Mörker och ljus Midsommar 2010

Och ännu en gång
svallar vågen av hundlokor vit
i det nattliga ljuset.
Mot grunder av slaggsten
som restes redan när detta
en gång var socknens fattigstuga

I en potatisåker en återfunnen
skridsko,men bara den ena.
Den andra färdas för alltid
i Tidslabyrinten.
Detta är den tid när ljus och mörker
tar ett tårfyllt avsked av varann.

Jag minns en midsommarafton
tillbragt i Davis Mountains
Hur solen punktligt gick ner
sex och trettio ,och hur syrsorna
sågade sin ved i det torrheta mörkret.

Den där känslan av att
ha hamnat på fullständigt fel plats
att inte på något sätt höra hemma
kan vara väldigt stark.Den kan
kännas som en plötslig värk
i själens fina,svamplika rötter.

Om själen är en svamp,menar jag,
så har den naturligtvis ett mycelium.

Sverker Ek,
en av de första Umeå-professorerna,
hade en hemhjälp från Övertorneå
som han och barnen och frun
så gärna ville ha med över sommaren
ner hit, till Väster Våla.Flickan vägrade

vänligt men bestämt.Något så hemskt
som midsommarmörkret där nere
i det dunkla norra Västmanland
trodde hon sig inte kunna utstå.




Och i sommarnattsljuset,milt
och oändligt melankoliskt
över Sörby ängder blir
alla ting,hundlokor och lador,
stora och hemlighetsfulla.

I den natten är varje land
ett främmande land.

Om begagnandet av elden

I september utkommer,hos Atlantis,min nya diktsamling "Om begagnandet av elden".Parallellt utkommer också en svensk edition
av Michael Krügers urvalsvolym ur all min tidigare poesi,mycket framgångsrik i Tyskland under den svenska titeln "Århundraden och minuter".

Den nya samlingen "Om begagnandet av elden" föreligger redan i kompletta tyska och engelska översättningar och kommer nästa år.

The Logic of Tolerance

Friends have asked me to make the following old article from 2008 available as blog as they are generous enough to still consider it of some value..So here it comes.
May be some young logician (or old logician) in my following would like to work out this algebra ?

Old Thomas Buckle in his ”Civilization in England” was rightly convinced that democratic,scientific and technological progress in Europe had its origin in a major change in British mentality in the Mid-Seventeenth century when,even in the disquisitions of leading theologians, the demand for infallible arguments took the place of infallible faith.
This type of rationality ,exposed long before the Enlightenment by Descartes and Leibniz, is, if we follow Buckle, not only the foundation of science but of democracy as a whole.
The gist of this is of course the idea that rationality is a method,not a conviction and that this method can be applied to nature,man and society .And even to religion.As Buckle puts it:
”Reason gives us knowledge;while faith only gives us belief ,which is a part of knowledge,and is ,therefore,inferior to it.”
In Buckles understanding of history this step from dogmatism to methodic rationalism was the decisive step towards political freedom .
At the heart of the present debate between Ian Buruma and Timothy Garton Ash on one hand, and Pascal Bruckner and others on the other ,seems to be the question whether irrationality deserves the same amount of tolerance as rationality.Or in other words;is the rational approach a creed among other creeds, deserving no more,no less tolerance than the other ones, whatever measure of irrationality and fanaticism they might expose ?
This – in my view ,rather feeble-minded, relativism ,as far as I can see,represented in the debate by among others Ian Buruma and Timothy Garton Ash – makes it possible to accuse those who believe in Western tolerance and democratic freedoms of “Enlightenment fundamentalism”.
The idea is is obviously that western rationality is a set of dogmas,in no way different from other dogmatic outlooks and demands on the world. Under the dubious pretext of multiculturalism we are supposed to be obliged to treat all dogmas ,all possible authoritarian political and moral demands with equal respect.
This is of course impossible.Not only because the concept of “culture” is an extremely fuzzy one .At the core is the confusion between dogma and rationality,between Buckleys infallible beliefs and infallible arguments.
Religious creeds and scientific raitionality,which is the basis of Wstern emocracy are simply not in competition.There is no Christian or Muslim approach to ,say biochemistry.Religions are obviously not based on empirical observation,measurement,logical inference and deduction.
But more important;the demands of all “cultures” are not compatible.Of course monotheists,atheists and polytheists should (in the ideal case) be able to live peacefully side by side.But sharia Law and western democracy,orthodox biblical family law which demands capital punishment for gay relations and modern family law – which in most progressive countries permits between persons of same gender – are certainly incompatible. There is no way to talk away this incompatibility by vague reference to multiculturalism.
There is an interpretation of the concept of tolerance where the word becomes meaningless and the concept becomes empty and that occurs when it is applied to anything and all without discredition.To claim that we owe tolerance to everything and everybody is mindless in the same way that it is pointless to say that everything we encounter is an illusion. Which makes it senseless to make a distinction between true and forged money, hallucinations and everyday experience.
There is a logic of tolerance,which remains to be formalized by some future philosopher. Let me ,as a starter,suggest two fairly obvious axioms:

Tolerance of intolerance yields intolerance.
Intolerance of intolerance yields tolerance.

