Tomrummet i mitten.Om en utställning i Berlin

Tomrummet i mitten


Visst är den stora hitlerutställningen på Museum für Deutsche Geschichte i Berlin värd att besöka. Om man är villig att köa en eller en och en halv timme. Utställningen är unik såtillvida att den är den första i sitt slag efter 1945. Publiken, där alla åldrar tycks representerade, från de gamla som har minnen till de unga som inte har det, är påfallande tyst.
Tyst är också utställningsmiljön. Man har konsekvent avstått från alla möjligheter att illustrera den med de våldsamma akustiska effekter - inklusive diktatorns egen röst - som vi brukar förknippa med den nazistiska katastrofen.
Så känsligt är i själva verket ämnet att muséet måste begära ett särskilt tillstånd för att visa hakkorset, en symbol som det är kriminellt att bära eller exponera i Förbundsrepubliken. Ett förbud som kan förekomma excentriskt för dagens ungdom som har vant sig att se detta ondskans mest framgångsrika logo använt i de mest vårdslösa - och inte sällan omdömeslösa - satiriska syften.
Man måste ha en relativt ingående kännedom om Tyskland för att förstå hur ytterligt känsligt hela detta ämne är. Det finns inte - i dagens förbundsrepublik väl att märka - en familj som inte på det ena eller andra sättet är märkt av den nazistiska katastrofen, moraliskt, fysiskt, sociologiskt. Av mina kamrater i Akademie der Künste är det en som var enrollerad i SS och en vars bror dog i Ryssland under samma fanor. Detta är ingen indiskretion; både Günther Grass och Uwe Timm har berättat om det i böcker. I samma akademi har vi ledamöter ur forna tyska familjer som numera bor i Israel eller som bara med största möda har återvänt från decennier av landsflykt. Och vi hade tills för några år sedan minst en ledamot, Stephan Hermlin, som utkämpade sitt krig på den sovjetiska sidan, i den grupp av endast, motvilligt accepterade tyska kommunister i exil som sattes i arbete i den sovjetiska krigspropagandan.
Vad alla dessa människor har gemensamt är en oerhörd katastrof. Det är en egendomligt ofta bevittnad upplevelse som man kan höra överlevande tyskar ur krigsgenerationerna berätta om: när vapnen tystnar i april 1945 och befolkningen, uthungrad och skräckslagen, försöker orientera sig i sina till ruinlabyrinter förvandlade städer, tycker man sig ha vaknat upp ur en skrämmande dröm. Plötsligt har alltsammans, de jublande människomassorna, sångerna, kanonaderna, segerrapporterna, de nattliga arresteringarna antagit overklighetens prägel.
Jorge Luis Borges, den store, hade en märklig artikel sommaren 1944 i den argentinska tidskriften Sur , där han kommenterade invasionen i Normandie: ”Nazismen lider av overklighet, liksom Erigenas helvete. Den är inte beboelig; män kan bara dö för den, såra och döda för den. Ingen, i sina intimaste inre djup, kan önska den framgång. Jag skall riskera denna conjectur: Hitler vill bli besegrad.”
På ett egendomligt, rätt ruskigt sätt, bekräftar Deutsche Museums utställning detta - metafysiska - intryck. Det har kanske att göra med att man konsekvent har undvikit diktatorns egen person. Här finns inga personliga tillhörigheter, inga autografer eller annat som brukar höra hemma i sådana sammanhang. Denna vägran att psykologisera ett fenomen som är alldeles för stort och skrämmande för att rymmas inom psykologin har kritiserats av en del enfaldiga skribenter. De vill för säkerhets skull, liksom femtiotalets amerikanska psykoanalytiker, ha litet i grunden lugnande psykopatologi. Men psykiska egenheter förklarar inte ett helt folks massvisa och entusiastiska omvandling till en kollektivistisk mordmaskin.
I själva verket är denna utställningsstrategi mer än ett försök att undvika allt som kan likna personfixering .Det är fullt tänkbart att Hitler i själva verket var en helt ointressant person, som dagens rockstjärnor, eller som en bokstav i ett alfabet, som hämtar hela sin betydelse ur sin kontext.
Här finns alltså bilder, otaliga bilder.En utbränd spaningspansarvagn tillhörig skandinaviska SS-divisionen Nordland, den sista som försvarade regeringskvarteren, mitt i den söndersmulade gatan. Besättningen som kolsäckar vid sidan. Ett slags estrad i Ukraina med patrioter eller judar hängda på rad och utställda uppenbart till beskådande. Massmöten. Bombräder. Riksdagshusbrand.
Det verkligt ruskiga är att man lyckas på något sätt förmedla den totalitära statens ohyggliga kollektivism. Ett avsnitt i utställningen som fängslar och skrämmer på ett särskilt sätt är de montrar som ägnas uniformer, tjänste- och rangtecken, hedersmärken.
Detta är en totalitär stat som på ett fullständigt maniskt sätt uniformerar alla människor. Precis som renässansutopisten Tommaso Campanella i hans ”Solstat”. Från luftskyddsvakten till SS-översten i Luftwaffe har alla sin särskilda uniform, sin särskilda mössa, sina särskilda tecken på axelklaffar och rockuppslag. ( Den olycksalige filosofen Martin Heidegger lät, under sin korta tid som partifilosof och rektor i Heidelberg sy upp en särskild rektorsuniform i svart ylle.) Och inte nog med det: här finns en veritabel flodvåg av olika märkesnålar att sätta i rockuppslaget: kampanjer, äretecken,medlemskap .Mest sällsamma ter sig också fältmarskalkstavarna, omsorgsfullt utformade stycken av konsthantverk i dyra material,guld,silver,elfenben, en gång burna av män som Keitel, Göring och Rommel.
Kort sagt: här är varje medborgare tilldelad sin plats,sin rang och sin funktion. Denna form av inkludering kräver naturligtvis exkludering. Det märkliga är att Tredje Riket tilldelar till och med sina fångar, slavar och dödsinvigda ett slags uniformer; ett tecken för judar, ett annat för romer, ett tredje för homosexuella. Här gäller att aldrig behöva tveka om vem man har att göra med.
Hela detta system bidrar till intrycket av Borges overklighet, av det skrämmande tomrummet i mitten. Det är inte psykologi som är på gång här, det är något större och mera skrämmande. Det är socialantropologi.

