Att upptäcka Lappland kan för sydsvensken vara en överväldigande upplevelse.Är detta verkligen samma land som det man trodde sig känna därför att man har varit i Surte, Dingle,Västerfärnebo och Lund ? Är det så här en flod skall se ut – som Lule älv eller Vindelälven och inte som Kolbäcksån,Lagan,Nissan,Ätran och Viskan ? Hur var det egentligen med den där gamla expressenrubriken en novembernatt på sextiotalet: BLIXTHALKA I HELA LANDET ? Att resa i Lappland är för den sydsvenske provinsbon, att förändra alla måttskalor;världen breder ut sig,töms på människor och blir ett mäktigt largo .
Sydsveriges åar och älvar förvandlas till stillsamma bäckar i jämförelse med Luleälven.En myrmark kan pågå,i stort sett orörd av människa och tid, i tretton mil,ungefär sträckan Stockholm-Köping;förkrympta björkar långt från varandra,plötsliga vattenglimtar ,permafrostens märkvärdiga upphöjningar som termitstackar, och allt insvept i myrväxternas apoteksdoft mil efter mil.
Men det allra märkvärdigaste är sjöarna.Mäktiga som innanhav ligger de och tiger därute i sommarljuset,Storuman ,Stora Lule träsk. Båda har en yta på något mer än 160 kvadratkilometer. (Åmänningens mäktiga vidder i norra Västmanland uppgår till futtiga 29 kvadratkilometer )Vid första anblicken kan dessa lappländska vatten se ut som de stora sommarsjöar man har vant sig vid,Mälaren,Vättern,Siljan.Tills man plötsligt ,hisnande,ser skillnaden.
Det finns inte en båt därute.Inte en båt så långt som ögat når.Inga marinor,inga vita segel,inga motorbåtar som drar upp svall.För första gången i mitt liv ser jag stora sjöar som sommartid saknar båtar.
Och inser att det är ju så här sjöar egentligen ser ut. Båtar är ju i grund och botten ett slags klotter på rena ytor,eller ?
Sunday, September 19, 2010
Sunday, September 12, 2010
De gamla vägarna
På östsidan av den sjö där jag tillbragte det mesta av min barndoms somrar,Norra Nadden, löpte en obetydlig grusväg.Och strax intill mjölkpallen,där man kunde få färsk mjölk påfylld varje dag om man hade en ren hämtare och lade i Brukets mjölkkuponger,stod en milsten.En kvarts fjärdings väg.
”Jag är en milsten från Karl den XI:s tid” säger en sådan milsten i en av Hjalmar Gullbergs beredskapsdikter och öppnar därmed för en intressant språkfilosofisk diskussion.Den tar vi en annan gång.
Detta var alltså den gamla huvudvägen mellan Ramnäs och Seglingsbergs bruk,som sedan fortsatte upp till Virsbo.Där vägen slutar och sommartid båttrafik och vintertid körvägar över isarna tog vid.Än idag kan vägen ibland siktas från den nya,som en mer eller mindre övervuxen slänt,en förhöjning i småskogen.Någon gång förenas den gamla vägen med den nya.Och någon gång kan man se en uråldrig bro med stenvalv,strax intill ens egen väg.
Jag vet inte riktigt varför detta med den gamla vägen,och dess skuggexistens intill den nya, fascinerar mig. Kanske är det för att den är förflutenheten synliggjord.I norra Bohuslän vid Torps gamla skola i Backa ,mycket nära norska gränsen, går en sådan gammal byväg.Den slingrar sig vilt, som äldre bohusländska vägar alla gör,till skillnad från motorvägarnas suveräna computerberäknade snitt genom landskapet.
Den här gamla vägen är speciell.Om det är som många tror är det den väg den döde Karl XII fördes tillbaka efter sin död vid Fredrikstens fästning.. Och även om det kanske återstår att bevisa med kartor från sjuttonhundratalets första decennier,förblir den fascinerande.
Längs Barton Creek i Travis County,Texas,går förresten en vandringsled som följer bäckens lopp .Här möter man en och annan cyklist på mountain bike och en och annan skolutflykt,som skall lära sig gräsormens eleganta dans i vattnet och noli me tangeres muntra sprättande.På ett par ställen går kalkstensgrunden upp i dagen och där kan man helt förvånande se se djupa,inslipade hjulspår.Sådana som det kan ta århundraden att slipa in i klippan.
