En läsarinna har bett mig införa följande brev till bloggen vilket jag gärna gör.I sammanhanget vill jag nämna att min princip för moderation är att införa allt som innehåller rationella argument.Kommentarer som ifrågasätter min integritet t.ex. med idiotargumentet att jag (i likhet med Al Capone och Theodor Roosevelt har vistats länge i USA) slänger jag däremot vällustigt ut.
---------------------------------------------------------------------------------
Tack, Lars Gustafsson!
Tyvärr har Wikileaks mängdmässigt publicerat dokument som snarare tyder på
filtrering än på den "transparens" som de påstår sig förespråka.
Att därvid äventyra liv är ytterst oetiskt.
Att dessutom i och med detta ställa sig på fundamentalistiska krafters sida
är - extremt illa. Ingen frihetsåstundan i världen kan motivera ett sådant
anti-frihets-tilltag.
Piratpartiet påstår sig förespråka "demokratin". Skall Piratpartiet framstå
som ett demokratiskt parti bör man naturligtvis först ta ett demokratiskt
beslut i frågan om vilka krafter man ska stödja.
Piratpartiet framstår i dagsläget som en högst oansvarig organisation som
mer ser till publiceringssiffror än till att vara seriösa.
I detta går de i samma fotspår som Wikileaks.
Tajmingen är allt - eller hur, PP/WL?"
Bibbi
Thursday, August 19, 2010
Tuesday, August 17, 2010
Utträde ur Piratpartiet:motivering
Men det är ju självklart.Här serveras talibanerna praktiskt taget dödslistor på en bricka;alla de afghaner som arbetar eller har arbetat med den internationella styrkan finns förtecknade här.Och det för att befordra en nätkarriär.
Har mottagit respektfullt och vänligt brev från Rickard Falkvinge som uppenbart förstår hur jag har tänkt.Utträdet har bekräftats.
Har mottagit respektfullt och vänligt brev från Rickard Falkvinge som uppenbart förstår hur jag har tänkt.Utträdet har bekräftats.
Utträde ur Piratpartiet
Till Piratpartiets styrelse
Härmed har jag äran att meddela mitt utträde - med omedelbar verkan - ur
Piratpartiet.Anledningen är,något som borde vara lätt att förstå ,Partiets
omdömeslösa beslut,fattat utan medlemmarnas hörande, att upplåta sina servrar till Wikileaks,en organisation
som sätter människoliv på spel,för att inte säga dödar.
Det är min förhoppning att alla demokratiskt sinnade väljare med normalt
utvecklad ansvarskänsla skall följa mitt exempel.
Genom sin brist på nödvändig politisk analys har Piratpartiet nu utplånat vad som var ett värdefullt initiativ.Bad Luck !men det är så histporia ofta ser ut.
Lars Gustafsson
Härmed har jag äran att meddela mitt utträde - med omedelbar verkan - ur
Piratpartiet.Anledningen är,något som borde vara lätt att förstå ,Partiets
omdömeslösa beslut,fattat utan medlemmarnas hörande, att upplåta sina servrar till Wikileaks,en organisation
som sätter människoliv på spel,för att inte säga dödar.
Det är min förhoppning att alla demokratiskt sinnade väljare med normalt
utvecklad ansvarskänsla skall följa mitt exempel.
Genom sin brist på nödvändig politisk analys har Piratpartiet nu utplånat vad som var ett värdefullt initiativ.Bad Luck !men det är så histporia ofta ser ut.
Lars Gustafsson
Thursday, August 12, 2010
Haren
En eftermiddag fanns han plötsligt.
Alldeles stilla mellan syrénen och vinbärsbusken.
Precis som hos Dürer;
öronen längre än huvudet
och undersidan vit.Stora milda ögon.
Varför satt han så stilla
frusen till bild i eftermiddagsljuset ?
Hade han ett större förtroende
till oss än till andra människor ?
Vad hade han för skäl till det ?
Mycket rörd,nästan smickrad
stängde jag dörren. Gick tillbaka.
Till mitt eget.Nästa dag
fann jag honom liggande
i en egendomlig ställning,
något mellan sovande och embryo
utanför verkstadsdörren.
Några droppar ur vattenkannan
fick honom att ta några tveksamma steg
som om han inte längre hade tilltro
till världen och dess bilder
Det var nästa dag som jag insåg
att han måste vara blind.