Lars Gustafsson

Visst är utställningen värd att stå i kö för: Museum für Deutsche Geschichte, Unter den Linden i hörnet vid Kupfergraben, strax intill Humboldtuniversitetet.

Start the Week

Message to the world:

BBC:s popular cultural program "Start the week" Monday November 8th features a discussion where a journalistt,two authors and Lars G.discuss the profounder moves of contemporary civilisation.

http://www.bbc.co.uk/programmes/b006r9xr

Tre uppfattningar om Helvetet

1. På bokmässan.


Bokmässan ,som nyss tedde sig så lovande,slutar aldrig.Den fortsätter bara.Dag efter dag samma lämmeltåg av mörkklädda människor som trängs i gångarna,stannar upp och bläddrar i samma likgiltiga snyftromaner med omslagsbilder av uppstylade tjugoåringar.Men värst av allt.Varje timme samma läsning ur en bristfällig högtalaranläggning som inte lyckas överrösta bakgrundsbruset från stånden till höger och till vänster.Samma text ,som för varje ny uppläsning ter sig allt torftigare ,alltmera inställsam.
Och det är du som läser.


2. I tunnelbanan.

Du sitter på förarplatsen och ser tunnelns sidoljus flimra förbi,som det verkar, i allt snabbare takt.Det gäller att vara uppmärksam;med helt oförutsägbara mellanrum kommer försignaler och nästan omedelbart stoppsignaler som har hunnit växla till rött.Just när du tror att du inte har hunnit bromsa upp tåget och att katastrofen - något slags katastrof - är nära,växlar signalen till grönt.Det gäller att accelerera,eftersom man ju inte vet vad som kan hinna upp en bakifrån i mörkret.
Men denna tunnelbana har en egenskap som skiljer den från alla andra.Den har inga stationer.Bara linjer i oändlighet som på olika ställen förefaller förgrena sig eller åter löpa samman med andra i oändligt invecklade knutmönster.