Stämmer det kanske ? ’Barton Creek,numera ett populärt badställe, var platsen för en av de ursprungliga missionerna längs det spanska imperiets huvudväg – el camin réal - . Här bodde med andra ord människor långt innan överste Austin hade fått sitt område lagfaret.Kan det vara så att de tunga vagnarna med spanske kungens importer och exporter,beledsagade av tungt beväpnade ryttare i harnesk, en gång har rullat fram här ?
Vi behöver inte gå så långt bort.Om vi som tidsresenärer kunde besöka ,låt oss säga Närke eller Västmanland på sjuttonhundratalet ,skulle vi troligen ha svårt att orientera oss,därför att vägsystemet skulle te sig så bristfälligt så föga anspråksfullt,,så diskret gömt i landskapet. Selma Lagerlöf nämner inte en, utan flera gånger, i sina brev hur hon undviker resan från Sunne och Mårbacka till Stockholm,därför att hon inte litar på vägarna i tjällossningstid.
De gamla vägarna handlar om ett helt annat sätt att handskas med rummet än vårt. Fred och krig,kärlek och hat,filosofi och dumheter – allt måste te sig annorlunda i en värld där resan från Sunne till Stockholm tar en vecka i anspråk.
Eller – har jag möjligen alldeles fel ? Låt oss gärna diskutera!
”Jag är en milsten från Karl den XI:s tid” säger en sådan milsten i en av Hjalmar Gullbergs beredskapsdikter och öppnar därmed för en intressant språkfilosofisk diskussion.Den tar vi en annan gång.
Detta var alltså den gamla huvudvägen mellan Ramnäs och Seglingsbergs bruk,som sedan fortsatte upp till Virsbo.Där vägen slutar och sommartid båttrafik och vintertid körvägar över isarna tog vid.Än idag kan vägen ibland siktas från den nya,som en mer eller mindre övervuxen slänt,en förhöjning i småskogen.Någon gång förenas den gamla vägen med den nya.Och någon gång kan man se en uråldrig bro med stenvalv,strax intill ens egen väg.
Jag vet inte riktigt varför detta med den gamla vägen,och dess skuggexistens intill den nya, fascinerar mig. Kanske är det för att den är förflutenheten synliggjord.I norra Bohuslän vid Torps gamla skola i Backa ,mycket nära norska gränsen, går en sådan gammal byväg.Den slingrar sig vilt, som äldre bohusländska vägar alla gör,till skillnad från motorvägarnas suveräna computerberäknade snitt genom landskapet.
Den här gamla vägen är speciell.Om det är som många tror är det den väg den döde Karl XII fördes tillbaka efter sin död vid Fredrikstens fästning.. Och även om det kanske återstår att bevisa med kartor från sjuttonhundratalets första decennier,förblir den fascinerande.
Längs Barton Creek i Travis County,Texas,går förresten en vandringsled som följer bäckens lopp .Här möter man en och annan cyklist på mountain bike och en och annan skolutflykt,som skall lära sig gräsormens eleganta dans i vattnet och noli me tangeres muntra sprättande.På ett par ställen går kalkstensgrunden upp i dagen och där kan man helt förvånande se se djupa,inslipade hjulspår.Sådana som det kan ta århundraden att slipa in i klippan.
Stämmer det kanske ? ’Barton Creek,numera ett populärt badställe, var platsen för en av de ursprungliga missionerna längs det spanska imperiets huvudväg – el camin réal - . Här bodde med andra ord människor långt innan överste Austin hade fått sitt område lagfaret.Kan det vara så att de tunga vagnarna med spanske kungens importer och exporter,beledsagade av tungt beväpnade ryttare i harnesk, en gång har rullat fram här ?
Vi behöver inte gå så långt bort.Om vi som tidsresenärer kunde besöka ,låt oss säga Närke eller Västmanland på sjuttonhundratalet ,skulle vi troligen ha svårt att orientera oss,därför att vägsystemet skulle te sig så bristfälligt så föga anspråksfullt,,så diskret gömt i landskapet. Selma Lagerlöf nämner inte en, utan flera gånger, i sina brev hur hon undviker resan från Sunne och Mårbacka till Stockholm,därför att hon inte litar på vägarna i tjällossningstid.