Or,in other words,in questions of reason and freedom ,societies ,like individuals have to make a choice.You cannot have everything at the same time.This holds for original dwellers as for newcomers alike.

Kristallägget

Följande är ett smakprov på min kommande bok "Mot noll.Matematiska fantasier"
avsedd att utkomma i höst i Sverige och i Tyskland nästa höst.



I H G Wells’ berättelse finner några gatuflanörer ett egendomligt föremål i en antikhandel. Det ser ut som en klotformad brevpress av glas med något slags obestämt,mjölkigtinnehåll.Och som flera kritiker har påpekat; detta föremål,centrum i en av de intressantaste sciencefictionberättelser som Wells någonsin skrev ,förblir genom hela berättelsen ett klot av kristallglas med något mjölkigt innehåll.Ingenting annat.I Wells berättelser – om vilka Borges, förmodligen helt framsynt, har sagt att de kommer att läsas långt efter det att det språk de skrevs på har dött bort – är som regel allting påtagligt,materiellt närvarande.Det är i den vanliga världen han finner sina gåtor.
Hur som helst;butiksägaren visar sig märkvärdigt ovillig att skiljas från kristallklotet och ger upp först sedan hans hustru med största eftertryck har tagit sig an affären. Köparen kommer underfund med varför .Det är i själva verket så att om klotet placeras i rätt belysning och betraktaren lägger huvudet på sned i en bestämd vinkel,börjar något synas inne i klotet.Av allt att döma utsikten från en
ganska högt placerad mast över en plats,ett torg,befolkat av sällsamma varelser som då och då flyger upp som duvorna i en flock. Och i ett ögonblick som är berättelsens höjdpunkt ser en av dessa varelser in i klotet,den jordiske betraktaren och den uppenbart utomjordiske ser ett ögonblick varandra.Deras blickar möts.
Berättelsen ingår i samlingen ”Den stulna bacillen” publicerad 1895.Den är skriven någon gång mellan 1893 och 1895,långt innan televisionskameror och videoskärmar var ens en avlägsen teknisk möjlighet.
Det intressanta med kristallklotet är dess karaktär av topologiskt experiment:
Är detta klot samtidigt rumsligt närvarande i två världar ? Kan ett och samma föremål uppta plats i två åtskilda system av rums- och tidskoordinater ? Är inte en sådan idé oförenlig med att ett grundläggande axiom för mångfalder ?Nämligen att en väldefinierad plats är unik.Eller att två platser med samma koordinater i tid och rum är samma plats; med andra ord:Leibniz’ principium identitatis indiscernibilium.
Är klotet ett ställe där två av varandra oberoende rum är sammanklistrade till ett rum av en högre ordning? Eller har vi att göra med något mer grundläggande än både tid och rum ?
Vad gör klotet ? Det förmedlar information.

Jimmy Wheeler,en spekulativ och orädd ande som några år var verksam vid mitt universitet,University of Texas at Austin, och som var i stånd att sätta myror i huvudet,inte minst på filosoferna, var förmodligen den förste teoretiske fysiker som lekte med möjligheten att tid och rum är sekundära fenomen och att de är härledbara ur något mer grundläggande;information.Han kom till den tanken under sina försök att förstå topologin i gränsområdet mellan vanligt rum och svarta hål i universum.Kunde det möjligen vara så att den fyrdimensionella rumtiden lät sig härledas ur något som mera liknade en yta, ett hologram,enkelt uttryck ?
Hologram,till exempel de strukturer vi kan urskilja i våra moderna körkort,har en anmärkningsvärd egenskap:bilden förlorar ingenting om vi tar bort en större eller mindre del av bildytan.
Ordet ”ofattbar” förknippar vi oftast ,dels med uppenbara självmotsägelser och dels med stora tal, eller kanske oändligt divergerande eller konvergerande serier. Ibland betyder ordet ”omöjlig att visualisera” och ibland ”självmotsägande”.Den oändliga konvergenta serien är omöjlig att visualisera i dess fulla utveckling.Men den har ingenting självmotsägande över sig.
Tid och rum som sekundära egenskaper hos universum ? Var ligger svårigheten ? Värme förekommer hos materien ner till en viss nivå.Värme är ingenting annat än förhöjd molekylarrörelse.En enskild partikel kan inte vara varm eller kall.Den kan ha laddning,massa,spin o.s.v. men värme uppstår liksom politiska opinioner eller inflationer och deflationer enbart där det finns många av ett slag.
Som värmen är sekundär är kanske tid och rum sekundära men till vad ? Till information ? Är detta ursprungliga universum före rum och tid möjligt att tänka ?

