Erik Lindegren 100 år

”För att vårt enda rede är våra vingar

i en luft som blåklint och tonande hav
i ett sken av snäckstrandsfärgade moln
hör vi plötsligt aftonens vinande pil
ser vi kvällningens dubbla landskap sväva”
(Ur Pastoralsvit 1947)


Naturligtvis finns det ,till exempel i lyriken,objektiva värden. Att anta motsatsen skulle ju ha den absurda konsekvensen att den ena dikten kan ersätta den andra; alltså att vad vi tar till oss är likvärdigt. Ungefär som granola eller hamburgare. Ett rimligt test på en dikt av verkligt
värde är att vi inte kan frigöra oss från den. Den reellt existerande dikten har en egenskap som kan påminna om matematiska bevis:den är konklusiv,vi kan inte undfly eller återställa den.
Erik Lindegrens poesi är inte omfångsrik.På tjugo år tillkom de tre diktsamlingar som han själv såg som kärnan i verket ”mannen utan väg” 1942,”Sviter” 1947 och ”Vinteroffer” 1954.Den ursprungliga upplagan av ”mannen utan väg” räknade bara femhundra exemplar och den sista stora samlingen upplevde tre upplagor samma säsong den kom ut.Det säger något om en utveckling,från endast motvilligt accepterad avantgardist till hyllad diktarfurste som Lindegren genomgick i dessa decennier.Till berömmelsen bidrog lysande översättningar;Saint-John Perse, Nelly Sachs, Rilke .För att inte tala om operalibretti ”Aniara”,”Herr von Hancken”.
I de tre samlingarna finns dikter av den halten att vi nog lugnt kan betrakta hans verk som en omistlig del av den svenska lyriken.Vem skulle vilja leva utan strofer som denna:
”Vi går i stelnad,glasklar svindel
(det blå är outsägligt,skymtar fram somm havet)
vi går som svalan flyger med sitt hjärta
(i en enda kropp)
ty vi har växlat våra kroppars guld
och vintersolen smälte sitt silver i våra lemmar
och som en månes stigande fullhet lyser nu våra sinnen
över skymningens uråldrigt strålande,stigande hav
Thalatta”
När denna poesi går till är den praktiskt taget fulländad.Där Tranströmer i något enstaka fall kan bli störande mysig och där Ekelöf inte sällan hemfaller till mumbo-jambo förlorar aldrig Lindegren en slags iskall inre disciplin.
Kombinationen av sinnlig hetta – han är mycket mer erotiker än någon av sina celebra samtida,inklusive den tröttsamme Artur Lundkvist – och ett slags arktisk ensamhet hålls hela tiden i kontroll:”roseneld och snö” säger han själv i ”Arioso”.
Hans poesi är mycket visuell – färger spelar en central roll som i citatet.En forskare har påpekat att han skapar en egensammanhängande mytologisk eller surrealistisk bildvärld.Den är vild men inte osammanhängande:
”skugglös slingrar sig misstagens väg
på jorden det främmande djupet
betraktad av solens asketiska öga
och horisonters medfödda blindhet”
Det är ingen tillfällighet att vad han ville se som den första egentliga diktsamlingen heter ”mannen utan väg”.Detta är dikt i krigstidens hårt klirrande landskap,det är existentialism av samma kvalitet som hos den unge Sartre i ”Varat och intet”.
Det handlar om det omöjliga sökandet efter en obefintlig instruktionsbok i ett landskap
”där ordet begår harakiri i krevadernas sken
och trumpeten smakar krossat porslin och döende blod”.
Det märkliga är att all denna rikedom inte har kommit tillsammans förrän nu i en omsorgsfull volym”Samlade dikter” Themis 2010 .Jättearbetet med att spåra upp varje publicerad dikt av Lindegren från tidskrifter,konstkataloger,publikationer att kommentera allt detta och ställa det på textkritiskt säker grund tillkommer Daniel Pedersen. Det är,om jag är man att bedöma det,ett mönstergillt arbete,förtjänt av att hamna i många bokhyllor.
I en period där det förefaller mig som om denna svenska poesin inte vill särskilt mycket ,kunde få böcker vara lika välkomna som den här.