De gamla vägarna handlar om ett helt annat sätt att handskas med rummet än vårt. Fred och krig,kärlek och hat,filosofi och dumheter – allt måste te sig annorlunda i en värld där resan från Sunne till Stockholm tar en vecka i anspråk.
Eller – har jag möjligen alldeles fel ? Låt oss gärna diskutera!
Tuesday, September 7, 2010
Strukturwechsel
Usch ! Hur kan jag göra en sån blunder.Mikael Böök har självklart rätt.Det är Habermas som skrev "Strukturwechsel der Öffenlichkeit"inte Horkheimer-Adorno.Deras "Dialektik der Aufklärung" ligger så nära i det intellektuella fält som är Frankfurterskolan.Men det är ingen ursäkt för slarv.Mikael Böök skall ha tack.
En ringa tröst är ju att Habermas här följer Frankfurterskolans centralfigurer mycket nära i spåren.Det gemensamma är insikten att begreppet "privat" från att signalisera en maktlöshet,kanske rentav ett "utanförskap" i det medeltida-feodala samhället övergår till att signalera en maktställning i Tredje Ståndets emancipationsprocess.Alltså inte är fråga om något slags utvidgning av ett feodalt hedersbegrepp som
Tännsjö tycks påstå i sin nya bok utan snarare en avlösning av ett sådant begrepp med ett annat.
Hur skall piratpartisten förhålla sig till dessa,uppenbart relevanta och aktuella frågor ? Ja eftersom Piratpåartiet har börjat uppträda självmotsägande och osammanhängande i och med Wikileaksbeslutet har det blivit väldigt svårt att säga.
En ringa tröst är ju att Habermas här följer Frankfurterskolans centralfigurer mycket nära i spåren.Det gemensamma är insikten att begreppet "privat" från att signalisera en maktlöshet,kanske rentav ett "utanförskap" i det medeltida-feodala samhället övergår till att signalera en maktställning i Tredje Ståndets emancipationsprocess.Alltså inte är fråga om något slags utvidgning av ett feodalt hedersbegrepp som
Tännsjö tycks påstå i sin nya bok utan snarare en avlösning av ett sådant begrepp med ett annat.
Hur skall piratpartisten förhålla sig till dessa,uppenbart relevanta och aktuella frågor ? Ja eftersom Piratpåartiet har börjat uppträda självmotsägande och osammanhängande i och med Wikileaksbeslutet har det blivit väldigt svårt att säga.
Sunday, August 29, 2010
Utilitarismens eländiga kraftlöshet
Florian Henckel von Donnersmarcks ”De andras liv” från år 2006,hör till de filmer ur det gångna decenniet som inte går att glömma.Den handlar om en officer hos den östtyska statssäkerhetstjänsten Gert Wiesler som får i uppdrag att övervaka en ung författare Georg Dreymann och dennes flickvän,skådespelerskan Christa-Maria Sieland
,som en högre kulturdignitär gärna vill lägga vantarna på.Vilket han också gör. Den unge författaren är en framgångsrik dramatiker.Men han håller också på att skriva en artikel – för västtysk press – om den osannolikt höga och omsorgsfullt dolda självmordsfrekvensen i DDR.
Så långt kan handlingen påminna om Puccinis ”Tosca”.Men snart tar den en annan väg. Kapten Gerd Wiesler,Stasi,drar in i våningen ovanför det unga paret med mikrofoner och dolda periskop och inleder en intimövervakning som pågår dag och natt.Och något osannolikt inträffar; övervakaren överväldigas av sympati för de övervakade.Han börjar beskydda dem.Vilket inte hjälper någon av dem att undgå en katastrof. Den totalitära råa makten triumferar.
Det var ju så. En av de nyttigaste perioderna i mitt liv var åren 72-73 i Västberlin.De hjälpte mig att få en liten skuggartad aning om vad som försiggick och om hur totalitär transparens kan upplevas.Misstänksamheten låg som ett moln över varje mänsklig relation.Jag minns Uwe Johnsons desperata försök att befria sig från den säkert orimliga idén att hans hustru spionerade på honom.Det trevliga författarparet i Östberlin som alltid bjöd barnen
på korv med vitkål.Och som – visade det sig när arkiven öppnades - hade skrivit omsorgsfulla rapporter om alla våra samtal.Den stora författarinnan (med humanistiskt patos) som rapporterade på studiekamrater men också
kolleger i väst.