Det var när jag fann honom
drunknad och mjuk som en trasa
intill båtbryggan. Vad jag hade
sett som stilla lugn och tilltro
var blindhet och ingenting annat.
”Naturen är god” står det
På vissa paket. Av märket Bregott.
Naturen är god.
Och hur vet ni det
margarinmånglare ?
Alldeles stilla mellan syrénen och vinbärsbusken.
Precis som hos Dürer;
öronen längre än huvudet
och undersidan vit.Stora milda ögon.
Varför satt han så stilla
frusen till bild i eftermiddagsljuset ?
Hade han ett större förtroende
till oss än till andra människor ?
Vad hade han för skäl till det ?
Mycket rörd,nästan smickrad
stängde jag dörren. Gick tillbaka.
Till mitt eget.Nästa dag
fann jag honom liggande
i en egendomlig ställning,
något mellan sovande och embryo
utanför verkstadsdörren.
Några droppar ur vattenkannan
fick honom att ta några tveksamma steg
som om han inte längre hade tilltro
till världen och dess bilder
Det var nästa dag som jag insåg
att han måste vara blind.
Det var när jag fann honom
drunknad och mjuk som en trasa
intill båtbryggan. Vad jag hade
sett som stilla lugn och tilltro
var blindhet och ingenting annat.
”Naturen är god” står det
På vissa paket. Av märket Bregott.
Naturen är god.
Och hur vet ni det
margarinmånglare ?
Thursday, August 5, 2010
Erik Lindegren 100 år
”För att vårt enda rede är våra vingar
i en luft som blåklint och tonande hav
i ett sken av snäckstrandsfärgade moln
hör vi plötsligt aftonens vinande pil
ser vi kvällningens dubbla landskap sväva”
(Ur Pastoralsvit 1947)
Naturligtvis finns det ,till exempel i lyriken,objektiva värden. Att anta motsatsen skulle ju ha den absurda konsekvensen att den ena dikten kan ersätta den andra; alltså att vad vi tar till oss är likvärdigt. Ungefär som granola eller hamburgare. Ett rimligt test på en dikt av verkligt
värde är att vi inte kan frigöra oss från den. Den reellt existerande dikten har en egenskap som kan påminna om matematiska bevis:den är konklusiv,vi kan inte undfly eller återställa den.
Erik Lindegrens poesi är inte omfångsrik.På tjugo år tillkom de tre diktsamlingar som han själv såg som kärnan i verket ”mannen utan väg” 1942,”Sviter” 1947 och ”Vinteroffer” 1954.Den ursprungliga upplagan av ”mannen utan väg” räknade bara femhundra exemplar och den sista stora samlingen upplevde tre upplagor samma säsong den kom ut.Det säger något om en utveckling,från endast motvilligt accepterad avantgardist till hyllad diktarfurste som Lindegren genomgick i dessa decennier.Till berömmelsen bidrog lysande översättningar;Saint-John Perse, Nelly Sachs, Rilke .För att inte tala om operalibretti ”Aniara”,”Herr von Hancken”.
I de tre samlingarna finns dikter av den halten att vi nog lugnt kan betrakta hans verk som en omistlig del av den svenska lyriken.Vem skulle vilja leva utan strofer som denna:
”Vi går i stelnad,glasklar svindel
(det blå är outsägligt,skymtar fram somm havet)
vi går som svalan flyger med sitt hjärta
(i en enda kropp)
ty vi har växlat våra kroppars guld
och vintersolen smälte sitt silver i våra lemmar
och som en månes stigande fullhet lyser nu våra sinnen
över skymningens uråldrigt strålande,stigande hav
Thalatta”
När denna poesi går till är den praktiskt taget fulländad.Där Tranströmer i något enstaka fall kan bli störande mysig och där Ekelöf inte sällan hemfaller till mumbo-jambo förlorar aldrig Lindegren en slags iskall inre disciplin.
Kombinationen av sinnlig hetta – han är mycket mer erotiker än någon av sina celebra samtida,inklusive den tröttsamme Artur Lundkvist – och ett slags arktisk ensamhet hålls hela tiden i kontroll:”roseneld och snö” säger han själv i ”Arioso”.
