1. Grinande demoner
Svenska PEN hade i min ungdom ,som inträffade någon gång på sextio- eller sjuttiotalet ,traditionellt en middag strax före jul ,som alltid efter de första snapsarna utvecklades till ett inferno av gräl, ressentiment, illvilja och missunnsamhet.Det var den tid då alla höstböcker recenserats och alla litterära priser utdelats.Det fanns inte mycket mer att bråka om,kunde man tycka.Men det fanns det uppenbart.
Det hela var inte alls särskilt upplyftande, men för en ung man ganska lärorikt att se de fina, så känsliga centrallyrikerna och de stora hjärtevärmande romanförfattarna, inför ens allltmer vidgade ögon förvandlas till en upprörd samling grälsjuka smådemoner, högröda av ilska och hyttande med knytnävarna mot varandra.
Avunden är nummer fyra bland de sju dödssynder som beskrivs i katolska kyrkans katekes. De sju hör snarare hemma i en katolsk tradition än i en lutheransk och deras stöd i Nya Testamentet inskränker sig till en skäligen dunkel passage i Första Johannesbrevet ( 5:15-16):”Det finns synd som leder till döden”, men det kan ju ,noga taget ,vara en varning mot dryckenskap eller något annat i största allmänhet livsfarligt,likaväl som ett hot om obotlig förtappelse.Hela idén om oförlåtliga synder förefaller inte vara i konsekvens med Aposteln Paulus stolta frihetslära i Galaterbrevet: ”Den rättfärdige skall leva av tro.”
Så långt det teologiska.
Det mesta som står i religiösa urkunder kan betvivlas. Men att avunden finns, det kan inte betvivlas. Problemet är snarare hur den skall avgränsas mot alla andra själens passioner och operationer. Det finns en mycket tydlig gräns mellan avund och svartsjuka, där svartsjukan underligt nog inte räknas som dödsynd. Om jag en morgon upptäcker att på min grannes parkeringsplats står inte längre som de senaste fjorton åren en långsamt hoprostande PV 444 utan en BMW i 300-klassen,kan det naturligtvis upplevas som smärtsamt.Men efter ett besök i banken och några sömnlösa nätter kan hela problemet lösas genom att min egen gamla Peugot snabbt ersätts med en Porche.
Men värre är det om man överraskar samme granne prasslande med ens hustru vid en för tidig hemkomst från en arbetsresa. Här hjälper ju faktiskt inte att snabbt installera en välcoifferad fotomodell i kort chockrosa kjol och nätstrumpor på den egna verandan. Tvärtom – i värsta fall kan det förvärra tillståndet.
Avund är inte att skämta om. Den kan utvecklas till en självdestruktiv ovana, till ett hot mot sinneslugn och självförtroende. Avund kan urholka själen och jag har i mitt numera långa liv sett en del sorgliga fall där det faktiskt hände. Att låta avunden ta över är en mycket dålig affär i den emotionella ekonomi av vilken vi alla beror. Men samtidigt står det ju klart att samma grundläggande frihet som enligt Sartre och grabbarna gäller för alla projekt gäller också för avunden. Vi är alltid fria, fullständigt fria. Nämligen att välja våra projekt.Och normalt väljer människorna sina svartsjukeobjekt med en ganska säker känsla för den egna situationen.Den hemlöse på trottoaren avundas en annan hemlös hans torra strumpor. Den stackars riksdagsman som har åkt ut och bara har 185 000 i månaden i livstidslön, avundas den lycklige klasskamraten från småskolan som fick en pensionsfond på några tiotals miljoner efter en karriär av tvivelaktig förvaltning av andras, betydligt mindre fonder.
Om någon börjar avundas Hans Majestät Konungen hans tjänstebostad eller USA:s Supreme Court dess maktbefogenheter, tyder det antingen på iråkad galenskap eller ett mycket stort ego. Poängen är den: vår existentiella frihet gäller även för avunden. Att leva är att välja.
2. Den skapande avunden
Var går gränsen mellan avund och rättskänsla ? Det är en fråga som faktiskt yrkar på att diskuteras. En svensk industriarbetares normallön är numera ungefär en sjuttondel av en normal industriledares lön. Den är naturligtvis i sin tur en rätt liten bråkdel av de groteska fallskärmar och bonusar som förekommer i finansvärlden, ofta till belopp som motsvarar industriarbetarens livstidslön, och som inte sällan utdelas som ”belöning” för högst tvivelaktiga arbetsresultat.Det har,med andra ord uppstått en från samhället i övrigt isolerad ekonomisk elit som via styrelseposter och andra former av insiderverksamhet är i stånd till ömsesidig ekonomisk ryggborstning i grotesk skala.Om hur denna nya elit i sin isolering och sin brist på medborgaransvar håller på att framkalla ett nytt slags klassamhälle i USA har Charles Murray skrivit en stor sociologisk studie ”Coming Apart” som jag skall återkomma till på den här sidan.
Men nu talar vi om avund. Är vår indignation inför den nya klassens särställning och dess manipulationer (bara) en form av avund ? Det är väl orimligt. Vi kan säga att denna känsla är inte avund utan rättmätig indignation.
Men det finns en elegantare metod: vi säger att avunden , till skillnad från vad katekesen tror, är ett tillstånd som har både negativa och positiva sidor.Den kan frambringa gott och ont,liksom Jesajas Gud. Avund är förmodligen drivkraften bakom inte så få tekniska framsteg. Exempel som genast kommer för mig är elektrifieringen av Västtexas där avunden mellan de små samhällena ute i den flacka oändligheten måste ha spelat en pådrivande roll. Och ett större exempel: avunden mellan olika delstater som bidrag till världens bästa universitetsystem med de många hundra nobelprisen.
Om vi följer den intressante amerikanske psykoanalytikern Eric Ericson, bottnar häftig förälskelse i en annan människa inte alls i något slags känsla av tvillingskap (standardteorin) utan i ett utbrott av häftig avund.Den andre eller den andra har eller är något som man själv alltid har saknat.Man avundas alltså inte den andra något hon har utan henne själv. Jag avundas dig – i ordens mest konkreta mening - är ett sätt att säga: jag älskar dig.
Vid sin bortersta gräns övergår avunden dialektiskt i häftig kärlek. Säger Dr Ericson.
( Vidareutveckling av ett inledningsanförande vid en församlingsafton i Stockholms Storkyrka,på vänlig inbjudan av Domprost Åke Bonnier)
