In Memory of Wislawa Szymborska

Wislawa Szymborska,one of the truly great poets in my generation and a lovely lady has left us.And left the impressive ,fascinating landscape of Polish and central European Poetry.

My photo was taken at our reading together in Krakow on May 25th 2011.

Ingrid Elam om jaget i litteraturen

”Jag” är ett konstigt ord.Kom inte och säg att det är meningslöst.”Jag kom först” eller ”Jag har inte skjutit vargen” kan vara nog så meningsfulla.I sina sammanhang.Det intressanta är hur ordet ”jag” får mening.Det har svävande referens.Alla människor har samma rätt att kalla sig ”jag” och bara en enda.I likhet med ”här” och ”nu” får ordet mening på sitt eget sätt.De empiriska filosoferna ,med David Hume i spetsen,påpekade att den som söker efter ett slags substans ett solitt någonting ,subjektet,som referens till det lilla ordet,skall söka förgäves.Ser jag jag in i mig själv,lodar jag mitt medvetande på djupet, finner jag idel sinnesintryck och minnen av sinnesintryck staplade på varann,ordnade eller oordnade i begreppsliga mönster,men något subjekt finner jag inte.
Schopenhauer har ett mycket tänkvärt resonemang i ”Världen som vilja och föreställning”.Materialisterna i hans samtid försöker härleda det tänkande subjektet ur fysik och kemi.Idealisterna,med den särskilt förhatlige Hegel i spetsen försöker härleda hela den fysikaliska verkligheten ur det tänkande subjektet.Ingendera är rimligt säger Schopenhauer.Subjektet är ingendera.Det hör inte hemma i någondera världen.Det är vecket i papperet,nollkorridoren mellan negativa och positiva värden.”I verklighet är du ingen”,skriver Ekelöf i en anmärkningsvärd dikt.Och så tiden,denna permanenta förlust.Vi tror den rör sig,men egentligen är det bara vi som ständigt förlorar oss själva.Vi tror oss vara en substans men är en process.Om detta har Marcel Proust skrivit den slutgiltiga romanen,”På spaning efter den tid som flytt”.
”Vem är jag?” ger alltså upphov till mycken bra occh dålig filosofi,men också till mycket bra och dålig skönlitteratur.Ingrid Elam,en av våra finaste litteraturkritiker,har nu skrivit en väldigt genomtänkt och mycket lärd bok om det litterära subjektet och dess spegelbilder.Den heter självklart ”Jag” med undertiteln ”En fiktion” – vilket faktiskt är ett viktigt ställningstagande.(Bonniers 2011).Ingrid Elam börjar långt tillbaka i tiden med det som brukar kallas ”centrallyrik”,Saphos subtil registrerande av förälskelsens symptom och Catullus långt senare kärleksdikter,så mycket grövre i texturen, men så insiktsfull i sin berättelse om hur känslor föds och dör .
Rousseau,Emily Dickinson och Charlotte Bronte, får representera intressanta stadier i den moderna jagromanens utveckling.Jag är litet förvånad över att hon inte gör mer av Strindberg.”En dåres försvarstal” är ju en ytterst intressant bok ,dels därför att den egentligen avstår från att bevisa någonting och dels för att den kombinerar psykologi med sociologiska klasstudier på ett sätt som vi annars nästan bara ser hos Flaubert.Men varför så litet om de andra delarna i den märkliga subjektroman som från ”Tjänstekvinnans son” via sådana mästerverk som ”Inferno” tar sig fram till ”Ensam” ? Och hade inte Knut Hamsuns ”Sult” förtjänat en mera ingående analys ? Den är ju så viktig för hela den moderna romantraditionen.Ja,för den moderna romantekniken.Jämfört med den själsdödande berättarstil modell 1860 som så totalt dominerar Sveriges samtida underhållningslitteratur är ju Hamsun det nyaste,det mest experimentella man kan tänka sig.
Bland de senare kapitlen har jag särskilt beundrat behandlingen av Jan Myrdals ”Samtida” och ”Barndom” .Ingrid Elam har inte bara lyckats förklara varför dessa – numera orättvist utskällda – romaner om en autentisk vänsterintellektuells väg en gång blev så viktiga.Hon har också förstått varför de – i likhet med alla andra litterära jagdykningar är dömda att förbli fiktioner.
Sen kommer då den allra senaste samtiden med dess veritabla översvämning av ”självutlämnande” och av sensationshungriga medier uppblåsta bekännelseböcker.”Självutlämnande” betyder i dessa starkt kommersiella och konstnärligt helt triviala sammanhang ,som alla vet ,en litteratur som gärna,på kvällstidningsvis och veckotidningsvis, utlämnar andra.
Medan en roman som Jan Myrdals ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” uppenbart representerar en sådan personlighets allvarliga försök att komma fram till en sanning om sig själv,en sanning som ter sig alltmer ouppnåelig, saknar det mesta av dagens alltför omfångsrika jagromaner varje självanalytisk ambition.Här finns en egendomlig föreställning att varje trivial inköpsrond på NK hos Lars Norens dagbok eller varje bakfylla hos Knausgård har något slags egenvärde.Detta är uppblåst ,litterärt likgiltig mediaindustri och inget annat.Den beundransvärt tålmodiga Ingrid Elam behåller den litteraturvetenskapliga laboratorierocken på även inför dessa randfenomen.Hon kunde gott ha gjort sin egen värdering av en bok som har den otroliga smaklösheten att efter Hitler kalla sig ”Min kamp” litet tydligare.Detsamma gäller Lars Norens ofta vettlösa angrepp på samtida,där inte deras karaktärer utan för det mesta helt obefogade beskrivningar av deras utseenden blir till argument emot dem.
Till denna plötsliga jagöversvämning har hon en förklaring någonstans i början av boken,en som vore värd en mycket mera ingående diskussion än vad som kan tryckas här:är det så,frågar hon sig,att fenomenet har att göra med att ett slags centralperspektiv har gått förlorat,att vi befinner oss i ett samhällstillstånd där allt har börjat dra isär ?




