Vid kulturernas roulettbord

Det spektakulära nederlaget i Dien Bien Phu 1954 är början till slutet för det månghundraåriga franska kolonialväldet. Algeriet måste, vilket ingen riktigt hade trott, uppges inte så långt därefter. Med uppslitande politiska och moraliska konsekvenser. Senegal, länge en fransk provins med representation i deputerandekammaren, kommer inte långt efter. Förvirringen i fransk politik är förutsägbar. Frankrikes kommunistparti röstar för ytterligare tiotusen soldater till Algeriet. Simone de Beauvoir har berättat i sina memoarer ”Tout compte fait” om chocken när detta parti, en gång det självklara basområdet för tidens författare och filosofer, nästan en försörjningsinrättning med sina belöningar och förmåner, plötsligt är i stenhård kollision med samma intellektuella.
Stödet för algerietkriget var möjligen en ännu viktigare vändpunkt i de franska intellektuellas historia än till och med den sovjetiska inmarschen i Ungern hösten 1956. Jean-Paul Sartre beskrev ockupationen i en tidningsintervju som ”ett folkmord”.
När makteliter - som den franska kolonialmakten och dess intressenter - förlorar sin ställning - blir inte sällan de intellektuella eliterna produktiva. De tänker om. Eller de undergår personalbyten.

1955 kommer den bok som blir vattendelaren. Det är svårt att sätta etikett på den, den blandar antropologiska erfarenheter från Brasilien och Indien på 1930-talet, melankoliska betraktelser över en antropologs ensamhet och slutliga oförmåga att bli en del av det han studerar och en stort anlagd syn på civilisationen som förefaller helt enkelt vilja göra slut, en gång för alla, på den
från adertonhundratalet övertagna synen på civilisationen som en framstegstrappa. Boken heter ”Tristes tropiques” och författaren Claude Lévi-Strauss.

Marx, Sartre, alla de politiska filosofer som har satt sin prägel på franskt intellektuellt liv fram till århundradets mitt, delar en historiesyn som är, kan man säga, en trappa. På nedersta steget finns jägare och samlare. Civilisationens väg går mot ett teoretiskt tänkbart sluttillstånd efter att ha genomlöpt ett antal nödvändiga faser. Ett slags grundläggande determinism, kan man säga.
Lévy-Strauss öppnar för en helt annan kulturuppfattning, som leder till en ny rörelse, helt olik Sartres existentialism och den ingrodda marxistiska determinismen. Han gör det möjligt för Michel Foucault att visa hur vansinnets sociala former anpassar sig till de historiska situationerna, inte till den mentala hälsan och han ger psykoanalytikern Jaques Lacan den avgörande idén: det undermedvetna fungerar som ett språk .Kort sagt: Levy.Strauss öppnar för något nytt som ännu inte riktigt har nått den europeiska periferiens kultursidor. Filosofer som Glucksmann och Bernard Henry-Levy vore knappast möjliga utan det strukturantropologiska perspektivet.
I ett av de senare verken skall Lévy-Strauss införa en helt annan metafor för vad ”civilisation” vill säga. De olika kulturerna sitter som spelarna kring ett roulettbord. Deras insatser vid bordet blir helt olika beroende på vilka yttre villkor de möter. Några, som greker och tyska adertonhundratalsprofessorer utvecklar ofantligt matematiken. Några, som samer och innuiter ,frambringar raffinerade överlevnadsmetoder i extrema klimat, några, som polynesierna, blir experter på att navigera över de stora tomma havytorna. Och indianstammar i Brasilien skapar komplicerade system för släktskap, giftermål. Incestregler som gör samhället till en precisionsmaskin för sitt eget bestånd .Det finns ingen av dessa kulturer om vilken man kan säga att den är mer avancerad än den andra. De spelar olika spel och spelar dem med framgång.
Boken heter ”Tristes tropiques” och författaren, antropolog, inte särskilt välkänd före dess eftersom han har tillbragt sina aktivaste år i Brasilien med strapatsrika resor in i det innersta inlandet på jakt efter de indianstammar som kan förmodas representera ett av kolonialismen ostört tillstånd. Vad han finner är inte alltid uppmuntrande men tillräckligt för att bygga om hela synen på antropologin.
Lévi-Strauss, som namnet säger, jude, lyckas fly den snabbt växande antisemitismen i det formellt ännu oberoende Vichyfrankrike, når New York och fördjupar i New York City Library sitt enorma vetande om utomeuropeiska kulturer och mytologier. Han umgås med Breton och de andra exilförfattarna och han finner en vän som är i färd med att öppna ett helt nytt perspektiv: den rysk-franske lingvisten Roman Jacobsen. Det är inte språkljuden som bär mening , det är detta hur de förhåller sig till varandra, finner Jakobsen. Meningen hos ord som ”vind” och ”kind” finns i olikheten mellan två konsonanter. Denna olikhet är en kugge i ett mäktigt maskineri: svenska språket .Och Lévy-Strauss överför, i ett ovanligt snilledrag detta betraktelsesätt till vetenskapen om människan. Strukturantropologin är född.
Reglerna för släktskap och giftermål kan ses som ett komplicerat gåvosystem där männen utbyter kvinnorna som gåvor. Simone de Beauvoir, som entusiastiskt har lovprisat ”Tristes tropiques”, protesterar våldsamt. Hon har just själv utgett sin mycket mera ålderdomligt evolutionära ”Det andra könet” när hon läser detta. Och Lévy-Strauss svarar suveränt: man kan likaväl se det så att det är kvinnorna som utväxlar männen som gåvor. Det viktiga är att ingen får en gåva tillbaka.
Det tog tid för Lévi-Strauss att vinna erkännande i sitt hemland. Ett tag betraktades han - på ett rätt typiskt franskt sätt - snarare som ett kuriosum från utlandet. När erkännandet kom blev det desto mer. En del yngre antropologkolleger ansåg att han blivit litet för mycket av fåordigt orakel och förstelnad akademiledamot.
Den briljante unge australiske antropologen Patrick Wilcken berättar i en briljant ny biografi ”Claude-Lévy Strauss. The Poet in the Laboratory” Bloomsbury 2010,
att den store antropologen lät sig väljas in i franska akademin därför att han ansåg att alla ritualer var ett värn mot vad han fruktade mest av allt: en nivellerad världskultur.
(Skall Sveriges samer få slakta renar på ett sätt de har gjort i ett par årtusenden eller skall de ta order av några naturvårdseminenser i Stockholm att höra upp med det ?)
Övercivilisation eller mångfald ? Världscivilisation eller den mänskliga rouletten? Det är bara en av de många intressanta konflikter som Wilcken berör i en biografi som är helt föredömlig därför att den intresserar sig för en stor mans intellektuella utveckling, inte för hans hustrur, institutionsintriger eller förmögenhetsutveckling.
Kanske måste en sådan, klargörande och fascinerande, biografi över en antropolog komma från en annan kontinent än hans egen ?