Vad ville Strindberg med sin naturforskning?

När Nationalutgåvan av August Strindbergs samlade verk nu har nått utöver det sjuttioförsta bandet kan man verkligen förundra sig.Hur kunde en enskild författare åstadkomma så mycket i en livstid på bara 63 år?Där man väl ändå får avsätta minst femton närmare tjugo till barndom,skola och andra förberedelser? Det ger i genomsnitt och mycket grovt räknat,närmare två volymer per år under återstoden.
I samma liv hann denne märklige man säkra sig en plats i det svenska måleriets historia – som fascinerande föregångare till expressionismen,genomföra fotografiska experiment som delvis placerar honom före pionjärer från tjugotalet.Och han genomför hundratals kemiska och optiska experiment.Och det mesta av detta i en orolig,nomadisk tillvaro där adresserna,utom på slutet,växlade snabbare än årstiderna.
Från denna märkliga,i svensk historia unika,intellektuella process har vi nu två nya vittnesbörd,nationalutgåvans volymer 7 ; Kulturhistoriska studier – och 35; Naturvetenskapliga skrifter I.I Kulturhistoriska skrifter hittar vi de bekanta studierna över svenska asienresenärer,framförallt den om den karolinske kartografen och krigsfången Strahlenberg och hans karta över Centralasien,som i viss mån förminskar Sven Hedins anspråk på att ha varit förste svensk i regionen. Här finns också de historiskt viktiga sjuttiotalsuppsatserna om det nya måleriet och angränsande ämnen.Och här finns kulturhistorisk kuriosa som uppsatsen ”Skomakarämbetets i Västerås låda” .
Ingenting av detta kan naturligtvis tävla i intresse med de naturvetenskapliga studierna. Antibarbarus,Jardin des Plantes,Sylva Sylvarum ,- och naturligtvis de Blå Böckerna som återfinns i egna volymer,rönte inget särskilt vänligt mottagande,allra minst i Sverige.De har förblivit nätt och jämnt accepterade,intressanta men snarast tragiska vittnesbörd om ett snille i kris.
Frågan är om inte detta är en temporalt och geografiskt snäv värdering. Den underbara idérikedomen,den prosalyrik som finns i dessa skrifter och som är nära förbunden med grundstämningarna i måleriet och naturligtvis med Ett Drömspel,observerades av några.De natuvetenskapliga hypoteserna,t.ex. att svavlet inte är ett grundämne och att havshorisonten är en optisk illusion, tedde sig bisarra och illa underbyggda.I en del verkligt fientliga kritikerkretsar antyddes galenskap och mental förvirring. Ett intryck som bestyrktes av Inferno.
Och dessa hypoteser,framställda med stor livlighet och på en underbart spänstig prosa, var illa underbyggda.Det kan vara värt att påpeka att Goethes Färglära i sin tidsålder mötte inte alldeles olika öden.
Till den totala oförståelsen i Sverige bidrog på ett avgörande sätt Bengt Lidforss minst sagt ohederliga beteende;att först livligt uppmuntra och berömma och sedan inför offentligheten fördöma.
Men det är minst två saker man måste tänka på när man år 2010 skall ta ställning till böcker som Antibarbarus I och den nu publicerade Antibarbarus II eller till Sylva Sylvarum. När dessa texter läses i Strindbergs Sverige är det – som Gunnar Brandell så grundligt har visat i sin bok om Strindbergs infernokris – en diskurs som har berövat sina ekon. Den ingår i en hel intellektuell rörelse som blommar ut på nittiotalet,Jollivet-Castelots monism,alltså idén att alla kemiska element har en gemensam förfader,en ursubstans.Och så småningom tillkommer antirationalistiska reaktion den ockultism som blommar ut hos Madame Blavatsky och får ett tidstypiskt uttryck i Dr Pepus handbok i den praktiska magin. Brandell ,som var den förste strindbergsforskare som slog sig ned i Bibliotheque National och verkligen läste alla dessa tidskrifter, L’Hyperchimie och allt vad de hette ,kunde visa att Strindbergs tvivel på en formaliserat stöddig naturvetenskap på intet sätt var ett isolerat fenomen.
Och en revolution inom kemi och fysik står ju för dörren: Curies upptäckt av det radioaktiva sönderfallet,Einsteins speciella relativitetsteopri,Boltzmanns statistiska analys av termodynamiken,och till sist Plancks konstant och Heisenbergs osäkerhetsrelation. Var det så att det seismologiskt känslige Strindberg anade en kommande jordbävning ?

