymbalklingande rader i ”Dikter vid Gränsen”:

       ”Den sista väg vår härlighet beträder,

       den stupar nedåt som en hadestrappa.”

       Romarrikets nedgång och slutliga upplösning är en särskild älskling bland undergångsteoretiker och anhängare av cykliska teorier, d.v.s. sådana som vill visa att de stora väldenas undergång finns inbyggd i deras början.Förklaringarna till att det så långvariga romerska riket gick under varierar mellan praktiskt allt;från skadliga kemikalier i keramiska husgeråd till

skogsskövling.

       (Ja, ni läste rätt:skogsskövling ).

       Den senaste i raden av undergångsteoretiker,Arnold Toynbee,vars ”A Study of History” i tolv mäktiga band går igenom olika rikens och civilisationers utveckling och fall,anses naturligtvis kontroversiell men är full av intressanta ideér.Toynbees favorit är naturligtvis romarriket och det är i det sammanhanget han gör en fascinerande iakttagelse om  vulgarisering.

       Ett tydligt tecken på att ett välde lutar mot sitt fall, säger Toynbee,är ett slags bristande självförtroende hos eliterna som yttrar sig i att de lägger sig till med alltmera proletärt grova seder.Kejsare som går ner på planen och aktivt deltar i gladiatorspelen, bordellkultur och förgrovade utsmyckningar ackompanjerar vägen nerför hadestrappan.

       Hur är det med tatueringar, ringar i öronen och plattTV som nationalgåva till regerande furstar ? Man kan undra. Vad skulle Toynbee ha sagt ?

       Ett väldigt intressant exempel på en sådan samtida vulgarisering är naturligtvis teatern och underligt nog särskilt operakonsten  att besöka Stockholmsoperans Jag hade tänkt besöka stockholmsoperans Lohengrin denna vår. Men avstod efter att ha läst beskrivningarna av sceneriet i uppsättningen.Revolverduell i stället för svärdskamp,soldater med snabbeldskarbiner och skyddsvästar i stället för folket i det medeltida Brabant,skulle totalt ha avhållit mig från att uppleva musiken.Jag skulle inte ha hört ett enda ledmotiv av pur irritation över vad jag såg. Och jag tänkte med rörelse på de musiklyssnare som brukar begagna de stora operahusens extrabilliga lyssnarplatser,bakom pelare och i byggnadens veck.

       Lohengrinföreställningen hörde jag med stor behållning på radion hemma i länsstolen:tre och en halv timmas oavbruten musikalisk njutning.Denna Lohengrin är dock inte den mest vulgariserade man för tillfället kan uppleva .I Hans Neuenfels produktion i Beyreuth har de goda borgarna i Brabant fulats ut till illasinnade råttor med lysande röda ögon.

       Wagner har aldrig upplevt en sådan storhetstid som nu.Han intar en större plats i den seriösa musiken än wienklassikerna.Men uppenbart måste man samtidigt fula ut honom eller rättare sagt, hans senromantiska scenbilder, för att få tillåtelse att njuta av honom.Annars är han tydligen förbjuden.Vilket sällsamt hyckleri ! Det påminner om pastorn som går ner i källaren och tar sig en snaps före middagen.Wagner får bara intas i källaren,Monteverdi i bordellen ?

       Det är ju inte det enda.Det räcker inte längre att sopraner ligger perfekt i toncentrum och klarar halsbrytande koloraturer;de måste ha bröstvårtor också.Bordellen drar in på operascenen,för att inte tala om teaterscenen. Provokationsestetiken skaffar de prestigehungriga konsthallarna pressens uppmärksamhet men berövar publiken allt verkligt intresse. Vem är längre chockerad av att se en längs longituden halverad get nersänkt i sirap ?

       Min teori: vi har att göra med ett slags tvehågsenhet.Röra men inte röra. Klä om den musikaliska njutningen till pornogafi,det dramatiska förloppet till visuella överraskningar,diktsamlingen till politisk provokation. Måste vi låtsas att den hatladdade pamfletten är en form av lyrik ?