Snöfall

Snöfall

Det vita återtar sin makt
och täcker träden

Nästan allt som händer
ses utav ingen

Minnet stiger
Tiden stiger

Det finns snöfall
över nordatlantiska vatten

denna årstid,
som ses utav ingen

Och likafullt faller de

An Objection concerning Stuttgart

Stefan Sachs



( Reached my blog by mail lg )


I cannot resist to wire a reply to this text. As a former citizen of Stuttgart, I
definitely do not share the opinion, that a well planned and democratically
legitimated project is obstructed by violent demonstrations. The gap between a
formally correct procedure and and the widespread opposition to the results by the
citizen of this town reveals in my opinion a little more about the considerable loss
of confidence in our leading classes.
The communication patterns described in this text are well known; different media
may cause a quantitative, but not a qualitative change. The "many to many" pattern
described is not necessarily related to the new phenomenon of social media. The main
difference is a quantitative; the number of persons taking part in this
communication is of course higher but the quality and the mixture of messages is not
so different, from what may have been exchanged on a middle age market or on the
campus of a university in 1968.
IMHO the impact of such communication is related to the perceived need for
directions. In stable times, where a general consensus about values in a society
exists, this kind of communication is more or less meaningless, limited to private
communication without much of a public impact. This changes as soon, as the
broadcasting protagonists loose their credibility. A typical sign for such a
situation is the visibility of the many to many pattern. This pattern uses the
available resources, from "fliegende Blätter" in the late fifteenth century to
social networks today. Typical for a campus in the seventies were the competing
messages on public pinboards, not so different from the fence of the Stuttgart
building site. The main motivation for the public, to seriously consider such
sources of information is the loss of confidence in broadcasting.
So, the real challenge for democracy is, to reestablish credibility in broadcasting
and this may be related in the inability of the individuals involved in
broadcasting, to perform just the inverse pattern (what H.M. Enzensberger once
diagnosed with hospitalism).
In Stuttgart, the credibility of the democratic decision process was definitely
impaired by deliberately false cost estimates, broken promises of politicians and
strange involvements of politicians in related real estate affairs. The planning by
the railway corporation turns out to be inferior.
Representative democracy depends on integrity of the representatives. When this
integrity is damaged, it is natural, that, other, more direct forms of democracy
become more attractive to citizens. In southern Germany, people feel some envy, when
looking at the situation in Switzerland, where direct democracy is well established
and performing astonishing well, even in such difficult times (there is definitely
no battle, any decision of the representatives can become subject of a direct
decision by the people, which restricts their power and makes a strong incentive for
compromise and transparency).
Lack of confidence in the competence and integrity of political leaders will result
in a loss of identity. But the more important task for governments is, to restore
their credibility and in Germany a viable way to do so, would be to make use of the
mechanisms for direct democracy, the german constitutions offer, instead of
vigorously fighting any attempts of participation. I could imagine, that this would
restore identification of citizens with their state.