Han bedrev en möjligen irrationell naturvetenskapskritik vid en tidpunkt när naturvetenskapen står inför en ännu inte inträffad revolution;från mekanistisk lagbundenhet till probabilistisk fysik.
Vad är det egentligen som Strindberg ifrågasätter
i sina naturvetenskapliga skrifter ? Vart vill han egentligen komma?
Ett brev från Strindberg till Lidforss, skrivet före ovänskapen,den 15e mars 1891,är utomordentligt upplysande:
”Men huru mycket hafva vi ej släpat med oss af den kristna teleologins begrepp,seende ändamålsenlighet där endast slumpar,låt vara något så när lagbundna eller nödvändiga i viss mån regera.”
Och han talar i nästa avsnitt om svårigheten att befria sig från kristna idén om ett avsiktligt kausalsammanhang,om sin misstro inför själva begreppet ”lag” i ”naturlag”.Darwinisten Strindberg vill se en evolutionens nyckfulla,probabilistiska , fritt skapande fantasi,där andra ser oavvislig lag. Hans intresse för kristallbildning,för dess ibland slående likhet med det organiska livets former,upprepad i otaliga experiment, är ett typiskt utslag av denna hans darwinism. Naturen är en slumpvist kreativ kraft.Det är också så han bygger sina egna oljemålningar.
Ungefär 110 år senare står vi i grund och botten så mycket närmre Strindbergs grundtanke om den slumpvist skapande naturen. Som Ulf Danielsson , vår samtida strängteoretiker och astrofysiker,har påpekat:de biologiska vetenskaperna har rört sig framåt i en snabbare takt än fysiken,möjligen därför att Darwin gjorde det lättare för biologerna att släppa in slumpen i världsbilden på ett mera radikalt sätt än fysiken med dess jakt på enhetsformeln. Möjligen håller något radikalt att ske också på det området i dessa år.
Varför bildas galaxer ? För att det är den sannolikaste formen ? Varför uppstod universum ?
Av en tillfällighet ? Det är ett allvarligt alternativ i dagens diskussioner.

En löftesrik tid

Löftesrika tider.En opolitisk betraktelse

Det är snart riksdagsval.Och därför surrar luften av löften. Om jag har förstått det,som det låter i television, och i tidningar ,lovar den rödgröna oppositionen att återinföra fastighetsskatten,förmögenhetsskatten och helst också värnplikten. Det förhatliga apoteksmonopolet likaså.Jag kan bara önska lycka till. Om någon djupare kännedom om svenska folket och dess opinionsrörelser vittnar dessa förslag inte.
I kombination med löftet i den utrikespolitiska deklarationen att dra in samtliga USA:s baser i världen, hur det nu skall gå till,ter sig hela upplägget en aning verklighetsfrämmande,för att inte säga lätt excentriskt. Vad är det egentligen för sällsamma människor som befolkar dessa partier,som skriver deras program ? Talar de aldrig med taxichaufförer? Inser det bisarra FI inte effekten i ett gruvsamhälle i Norrbotten av att bränna upp en driva på hundra tusenlappar för att tilldra sig uppmärksamhet.?
Kort sagt:är dessa representanter för den nya politiska klassen alltså totala främlingar för det samhälle de hycklande säger sig tjäna ?
Om oppositionens politik kan förefalla hjärndöd,kan man knappast påstå att regeringspolitiken är bländande intelligent den heller.
När FRA-lagen antogs spred sig en svag men tydlig stank från IB-affärens dagar genom rättssamhällets trossbottnar. Var är Per Unckel ? Var är
Olof Ehrencrona ? Har vi några liberaler utanför Piratpartiet ? På olika fronter,hos Cecilia Malmström i Bryssel och hos justitieminister Ask i Stockholm ,arbetar man alltmer målmedvetet –så kan det förefalla - på att undergräva normala rättstatliga principer med en rad FRA-artade åtgärder,retroaktiv lagstiftning,omvänd bevisbörda,avlyssning utan domstolsbeslut ,registrering av medborgarnas totala korrespondens.Allt detta totalitära ingrepp som står i bjärt kontrast till vad normala demokratiers författningsdomstolar (exempel: Tyska Förbundsrepublikens ) är i stånd att acceptera. Denna energiska ,vittförgrenade och författningsvidriga kampanj mot nätfriheten kontrasterar bjärt mot den det påfallande jämnmodet inför det faktum att några av Sveriges städer börjar bli svårbeboeliga på grund av gangsterkrig och att mordbrand i storstadsförorterna uppenbart betraktas som en i och för sig förarglig men i grunden helt mänsklig ungdomsrörelse."Pojkar är pojkar" hette det ju förr .

