Ein anderer Weg gegen Null

Jean Buridan, der große Nominalist (1295-1358) entwickelte ein berühmtes Argument in der Diskussion über Wahl und Wahlfreiheit: Wäre unser Akt des Wählens ganz und gar von den Verlockungen oder Gefahren, denen wir ausgesetzt sind, abhängig, so müsste ein Esel, der genau zwischen zwei gleich gut duftenden Heuhaufen platziert wird, Hungers sterben.
Wie bekannt, verhungert niemand, weder Mensch noch Tier, am Zweifel. Es gibt einen Augenblick, in dem wir wählen, egal wie ebenbürtig die Alternativen (einander) auch sind.
Dieser Augenblick ist rätselhaft. Er hat keinen erlebbaren Inhalt.
Ein berühmter Hinweis in Diskussionen über den freien Willen ist, dass Wahlfreiheit nicht das gleiche ist wie totale Unvorhersehbarkeit. Eine psychisch gestörte Persönlichkeit, z. B. ein Drogenabhängiger, der uns im nächsten Augenblick mit praktisch jeder möglichen Handlung überraschen kann, bietet kein Paradigma für Willensfreiheit. Sonst hätte ein Zufallsgenerator den freiesten Willen.
Die Wahl zwischen den beiden Heuhaufen ähnelt eher der künstlerischen Inspiration und ihren Bedingungen. Ideen kommen zu uns. Aus dem Nichts. Aber sie kommen nicht zufällig. Sie kommen aus der Situation. Aber sie sind nicht die Situation.
Die Entscheidung zwischen Heuhaufen1 und Heuhaufen2 ist die Wahl eines, und zwar ausschließlich eines von zweien. Aber sie ereignet sich, als hätte sie keine Bedeutung.
Timothy Gallway zeigt in seinem ausgezeichneten Essay ‚The Inner Game of Tennis‘, dass die beste Art, einen zufriedenstellenden Tennisaufschlag zustande zu bringen, die ist, ihn einfach geschehen zu lassen. Dieses ‚Geschehen-lassen‘ ist eine Art Null-Zustand. Wenn wir so wollen der leere Punkt, also der Nullpunkt zwischen zwei Heuhaufen. Das ist der schöpferische Augenblick.

Leseprobe aus Lars Gustafsson "Gegen Null.Mathematische Phantasien.Sezession Zürich & Berlin 2011.Deutsch v. Barbara Carlson

Nuet – det förflutnas källa ?

Walter Benjamin har på några ställen en originell förmodan; det närvarande kan förändra det förflutna.Och – par consequence – att framtiden kan förändra vårt nu.
Vad skulle det kunna betyda ? En kännare av Franz Kafka,Torsten Ekbom,har påpekat att Cervantes Don Quijote inte går att läsa på samma sätt efter det att vi har stiftat bekantskap med Kafkas romaner som före.En tidskrift1 påpekar att valet av Barak Obama till USA:s förste svarte president ovillkorligen måste förändra bilden av USA:s afroamerikanska historia. Den ännu ganska unge Adolf Hitler ,fångad med full skärpa i en bild av en massdemonstration framför Münchens Feldherrenhalle,vid krigsutbrottet 1914, sedd hundra år efter det att bilden togs, har undergått en förändring som uppenbart inte är entropisk. Utan något annat.Men vad ?
Vad är det som försiggår ? Den fysikaliska tiden är en frusen flod i relativitetsteorin.Men en flod som kan sammandra eller utvidga sig, och där tid och rum kan övergå i varandra,allt beroende på utsiktspunkterna. Som själva naturligtvis tillhör floden.Tiden har en riktning,ja det är osannolikt att ett paginerat manuskript som slängs ut genom ett skyskrapefönster upphittas i samma sidordning i vilken det slängdes ut.Men vad som är samtidiga händelser bestäms av avstånd och ljushastighet.
Så vad händer när en senare händelse bekräftar ,ifrågasätter eller helt överraskar en tidigare med att vara något helt annat ?
Kanske är det återigen sammanhang som vi borde inrikta oss på ? Bilden av Hitler i augusti 1914 visar sig vara en del av ett mycket större sammanhang än vi kunde ana ,låt oss säga,1925. Från en högre belägen punkt ser vi mer av landskapet.Alltsammans fanns ju där hela tiden. Men nu blir alla interpretationerna synliga.
Professor Bengt Gustavsson,astrofysiker från Uppsala, har berättat mig en mycket historia:En kollega från en avlägsen världsdel frågar efter en promenad genopm stadens centrala delar om Uppsala är en extremt farlig stad.Hurså ? Ja det verkar som om olycksfall hände litet här och var i stan.Det är ju så många människor med proteser och i rullstolar ?
- Verkligen ? Jovisst – de vanföras riksförbund har konferens i Uppsala denna vecka.