Hans poesi är mycket visuell – färger spelar en central roll som i citatet.En forskare har påpekat att han skapar en egensammanhängande mytologisk eller surrealistisk bildvärld.Den är vild men inte osammanhängande:
”skugglös slingrar sig misstagens väg
på jorden det främmande djupet
betraktad av solens asketiska öga
och horisonters medfödda blindhet”
Det är ingen tillfällighet att vad han ville se som den första egentliga diktsamlingen heter ”mannen utan väg”.Detta är dikt i krigstidens hårt klirrande landskap,det är existentialism av samma kvalitet som hos den unge Sartre i ”Varat och intet”.
Det handlar om det omöjliga sökandet efter en obefintlig instruktionsbok i ett landskap
”där ordet begår harakiri i krevadernas sken
och trumpeten smakar krossat porslin och döende blod”.
Det märkliga är att all denna rikedom inte har kommit tillsammans förrän nu i en omsorgsfull volym”Samlade dikter” Themis 2010 .Jättearbetet med att spåra upp varje publicerad dikt av Lindegren från tidskrifter,konstkataloger,publikationer att kommentera allt detta och ställa det på textkritiskt säker grund tillkommer Daniel Pedersen. Det är,om jag är man att bedöma det,ett mönstergillt arbete,förtjänt av att hamna i många bokhyllor.
I en period där det förefaller mig som om denna svenska poesin inte vill särskilt mycket ,kunde få böcker vara lika välkomna som den här.
i en luft som blåklint och tonande hav
i ett sken av snäckstrandsfärgade moln
hör vi plötsligt aftonens vinande pil
ser vi kvällningens dubbla landskap sväva”
(Ur Pastoralsvit 1947)
Naturligtvis finns det ,till exempel i lyriken,objektiva värden. Att anta motsatsen skulle ju ha den absurda konsekvensen att den ena dikten kan ersätta den andra; alltså att vad vi tar till oss är likvärdigt. Ungefär som granola eller hamburgare. Ett rimligt test på en dikt av verkligt
värde är att vi inte kan frigöra oss från den. Den reellt existerande dikten har en egenskap som kan påminna om matematiska bevis:den är konklusiv,vi kan inte undfly eller återställa den.
Erik Lindegrens poesi är inte omfångsrik.På tjugo år tillkom de tre diktsamlingar som han själv såg som kärnan i verket ”mannen utan väg” 1942,”Sviter” 1947 och ”Vinteroffer” 1954.Den ursprungliga upplagan av ”mannen utan väg” räknade bara femhundra exemplar och den sista stora samlingen upplevde tre upplagor samma säsong den kom ut.Det säger något om en utveckling,från endast motvilligt accepterad avantgardist till hyllad diktarfurste som Lindegren genomgick i dessa decennier.Till berömmelsen bidrog lysande översättningar;Saint-John Perse, Nelly Sachs, Rilke .För att inte tala om operalibretti ”Aniara”,”Herr von Hancken”.
I de tre samlingarna finns dikter av den halten att vi nog lugnt kan betrakta hans verk som en omistlig del av den svenska lyriken.Vem skulle vilja leva utan strofer som denna:
”Vi går i stelnad,glasklar svindel
(det blå är outsägligt,skymtar fram somm havet)
vi går som svalan flyger med sitt hjärta
(i en enda kropp)
ty vi har växlat våra kroppars guld
och vintersolen smälte sitt silver i våra lemmar
och som en månes stigande fullhet lyser nu våra sinnen
över skymningens uråldrigt strålande,stigande hav
Thalatta”
När denna poesi går till är den praktiskt taget fulländad.Där Tranströmer i något enstaka fall kan bli störande mysig och där Ekelöf inte sällan hemfaller till mumbo-jambo förlorar aldrig Lindegren en slags iskall inre disciplin.
Kombinationen av sinnlig hetta – han är mycket mer erotiker än någon av sina celebra samtida,inklusive den tröttsamme Artur Lundkvist – och ett slags arktisk ensamhet hålls hela tiden i kontroll:”roseneld och snö” säger han själv i ”Arioso”.
Hans poesi är mycket visuell – färger spelar en central roll som i citatet.En forskare har påpekat att han skapar en egensammanhängande mytologisk eller surrealistisk bildvärld.Den är vild men inte osammanhängande:
”skugglös slingrar sig misstagens väg
på jorden det främmande djupet
betraktad av solens asketiska öga
och horisonters medfödda blindhet”
Det är ingen tillfällighet att vad han ville se som den första egentliga diktsamlingen heter ”mannen utan väg”.Detta är dikt i krigstidens hårt klirrande landskap,det är existentialism av samma kvalitet som hos den unge Sartre i ”Varat och intet”.