Bortom dessa skärmytslingar skymtar emellertid som olika vid horisonten uppdragande åskmoln,de stora hotfulla problemen. De är ovedersägligen politiska problem men de förefaller inte i nämnvärd utsträckning oroa den politiska klassen.
Det är svårt att förneka att det har inte i nämnvärd utsträckning tillkommit några nya industriarbeten under de senaste decennierna. I stället pågår en långsam men säker erosion av de existerande industrierna.De flyttar utomlands,de finner nya ägare med nya affiniteter. Den i våra dagars Sverige traditionslöst antiindustrialistiska vänstern vill inte se industrins energiproblem lösta med kärnkraftverk.Det lär inte underrätta tävlingen om industrietableringen i Europa om dagens velourbolsjeviker får sin vilja fram.
Produktion av sociala tjänster kan inte obegränsat ersätta all annan produktion. Det finns som nybörjarböckerna i nationalekonomi brukar påpeka,ingen ö där medborgarna lever på att tvätta åt varandra. Möjligen är det flitiga bruket av ord som ”utanförskap” och ”arbetslinje” blyga försök att med den allra lättaste hand antyda att det är så.Vare sig man vill det eller inte.
Bland orosmolnen finns den tydligt ökande risken för nukleära krig, den enorma bromskraft som den utvecklingsfientliga islamismen utövar på den tredje världens modernisering, och slutligen de totalitära strömningar som ligger som en svag men allt tydligare kontrapunkt i tidens fuga.

Mörker och ljus Midsommar 2010

Och ännu en gång
svallar vågen av hundlokor vit
i det nattliga ljuset.
Mot grunder av slaggsten
som restes redan när detta
en gång var socknens fattigstuga

I en potatisåker en återfunnen
skridsko,men bara den ena.
Den andra färdas för alltid
i Tidslabyrinten.
Detta är den tid när ljus och mörker
tar ett tårfyllt avsked av varann.

Jag minns en midsommarafton
tillbragt i Davis Mountains
Hur solen punktligt gick ner
sex och trettio ,och hur syrsorna
sågade sin ved i det torrheta mörkret.

Den där känslan av att
ha hamnat på fullständigt fel plats
att inte på något sätt höra hemma
kan vara väldigt stark.Den kan
kännas som en plötslig värk
i själens fina,svamplika rötter.

Om själen är en svamp,menar jag,
så har den naturligtvis ett mycelium.

Sverker Ek,
en av de första Umeå-professorerna,
hade en hemhjälp från Övertorneå
som han och barnen och frun
så gärna ville ha med över sommaren
ner hit, till Väster Våla.Flickan vägrade

vänligt men bestämt.Något så hemskt
som midsommarmörkret där nere
i det dunkla norra Västmanland
trodde hon sig inte kunna utstå.




Och i sommarnattsljuset,milt
och oändligt melankoliskt
över Sörby ängder blir
alla ting,hundlokor och lador,
stora och hemlighetsfulla.

I den natten är varje land
ett främmande land.