Stefan Sachs, Lübeck, Germany (ssachs@acm.org)

Answer:

I have read Mr Sachs contribution with interest and respect.However,I cannot see any contradiction between his passionate plaidoyer for ´´direct democracy and my misgivings about th efuture of representational democracy.

My only concern is: what will result from a system which seems to make historically given forms obsolete ?

Lars Gustafsson

THE END OF BROADCASTING Reflections on the future challenges to democracy

There are obviously sources of unrest and confusion in contemporary political life which seem to challenge not only political parties but the entire political culture of parliamentary democracy in its entirety..The citizens of Stuttgart turn a city planning project,democratically decided since years, into a battlefield of violent demonstrations. The Sweiss cantons are in these years witnessing a continuos battle between direct and representational democracy,the continuos medial presentation of the Swedish health insurance system is that of an enemy of the people, devoted to the sole purpose of humiliating and impoverishing the citizens.


Let us assume that there are what might be called patterns of communication,caracteristic of different societies and technologies; fiffering in what type and number of participients we talk about.

One individual communicates to another individual and the exchange is symmetric.(Conversation ,private correspondence,lovemaking)

One individual communicates to another individual and the exchange is asymmetric. (Poetry,literature in general,the patient to the psychoanalyst )

One individual communicates to the many and the many are supposed to listen, which makes the situation asymmetric. (Broadcasting,the public speech,sermon,totalitarian leader speaking to his subjects)

The many communicate asymmetrically to one individual.Does the asymmetric case exist ? The relation between a parlamentarian and his constituence might be an example ?

Many individuals communicate with many individuals. This is the situation,made possible by the social media. The new situation,if you prefer.

Furthercombinatorically possible cases, the reflexive variant (one to herself) and the partially empty cases seem to lack practical interest.


Obviously something is lost. Two systems of communication,one embodied by the broadcasting of the Twentieth century - one speaking to the many - and the social media of the twentyfirst - where the many speak to the many - seem to clash and to give rise to competing or even adversial forms of public life.This might be the end of broadcasting in the sense defined above,and the beginning of a new realm,the realm
of densified political communication.

A political program, carefully planned and presented by a political party or its professional advisers ,can be scrutinized,punctuated,rejected practically in minutes. The number of perspectives has multiplied immensely .The obvious problems of political parties to define their own identity is related to the existence of cyberspace.

The strong nationalistic and often - by consequence - xenophobic, tendencies in Europe and outside are often explained as a consequence of the distributional welfare state reaching the limits of its effectivity.As Jayati Ghosh of New Delhi recently remarked : the explanation does not hold for the simple reason that the nationalisms are strongest where there is no welfare whatsoever to compete about. Obviously the crisis of identity goes much deeper.Exclusion - inclusion become the more or less artificial means of restoring a lost feeling of identity.This might be the place where ”religion”so much more a political than whatever else,comes into place.
A strikingly new phenomen, the flight from investors from the modern financial instruments to pure old gold, might serve as a metaphore for this new world. There is an urge for touchable,physical presence,nearness.

The crisis of the political culture is a crisis of identity, and itcannot be solved by adding more of the same sort.Inability to handle these new need will in the longer run provoke social changes of considerable proportions. Government which cannot handle the urge for identity in the present world is lost.