Det handlar om det omöjliga sökandet efter en obefintlig instruktionsbok i ett landskap
”där ordet begår harakiri i krevadernas sken
och trumpeten smakar krossat porslin och döende blod”.
Det märkliga är att all denna rikedom inte har kommit tillsammans förrän nu i en omsorgsfull volym”Samlade dikter” Themis 2010 .Jättearbetet med att spåra upp varje publicerad dikt av Lindegren från tidskrifter,konstkataloger,publikationer att kommentera allt detta och ställa det på textkritiskt säker grund tillkommer Daniel Pedersen. Det är,om jag är man att bedöma det,ett mönstergillt arbete,förtjänt av att hamna i många bokhyllor.
I en period där det förefaller mig som om denna svenska poesin inte vill särskilt mycket ,kunde få böcker vara lika välkomna som den här.
Vad ville Strindberg med sin naturforskning?
När Nationalutgåvan av August Strindbergs samlade verk nu har nått utöver det sjuttioförsta bandet kan man verkligen förundra sig.Hur kunde en enskild författare åstadkomma så mycket i en livstid på bara 63 år?Där man väl ändå får avsätta minst femton närmare tjugo till barndom,skola och andra förberedelser? Det ger i genomsnitt och mycket grovt räknat,närmare två volymer per år under återstoden.
I samma liv hann denne märklige man säkra sig en plats i det svenska måleriets historia – som fascinerande föregångare till expressionismen,genomföra fotografiska experiment som delvis placerar honom före pionjärer från tjugotalet.Och han genomför hundratals kemiska och optiska experiment.Och det mesta av detta i en orolig,nomadisk tillvaro där adresserna,utom på slutet,växlade snabbare än årstiderna.
Från denna märkliga,i svensk historia unika,intellektuella process har vi nu två nya vittnesbörd,nationalutgåvans volymer 7 ; Kulturhistoriska studier – och 35; Naturvetenskapliga skrifter I.I Kulturhistoriska skrifter hittar vi de bekanta studierna över svenska asienresenärer,framförallt den om den karolinske kartografen och krigsfången Strahlenberg och hans karta över Centralasien,som i viss mån förminskar Sven Hedins anspråk på att ha varit förste svensk i regionen. Här finns också de historiskt viktiga sjuttiotalsuppsatserna om det nya måleriet och angränsande ämnen.Och här finns kulturhistorisk kuriosa som uppsatsen ”Skomakarämbetets i Västerås låda” .
Ingenting av detta kan naturligtvis tävla i intresse med de naturvetenskapliga studierna. Antibarbarus,Jardin des Plantes,Sylva Sylvarum ,- och naturligtvis de Blå Böckerna som återfinns i egna volymer,rönte inget särskilt vänligt mottagande,allra minst i Sverige.De har förblivit nätt och jämnt accepterade,intressanta men snarast tragiska vittnesbörd om ett snille i kris.
Frågan är om inte detta är en temporalt och geografiskt snäv värdering. Den underbara idérikedomen,den prosalyrik som finns i dessa skrifter och som är nära förbunden med grundstämningarna i måleriet och naturligtvis med Ett Drömspel,observerades av några.De natuvetenskapliga hypoteserna,t.ex. att svavlet inte är ett grundämne och att havshorisonten är en optisk illusion, tedde sig bisarra och illa underbyggda.I en del verkligt fientliga kritikerkretsar antyddes galenskap och mental förvirring. Ett intryck som bestyrktes av Inferno.
Och dessa hypoteser,framställda med stor livlighet och på en underbart spänstig prosa, var illa underbyggda.Det kan vara värt att påpeka att Goethes Färglära i sin tidsålder mötte inte alldeles olika öden.
Till den totala oförståelsen i Sverige bidrog på ett avgörande sätt Bengt Lidforss minst sagt ohederliga beteende;att först livligt uppmuntra och berömma och sedan inför offentligheten fördöma.