Istanbul i skymning

Istanbul är väldigt mycket på modet,särskilt bland unga västerländska intellektuella. Det är inte underligt. Jag har svårt att nämna en annan stad som på samma gång kan kännas lika stimulerande men också något litet hotfull.Kombinationen är naturligtvis oemotståndlig.Bland storstäder i vad som alltmera börjar se ut som en enda övernationell Airport City, är denna den mest originella man kan uppleva i Europa.Den guldfärgade skymningen över Bosporen, de romantiskt upplysta minareterna omgivna av moln av ständigt kretsande måsar,det oerhörda människovimlet i en stad vars innevånareantal ingen riktigt vet - kanske 13 miljoner – men som under alla förhållanden måste vara Europas största.
Det är inte bara befolkningstätheten som fascinerar,vimlet av försäljare i gamla stan,bärare med till synes outhärdligt tunga varupackar på ryggen,gatuhandlare av varje upptänkligt slag – det är också informationstätheten.Den enorma varumängd som fyller basarerna fyller också besökarens medvetande till brädden. Var kan så många ting produceras ? Och hur kan en sådan varuflod,från utsökta mattor och guldsmycken till lustiga mekaniska leksaker och elegant förpackade viagrapiller hitta sina köpare ?
På väg genom det som kallas Gamla Basaren i den stora basaren hör jag vad som låter som ett upprört politiskt möte, ur en portik och skyndar naturligtvis dit,lysten på sensationer.Vad jag hittar är en tätt packad grupp av herrar i slitna mörka kostymer,alla med en mobiltelefon i ena handen och ett snabbt växlande antal fingrar i luften från den andra. Vad jag ser är ingenting annat än valutamarknaden.En valutamarknad utan computerskärmar och konsoler,en marknad som den – bortsett från klädseln och telefonerna – kan ha sett ungefär likadan ut i den bysantinska staden.
Ytan är vänlig och lättrörlig.Människorna,inte minst biltrafikanterna, rör sig skrämmande nära varandra men med det slags finess som kommer av den verkligt stora stadens vanor att kommunicera.Och förmåga till ett suveränt rumsutnyttjande.
Hur ser det ut under denna superurbana yta ? En rätt vanlig uppfattning,särskilt bland de yngre författare och journalister jag hade tillfälle att tala med, är nog att det islamiska trycket långsamt växer, inom en rad samhällsområden.Synliggjort genom tilltagande bruk av slöja och burka,kvinnounderkastelsens symboler. Samtidigt finns det positiva tecken.Långt ute i gränstrakterna mot Iran, i Anatolien, på de stora monotona vidderna grundas grupper ,framförallt för att skapa medvetande hos kvinnor om deras författningsenliga rättigheter. Där den viktigaste,där som här ,är rätten att inte bli uppklådd av män.Jag var med om ett par offentliga diskussioner,arrangerade av Darmstadtakademin som hade lagt sitt vårmöte hit till årets kulturhuvudstad,och Istanbuls litteraturfestival.Och slogs litet grann av att en sådan historisk skamfläck som tjugotalets massmord ,uppenbart ett alltför pinsamt ämne för en del typer i Stockholm,kunde beröras helt öppet i en författardiskussion i Istanbul.Även om det skedde under Goetheinstitutets skyddande paraply.
Om censuren – stenhård omedelbart efter militärkuppens 1980 ,senare avtagande men fortfarande långt ifrån tandlös -kunde en inbjuden turkisk gäst författarinnan Ayfer Tunç berätta. Inte på långa vägar numera jämförbar med det tidiga åttiotalets censur.En tid när tidskrifter lyckades överleva genom att låtsas inte vara tidskrifter – alltså byta namn för varje nytt nummer .Men censuren finns. Det går att få fängelsestraff för en del åsikter och uttalanden som antas sätta den nationella enheten på spel.
Ett helt annat hot som hänger över den livaktiga turkiska litteraturen,som inte minst utmärker sig genom ett flitigt översättande från de europeiska kulturspråken,är samma slags trivialisering som vi upplever så tydligt i västvärlden,i Tyskland och Sverige;kiosklitteraturen bildar en stigande våg i bokhandeln,tidskrifterna blir allt färre,bloggarna tar över en del av deras jobb. Detta är inget totalitärt hot utan ett som kommer ifrån marknaden,säger Ayfer Tunç i ett intressant samtal med Uwe Timm.