Tomrummet i mitten.Om en utställning i Berlin

Tomrummet i mitten


Visst är den stora hitlerutställningen på Museum für Deutsche Geschichte i Berlin värd att besöka. Om man är villig att köa en eller en och en halv timme. Utställningen är unik såtillvida att den är den första i sitt slag efter 1945. Publiken, där alla åldrar tycks representerade, från de gamla som har minnen till de unga som inte har det, är påfallande tyst.
Tyst är också utställningsmiljön. Man har konsekvent avstått från alla möjligheter att illustrera den med de våldsamma akustiska effekter - inklusive diktatorns egen röst - som vi brukar förknippa med den nazistiska katastrofen.
Så känsligt är i själva verket ämnet att muséet måste begära ett särskilt tillstånd för att visa hakkorset, en symbol som det är kriminellt att bära eller exponera i Förbundsrepubliken. Ett förbud som kan förekomma excentriskt för dagens ungdom som har vant sig att se detta ondskans mest framgångsrika logo använt i de mest vårdslösa - och inte sällan omdömeslösa - satiriska syften.
Man måste ha en relativt ingående kännedom om Tyskland för att förstå hur ytterligt känsligt hela detta ämne är. Det finns inte - i dagens förbundsrepublik väl att märka - en familj som inte på det ena eller andra sättet är märkt av den nazistiska katastrofen, moraliskt, fysiskt, sociologiskt. Av mina kamrater i Akademie der Künste är det en som var enrollerad i SS och en vars bror dog i Ryssland under samma fanor. Detta är ingen indiskretion; både Günther Grass och Uwe Timm har berättat om det i böcker. I samma akademi har vi ledamöter ur forna tyska familjer som numera bor i Israel eller som bara med största möda har återvänt från decennier av landsflykt. Och vi hade tills för några år sedan minst en ledamot, Stephan Hermlin, som utkämpade sitt krig på den sovjetiska sidan, i den grupp av endast, motvilligt accepterade tyska kommunister i exil som sattes i arbete i den sovjetiska krigspropagandan.
Vad alla dessa människor har gemensamt är en oerhörd katastrof. Det är en egendomligt ofta bevittnad upplevelse som man kan höra överlevande tyskar ur krigsgenerationerna berätta om: när vapnen tystnar i april 1945 och befolkningen, uthungrad och skräckslagen, försöker orientera sig i sina till ruinlabyrinter förvandlade städer, tycker man sig ha vaknat upp ur en skrämmande dröm. Plötsligt har alltsammans, de jublande människomassorna, sångerna, kanonaderna, segerrapporterna, de nattliga arresteringarna antagit overklighetens prägel.
Jorge Luis Borges, den store, hade en märklig artikel sommaren 1944 i den argentinska tidskriften Sur , där han kommenterade invasionen i Normandie: ”Nazismen lider av overklighet, liksom Erigenas helvete. Den är inte beboelig; män kan bara dö för den, såra och döda för den. Ingen, i sina intimaste inre djup, kan önska den framgång. Jag skall riskera denna conjectur: Hitler vill bli besegrad.”
På ett egendomligt, rätt ruskigt sätt, bekräftar Deutsche Museums utställning detta - metafysiska - intryck. Det har kanske att göra med att man konsekvent har undvikit diktatorns egen person. Här finns inga personliga tillhörigheter, inga autografer eller annat som brukar höra hemma i sådana sammanhang. Denna vägran att psykologisera ett fenomen som är alldeles för stort och skrämmande för att rymmas inom psykologin har kritiserats av en del enfaldiga skribenter. De vill för säkerhets skull, liksom femtiotalets amerikanska psykoanalytiker, ha litet i grunden lugnande psykopatologi. Men psykiska egenheter förklarar inte ett helt folks massvisa och entusiastiska omvandling till en kollektivistisk mordmaskin.
I själva verket är denna utställningsstrategi mer än ett försök att undvika allt som kan likna personfixering .Det är fullt tänkbart att Hitler i själva verket var en helt ointressant person, som dagens rockstjärnor, eller som en bokstav i ett alfabet, som hämtar hela sin betydelse ur sin kontext.
Här finns alltså bilder, otaliga bilder.En utbränd spaningspansarvagn tillhörig skandinaviska SS-divisionen Nordland, den sista som försvarade regeringskvarteren, mitt i den söndersmulade gatan. Besättningen som kolsäckar vid sidan. Ett slags estrad i Ukraina med patrioter eller judar hängda på rad och utställda uppenbart till beskådande. Massmöten. Bombräder. Riksdagshusbrand.
Det verkligt ruskiga är att man lyckas på något sätt förmedla den totalitära statens ohyggliga kollektivism. Ett avsnitt i utställningen som fängslar och skrämmer på ett särskilt sätt är de montrar som ägnas uniformer, tjänste- och rangtecken, hedersmärken.
Detta är en totalitär stat som på ett fullständigt maniskt sätt uniformerar alla människor. Precis som renässansutopisten Tommaso Campanella i hans ”Solstat”. Från luftskyddsvakten till SS-översten i Luftwaffe har alla sin särskilda uniform, sin särskilda mössa, sina särskilda tecken på axelklaffar och rockuppslag. ( Den olycksalige filosofen Martin Heidegger lät, under sin korta tid som partifilosof och rektor i Heidelberg sy upp en särskild rektorsuniform i svart ylle.) Och inte nog med det: här finns en veritabel flodvåg av olika märkesnålar att sätta i rockuppslaget: kampanjer, äretecken,medlemskap .Mest sällsamma ter sig också fältmarskalkstavarna, omsorgsfullt utformade stycken av konsthantverk i dyra material,guld,silver,elfenben, en gång burna av män som Keitel, Göring och Rommel.
Kort sagt: här är varje medborgare tilldelad sin plats,sin rang och sin funktion. Denna form av inkludering kräver naturligtvis exkludering. Det märkliga är att Tredje Riket tilldelar till och med sina fångar, slavar och dödsinvigda ett slags uniformer; ett tecken för judar, ett annat för romer, ett tredje för homosexuella. Här gäller att aldrig behöva tveka om vem man har att göra med.
Hela detta system bidrar till intrycket av Borges overklighet, av det skrämmande tomrummet i mitten. Det är inte psykologi som är på gång här, det är något större och mera skrämmande. Det är socialantropologi.