Men det är minst två saker man måste tänka på när man år 2010 skall ta ställning till böcker som Antibarbarus I och den nu publicerade Antibarbarus II eller till Sylva Sylvarum. När dessa texter läses i Strindbergs Sverige är det – som Gunnar Brandell så grundligt har visat i sin bok om Strindbergs infernokris – en diskurs som har berövat sina ekon. Den ingår i en hel intellektuell rörelse som blommar ut på nittiotalet,Jollivet-Castelots monism,alltså idén att alla kemiska element har en gemensam förfader,en ursubstans.Och så småningom tillkommer antirationalistiska reaktion den ockultism som blommar ut hos Madame Blavatsky och får ett tidstypiskt uttryck i Dr Pepus handbok i den praktiska magin. Brandell ,som var den förste strindbergsforskare som slog sig ned i Bibliotheque National och verkligen läste alla dessa tidskrifter, L’Hyperchimie och allt vad de hette ,kunde visa att Strindbergs tvivel på en formaliserat stöddig naturvetenskap på intet sätt var ett isolerat fenomen.
Och en revolution inom kemi och fysik står ju för dörren: Curies upptäckt av det radioaktiva sönderfallet,Einsteins speciella relativitetsteopri,Boltzmanns statistiska analys av termodynamiken,och till sist Plancks konstant och Heisenbergs osäkerhetsrelation. Var det så att det seismologiskt känslige Strindberg anade en kommande jordbävning ?
Han bedrev en möjligen irrationell naturvetenskapskritik vid en tidpunkt när naturvetenskapen står inför en ännu inte inträffad revolution;från mekanistisk lagbundenhet till probabilistisk fysik.
Vad är det egentligen som Strindberg ifrågasätter
i sina naturvetenskapliga skrifter ? Vart vill han egentligen komma?
Ett brev från Strindberg till Lidforss, skrivet före ovänskapen,den 15e mars 1891,är utomordentligt upplysande:
”Men huru mycket hafva vi ej släpat med oss af den kristna teleologins begrepp,seende ändamålsenlighet där endast slumpar,låt vara något så när lagbundna eller nödvändiga i viss mån regera.”
Och han talar i nästa avsnitt om svårigheten att befria sig från kristna idén om ett avsiktligt kausalsammanhang,om sin misstro inför själva begreppet ”lag” i ”naturlag”.Darwinisten Strindberg vill se en evolutionens nyckfulla,probabilistiska , fritt skapande fantasi,där andra ser oavvislig lag. Hans intresse för kristallbildning,för dess ibland slående likhet med det organiska livets former,upprepad i otaliga experiment, är ett typiskt utslag av denna hans darwinism. Naturen är en slumpvist kreativ kraft.Det är också så han bygger sina egna oljemålningar.
Ungefär 110 år senare står vi i grund och botten så mycket närmre Strindbergs grundtanke om den slumpvist skapande naturen. Som Ulf Danielsson , vår samtida strängteoretiker och astrofysiker,har påpekat:de biologiska vetenskaperna har rört sig framåt i en snabbare takt än fysiken,möjligen därför att Darwin gjorde det lättare för biologerna att släppa in slumpen i världsbilden på ett mera radikalt sätt än fysiken med dess jakt på enhetsformeln. Möjligen håller något radikalt att ske också på det området i dessa år.
Varför bildas galaxer ? För att det är den sannolikaste formen ? Varför uppstod universum ?
Av en tillfällighet ? Det är ett allvarligt alternativ i dagens diskussioner.
I samma liv hann denne märklige man säkra sig en plats i det svenska måleriets historia – som fascinerande föregångare till expressionismen,genomföra fotografiska experiment som delvis placerar honom före pionjärer från tjugotalet.Och han genomför hundratals kemiska och optiska experiment.Och det mesta av detta i en orolig,nomadisk tillvaro där adresserna,utom på slutet,växlade snabbare än årstiderna.
Från denna märkliga,i svensk historia unika,intellektuella process har vi nu två nya vittnesbörd,nationalutgåvans volymer 7 ; Kulturhistoriska studier – och 35; Naturvetenskapliga skrifter I.I Kulturhistoriska skrifter hittar vi de bekanta studierna över svenska asienresenärer,framförallt den om den karolinske kartografen och krigsfången Strahlenberg och hans karta över Centralasien,som i viss mån förminskar Sven Hedins anspråk på att ha varit förste svensk i regionen. Här finns också de historiskt viktiga sjuttiotalsuppsatserna om det nya måleriet och angränsande ämnen.Och här finns kulturhistorisk kuriosa som uppsatsen ”Skomakarämbetets i Västerås låda” .