( En mera ingående diskussion av begreppet återfinns i min filosofiska studie "Språk och lögn"Stockhholm 1978 s.27-36,245-248 och 277-279

From my Workshop VIII. The Posh Lady

Japanese razor saw and Swedish Mora knife on driftwood. 2005. Artist s private collection.


One of the charming surprises which are close at hand when you take the step into the three-dimensional,from canvas to woodwork,is the astounding number of profiles that you can produce with one,and only one ,piece.
This is why I like this ,obviously very elegant and posh lady, on her walk down the street. She is either out on some highly important mission (visiting a lover ? ) or returning from some party where she feels that she was not satisfactorily observed.
On some other occasion,when I have found the right piece of wood I shall provide her with a rather stretched dog,of course a dachshund.

SEASON S GREETING

Merry Holidays to all the readers of Lars Gustafsson s Blog !

Tre föreställningar om skrivandet

Tre föreställningar om skrivandet


1. Essäkonsten.

Med en grön skärm över ögonen som måste skyddas efter år av mödosamt sifferläsande ,lutar sig gamle revisorn över de ändlösa raderna av siffor,röda och svarta, som fyller sida efter sida i den i brunt slitet läder inbundna huvudboken.Ser upp med ett plötsligt leende och säger:jag tror att vi har honom nu.

2. Den stora epiken

Redan en timme innan den stora buffelhjorden närmar sig boplatsen har schamanen lagt örat mot marken och bekräftat att det är så.Mat ! Mat i oerhörda mängder,mat som rökt och torkad kan vara en hel vinter, är på väg.Snart dånar marken.Tillsammans med de yngsta och djärvaste ryttarna kastar jag mig på min sadellösa mustang halvnaken sånär som på bågen och knippan av pilar med jaktspetsarnas typiska form, och jagar buffelhjorden i dödsföraktande galopp. Hästar snavar,tjurar faller med pilskaft stickande ut ur bogen,yxor virvlar över mitt huvud fram genom luften och livet är en lust att leva.

3.Centrallyriken

Liggande i det ljumma strandvattnet låter jag de milda vågorna frön en svag eftermiddagsvind driva in över mina ben .Om man då ligger fullständigt stilla kan man känna den lätt beröringen från en mört,som nyfiket nafsar på tårna.

Jag har honom nu,säger man inte.

