Monday, May 7, 2012

The Meteorite in the Natural Museum




The size of a well-filled sack of potatoes
this heavenly lump of iron rests

in the museum’s peace. Its surface pleated
in a way that inevitably brings to mind

an exposed human brain,
it has a precocious air.

It existed before this planetary system did.
Finally found in Greenland,

it was heading toward this Earth
long before this Earth came into being.

Fearlessly falling through
the largest, the deepest darks;

arrowhead, ploughshare that for a moment finally
became flaming sword, unseen by eyes

in the Cambrian night when it became our guest.
                                                         
And now that I, most transient being,
for a moment let my fingers glide
                                                           
over this silent, strangely still surface,
this all-too-experienced drop out of the depths,

it appears, still and wise,
only to radiate an absent-minded benevolence.            

                                                           

English by Maria Freij

Thursday, May 3, 2012

Läsprov ur "Elden och döttrarna" Atlantis 2012


 
Meteoriten i Riksmuseet

Stor som en välfylld säck potatis
vilar denna himmelska järnklump

i museets frid. Med ytan veckad
på ett sätt som osökt erinrar

om en blottlagd mänsklig hjärna
har den något lillgammalt över sig.

Den fanns före detta planetsystem.
Slutligen funnen på Grönland

var den på väg till denna jord
långt innan denna jord kom till.

Oförskräckt fallande genom
de största, de djupaste mörkren

 pilspets plogbill som ett ögonblick till sist
 blev svärd som flammade, osedd av ögon

i den kambriska natt då den blev vår gäst.
             
Och när nu jag, högst tillfällige,
ett ögonblick låter fingrarna glida
               
över denna stumma, sällsamt stilla yta,
denna alltför erfarna droppe ur djupen

tycks den, stilla och klok,
enbart utstråla tankspridd förbindlighet.
               