Smakprov ut Lars Gustafsson "Mot Noll.En matematisk fantasi intill det kungligarummet."Art Factory .Lund 2011.

Also in German translation by Barbara Carlson as "Gegen Null.Eine Mathematische Phantasie."Sezession Verlag.Zürich & Berlin.2011

Ett avgrundspris till Glocalnet

Sveriges Fria Kommunikationskonsumenters avgrundspris

BLÄRRAN

för mest oanvändbara,minst servicebenägna och mest obehagliga
affärskontakt under det gångna verksamhetsåret tilldelas

GLOCALNET

Ur juryns motivering:

"Produkten - tillhandahållande av mobilt bredband - som numera är helt onödig eftersom Iphones gör samma jobb billigare och bättre, "tillhandahålles" med ett uppsägningsavtal på tre månader ,förstärkt av aggressiva och grovt ohövligt formulerade kravbrev med ekonomiska hot av en typ som inte är hemmahörande i seriösa branscher.Företagets kundservice har icke under två månader varit tillgänglig för samtal.Kort sagt:den som ingår ett avtal med Glocalnet måste bereda sig på att kunden har en rad kontraktmässiga förpliktelser som framhålls genom aggressiva ekonomiska hot av juridiskt tvivelaktig karaktär medan företaget å sin sida ser sig fritt från varje avtalsrättslig förpliktelse,till vilka i första hand hör att tillhandahålla en fungerande kundservice."

Avoid Glocalner

Om åldrandet. Tre kommentarer till Ciceros ”De Senectute”

I. Frukta inte döden! Frukta vården!


Det mesta som skrivs om åldrande är larvigt. Det går ut på att det inte är så farligt. Men det är det ju. Det slutar med döden. Det är livsfarligt.
Även Cicero, antikens stora auktoritet på ämnet, skriver larvigt. Han tillhör stoikerna och anser att åldrande inte är mycket att bråka om. Man kan mycket väl förbli spänstig och muskelstark in i den höga åldern, skriver Cicero. Man behöver inte bli simmig i huvet. Stackars Cicero. De politiska förhållandena vid Republikens slut, - endast jämförbara med Berlin vid nittonhundratrettiotalets slut – gav honom ingen riktig chans att pröva ut sitt program. Ärkefienden Marcus Antonius mordkommando hann upp honom i december 43. Han var då 63 år gammal. Hans huvud och händer spikades fast vid Senatens talarstol som en varning till andra republikens anhängare. Sextiotre år var dock en respektabel ålder i den romerska antiken. Det kan kanske vara värt att betänka att en annan författare till många böcker och ett tjugotal sprudlande brevvolymer, August Strindberg, faktiskt bara levde i 63 år. När man ser Nationalupplagan utbreda sig över en mäktig yta i bokhyllan, kan man undra hur denne man över huvud taget hann med något annat än att producera höggradigt innehållsrik text.
Tiden är, precis som hos Einstein, elastisk. Man kan hinna med förvånande mycket eller förvånande litet under en normal livstid.
Den stoiska litteraturen, som fortfarande är en inkomstbringande litteraturart inte minst i USA, manar oss att möta ålderdomen med glatt humör, men framförallt med aktivitet. Intellektuell fysisk, gärna också sexuell aktivitet. Låt oss framförallt inte börja leva som pensionärer,
säger hurtiglitteraturen.Vi får inte bli som dessa amerikanska tandläkare eller advokater som har sålt praktiken och plötsligt har en oändlighet av fritid. Att tillbringa med kompisarna ute på golfbanan. Och därefter i klubbhuset. Gärna med en wisky. Som för varje golfrunda med de gamla polarna blir till fler , varefter lokaltidningens nekrolog inte kommer långt efter. Den hinner ifatt.
Gott och väl. Men svagheten är att hela den optimismen blundar för livets fundamentala orättvisor, både de sociala, som är brutala, och de biologiska, som är ännu brutalare. Man läser i tidningen om de gamla som kränks och misshandlas av själlösa undersköterskor hos Carema eller det kommunala vårdhemmet Glädjefrid, och upptäcker att dessa olyckliga ibland är fem, tio år yngre än man själv. Medan man själv reser till poesifestivaler eller spelar bordtennis , är dessa olyckliga, bara därför att naturen i sin gränslösa grymhet har utrustat dem med andra gener, hänvisade till en skrämmande passivitet och i värsta fall en förnedrande tillvaro i händerna på kärlekslösa lägerkommendanter, maskintillverkad anstaltsmat i plastförpackning och en halvtimmes luftning per dygn.
Vad säger ni om det, konsulter och förespråkare av aktiv ålderdom.? Men det allra värsta är att sannolikheten för att också vi, intressanta undantag, en dag upphör att vara det; intressanta undantag.
En modern Cicero skulle säga: Frukta inte döden, frukta vården!
 