Här kränktes kort sagt det som brukar kallas privatlivets helgd.Men det allra värsta var inte kränkningen utan den förnedring som det innebar att människor med olika medel pressades till att bli observatörer.
Allt detta kommer till minnes vid läsningen av Torbjörn Tännsjös studie ”Privatliv” (Fri tanke förlag 2010).
Tännsjös bok förefaller mig något amatörmässig
och mycket smal i sina filosofiska referenser. Han förefaller inte ha satt sig in i den omfattande litteratur som hör till ämnet.Dock är det mycket bättre att dessa frågor diskuteras än om de inte diskuterades.Och att vara kontroversiell är inget moraliskt fel.
Torbjörn Tännsjö vill,om jag har förstått honom rätt,i denna studie sjösätta en kontroversiell idé,som kanske enklast kan uttryckas med August Strindbergs ord ”Man skall inte ha några hemligheter”. Filosofen formulerar en utopi som han något överraskande kallar ”det öppna samhället” . I hans ”öppna” samhälle är alla medborgare helt genomsiktliga för insyn – det gäller privatliv av typ sexualitet, autonomi d.v.s. rätten att ha sina åsikter och sin personlighet fria från sådana yttre påtryckningar som tortyr och utpressning,och det gäller vår biologiska individualitet,uttryckt som personligt DNA. Tännsjös ”öppna” samhälle är alltså ungefär negatet till vad Popper och Adorno i olika varianter kallade det öppna samhället.
Innan vi fular ut professor Tännsjö som osannolik anhängare av den allra ruskigaste totalitarism ,måste det då påpekas att i Tännsjös utopiska samhälle gäller samma krav på genomskinlighet hos makthavarna som hos undersåtarna.Därmed undgår han misstanken om att förespråka totalitär diktatur,men tar steget in i en utopisk värld som nog får anses totalt verklighetsfrämmande.Krav på genomsiktlighet hos medborgarna total insyn i deras tankar,böjelser och ekonomiska transaktioner är naturligtvis aldrig enbart ett uttryck för myndigheternas välvilliga vetenskapliga intresse.Det är alltid grundat på ett maktanspråk.
Hur i Herrans Namn hamnar han här ? Det finns hos Frankfurterskolan men också hos Michel Foucault utförliga och djupa studier i dessa centrala samhällsfilosofiska frågor.Horkheimer-Adornos ”Strukturwecksel der Öffentlichkeit” innehåller ju en ytterst övertygande teori om det offentliga rummets förändring under förupplysning och upplysning.Det är
då som begreppet ”privat” (”la vie privée” ,”Private” för menig soldat) förlorar sin ursprungliga betydelse,d.v.s. som uttryck för en person eller personer som står utanför det offentliga beslutsfattandet och i stället blir uttrycket för en ny maktsfär i den uppstigande borgarklassens värld.Den enskilde stiger in i offentligheten och har ett politiskt anspråk.
Michel Foucaults stora poäng å andra sidan är ju den att övergången från sextonhundratal till sjuttonhundratal består en interiorisering av makt och maktmissbruk.Från Kopparmatte till kriminalpsykvården,kunde man säga.Oönskade mentala strukturer och tillstånd hamnar under sjukdomsbegreppet,övergången från cellfängelse till panoptikon gör straffången genomskinlig.Hela denna mäktiga och skrämmande dialektik mellan ett nytt integritetsbegrepp och nya härskartekniker reducerar Tännsjö till en skäligen tandlös antropologisk teori om att
integriteten är en utvidgning från de högre till de lägre samhällsklasserna av ett hedersbegrepp. Därmed missar han hela den maktpolitiska poäng som Horkheimer-Adorno urskiljer i den process som är det moderna offentliga rummets uppkomst. Varför Tännsjö förbigår Frankfurterskolan och nöjer sig med att nämna Foucault på en sida ,vet jag inte.
De amerikanska filosofer han refererar till framförallt James Whitman, kan inte ersätta Frankfurterskolan eller Foucault.