Blätter aus der Bleibtreustraße 8;Galerie am Savignyplatz

Lars Gustafsson Flußlandschaft. 2001,Privatbesitz Sammlung Friedrich Rothe



Berlin ist eine Stadt voller Paradoxen.
Eine besteht darin,dass Dr Friedrich Rothes wohlbekanntes Galerie am Savignyplatz sich nicht länger in der Savignyplatznähe am Carmerstraße befindet,sondern ganz in der Nähe vom Schloß Charlottenburg in Nehringstraße 27. Ein Zeichen der Zeiten ,so gut wie jenes.Die feine alte Läden in der Carmerstraße;Peter Schwartz Antiquariat,AutorenBuchhandlung, und Dr Rothes Galerie , seit 1974 ein Garant für Qualität,Kenntnis von den Künsten und frische Idéen, sind alle von der Nachbarschaft ausgewandert.Geblieben ist Die Dicke Wirtin,ein freundlicher Lokal wo lauter der Legende Peter Weiss Teile von seinem Marat/Sade soll geschrieben haben . Andere Experten meinen doch in Västerlånggatan,Stockholmer Altstadt.Eine zunehmende Gentrifierung von Savignyplatz mit Nähe hat genau jene Läden vertrieben die den Gegend intressant machten. Die Autorenbuchhandlung ist nun die Savignypassage geflohen (mit viel bessere Lokalen als Folge und - was mann immer brauchte - ein Kafé für Bücherfreunde).Der lustige Trödelladen in der selben Passage ist leider verschwunden,und von irgend etwas Anonymes und Unintressantes ersetzt.
Es gibt hier eine cyklische Processe die eigentlich soziologisch interessant ist.Ein Paar Straßen werden,wegen intressanten,qualitativ hochstehenden Produkten attraktiv.Die Hausbesitzer werden davon bewußt und erhöhen bald die Mieten .Touristenfallen ziehen herein und die ursprüngliche Attraktoren ziehen anderswo,weil der ursprüngliche Gegend schnell an Interesse verliert.

Dr Rothe, Kunstkenner und auch Historiker mit eine Biographie über Harry Graf Kessler als jetzt ganz aktuelle Publikation,finden wir also hinter seinem eingewohnten Tisch jetzt in der Nehringstraße27 . Aktuell ze igt die Galerie Bilder von Wolfgang Müller-Jacobs,en Kolorist aus München.Auffallend durch seine suveräne phantasie-realistische Behandlung von Alltagszenen. Die Talente , ein Farbensystem unter perfekter Kontrolle zu halten, ist besonders auffallend.Die neue Galerie hat- ausser hervorragende Räumlichkeiten - die sie wirklich braucht für die schwere Eisenskulpturen von Baumann und andere die zu dem festen Inventorium gehören, auch ein kleines Erinnerungszimmer,wo die Geschichte der Galerie mit Kostproben und Katalogen zum Ansehen steht. (Nicht ohne ein Bischen Sentimentalität erkenne ich meine eigene "Flußlandschaft" von 2001 - ein Überrest von der Ausstellung "Speceri- und Diversehandel" in Galerie am Savignyplatz von demselben Jahr.)
Warum machte Giacometti keine Holzskulturen ? - habe ich diesmal Dr Rothe gefragt.
Weil das Holz einen Eigenwillen hat,Knoten,Verzweigungen,widerspenstige Stellen,antwortet Dr Rothe.Marmor dagegen, ist vollkommen neutral.Es ist Überall gleich.Und so sindauch die Bronzen.
Es gibt gerhorsahme und nicht gehorsahme Materialen.Mann kann,sagt Dr Rothe,entweder die totale Kontrolle versuchen.Oder mann kan,wie andere Skulptöre, zu dem Material es überlassen - mit Idéen beizutragen.
Das letzte,fällt es mir ein, ist genau die Ästhetik die der bald 100 Jahren tote August Strindberg für seine ,heute sehr hochgeschätze preimpressionistische Mahlerei vorschlägt.Lass das Auge erfinden was es sieht!

Mit diesen Impressionen schließe ich meine Berliner Notizen ab und danke ganz herzlich Hotel Bleibtreu und die DAAD, die sie möglich machten. Ich hatte eine gute und produktive Zeit in Bleibtreustraße Nummer 31.