        Om man sätter upp Wagners ”Lohengrin” eller för den delen Purcells ”Dido och Aeneas” måste ett skäl rimligen vara att man uppskattar dessa konstverk,att man tror att de har något att bidra med.Om man samtidigt anser sig behöva ta avstånd från dem,genom att göra folket i Brabant till råttor eller inleda med nakendans i ett glasakvarium som på Deutscher Ope häromåret,uppstår en fundamental mångtydighet.

       Man tycker sig leva i en atmosfär där konstskaparna har förlorat förtroendet till sina egna önskningar och måste bygga in ett nej i varje positiv utsaga. Vilket larv ! Förvisso:här är en hadestrappa och jag fruktar att den är en rulltrappa. Den har bara en riktning.

From my Workshop IX:The Soccer Players

 Oil on canvas 2002. Courtesy of Karin Gustafsson Collection,Austin, Texas.

 

             A Summer day in the beginning of the new century. A scent of  new-mewn grass in Austin´s lovely Silker Park,the lively voices of the young soccer players

and their supporters.Maybe a slowly approaching  storm at the horizon, - but still there is plenty of time.And the game spreads its koreographic pattern over the field not quite unlike the subtle wave patterns which rule in physics.

             Perhaps they are also games ?

Den döda skogen - A forest on the move

Every night at the stroke of eleven

the dead forest comes.

Painstakingly sawn up and stacked

on the train’s many wagons

The train is long. Very long.

And a rising wind once sung

through all the tops of the trees.

English translation by John Irons of "Den döda skogen" from "Elden och döttrarna.Published in the general realization that the Swedish forest-industrial complex has managed to devastate more than 90 per cent of Swedish primeval forest and is still going on.

Sally Crabtree:How to build a shelf (in yourself)

  

On general demand of the readers of my blog ,and with the  very generous permission of MS Sally Crabtree,British poet,singer and performer ,I bring the original of her poem "How to build a shelf (in yourself) ",presented in my Swedish rendering below.MS Crabtree,who can be found among my friends on the FB ,lives in Cornwall,at present  among other things,works  as advicer  and creative force to a theater in London . She was a member of the British National Team of Gymnastics.She is the only international elite athlete I know who writes high-level poetry. (lg)

                                                            

1.

Just keep a stillness in you

Like the bubble of  a spirit level

When its found its straightness 

and the line can be drawn

From one corner of your being to the other

The shelf built

For you to place your life upon.

It must be straight , this shelf

Or else your life will just slide off with a slow crash

You’ll have to pick it up again ,  amazed , once more

That it is always flowers that survive

such a crash upon the floor .

2.

You pick them up , these flowers   

And notice that their

very stillness seems to dance

This is the stillness that you want

Dancing like a memory

Playing  hide and seek

In the cupboard of your mind ( Hoping that you’ll find

it but not yet 

And so it holds its breath

Keeps still ..)

3.

You find it !

And it’s a memory of childhood -  those shelves you had

That sagged like a smile

under  the weight of so much happiness

So many books

That all collapsed of course

But it was  laughter spilling out across the floor

You picked a book up with a picture on the front of a high hill that didn’t move

 And yet your eyes rolled down it to a sea that was  so deep

full of reflected sky

So high

You were dizzy with it, laughing

4.

This is the stillness that you want

That contains laughter

You’re sad the dog has smashed

You won it on the rifles  at the fair

There was no end of melancholy prizes at this place 

 Plaster of Paris ornaments

or goldfish in the bags

that always wobbled 

and were never still

You’re wondering even now

 Is it true the hooplas didn’t fit  those plinths ?

That no-one ever won a diamond watch ?

Oh never  mind you loved those dogs

And now this one’s  dissolving in the carpet

5.

You clear away , sweep  up the mess

It takes all  day

Tomorrow you must build your shelf again

And put on it the things that have survived

 The flowers with their

dancing stillness

and an invite which says RSVP 

It is not too late to reply.