Den teoretiska grunden för hela denna underliga idé om ett samhälle utan hemligheter,vilket förutsätter ett samhälle utan maktrelationer, är Tännsjös med en mer än vanlig envishet upprepade utilitarism. Men en dålig och hundra gånger vederlagd filosofi blir faktiskt inte bättre av att upprepas.
Föralldel:Det går mycket bra att motivera Tännsjös utopi med hjälp av utilitarismen. Ty utilitarismen är en moralfilosofi med vars hjälp precis vad som helst ,
från fria fettisdagsbullar till folkmord ,kan motiveras. Av det enkla skälet att den inte är en moralfilosofi.Den från Bentham och Mill härstammande formeln ”Största möjliga nytta för största möjliga antal” är en fördelningsprincip som föreskriver hur en nyttighet optimalt kan eller bör distribueras. En viktig förutsättning är då att variabeln är metrisk ,med andra ord att den utgör en mängd som kan jämföras med andra mängder.Exempel: ”Största möjliga mängd vispgrädde till största möjliga antal.”
På variabelns ställe sätter då utilitaristen helst in ett poröst hedonistiskt begrepp ”lycka”. Så om den nazistiska majoritetens lycka över att få bränna synagogor och plundra judiska butiker under Kristallnatten i Berlin den 9-10 November 1938 beredde
glädje för fler huliganer än smärta för den drabbade minoriteten ,var alltså nidingsdåden moraliskt försvarbara ? Hur blir det vid lika mängder huliganer och drabbade ? Utilitarismen är en etik utan etiskt innehåll. Vilket värde som helst kan sättas in i variabeln.Just därför har den spelat en avskyvärd roll i nittonhundratalets allmänna liv. Den har obegränsad användbarhet.
Ingen kan rättfärdiga att kasta ett barn i elden med att det för någon medför lycka. En moraliskt värdering förhåller sig ett moraliskt värde som en förmodan till ett faktum.
Detta är centrum i Kants filosofi.Inte ens vad Gud vill bestämmer vad som är ont ellet gott.Ont och gott är inga fysiska kvaliteter hos handlingar.I modern tid var det G.E.Moore (i ”Principia Ethica”) och Wittgenstein i slutet av ”Tractatus” som klarast såg omöjligheten av en naturalistisk etik.Etiskt värde tillhör lika litet den naturliga världen som primtalen gör det.Men primtalen existerar. Etiska värden likaså.
,som en högre kulturdignitär gärna vill lägga vantarna på.Vilket han också gör. Den unge författaren är en framgångsrik dramatiker.Men han håller också på att skriva en artikel – för västtysk press – om den osannolikt höga och omsorgsfullt dolda självmordsfrekvensen i DDR.
Så långt kan handlingen påminna om Puccinis ”Tosca”.Men snart tar den en annan väg. Kapten Gerd Wiesler,Stasi,drar in i våningen ovanför det unga paret med mikrofoner och dolda periskop och inleder en intimövervakning som pågår dag och natt.Och något osannolikt inträffar; övervakaren överväldigas av sympati för de övervakade.Han börjar beskydda dem.Vilket inte hjälper någon av dem att undgå en katastrof. Den totalitära råa makten triumferar.
Det var ju så. En av de nyttigaste perioderna i mitt liv var åren 72-73 i Västberlin.De hjälpte mig att få en liten skuggartad aning om vad som försiggick och om hur totalitär transparens kan upplevas.Misstänksamheten låg som ett moln över varje mänsklig relation.Jag minns Uwe Johnsons desperata försök att befria sig från den säkert orimliga idén att hans hustru spionerade på honom.Det trevliga författarparet i Östberlin som alltid bjöd barnen
på korv med vitkål.Och som – visade det sig när arkiven öppnades - hade skrivit omsorgsfulla rapporter om alla våra samtal.Den stora författarinnan (med humanistiskt patos) som rapporterade på studiekamrater men också
kolleger i väst.
Här kränktes kort sagt det som brukar kallas privatlivets helgd.Men det allra värsta var inte kränkningen utan den förnedring som det innebar att människor med olika medel pressades till att bli observatörer.
Allt detta kommer till minnes vid läsningen av Torbjörn Tännsjös studie ”Privatliv” (Fri tanke förlag 2010).