3. Valkampanj

Några dagar efter den stora debatten upptäcker politikern ett egendomligt knastrande i vänster öra.Det tilltar några dagar i styrka.Det kan förefalla som om någon obehaglig insekt slagit sig ner därinne.
Så småningom urskiljer han en kvinnlig stämma,släpigt monoton som hos en sömngångerska,dröjande och samtidigt insinuant.Denna röst förefaller tala till honom och ingen annan. Hon tilltalar honom hela tiden med ”du”.
Vad säger hon ? Idel förebråelser ,bisarra förebråelser,omöjliga förebråelser;”Du Sixten Saxberg har velat ta ifrån de fattiga deras skedar.Du Sixten Saxberg har rakat av de gamla kvinnorna deras hår och sålt det till minkfarmare.Du Sixten Saxberg vill beröva alla kvinnor deras vänstersko för att de skall halta.Du föredrar i själva verket kvinnor som haltar när de går.”
Mot dessa förebråelser är det svårt att värja sig. Rösten i örat fortsätter sitt egendomliga mässande dag och natt.

LG u Frau Blomqvist on ARD

Bei der neulich vergangenen Frankfurter Buchmesse gaben Frau Blomqvist und ich einen
ARD-interview über unser gemeinsahmes Buch "Allees was mann braucht" der jetzt auf Deutsch erschienen ist (Schw.Ausgabe "Herr Gustafssons familjebok.)

Link:http://www.ardmediathek.de/ard/servlet/content/3517136?documentId=5571066

Teologisk konversation

Teologisk konversation mellan två gentlemen med rullator,

avlyssnad på bron över Norbergsån.


A - Vilket jävla skitväder!
B - Visst är det.
A - Man borde nog framföra det till Den som bär ansvaret.
B - Han borde få höra en hel del om vad Han har ställt till med.
A - Man kanske skall försöka bli kompis med Honom i stället ?
B - Det är ju rätt många som har försökt.

Sjöar utan svall

Att upptäcka Lappland kan för sydsvensken vara en överväldigande upplevelse.Är detta verkligen samma land som det man trodde sig känna därför att man har varit i Surte, Dingle,Västerfärnebo och Lund ? Är det så här en flod skall se ut – som Lule älv eller Vindelälven och inte som Kolbäcksån,Lagan,Nissan,Ätran och Viskan ? Hur var det egentligen med den där gamla expressenrubriken en novembernatt på sextiotalet: BLIXTHALKA I HELA LANDET ? Att resa i Lappland är för den sydsvenske provinsbon, att förändra alla måttskalor;världen breder ut sig,töms på människor och blir ett mäktigt largo .
Sydsveriges åar och älvar förvandlas till stillsamma bäckar i jämförelse med Luleälven.En myrmark kan pågå,i stort sett orörd av människa och tid, i tretton mil,ungefär sträckan Stockholm-Köping;förkrympta björkar långt från varandra,plötsliga vattenglimtar ,permafrostens märkvärdiga upphöjningar som termitstackar, och allt insvept i myrväxternas apoteksdoft mil efter mil.
Men det allra märkvärdigaste är sjöarna.Mäktiga som innanhav ligger de och tiger därute i sommarljuset,Storuman ,Stora Lule träsk. Båda har en yta på något mer än 160 kvadratkilometer. (Åmänningens mäktiga vidder i norra Västmanland uppgår till futtiga 29 kvadratkilometer )Vid första anblicken kan dessa lappländska vatten se ut som de stora sommarsjöar man har vant sig vid,Mälaren,Vättern,Siljan.Tills man plötsligt ,hisnande,ser skillnaden.
Det finns inte en båt därute.Inte en båt så långt som ögat når.Inga marinor,inga vita segel,inga motorbåtar som drar upp svall.För första gången i mitt liv ser jag stora sjöar som sommartid saknar båtar.
Och inser att det är ju så här sjöar egentligen ser ut. Båtar är ju i grund och botten ett slags klotter på rena ytor,eller ?