Ingenting av detta kan naturligtvis tävla i intresse med de naturvetenskapliga studierna. Antibarbarus,Jardin des Plantes,Sylva Sylvarum ,- och naturligtvis de Blå Böckerna som återfinns i egna volymer,rönte inget särskilt vänligt mottagande,allra minst i Sverige.De har förblivit nätt och jämnt accepterade,intressanta men snarast tragiska vittnesbörd om ett snille i kris.
Frågan är om inte detta är en temporalt och geografiskt snäv värdering. Den underbara idérikedomen,den prosalyrik som finns i dessa skrifter och som är nära förbunden med grundstämningarna i måleriet och naturligtvis med Ett Drömspel,observerades av några.De natuvetenskapliga hypoteserna,t.ex. att svavlet inte är ett grundämne och att havshorisonten är en optisk illusion, tedde sig bisarra och illa underbyggda.I en del verkligt fientliga kritikerkretsar antyddes galenskap och mental förvirring. Ett intryck som bestyrktes av Inferno.
Och dessa hypoteser,framställda med stor livlighet och på en underbart spänstig prosa, var illa underbyggda.Det kan vara värt att påpeka att Goethes Färglära i sin tidsålder mötte inte alldeles olika öden.
Till den totala oförståelsen i Sverige bidrog på ett avgörande sätt Bengt Lidforss minst sagt ohederliga beteende;att först livligt uppmuntra och berömma och sedan inför offentligheten fördöma.
Men det är minst två saker man måste tänka på när man år 2010 skall ta ställning till böcker som Antibarbarus I och den nu publicerade Antibarbarus II eller till Sylva Sylvarum. När dessa texter läses i Strindbergs Sverige är det – som Gunnar Brandell så grundligt har visat i sin bok om Strindbergs infernokris – en diskurs som har berövat sina ekon. Den ingår i en hel intellektuell rörelse som blommar ut på nittiotalet,Jollivet-Castelots monism,alltså idén att alla kemiska element har en gemensam förfader,en ursubstans.Och så småningom tillkommer antirationalistiska reaktion den ockultism som blommar ut hos Madame Blavatsky och får ett tidstypiskt uttryck i Dr Pepus handbok i den praktiska magin. Brandell ,som var den förste strindbergsforskare som slog sig ned i Bibliotheque National och verkligen läste alla dessa tidskrifter, L’Hyperchimie och allt vad de hette ,kunde visa att Strindbergs tvivel på en formaliserat stöddig naturvetenskap på intet sätt var ett isolerat fenomen.
Och en revolution inom kemi och fysik står ju för dörren: Curies upptäckt av det radioaktiva sönderfallet,Einsteins speciella relativitetsteopri,Boltzmanns statistiska analys av termodynamiken,och till sist Plancks konstant och Heisenbergs osäkerhetsrelation. Var det så att det seismologiskt känslige Strindberg anade en kommande jordbävning ?
Han bedrev en möjligen irrationell naturvetenskapskritik vid en tidpunkt när naturvetenskapen står inför en ännu inte inträffad revolution;från mekanistisk lagbundenhet till probabilistisk fysik.
Vad är det egentligen som Strindberg ifrågasätter
i sina naturvetenskapliga skrifter ? Vart vill han egentligen komma?
Ett brev från Strindberg till Lidforss, skrivet före ovänskapen,den 15e mars 1891,är utomordentligt upplysande:
”Men huru mycket hafva vi ej släpat med oss af den kristna teleologins begrepp,seende ändamålsenlighet där endast slumpar,låt vara något så när lagbundna eller nödvändiga i viss mån regera.”
Och han talar i nästa avsnitt om svårigheten att befria sig från kristna idén om ett avsiktligt kausalsammanhang,om sin misstro inför själva begreppet ”lag” i ”naturlag”.Darwinisten Strindberg vill se en evolutionens nyckfulla,probabilistiska , fritt skapande fantasi,där andra ser oavvislig lag. Hans intresse för kristallbildning,för dess ibland slående likhet med det organiska livets former,upprepad i otaliga experiment, är ett typiskt utslag av denna hans darwinism. Naturen är en slumpvist kreativ kraft.Det är också så han bygger sina egna oljemålningar.