Tännsjös bok förefaller mig något amatörmässig
och mycket smal i sina filosofiska referenser. Han förefaller inte ha satt sig in i den omfattande litteratur som hör till ämnet.Dock är det mycket bättre att dessa frågor diskuteras än om de inte diskuterades.Och att vara kontroversiell är inget moraliskt fel.
Torbjörn Tännsjö vill,om jag har förstått honom rätt,i denna studie sjösätta en kontroversiell idé,som kanske enklast kan uttryckas med August Strindbergs ord ”Man skall inte ha några hemligheter”. Filosofen formulerar en utopi som han något överraskande kallar ”det öppna samhället” . I hans ”öppna” samhälle är alla medborgare helt genomsiktliga för insyn – det gäller privatliv av typ sexualitet, autonomi d.v.s. rätten att ha sina åsikter och sin personlighet fria från sådana yttre påtryckningar som tortyr och utpressning,och det gäller vår biologiska individualitet,uttryckt som personligt DNA. Tännsjös ”öppna” samhälle är alltså ungefär negatet till vad Popper och Adorno i olika varianter kallade det öppna samhället.
Innan vi fular ut professor Tännsjö som osannolik anhängare av den allra ruskigaste totalitarism ,måste det då påpekas att i Tännsjös utopiska samhälle gäller samma krav på genomskinlighet hos makthavarna som hos undersåtarna.Därmed undgår han misstanken om att förespråka totalitär diktatur,men tar steget in i en utopisk värld som nog får anses totalt verklighetsfrämmande.Krav på genomsiktlighet hos medborgarna total insyn i deras tankar,böjelser och ekonomiska transaktioner är naturligtvis aldrig enbart ett uttryck för myndigheternas välvilliga vetenskapliga intresse.Det är alltid grundat på ett maktanspråk.
Hur i Herrans Namn hamnar han här ? Det finns hos Frankfurterskolan men också hos Michel Foucault utförliga och djupa studier i dessa centrala samhällsfilosofiska frågor.Horkheimer-Adornos ”Strukturwecksel der Öffentlichkeit” innehåller ju en ytterst övertygande teori om det offentliga rummets förändring under förupplysning och upplysning.Det är
då som begreppet ”privat” (”la vie privée” ,”Private” för menig soldat) förlorar sin ursprungliga betydelse,d.v.s. som uttryck för en person eller personer som står utanför det offentliga beslutsfattandet och i stället blir uttrycket för en ny maktsfär i den uppstigande borgarklassens värld.Den enskilde stiger in i offentligheten och har ett politiskt anspråk.
Michel Foucaults stora poäng å andra sidan är ju den att övergången från sextonhundratal till sjuttonhundratal består en interiorisering av makt och maktmissbruk.Från Kopparmatte till kriminalpsykvården,kunde man säga.Oönskade mentala strukturer och tillstånd hamnar under sjukdomsbegreppet,övergången från cellfängelse till panoptikon gör straffången genomskinlig.Hela denna mäktiga och skrämmande dialektik mellan ett nytt integritetsbegrepp och nya härskartekniker reducerar Tännsjö till en skäligen tandlös antropologisk teori om att
integriteten är en utvidgning från de högre till de lägre samhällsklasserna av ett hedersbegrepp. Därmed missar han hela den maktpolitiska poäng som Horkheimer-Adorno urskiljer i den process som är det moderna offentliga rummets uppkomst. Varför Tännsjö förbigår Frankfurterskolan och nöjer sig med att nämna Foucault på en sida ,vet jag inte.
De amerikanska filosofer han refererar till framförallt James Whitman, kan inte ersätta Frankfurterskolan eller Foucault.
Den teoretiska grunden för hela denna underliga idé om ett samhälle utan hemligheter,vilket förutsätter ett samhälle utan maktrelationer, är Tännsjös med en mer än vanlig envishet upprepade utilitarism. Men en dålig och hundra gånger vederlagd filosofi blir faktiskt inte bättre av att upprepas.
Föralldel:Det går mycket bra att motivera Tännsjös utopi med hjälp av utilitarismen. Ty utilitarismen är en moralfilosofi med vars hjälp precis vad som helst ,
från fria fettisdagsbullar till folkmord ,kan motiveras. Av det enkla skälet att den inte är en moralfilosofi.Den från Bentham och Mill härstammande formeln ”Största möjliga nytta för största möjliga antal” är en fördelningsprincip som föreskriver hur en nyttighet optimalt kan eller bör distribueras. En viktig förutsättning är då att variabeln är metrisk ,med andra ord att den utgör en mängd som kan jämföras med andra mängder.Exempel: ”Största möjliga mängd vispgrädde till största möjliga antal.”