Wednesday, May 2, 2012

Allt går isär

Mellan 1986 och 2004 bebodde jag ett område rätt nära University of Texas at Austin, på västra sidan av Shoal Creek. Området, som heter Tarrytown, hade en litet ojämn social profil ; rätt solida men inte överdrivet lyxiga villor vid huvudgator som Windsor Road och Enfield Road.Sådant var det gamla före detta prästboställe som jag själv bebodde. Befolkningen var nästan i sin helhet vit och icke hispanisk medan de daglönare som fyllde trädgårdarna vår och höst med sina lövblåsare och trimningssågar alla var mexikaner. Men i bakgatorna låg ett annat slags hus: små, anspråkslösa ,rätt illa isolerade, och med mörka små kök med bruna skåpsinredningar i fyrtiotalets typiska stil. Det var det så kallade GI-husen. I januari 1944 beslöt Kongressen en generös lag för hemvändande veteraners återanpassning i det civila livet.Initiativet var Franklin D Roosevelts och motivet att undvika den misär som drabbade återvändarna från Första världskriget. För de miljoner soldater och sjömän som tjänstgjort på de olika fronterna i mer än nittio dagar stod synnerligen förmånliga bostadslån, utan krav på kontantinsats och flera slags studielån till förfogande.Lagen,som var generös och anses ha bidragit till efterkrigstidens spektakulära ekonomiska återhämtning, medförde att miljontals familjer kunde flytta ut ur trånga anonyma hyresområden och in i egna hem.Ännu på åttiotalet kunde man ibland träffa låntagarna på Terrytown Pharmacy. I väntan på att få våra mediciner expedierade kunde vi få lyssna till vördnadsvärda åldringar som kunde berätta om sin tid i Helvetet; här fanns de som med egna ögon sett Guadalcanal,Iwo Jima,Corregidor. De gamla männen med rulator och hörapparat försvann, den ene efter den andre. De dog eller hamnade på vårdhem. Barnen tog girigt över de små husen. Och snart växte här en helt annan bebyggelse. En ny folkstam tog över husen, rev dem snabbt, och fyllde tomterna upp till bredden med ett helt annat slags hus, herrgårdsimitationer med swimmingpool och trebilsgarage. Detta var ändå inte de verkligt rika, bara den nya professionella klass som staden,en gång ett centrum för omlastning av jordbruksvaror och stillsam huvudstad, drog till sig allt snabbare allteftersom den blev en av IT-industrins metropoler. Universitetet, nyss ett gammaldags trevligt partyuniversitet med ett allmänt aktat fotbollslag, blev plötsligt svårt att komma in i, fick nobelpristagare ,importerade namnkunniga humanister och klättrade upp till tolfteplatsen på London Times rankingskala. Industrins herrar, pionjärerna och bolagsgrundarna, byggde inte herrgårdar utan slott på kullarna ute vid Travis Hights. Där anlades vingårdar,en pionjär anlade till och med ett astronomiskt observatorium på tomten och nere vid kajerna vilade yachter som hade passat bättre i Karibiska sjön än i Travis.Dessa slott som nu dominerar utsikten på ett sätt som kan påminna om Rhendalen vid Koblenz var – det såg man direkt – förverkligade pojkdrömmar. Kort sagt; vad jag bevittnade under dessa amerikaår utan att till en början riktigt förstå vad jag såg, var spåren av en fundamental samhällsförändring som började med att de små GI-husen försvann, det ena efter det andra. I min livstid har det vuxit fram , inte bara i USA,men kanske mest spektakulärt där,ett nytt slags klassamhälle. I de tidskrifter som har något annat att intressera sig för än de svenska kultursidornas fromma soppa, är årets möjligen mest uppmärksammade bok en stort upplagd studie av sociologen Charles Murray; ”Coming Apart.The State of White America,1960-2010. ”Crown Forum 2012. Boken, som har en omsorgsfull statistisk underbyggnad och över huvud taget ger ett mycket genomtänkt intryck, handlar om ett samhällsliv med explosionsartat växande sociala och regionala klasskillnader. Klasskillnader i USA brukar vanemässigt förknippas med etnografiska faktorer – svarta slummar i New Orleans och mexikanska colonias i det vidsträckta gränslandet. För att skapa maximal tydlighet för sin tes att vad som nu växer fram inte bara är nya klasskillnader utan i princip nya klasser,har Murray frångått det vanliga etnografiska perspektivet och begränsat studien till den vita befolkningen i USA. De nästan logaritmiskt växande klasskillnaderna är knappast ett obekant fenomen här i Europa. Att en industrichef (med normalt medelmåttig kompetens) skall uppbära sjutton gånger högre månadslön än sina arbetare eller en direkt inkompetent bankdirektör skall motta avskedsbelöningar större än industriarbetarens livstidslön, är naturligtvis inte bara djupt utmanande för rättskänslan. Det bidrar till att förgifta hela samhällsklimatet. Det är här som Charles Murrays bok blir riktigt intressant. De ekonomiska och professionella USA-eliter han studerar och jämför med den nya underklassen,som väsentligen består av människor utanför arbetslivet, isolerar sig.Socialt och kulturellt.Det är inte bara fråga om gated communities – ett begrepp som nu börjar dyka upp också i Sverige – utan om en inre isolering. Medlemmarna,både i den nya överklassen och det nya arbetslösa proletariatet lever och tänker som om de inte tillhörde något annat sammanhang än sitt eget. Fundamentala föreningsband av den sort som gör en nation till en nation i westfaliska fredens mening håller på att upplösas,eller är redan borta. Den store klassikern när det gäller att begripa den amerikanska demokratin är Alexis de Tocqueville - en liberal adertonhundratalstänkare.En av hans ständigt citerade och upprepade iakttagelser är den om den avgörande roll de frivilliga sammanslutningarna spelar i amerikansk demokrati, - från religiösa församlingar till idrottsorganisationer och nykterhetsvänner. De sammanför människor med olika livsvillkor och skapar en akvarieaktig genomskinlighet i samhällslivet. Om man får tro Charles Murray är det precis denna informella samhällsgemenskap som nu till sist håller på att gå förlorad. Den nya professionella överklassen bygger in sig kulturellt. Den nya underklassen ,som inte är en arbetarklass utan en klass av arbetslösa, håller på att försvinna under elitens horisont. Den är inte synlig.Och - här är Murray mycket amerikansk: båda klassernas medlemmar är på väg bort från familjen som livsform och den religiösa församlingen som andligt vattenhål. Alltså: det är inte bara så att klasskillnaderna vidgas med skrämmande hastighet. Det är också så att de olika klasserna upphör att kommunicera. De upplever inte längre samhällslivet som en gemensam angelägenhet. Under läsningen av denna viktiga bok frestas man naturligtvis att jämföra med samtida europeiska erfarenheter, och då särkilt det samhällsliv man har närmast inpå sig. Kan riksdagsmän och landstingsråd med månadslöner i hundratusenkronorsklassen ha någon som helst insikt i hur människorna faktiskt lever i Skinnskatteberg eller Åmål ? Eller har de möjligen snarare blivit riksdagsmän för att slippa se det ? Var den – till sist ohållbara – transfereringspolitik som kallades ”den svenska modellen” möjlig bara så länge etniska och regionala förhållanden gjorde känslan att tillhöra ett elementärt sammanhang möjlig ? Uppfattar sig svenskarna fortfarande som en stor intressegemenskap över politiska skiljelinjer ? Hur är det med den så känsloladdade vargfrågan ? Har nytorgarna definitivt slutat kommunicera med hemmansägarna i Nyhyttan ?Var är samhörigheten med stadsdelar som har till etthundra procent utlandsfödda bebyggare ? Medlidandet med östeuropeiska tiggare ? Vad vet egentligen den nya ( partinominerade ) politiska klassen om sina väljare ? Det är svårt att frigöra sig från intrycket att Charles Murray har sett något som i globaliseringens tid kan bli inte bara allt tydligare utan också mycket avgörande.