De gamla vägarna

På östsidan av den sjö där jag tillbragte det mesta av min barndoms somrar,Norra Nadden, löpte en obetydlig grusväg.Och strax intill mjölkpallen,där man kunde få färsk mjölk påfylld varje dag om man hade en ren hämtare och lade i Brukets mjölkkuponger,stod en milsten.En kvarts fjärdings väg.
”Jag är en milsten från Karl den XI:s tid” säger en sådan milsten i en av Hjalmar Gullbergs beredskapsdikter och öppnar därmed för en intressant språkfilosofisk diskussion.Den tar vi en annan gång.
Detta var alltså den gamla huvudvägen mellan Ramnäs och Seglingsbergs bruk,som sedan fortsatte upp till Virsbo.Där vägen slutar och sommartid båttrafik och vintertid körvägar över isarna tog vid.Än idag kan vägen ibland siktas från den nya,som en mer eller mindre övervuxen slänt,en förhöjning i småskogen.Någon gång förenas den gamla vägen med den nya.Och någon gång kan man se en uråldrig bro med stenvalv,strax intill ens egen väg.
Jag vet inte riktigt varför detta med den gamla vägen,och dess skuggexistens intill den nya, fascinerar mig. Kanske är det för att den är förflutenheten synliggjord.I norra Bohuslän vid Torps gamla skola i Backa ,mycket nära norska gränsen, går en sådan gammal byväg.Den slingrar sig vilt, som äldre bohusländska vägar alla gör,till skillnad från motorvägarnas suveräna computerberäknade snitt genom landskapet.
Den här gamla vägen är speciell.Om det är som många tror är det den väg den döde Karl XII fördes tillbaka efter sin död vid Fredrikstens fästning.. Och även om det kanske återstår att bevisa med kartor från sjuttonhundratalets första decennier,förblir den fascinerande.
Längs Barton Creek i Travis County,Texas,går förresten en vandringsled som följer bäckens lopp .Här möter man en och annan cyklist på mountain bike och en och annan skolutflykt,som skall lära sig gräsormens eleganta dans i vattnet och noli me tangeres muntra sprättande.På ett par ställen går kalkstensgrunden upp i dagen och där kan man helt förvånande se se djupa,inslipade hjulspår.Sådana som det kan ta århundraden att slipa in i klippan.
Stämmer det kanske ? ’Barton Creek,numera ett populärt badställe, var platsen för en av de ursprungliga missionerna längs det spanska imperiets huvudväg – el camin réal - . Här bodde med andra ord människor långt innan överste Austin hade fått sitt område lagfaret.Kan det vara så att de tunga vagnarna med spanske kungens importer och exporter,beledsagade av tungt beväpnade ryttare i harnesk, en gång har rullat fram här ?
Vi behöver inte gå så långt bort.Om vi som tidsresenärer kunde besöka ,låt oss säga Närke eller Västmanland på sjuttonhundratalet ,skulle vi troligen ha svårt att orientera oss,därför att vägsystemet skulle te sig så bristfälligt så föga anspråksfullt,,så diskret gömt i landskapet. Selma Lagerlöf nämner inte en, utan flera gånger, i sina brev hur hon undviker resan från Sunne och Mårbacka till Stockholm,därför att hon inte litar på vägarna i tjällossningstid.
De gamla vägarna handlar om ett helt annat sätt att handskas med rummet än vårt. Fred och krig,kärlek och hat,filosofi och dumheter – allt måste te sig annorlunda i en värld där resan från Sunne till Stockholm tar en vecka i anspråk.
Eller – har jag möjligen alldeles fel ? Låt oss gärna diskutera!