På variabelns ställe sätter då utilitaristen helst in ett poröst hedonistiskt begrepp ”lycka”. Så om den nazistiska majoritetens lycka över att få bränna synagogor och plundra judiska butiker under Kristallnatten i Berlin den 9-10 November 1938 beredde
glädje för fler huliganer än smärta för den drabbade minoriteten ,var alltså nidingsdåden moraliskt försvarbara ? Hur blir det vid lika mängder huliganer och drabbade ? Utilitarismen är en etik utan etiskt innehåll. Vilket värde som helst kan sättas in i variabeln.Just därför har den spelat en avskyvärd roll i nittonhundratalets allmänna liv. Den har obegränsad användbarhet.
Ingen kan rättfärdiga att kasta ett barn i elden med att det för någon medför lycka. En moraliskt värdering förhåller sig ett moraliskt värde som en förmodan till ett faktum.
Detta är centrum i Kants filosofi.Inte ens vad Gud vill bestämmer vad som är ont ellet gott.Ont och gott är inga fysiska kvaliteter hos handlingar.I modern tid var det G.E.Moore (i ”Principia Ethica”) och Wittgenstein i slutet av ”Tractatus” som klarast såg omöjligheten av en naturalistisk etik.Etiskt värde tillhör lika litet den naturliga världen som primtalen gör det.Men primtalen existerar. Etiska värden likaså.
Saturday, August 28, 2010
Avslutande efterskrift om Wikileaks
Jag tackar för det livliga intresset kring frågan om Wikileaks bör ha med det svenska demokratiska Piratpartiet att göra i form av ett affärsavtal.
Jag har inte förväntat mig att alla läsare av bloggen skall hålla med mig.Jag har slängt ut ett fåtal artiklar som har antytt att min ålder eller min långa vistelse som professor vid ett amerikanskt elituniversitet på något sätt diskvalificerar mig att yttra mig i frågan.Taget på allvar skulle detta argument a priori utesluta ett par hundra miljoner personer från deltagande i debatten.
Ett avslutande påpekande är viktigt: Om jag påpekar att ett diffust datamoln (i matematikernas mening)som har utläckts ur krigsdagböcker och operativa promemorier från den allians,inklusive Sverige,som för krig mot talibanerna i Afghanistan,kan innehålla direkt livsfarlig information,är det självklart inte min sak att bevisa att det inte är så. Om en motorcykeldåre kör om mig i en siktlös kurva på Engelsbergsvägen i 220 och jag påpekar att detta kan medföra livsfara är det faktiskt inte min uppgift att bevisa att det är farligt.Det är naturligtvis den vårdslöse som har att bevisa att hans handlande är ofarligt.Hur han nu skall klara det.
Därmed avslutar jag debatten om Piratpartiets olyckliga beslut.
Jag har inte förväntat mig att alla läsare av bloggen skall hålla med mig.Jag har slängt ut ett fåtal artiklar som har antytt att min ålder eller min långa vistelse som professor vid ett amerikanskt elituniversitet på något sätt diskvalificerar mig att yttra mig i frågan.Taget på allvar skulle detta argument a priori utesluta ett par hundra miljoner personer från deltagande i debatten.
Ett avslutande påpekande är viktigt: Om jag påpekar att ett diffust datamoln (i matematikernas mening)som har utläckts ur krigsdagböcker och operativa promemorier från den allians,inklusive Sverige,som för krig mot talibanerna i Afghanistan,kan innehålla direkt livsfarlig information,är det självklart inte min sak att bevisa att det inte är så. Om en motorcykeldåre kör om mig i en siktlös kurva på Engelsbergsvägen i 220 och jag påpekar att detta kan medföra livsfara är det faktiskt inte min uppgift att bevisa att det är farligt.Det är naturligtvis den vårdslöse som har att bevisa att hans handlande är ofarligt.Hur han nu skall klara det.
Därmed avslutar jag debatten om Piratpartiets olyckliga beslut.