Thursday, April 12, 2012

Allt järn längtar att bli rost

Ur min just utgivna samling "Elden och döttrarna" (Atlantis 2012) ett läseprov:


Allt järn längtar att bli rost

Allt järn längtar att bli rost,
sade den gamle metallurgen

Det vill förena sig med luften
sjunka till sjöarnas botten

Bli till röd jord. Inte bara järnet
längtar till sitt sönderfall.

Utopierna sjunker maktlöst ned
och blir till retorik.Till och med

den stolta monoteismen rostar ner
och blir till den angenämt

myllrande och amoraliska polyteismen.





Vassa eggar
blanka svärd och tunga yxor,
varar aldrig i oändlighet.

Allt järn strävar efter att bli rost.
Sade den gamle metallurgen.

Friday, April 6, 2012

Den fjärde dödssynden




1. Grinande demoner

Svenska PEN hade i min ungdom ,som inträffade någon gång på sextio- eller sjuttiotalet ,traditionellt en middag strax före jul ,som alltid efter de första snapsarna utvecklades till ett inferno av gräl, ressentiment, illvilja och missunnsamhet.Det var den tid då alla höstböcker recenserats och alla litterära priser utdelats.Det fanns inte mycket mer att bråka om,kunde man tycka.Men det fanns det uppenbart.
Det hela var inte alls särskilt upplyftande, men för en ung man ganska lärorikt att se de fina, så känsliga centrallyrikerna och de stora hjärtevärmande romanförfattarna, inför ens allltmer vidgade ögon förvandlas till en upprörd samling grälsjuka smådemoner, högröda av ilska och hyttande med knytnävarna mot varandra.
Avunden är nummer fyra bland de sju dödssynder som beskrivs i katolska kyrkans katekes. De sju hör snarare hemma i en katolsk tradition än i en lutheransk och deras stöd i Nya Testamentet inskränker sig till en skäligen dunkel passage i Första Johannesbrevet ( 5:15-16):”Det finns synd som leder till döden”, men det kan ju ,noga taget ,vara en varning mot dryckenskap eller något annat i största allmänhet livsfarligt,likaväl som ett hot om obotlig förtappelse.Hela idén om oförlåtliga synder förefaller inte vara i konsekvens med Aposteln Paulus stolta frihetslära i Galaterbrevet: ”Den rättfärdige skall leva av tro.”
Så långt det teologiska.
Det mesta som står i religiösa urkunder kan betvivlas. Men att avunden finns, det kan inte betvivlas. Problemet är snarare hur den skall avgränsas mot alla andra själens passioner och operationer. Det finns en mycket tydlig gräns mellan avund och svartsjuka, där svartsjukan underligt nog inte räknas som dödsynd. Om jag en morgon upptäcker att på min grannes parkeringsplats står inte längre som de senaste fjorton åren en långsamt hoprostande PV 444 utan en BMW i 300-klassen,kan det naturligtvis upplevas som smärtsamt.Men efter ett besök i banken och några sömnlösa nätter kan hela problemet lösas genom att min egen gamla Peugot snabbt ersätts med en Porche.
Men värre är det om man överraskar samme granne prasslande med ens hustru vid en för tidig hemkomst från en arbetsresa. Här hjälper ju faktiskt inte att snabbt installera en välcoifferad fotomodell i kort chockrosa kjol och nätstrumpor på den egna verandan. Tvärtom – i värsta fall kan det förvärra tillståndet.
Avund är inte att skämta om. Den kan utvecklas till en självdestruktiv ovana, till ett hot mot sinneslugn och självförtroende. Avund kan urholka själen och jag har i mitt numera långa liv sett en del sorgliga fall där det faktiskt hände. Att låta avunden ta över är en mycket dålig affär i den emotionella ekonomi av vilken vi alla beror. Men samtidigt står det ju klart att samma grundläggande frihet som enligt Sartre och grabbarna gäller för alla projekt gäller också för avunden. Vi är alltid fria, fullständigt fria. Nämligen att välja våra projekt.Och normalt väljer människorna sina svartsjukeobjekt med en ganska säker känsla för den egna situationen.Den hemlöse på trottoaren avundas en annan hemlös hans torra strumpor. Den stackars riksdagsman som har åkt ut och bara har 185 000 i månaden i livstidslön, avundas den lycklige klasskamraten från småskolan som fick en pensionsfond på några tiotals miljoner efter en karriär av tvivelaktig förvaltning av andras, betydligt mindre fonder.
Om någon börjar avundas Hans Majestät Konungen hans tjänstebostad eller USA:s Supreme Court dess maktbefogenheter, tyder det antingen på iråkad galenskap eller ett mycket stort ego. Poängen är den: vår existentiella frihet gäller även för avunden. Att leva är att välja.