II. Två bord på Sturehof


Det var en mycket vanlig januaridag vid middagstid. På Sturehof där jag skulle möta en ung kollega, föll vinterns porslinsljus in genom de höga fönstren. Den lätta doften av fiskrätter och färskt tappad pilsner, personalen, diskret och effektivt kringsmygande i prydlig kyparutstyrsel – alltsammans -förde mig plötsligt tillbaka till samma Sturehof en likadan vinterdag någon gång i början av sextiotalet. Då som nu. Restaurangen är bara litet murrigare med rätt bisarra glasmålningar med fiskmotiv och en troligtvis litet anspråkslösare publik. Unga författare tog Åke Runnqvist till Sturehof. De fina tog han till Operabaren. Vid ett bord litet längre ner mot fönstersidan hade Kai Henmark något år i början av sextiotalet lovat att jag skulle få träffa två unga kolleger. De hade det gemensamt att de också var undertecknare av ett manifest som Henmark med buller och brak hade offentliggjort i Stockholmstidningen: Front mot formens tyranni! De två andra var en student från Karolinska som hette P C Jersild och en hemmafru som också skrev poesi. Hennes namn var Sonja Åkesson.
”Du glömmer triumfen”, sade en nybliven åttioåring i Texas till en ung släkting som gjorde misstaget att ömka henne över hennes iråkade ålder.
Triumfen består då inte bara i att man har överlevt, att man har besegrat en hel del hinder på sin väg och övervintrat ett antal kriser av personlig och opersonlig sort. Triumfen består ännu mer i detta att sitta inne med facit. Författaren av dessa rader, bekvämt parkerad på Sturehof vet att den unge medicinstudenten P C Jersild skulle bli en briljant och framgångsrik satiriker, att hemmafrun Sonja Åkesson i själva verket var en av sin generations mest lästa poeter, en originell diktarinna som öppnade för en ny socialrealistisk linje i svensk efterkrigspoesi. Att de båda inte bara hade utomordentliga inre resurser utan också skulle visa sig så roliga, var ju omöjligt att sluta sig till av deras blyga inlägg vid det där bordet på Sturehof. Och att den så aktive och livligt debatterande Kai Henmark inom några skulle vara död och snart totalt bortglömd som författare var ju inte heller lätt att se den eftermiddagen.

Sitta inne med facit kan ge maktkänslor: vad var det jag sa? Redan på sjuttiotalet började sossestaten visa tydliga sprickor i muren. Det blev tydligen nödvändigt att ljuga i Riksdagen och skicka spioner in i sjukhusförvaltningen i Göteborg. Vem hade kunnat förutsäga 2000-talets utveckling ? Svar: den som levde länge nog.
Men att ha facit i hand kan vara ruskigt också; så många förhoppningar ,så många lovande människor och projekt som gick till spillo. Så många författarskap som såg så imponerande ut i sin början och som det inte blev särskilt mycket av. Marcel Proust skämtar i allra sista delen av ”På spaning efter den tid som flytt” om detta att så många gamla människor ser ut att ha så svårt att gå. Det beror ju på att de är oerhört långa och utsträckta, säger Proust. Nämligen i tidsdimensionen. Han hade läst om relativitetsteorin.
Känsla av triumfen att veta hur det gick ? Dock bör den högmodige minnas att det finns en facit som berättar om honom också. En som ännu inte är skriven och som han aldrig kommer att få läsa.