Om begagnandet av elden

I september utkommer,hos Atlantis,min nya diktsamling "Om begagnandet av elden".Parallellt utkommer också en svensk edition
av Michael Krügers urvalsvolym ur all min tidigare poesi,mycket framgångsrik i Tyskland under den svenska titeln "Århundraden och minuter".

Den nya samlingen "Om begagnandet av elden" föreligger redan i kompletta tyska och engelska översättningar och kommer nästa år.

The Logic of Tolerance

Friends have asked me to make the following old article from 2008 available as blog as they are generous enough to still consider it of some value..So here it comes.
May be some young logician (or old logician) in my following would like to work out this algebra ?

Old Thomas Buckle in his ”Civilization in England” was rightly convinced that democratic,scientific and technological progress in Europe had its origin in a major change in British mentality in the Mid-Seventeenth century when,even in the disquisitions of leading theologians, the demand for infallible arguments took the place of infallible faith.
This type of rationality ,exposed long before the Enlightenment by Descartes and Leibniz, is, if we follow Buckle, not only the foundation of science but of democracy as a whole.
The gist of this is of course the idea that rationality is a method,not a conviction and that this method can be applied to nature,man and society .And even to religion.As Buckle puts it:
”Reason gives us knowledge;while faith only gives us belief ,which is a part of knowledge,and is ,therefore,inferior to it.”
In Buckles understanding of history this step from dogmatism to methodic rationalism was the decisive step towards political freedom .
At the heart of the present debate between Ian Buruma and Timothy Garton Ash on one hand, and Pascal Bruckner and others on the other ,seems to be the question whether irrationality deserves the same amount of tolerance as rationality.Or in other words;is the rational approach a creed among other creeds, deserving no more,no less tolerance than the other ones, whatever measure of irrationality and fanaticism they might expose ?
This – in my view ,rather feeble-minded, relativism ,as far as I can see,represented in the debate by among others Ian Buruma and Timothy Garton Ash – makes it possible to accuse those who believe in Western tolerance and democratic freedoms of “Enlightenment fundamentalism”.
The idea is is obviously that western rationality is a set of dogmas,in no way different from other dogmatic outlooks and demands on the world. Under the dubious pretext of multiculturalism we are supposed to be obliged to treat all dogmas ,all possible authoritarian political and moral demands with equal respect.
This is of course impossible.Not only because the concept of “culture” is an extremely fuzzy one .At the core is the confusion between dogma and rationality,between Buckleys infallible beliefs and infallible arguments.
Religious creeds and scientific raitionality,which is the basis of Wstern emocracy are simply not in competition.There is no Christian or Muslim approach to ,say biochemistry.Religions are obviously not based on empirical observation,measurement,logical inference and deduction.
But more important;the demands of all “cultures” are not compatible.Of course monotheists,atheists and polytheists should (in the ideal case) be able to live peacefully side by side.But sharia Law and western democracy,orthodox biblical family law which demands capital punishment for gay relations and modern family law – which in most progressive countries permits between persons of same gender – are certainly incompatible. There is no way to talk away this incompatibility by vague reference to multiculturalism.
There is an interpretation of the concept of tolerance where the word becomes meaningless and the concept becomes empty and that occurs when it is applied to anything and all without discredition.To claim that we owe tolerance to everything and everybody is mindless in the same way that it is pointless to say that everything we encounter is an illusion. Which makes it senseless to make a distinction between true and forged money, hallucinations and everyday experience.
There is a logic of tolerance,which remains to be formalized by some future philosopher. Let me ,as a starter,suggest two fairly obvious axioms:

Tolerance of intolerance yields intolerance.
Intolerance of intolerance yields tolerance.

Or,in other words,in questions of reason and freedom ,societies ,like individuals have to make a choice.You cannot have everything at the same time.This holds for original dwellers as for newcomers alike.

Kristallägget

Följande är ett smakprov på min kommande bok "Mot noll.Matematiska fantasier"
avsedd att utkomma i höst i Sverige och i Tyskland nästa höst.