Habermaas om den postdemokratiska världen

Politisk makt,säger Immanuel Kant i "Tankar om den eviga freden",urartar alltid till godtycke om den inte styrs
av en moralisk form, ett styrsystem som garanterar likhet inför lag och konsekvens i suveränens handlande. Han följer upp med en för sin tid otroligt framåtblickande tanke:krig mellan verkliga rättsstater bör i princip inte vara möjligt.
Denna logiska koppling mellan rättsstatlighet och överstatlig harmoni,mellan medborgarrätt och suveräna staters rätt och orätt är ,kanske man kan säga,grundstenen i en idéutveckling som har lett fram till den Europeiska unionen.
Jürgen Habermaas,en av de verkligt inflytelserika politiska filosoferna i efterkrigstidens demokratiska Europa måste vara en man med nätrullartalang: Hans bok "Zur Verfassung Europas.Ein Essay." Suhrkamp 2011, en fördjupad och klargörande analys av Europeiska Unionens legitimitet och dess
demokratiska potential,måste ha tagit ett par år av intensiva studier att färdigställa. Hur kunde han veta ? Kanske var det inte så underligt.Habermaas hör till de numera allt sällsyntare offentliga intellektuella som är i stånd att samtidigt hålla två olika tankar i huvudet. Den ena är en som kommer från Immanuel Kant: rättsstatens utveckling kommer över tid att leda till fred och mellanstatligt harmoniskt samarbete.Verkliga rättsstater för inte krig med varandra.
Den andra tanken är den att den demokratiska strukturen hos EU, i dess nuvarande utformning,är fullständigt otillräcklig och inte alls kan hålla stången mot de väldiga ekonomiska krafter, i positiva och i negativa tal,som de internationella marknaderna sätter i rörelse. EU behöver kort sagt,en demokratisk författning för att inte hamna i godtycke.
Om man ser det så är den nuvarande krisen i grunden inte en skuldkris utan en författningskris:

"Den ekonomiska tunnelsynen är desto obegripligare eftersom fackfolket tycks vara helt ense i diagnosen av den nuvarande krisens djupare orsaker.Den europeiska unionen har inte kompetenserna till att harmonisera de nationella ekonomier som i sin olika konkurrenskraft driver ifrån varandra."

Mannen skriver som en kratta,men med litet tålamod kan man begripa vad han har att säga.Och det är viktigt.
För att på allvar kunna möta de kriser som stammar ur de olika suveräna medlemsländernas olika kapacitet och olika kulturer måste man ha medborgarna med sig.Det räcker inte med sexton eller sjutton,i högst demokratisk ordning valda,finans- eller statsministrar som i hemliga förhandlingar king ett bord i Bryssell spelar poker med sina respektive medborgares resurser.
Det behövs en verklig legitimitet,samma som präglar de demokratiska nationalstaterna: öppen debatt och allmänna val,lydnad inför lagen och rätt att kräva en annan.

"Direktval av Europeiska Unionens president,något som han har fört in i spelet sedan rätt länge,skulle inte bli något annat än ett fikonlöv för den teknokratiska självutnämningen av ett kärneuropeiskt råd .Som med sina informella beslut skulle styra förbi avtalen."
Habermaas ,som gärna talar om risken för ett postdemokratiskt tillstånd inom EU är karakteristisk för en tysk demokratisk efterkrigstradition.Han ser Författningen som den avgörande,nästan heliga, akt som håller medborgare och makthavare tillsammans med en bevarad frihet.Hanna Arendt ställde på sin tid i sin amerikanska studie "On Revolution" den centrala frågan:Varför urartade den franska revolutionen inom loppet av bara ett decennium från konstitutionell monarki via totalitärt skräckvälde till militärdiktatur ,medan motsvarande revolution på den amerikanska kontinenten lade grunden till världens fortfarande solidaste demokrati ? Författningen - var hennes svar. Ett svar som blev grundläggande för den unga förbundsrepubliken, och som Jörgen Habermaas nu vill utvidga till unionen. Unionen har en framtid om den kan föras över till en solid författningsmässig grund.Något som betyder insyn och medinflytande inte bara för de suveräna medlemsstaterna utan för alla deras röstberättigade medborgare.
Om hur det skall gå till har Habermaas flera idéer.Alla är inte övertygande.
Av mycket uppenbara historiska skäl har Förbundsrepubliken Tyskland en författningsdebatt som vi i stort sett saknar.Kanske är det de bara långsamt avklingande korporativa dragen i det svenska samhällslivet som skymmer blicken eller kanske är det diset från en totalt opreciserad men uppenbart uttjänad monarki som hindrar det?
Även vi svenskar behöver ställa Habermaas frågor.