2. Den skapande avunden

Var går gränsen mellan avund och rättskänsla ? Det är en fråga som faktiskt yrkar på att diskuteras. En svensk industriarbetares normallön är numera ungefär en sjuttondel av en normal industriledares lön. Den är naturligtvis i sin tur en rätt liten bråkdel av de groteska fallskärmar och bonusar som förekommer i finansvärlden, ofta till belopp som motsvarar industriarbetarens livstidslön, och som inte sällan utdelas som ”belöning” för högst tvivelaktiga arbetsresultat.Det har,med andra ord uppstått en från samhället i övrigt isolerad ekonomisk elit som via styrelseposter och andra former av insiderverksamhet är i stånd till ömsesidig ekonomisk ryggborstning i grotesk skala.Om hur denna nya elit i sin isolering och sin brist på medborgaransvar håller på att framkalla ett nytt slags klassamhälle i USA har Charles Murray skrivit en stor sociologisk studie ”Coming Apart” som jag skall återkomma till på den här sidan.
Men nu talar vi om avund. Är vår indignation inför den nya klassens särställning och dess manipulationer (bara) en form av avund ? Det är väl orimligt. Vi kan säga att denna känsla är inte avund utan rättmätig indignation.
Men det finns en elegantare metod: vi säger att avunden , till skillnad från vad katekesen tror, är ett tillstånd som har både negativa och positiva sidor.Den kan frambringa gott och ont,liksom Jesajas Gud. Avund är förmodligen drivkraften bakom inte så få tekniska framsteg. Exempel som genast kommer för mig är elektrifieringen av Västtexas där avunden mellan de små samhällena ute i den flacka oändligheten måste ha spelat en pådrivande roll. Och ett större exempel: avunden mellan olika delstater som bidrag till världens bästa universitetsystem med de många hundra nobelprisen.
Om vi följer den intressante amerikanske psykoanalytikern Eric Ericson, bottnar häftig förälskelse i en annan människa inte alls i något slags känsla av tvillingskap (standardteorin) utan i ett utbrott av häftig avund.Den andre eller den andra har eller är något som man själv alltid har saknat.Man avundas alltså inte den andra något hon har utan henne själv. Jag avundas dig – i ordens mest konkreta mening - är ett sätt att säga: jag älskar dig.
Vid sin bortersta gräns övergår avunden dialektiskt i häftig kärlek. Säger Dr Ericson.

( Vidareutveckling av ett inledningsanförande vid en församlingsafton i Stockholms Storkyrka,på vänlig inbjudan av Domprost Åke Bonnier)

Thursday, April 5, 2012

The eel and the well

In old Scania there was a custom:
Young eels from the sea were let down
into the black depths of the wells.
These eels then spent their entire lives
imprisoned in the darkness of the deep wells.
They keep the water crystal-clear and clean.
When on occasions the well-eel comes up,
white, frighteningly large, caught in the pail,
blind and coiling in and out
of its body’s enigmas, unaware,
everyone hurries to submerge it again.
I often feel myself as being
not only in the well-eel’s stead
but well and eel at the same time.
Imprisoned in myself, but this self
already something else. I exist there.
And wash it clean with my twisting,
miry, white-bellied presence in the darkness.


English by John Irons

Sunday, April 1, 2012

Correction

Rönnells antikvariat Should be Birger Jarlsgatan 32. 11.April 19 hours.