I H G Wells’ berättelse finner några gatuflanörer ett egendomligt föremål i en antikhandel. Det ser ut som en klotformad brevpress av glas med något slags obestämt,mjölkigtinnehåll.Och som flera kritiker har påpekat; detta föremål,centrum i en av de intressantaste sciencefictionberättelser som Wells någonsin skrev ,förblir genom hela berättelsen ett klot av kristallglas med något mjölkigt innehåll.Ingenting annat.I Wells berättelser – om vilka Borges, förmodligen helt framsynt, har sagt att de kommer att läsas långt efter det att det språk de skrevs på har dött bort – är som regel allting påtagligt,materiellt närvarande.Det är i den vanliga världen han finner sina gåtor.
Hur som helst;butiksägaren visar sig märkvärdigt ovillig att skiljas från kristallklotet och ger upp först sedan hans hustru med största eftertryck har tagit sig an affären. Köparen kommer underfund med varför .Det är i själva verket så att om klotet placeras i rätt belysning och betraktaren lägger huvudet på sned i en bestämd vinkel,börjar något synas inne i klotet.Av allt att döma utsikten från en
ganska högt placerad mast över en plats,ett torg,befolkat av sällsamma varelser som då och då flyger upp som duvorna i en flock. Och i ett ögonblick som är berättelsens höjdpunkt ser en av dessa varelser in i klotet,den jordiske betraktaren och den uppenbart utomjordiske ser ett ögonblick varandra.Deras blickar möts.
Berättelsen ingår i samlingen ”Den stulna bacillen” publicerad 1895.Den är skriven någon gång mellan 1893 och 1895,långt innan televisionskameror och videoskärmar var ens en avlägsen teknisk möjlighet.
Det intressanta med kristallklotet är dess karaktär av topologiskt experiment:
Är detta klot samtidigt rumsligt närvarande i två världar ? Kan ett och samma föremål uppta plats i två åtskilda system av rums- och tidskoordinater ? Är inte en sådan idé oförenlig med att ett grundläggande axiom för mångfalder ?Nämligen att en väldefinierad plats är unik.Eller att två platser med samma koordinater i tid och rum är samma plats; med andra ord:Leibniz’ principium identitatis indiscernibilium.
Är klotet ett ställe där två av varandra oberoende rum är sammanklistrade till ett rum av en högre ordning? Eller har vi att göra med något mer grundläggande än både tid och rum ?
Vad gör klotet ? Det förmedlar information.

Jimmy Wheeler,en spekulativ och orädd ande som några år var verksam vid mitt universitet,University of Texas at Austin, och som var i stånd att sätta myror i huvudet,inte minst på filosoferna, var förmodligen den förste teoretiske fysiker som lekte med möjligheten att tid och rum är sekundära fenomen och att de är härledbara ur något mer grundläggande;information.Han kom till den tanken under sina försök att förstå topologin i gränsområdet mellan vanligt rum och svarta hål i universum.Kunde det möjligen vara så att den fyrdimensionella rumtiden lät sig härledas ur något som mera liknade en yta, ett hologram,enkelt uttryck ?
Hologram,till exempel de strukturer vi kan urskilja i våra moderna körkort,har en anmärkningsvärd egenskap:bilden förlorar ingenting om vi tar bort en större eller mindre del av bildytan.
Ordet ”ofattbar” förknippar vi oftast ,dels med uppenbara självmotsägelser och dels med stora tal, eller kanske oändligt divergerande eller konvergerande serier. Ibland betyder ordet ”omöjlig att visualisera” och ibland ”självmotsägande”.Den oändliga konvergenta serien är omöjlig att visualisera i dess fulla utveckling.Men den har ingenting självmotsägande över sig.
Tid och rum som sekundära egenskaper hos universum ? Var ligger svårigheten ? Värme förekommer hos materien ner till en viss nivå.Värme är ingenting annat än förhöjd molekylarrörelse.En enskild partikel kan inte vara varm eller kall.Den kan ha laddning,massa,spin o.s.v. men värme uppstår liksom politiska opinioner eller inflationer och deflationer enbart där det finns många av ett slag.
Som värmen är sekundär är kanske tid och rum sekundära men till vad ? Till information ? Är detta ursprungliga universum före rum och tid möjligt att tänka ?