Wednesday, August 25, 2010
The Lamp & Die Lampe
The lamp
Before the lamp was lit
we sat completely still
A crow’s rasping voice
and a sudden scent of clover
with a sweetish warmth
through this rising dark.
Water, completely still.
The earth, it too tranquil.
The bird flew
as close as it could
over its own shadow
And the bumblebee, faithful
friend of many summers,
crashed against the window pane
as if it were the wall of the world
And the dive dapper
flew from lake to lake
It could be late
or early in various lives
it could be in a butterfly’s shadow
In the shadow of any life.
(Translation by John Irons ©)
Die Lampe
Bevor die Lampe brannte,
saßen wir ganz still
Die heisere Stimme einer Krähe
und plötzlich der Duft von Klee
mit einer süßlichen Wärme
durch dieses aufsteigende Dunkel.
Wasser, ganz still.
Erde, auch sie ruhig.
Der Vogel flog
so dicht er konnte
über seinem eigenen Schatten.
Und die Hummel, treue Freundin
vieler Sommer,
prallte gegen die Fensterscheibe
eine Wand der Welt,
Und der Seetaucher flog von See zu See.
Es könnte spät sein
oder früh in verschiedenen Leben
Es könnte im Schatten eines Schmetterlings sein
im Schatten eines jeden Lebens.
(Transl.by Barbara M.Karlson ©)
Before the lamp was lit
we sat completely still
A crow’s rasping voice
and a sudden scent of clover
with a sweetish warmth
through this rising dark.
Water, completely still.
The earth, it too tranquil.
The bird flew
as close as it could
over its own shadow
And the bumblebee, faithful
friend of many summers,
crashed against the window pane
as if it were the wall of the world
And the dive dapper
flew from lake to lake
It could be late
or early in various lives
it could be in a butterfly’s shadow
In the shadow of any life.
(Translation by John Irons ©)
Die Lampe
Bevor die Lampe brannte,
saßen wir ganz still
Die heisere Stimme einer Krähe
und plötzlich der Duft von Klee
mit einer süßlichen Wärme
durch dieses aufsteigende Dunkel.
Wasser, ganz still.
Erde, auch sie ruhig.
Der Vogel flog
so dicht er konnte
über seinem eigenen Schatten.
Und die Hummel, treue Freundin
vieler Sommer,
prallte gegen die Fensterscheibe
eine Wand der Welt,
Und der Seetaucher flog von See zu See.
Es könnte spät sein
oder früh in verschiedenen Leben
Es könnte im Schatten eines Schmetterlings sein
im Schatten eines jeden Lebens.
(Transl.by Barbara M.Karlson ©)
Tuesday, August 24, 2010
Lampan
Innan lampan tändes
satt vi alldeles stilla
En kråkas sträva röst
och plötslig doft av klöver
kom med en sötaktig värme
igenom detta stigande mörker.
Vatten, alldeles stilla.
Jorden, också den lugn.
Fågeln flög
så nära den kunde
över sin egen skugga.
Och humlan, många somrars
trogna vän
törnade mot fönsterglaset
som var en världens vägg.
Och lommen
flög från sjö till sjö
Det kunde vara sent
eller tidigt
i olika liv.
Det kunde vara i skuggan av en fjäril
I skuggan utav vilket liv som helst.
Ur min nya diktsamling "Om begagnandet av elden" som utkommer den 25 augusti 2010
hos Atlantis förlag.Tyska och amerikanska utgåvor av hela samlingen är översatta och kommer att vara åtkomliga nästa år.
satt vi alldeles stilla
En kråkas sträva röst
och plötslig doft av klöver
kom med en sötaktig värme
igenom detta stigande mörker.
Vatten, alldeles stilla.
Jorden, också den lugn.
Fågeln flög
så nära den kunde
över sin egen skugga.
Och humlan, många somrars
trogna vän
törnade mot fönsterglaset
som var en världens vägg.
Och lommen
flög från sjö till sjö
Det kunde vara sent
eller tidigt
i olika liv.
Det kunde vara i skuggan av en fjäril
I skuggan utav vilket liv som helst.
Ur min nya diktsamling "Om begagnandet av elden" som utkommer den 25 augusti 2010
hos Atlantis förlag.Tyska och amerikanska utgåvor av hela samlingen är översatta och kommer att vara åtkomliga nästa år.
Subscribe to:
Posts (Atom)