Jag tror det var just kandidat P C Jersild , nu plötsligt fin gammal författare, ledamot av akademier och omnämnd i alla litteraturhistorieböcker med självaktning, som häromåret på en bemärkelsedag påpekade hur totalt likgiltiga vår ungdoms litterära strider ter sig idag ,ur sjuttioårsperspektivet. Bara den okloke geronten sitter och grubblar på gamla oförätter.
Men det gäller inte bara det förflutna. Även dagens strider och upprördheter sjunker ner en bra bit, blir till bakgrundssorl. Redan de litterära omvärderingarna ger ett rikt material: Lars Gyllensten försvann. Willy Kyrklund blev kvar. Artur Lundkvist försvann, Evert Taube förblir. Jaså, - ni trodde att ni hade tryckt ner Strindberg i skorna ?
Är den nye kraftgeniale författaren en kommersiellt skickligt uppblåst pratsjuk amatör i tio volymer eller är han en ny Marcel Proust ? Kom igen om tolv år. Då vet vi. De väldiga dramerna kring den äntligen avgångne mustaschprydde partiledaren ? En lustig episod i ett landstingsråds karriär! En kuriös fotnot i en statssekreterares memoarer !
Vad som kommer mig i tankarna är den gamla anekdoten om stationsinspektorn som på sin första pensionsdag slår sig ner i en solstol på perrongen och för varje passerande person- eller godståg säger:
Den ger jag Fan i .Och den ger jag också Fan i.
Det råder inget tvivel om att det finns ett element av angenäm avskildhet från världen i den åldrande personligheten. En kontemplativ ro. Naturligtvis finns det en allvarlig risk att denna pensionärsro övergår i cynisk liknöjdhet. De ständigt återkommande krigen, de sig ständigt – under olika ideologisk etikett – förnyande tyrannierna ter sig så förvirrande lika varandra. Vad hette den här senaste slaktaren i Syrien ? Jaså .Var skall han vara om ett år, månne ? På en sophög eller i Montreux ? Snart har vi någon annan att hata.
Risken för ett slags moralisk lokalbedövning finns där.
Till det som blir allt lättare att ta med ro är de urverkslikt återkommande alarmsignaler om miljö- och naturkatastrofer som hör till den sjuttiofemåriga livserfarenhetens elementa. I min ungdom skrevs det otaliga professorsböcker om överbefolkning. Vart Fan tog överbefolkningen vägen ? Fortfarande finns det ståplats i det inre av Kina och sittplats i Mansjuriet. Sen var det de tyska skogarna som skulle försuras och försvinna. Det spred sig. Det skulle hällas kalk i västmanländska skogssjöar som har varit sura sedan förhistorisk tid, därför att de innehåller humussyror. Och klimatet , - det arma klimatet !
Den 2 maj år 2011 var marken täckt av nysnö i Nyhyttans by. Den klimatfrälste ylar strax om världsundergången – påfallande kalla dagar och påfallande varma , bevisar ju gubevars samma sak: global uppvärmning. Den historiemedvetne tar lugnt ner Prosten Muncktells dagböcker,Volym 2 Sevalla från hyllan:
”Den 2.Maji.lördag.Jag blef verkel. Flat vid upvaknandet at finna marken täckt af ny snö.”.
Året är 1816 och orten är Sevalla, tjugo kilometer söder om Nyhyttan. Intet nytt under solen.

Detta är det slags ro som åldern kan skänka i förening med vissa historiska kunskaper. Blir man mer inåtvänd ? Det finns ju så många olika människor och så många olika situationer. Det är svårt att jämföra. Hos författaren till dessa rader tar sig detta kontemplativa själsläge, som blir allt mer dominant, uttryck i ett behov av allt bättre böcker d.v.s. klassiker. August Strindbergs ”Inferno” är så mycket intressantare än Lars Noréns besök på NKs herravdelning. Varför läsa den hycklande och inställsamme Stieg Larsson när det finns Marquis de Sade och Baudelaire ? För att inte tala om de grekiska tragöderna. Varför läsa obildade amerikanska livsstilshandböcker när det finns Ciceros ”Om ålderdomen”?
Hela upplevelsen är väldigt dubbel, komplicerad som livet självt. Jag ser med en blandning av oro och sorg alla de gamla männen som rör sig på bussen med den slagrördes långsamhet och stela blick. Jag njuter av kringsynen och toleransen hos gamla kolleger och släktingar som har nått min egen ålder eller högre.
Morfadern som barnbarnen faktiskt går till för att tala om vad de inte vågar berätta för föräldrarna. Den pensionerade flygvapenchefen som bekymrar sig över snickare Nordenborgs sista år och övergivna hus i Nyhyttans by. Vart pekar egentligen denna tolerans ? Vad vill den säga ? Något om tid..och att inte…
*

I den gamla samiska kulturen har man inga religiösa eller moraliska betänkligheter mot att de gamla som inser att ännu en vinterrajd blir för mycket detta år, en sommardag lugnt vandrar ut i myrarnas musik av myggmoln och gulsparvar och aldrig mer syns till.