Ungefär 110 år senare står vi i grund och botten så mycket närmre Strindbergs grundtanke om den slumpvist skapande naturen. Som Ulf Danielsson , vår samtida strängteoretiker och astrofysiker,har påpekat:de biologiska vetenskaperna har rört sig framåt i en snabbare takt än fysiken,möjligen därför att Darwin gjorde det lättare för biologerna att släppa in slumpen i världsbilden på ett mera radikalt sätt än fysiken med dess jakt på enhetsformeln. Möjligen håller något radikalt att ske också på det området i dessa år.
Varför bildas galaxer ? För att det är den sannolikaste formen ? Varför uppstod universum ?
Av en tillfällighet ? Det är ett allvarligt alternativ i dagens diskussioner.
Saturday, July 17, 2010
En löftesrik tid
Löftesrika tider.En opolitisk betraktelse
Det är snart riksdagsval.Och därför surrar luften av löften. Om jag har förstått det,som det låter i television, och i tidningar ,lovar den rödgröna oppositionen att återinföra fastighetsskatten,förmögenhetsskatten och helst också värnplikten. Det förhatliga apoteksmonopolet likaså.Jag kan bara önska lycka till. Om någon djupare kännedom om svenska folket och dess opinionsrörelser vittnar dessa förslag inte.
I kombination med löftet i den utrikespolitiska deklarationen att dra in samtliga USA:s baser i världen, hur det nu skall gå till,ter sig hela upplägget en aning verklighetsfrämmande,för att inte säga lätt excentriskt. Vad är det egentligen för sällsamma människor som befolkar dessa partier,som skriver deras program ? Talar de aldrig med taxichaufförer? Inser det bisarra FI inte effekten i ett gruvsamhälle i Norrbotten av att bränna upp en driva på hundra tusenlappar för att tilldra sig uppmärksamhet.?
Kort sagt:är dessa representanter för den nya politiska klassen alltså totala främlingar för det samhälle de hycklande säger sig tjäna ?
Om oppositionens politik kan förefalla hjärndöd,kan man knappast påstå att regeringspolitiken är bländande intelligent den heller.
När FRA-lagen antogs spred sig en svag men tydlig stank från IB-affärens dagar genom rättssamhällets trossbottnar. Var är Per Unckel ? Var är
Olof Ehrencrona ? Har vi några liberaler utanför Piratpartiet ? På olika fronter,hos Cecilia Malmström i Bryssel och hos justitieminister Ask i Stockholm ,arbetar man alltmer målmedvetet –så kan det förefalla - på att undergräva normala rättstatliga principer med en rad FRA-artade åtgärder,retroaktiv lagstiftning,omvänd bevisbörda,avlyssning utan domstolsbeslut ,registrering av medborgarnas totala korrespondens.Allt detta totalitära ingrepp som står i bjärt kontrast till vad normala demokratiers författningsdomstolar (exempel: Tyska Förbundsrepublikens ) är i stånd att acceptera. Denna energiska ,vittförgrenade och författningsvidriga kampanj mot nätfriheten kontrasterar bjärt mot den det påfallande jämnmodet inför det faktum att några av Sveriges städer börjar bli svårbeboeliga på grund av gangsterkrig och att mordbrand i storstadsförorterna uppenbart betraktas som en i och för sig förarglig men i grunden helt mänsklig ungdomsrörelse."Pojkar är pojkar" hette det ju förr .
Bortom dessa skärmytslingar skymtar emellertid som olika vid horisonten uppdragande åskmoln,de stora hotfulla problemen. De är ovedersägligen politiska problem men de förefaller inte i nämnvärd utsträckning oroa den politiska klassen.
Det är svårt att förneka att det har inte i nämnvärd utsträckning tillkommit några nya industriarbeten under de senaste decennierna. I stället pågår en långsam men säker erosion av de existerande industrierna.De flyttar utomlands,de finner nya ägare med nya affiniteter. Den i våra dagars Sverige traditionslöst antiindustrialistiska vänstern vill inte se industrins energiproblem lösta med kärnkraftverk.Det lär inte underrätta tävlingen om industrietableringen i Europa om dagens velourbolsjeviker får sin vilja fram.
Produktion av sociala tjänster kan inte obegränsat ersätta all annan produktion. Det finns som nybörjarböckerna i nationalekonomi brukar påpeka,ingen ö där medborgarna lever på att tvätta åt varandra. Möjligen är det flitiga bruket av ord som ”utanförskap” och ”arbetslinje” blyga försök att med den allra lättaste hand antyda att det är så.Vare sig man vill det eller inte.