Lars Gustafsson

Visst är utställningen värd att stå i kö för: Museum für Deutsche Geschichte, Unter den Linden i hörnet vid Kupfergraben, strax intill Humboldtuniversitetet.

Start the Week

Message to the world:

BBC:s popular cultural program "Start the week" Monday November 8th features a discussion where a journalistt,two authors and Lars G.discuss the profounder moves of contemporary civilisation.

http://www.bbc.co.uk/programmes/b006r9xr

Tre uppfattningar om Helvetet

1. På bokmässan.


Bokmässan ,som nyss tedde sig så lovande,slutar aldrig.Den fortsätter bara.Dag efter dag samma lämmeltåg av mörkklädda människor som trängs i gångarna,stannar upp och bläddrar i samma likgiltiga snyftromaner med omslagsbilder av uppstylade tjugoåringar.Men värst av allt.Varje timme samma läsning ur en bristfällig högtalaranläggning som inte lyckas överrösta bakgrundsbruset från stånden till höger och till vänster.Samma text ,som för varje ny uppläsning ter sig allt torftigare ,alltmera inställsam.
Och det är du som läser.


2. I tunnelbanan.

Du sitter på förarplatsen och ser tunnelns sidoljus flimra förbi,som det verkar, i allt snabbare takt.Det gäller att vara uppmärksam;med helt oförutsägbara mellanrum kommer försignaler och nästan omedelbart stoppsignaler som har hunnit växla till rött.Just när du tror att du inte har hunnit bromsa upp tåget och att katastrofen - något slags katastrof - är nära,växlar signalen till grönt.Det gäller att accelerera,eftersom man ju inte vet vad som kan hinna upp en bakifrån i mörkret.
Men denna tunnelbana har en egenskap som skiljer den från alla andra.Den har inga stationer.Bara linjer i oändlighet som på olika ställen förefaller förgrena sig eller åter löpa samman med andra i oändligt invecklade knutmönster.

3. Valkampanj

Några dagar efter den stora debatten upptäcker politikern ett egendomligt knastrande i vänster öra.Det tilltar några dagar i styrka.Det kan förefalla som om någon obehaglig insekt slagit sig ner därinne.
Så småningom urskiljer han en kvinnlig stämma,släpigt monoton som hos en sömngångerska,dröjande och samtidigt insinuant.Denna röst förefaller tala till honom och ingen annan. Hon tilltalar honom hela tiden med ”du”.
Vad säger hon ? Idel förebråelser ,bisarra förebråelser,omöjliga förebråelser;”Du Sixten Saxberg har velat ta ifrån de fattiga deras skedar.Du Sixten Saxberg har rakat av de gamla kvinnorna deras hår och sålt det till minkfarmare.Du Sixten Saxberg vill beröva alla kvinnor deras vänstersko för att de skall halta.Du föredrar i själva verket kvinnor som haltar när de går.”
Mot dessa förebråelser är det svårt att värja sig. Rösten i örat fortsätter sitt egendomliga mässande dag och natt.