Disappeared Ads

Niclas advice is unfortunately not helpful as I cannot find the way to the place he is talkingabout. Much more detailed instructions are needed or a help telephone number.Otherwie I give up on this advertisements which is a pity bevause they were amusing. LG

The Disappearence of Ads

As the readership might have observed the ads have disappeared from Lars Gustafsson s Blog since beginning of February.This is not the expression of a policy on my part - I rather liked them even if the money -never paid out - seems to be microscopic.I liked to see an ad for furniture at the side of an article on forest devastation etc.

Anyhow,the ads disappeard as sudden as they had come and a careful research into the system, which consists in referring you from a webpage to the next ,in endless procession has given no rational answer.

Attempts at a rational explanation are welcome on this page.

Lrs Gustafsson Webmaster

The Hare

In March the Swedish original edition of my selected and new poems "Elden och döttrarna" will arrive at Atlantis Stockholm.

A German edition,translated by Barbara M Carlson and Verena Reichel in joint translation is contracted with Hanser in Munich.For the English edition contract is still pending.

As a specimen the first poem of the book "Haren" will be given here, in original, in Maria Freijs English and in Barbara M CArlsons German.
--------------------------------------------------------

Haren


En eftermiddag fanns han plötsligt.
Alldeles stilla mellan syrénen och vinbärsbusken.
Precis som hos Dürer;
öronen längre än huvudet
och undersidan vit.Stora milda ögon.

Varför satt han så stilla
frusen till bild i eftermiddagsljuset ?
Hade han ett större förtroende
till oss än till andra människor ?
Vad hade han för skäl till det ?

Mycket rörd,nästan smickrad
stängde jag dörren. Gick tillbaka.
Till mitt eget.Nästa dag
fann jag honom liggande
i en egendomlig ställning,

något mellan sovande och embryo
utanför verkstadsdörren.
Några droppar ur vattenkannan
fick honom att ta några tveksamma steg
som om han inte längre hade tilltro

till världen och dess bilder
Det var nästa dag som jag insåg
att han måste vara blind.

Det var när jag fann honom
drunknad och mjuk som en trasa
intill båtbryggan. Vad jag hade
sett som stilla lugn och tilltro
var blindhet och ingenting annat.

”Naturen är god” står det
På vissa paket. Av märket Bregott.
Naturen är god.
Och hur vet ni det
margarinmånglare ?



The Hare


One afternoon, he was just there.
Totally still
between the lilac and the black currants.
Just like Dürer’s:
its ears longer than its head
and white underneath. Big, mild eyes.

Why was he sitting so still,
frozen into an image in the afternoon light?
Had he a greater confidence
in us than in other people?
What was his reason for that?

Very moved, almost flattered,
I closed the door. Went back.
To mine. The next day
I found him lying
in an odd position,

somewhere between sleeping and embryonic,
by the door of the shed.

A few drops from the watering can
made him take a few hesitant steps
as if he no longer trusted

in the world and its images.
It was the next day that I realised
that he must be blind.

It was when I found him
drowned and soft like a rag
next to the jetty. What I had
seen as a quiet calm and trust
was blindness and nothing else.

‟Nature is good,” state
certain packages.

Of the brand Bregott.
And what would you know of that,
margarine mongers?





Der Hase

Eines Nachmittags war er plötzlich da.
Unbeweglich zwischen Flieder und Johannisbeeresträuchern.
Genau wie bei Dürer;
die Ohren länger als der Kopf
auf der Unterseite weiß. Große sanfte Augen.

Warum sitzt er so still
im Nachmittagslicht wie eingefroren in ein Bild?
Hatte er größeres Vertrauen
zu uns als zu anderen Menschen?
Welchen Grund gab es dafür?

Bewegt, fast geschmeichelt
schloss ich die Tür. Ging zurück
zu dem, was mein ist. Am nächsten Tag
fand ich ihn, liegend
in einer seltsamen Stellung,

zwischen schlafend und embryonal
vor der Tür zur Werkstatt.
Wenige Tropfen aus dem Wasserhahn
ließen ihn einige zweifelnde Schritte tun
als hätte er kein Vertrauen mehr

zur Welt und seinen Bildern.
Am nächsten Tag erst begriff ich
daß er blind war

als ich ihn fand
ertrunken und weich wie einen Lappen
am Bootssteg. Was ich für
große Ruhe und Vertrauen hielt,
war Blindheit und nichts anderes.

”Die Natur ist gut” steht
auf manchen Verpackungen. Der Marke Bregott.
Die Natur ist gut.
Woher wisst ihr das,
ihr Krämerseelen?