Bland orosmolnen finns den tydligt ökande risken för nukleära krig, den enorma bromskraft som den utvecklingsfientliga islamismen utövar på den tredje världens modernisering, och slutligen de totalitära strömningar som ligger som en svag men allt tydligare kontrapunkt i tidens fuga.
Det är snart riksdagsval.Och därför surrar luften av löften. Om jag har förstått det,som det låter i television, och i tidningar ,lovar den rödgröna oppositionen att återinföra fastighetsskatten,förmögenhetsskatten och helst också värnplikten. Det förhatliga apoteksmonopolet likaså.Jag kan bara önska lycka till. Om någon djupare kännedom om svenska folket och dess opinionsrörelser vittnar dessa förslag inte.
I kombination med löftet i den utrikespolitiska deklarationen att dra in samtliga USA:s baser i världen, hur det nu skall gå till,ter sig hela upplägget en aning verklighetsfrämmande,för att inte säga lätt excentriskt. Vad är det egentligen för sällsamma människor som befolkar dessa partier,som skriver deras program ? Talar de aldrig med taxichaufförer? Inser det bisarra FI inte effekten i ett gruvsamhälle i Norrbotten av att bränna upp en driva på hundra tusenlappar för att tilldra sig uppmärksamhet.?
Kort sagt:är dessa representanter för den nya politiska klassen alltså totala främlingar för det samhälle de hycklande säger sig tjäna ?
Om oppositionens politik kan förefalla hjärndöd,kan man knappast påstå att regeringspolitiken är bländande intelligent den heller.
När FRA-lagen antogs spred sig en svag men tydlig stank från IB-affärens dagar genom rättssamhällets trossbottnar. Var är Per Unckel ? Var är
Olof Ehrencrona ? Har vi några liberaler utanför Piratpartiet ? På olika fronter,hos Cecilia Malmström i Bryssel och hos justitieminister Ask i Stockholm ,arbetar man alltmer målmedvetet –så kan det förefalla - på att undergräva normala rättstatliga principer med en rad FRA-artade åtgärder,retroaktiv lagstiftning,omvänd bevisbörda,avlyssning utan domstolsbeslut ,registrering av medborgarnas totala korrespondens.Allt detta totalitära ingrepp som står i bjärt kontrast till vad normala demokratiers författningsdomstolar (exempel: Tyska Förbundsrepublikens ) är i stånd att acceptera. Denna energiska ,vittförgrenade och författningsvidriga kampanj mot nätfriheten kontrasterar bjärt mot den det påfallande jämnmodet inför det faktum att några av Sveriges städer börjar bli svårbeboeliga på grund av gangsterkrig och att mordbrand i storstadsförorterna uppenbart betraktas som en i och för sig förarglig men i grunden helt mänsklig ungdomsrörelse."Pojkar är pojkar" hette det ju förr .
Bortom dessa skärmytslingar skymtar emellertid som olika vid horisonten uppdragande åskmoln,de stora hotfulla problemen. De är ovedersägligen politiska problem men de förefaller inte i nämnvärd utsträckning oroa den politiska klassen.
Det är svårt att förneka att det har inte i nämnvärd utsträckning tillkommit några nya industriarbeten under de senaste decennierna. I stället pågår en långsam men säker erosion av de existerande industrierna.De flyttar utomlands,de finner nya ägare med nya affiniteter. Den i våra dagars Sverige traditionslöst antiindustrialistiska vänstern vill inte se industrins energiproblem lösta med kärnkraftverk.Det lär inte underrätta tävlingen om industrietableringen i Europa om dagens velourbolsjeviker får sin vilja fram.
Produktion av sociala tjänster kan inte obegränsat ersätta all annan produktion. Det finns som nybörjarböckerna i nationalekonomi brukar påpeka,ingen ö där medborgarna lever på att tvätta åt varandra. Möjligen är det flitiga bruket av ord som ”utanförskap” och ”arbetslinje” blyga försök att med den allra lättaste hand antyda att det är så.Vare sig man vill det eller inte.
Bland orosmolnen finns den tydligt ökande risken för nukleära krig, den enorma bromskraft som den utvecklingsfientliga islamismen utövar på den tredje världens modernisering, och slutligen de totalitära strömningar som ligger som en svag men allt tydligare kontrapunkt i tidens fuga.
Subscribe to:
Posts (Atom)