Smidigheten,urbaniteten,intrycksrikedomen, gör det lätt att glömma att detta är en polisstat.När den urbana ytan då och då brister ,kan man bli varse ett slags osmansk skitstövelmyndighet som förefaller ha överlevat alla regimer och styrelseformer från sultanatet till våra dagar..Bland försäljare av all slags onödigheter- en liten cyklist som rör sig av sig själv,Viagra i mycket färggranna och inbjudande förpackningar,ficklampsbatterier - i en av huvudgatorna i gamla stan sitter en hoppfull man med två säckar fyllda med vad som ser ut som en rätt storvuxen grönfinnig sparris,eller med andra ord khat ,denna ovanligt idiotiska form av berusningsmedel ,som kräver att utövaren ,inte alldeles olik en ko tuggar i sig något kilo per dag för att stanna i form.
Plötsligt glider en svartmålad hotfull buss med matta fönster nerför backen,svartuniformerade och uppenbart mycket vältränade män rusar ut,ännu under gång,ryckar blixsnabbt till sig säckarna och slänger in dem i bussen.Den stackars försäljaren,berövad vad som måste vara en rätt stor investering,faller i gråt och springer hjälplöst skrikande några meter efter polisbussen.
Märk väl:allt detta sker helt utan lagliga ritualer.Inget ord utbyts,ingen anteckningsbok tas fram.Delinkventen lämnas helt kontaktlös och försvarslös. Vilka rättigheter hade han ? Uppenbart inga.
Blandningen av ett fint fungerande urbant civilsamhälle och ottomanska översittarfasoner är förbryllande.Dagen efter ett besök i Blå Moskén dyker min lätt ålderstigne och mycket kunnige vägvisare upp i hotellvestibulen och överlämnar 20 lira (10 euro) som han anser sig ha tagit för mycket i betalning för sina tjänster.En hygglighet och hederlighet som jag trodde bara fanns kvar i Norbergs bergslag. Avståndet mellan civilsamhälle och överhetssamhälle är enormt,uppenbart oavsett om det för tillfället är en militärjunta eller en en islamistisk-nationell regering som står vid rodret.
Turkish Airlines är ett mycket typiskt tredjevärldenflygbolag med alla de egenheter man kan vänta sig av ett sådant.När den i god tid anlände passageraren har klarat den en timme och tio minuter långa väntekön och utmattad når den åtrådda incheckningsdisken, får han helt enkelt veta att han just därför är alldeles för sen.Ingenting att göra åt det.Om två dagar finns det dock en plats på samma flight.Men den måste naturligtvis betalas på nytt.
International passengers rights ? Nej.Sånt håller vi inte på med här.This is not our problem.
Genom detta This is not our problem talar århundradens osmanska traditioner:omänskliga blodsugare till skatteindrivare,korrupta domare och byäldste.Dessa fem ord räcker för att klart demonstrera det äventyrliga och förmodligen helt och hållet olämpliga i att släppa in Turkiet i EU .Men det är väl inte heller särskilt aktuellt efter den grekiska erfarenheten.
This is not our problem.

Ett meningsfullt liv

1. En ö där invånarna lever på att tvätta åt varandra

Vår existens som levande,tänkande ,uttolkande, varelser, är prekär och gåtfull. Vi lever i en fysikalisk värld, som bara blir mera gåtfull ju mer vi lär känna den. Enligt åtminstone två moderna kosmologiska teorier kommer detta universum över tid att utvecklas så att det blir totalt ogästvänligt för allt liv,allteftersom det alltmer tunnas ut och delar upp sig i olika bubblor på ofattbara avstånd från varandra.

Varför skulle vi inte fråga efter livets mening ? Vår individuella mening och vår meningsfullhet som tänkande och interpreterande del av detta världsallt där vi inte förefaller ha någon verklig funktion, inbjuder till sådana frågor. Nej, förefaller göra dem helt nödvändiga.
Individens meningsfullhet och människosläktets är möjligen två olika saker. Om människosläktets totala historiska existens har en mening , följer det ju att alla människors liv har en mening som är
avledd från den allmänna meningen. Ett sådant sätt att se på saken,särskilt vanligt kanske i prästerliga sammanhang,tenderar att göra problemet trivialt.Om allt som händer i världshistorien,positivt som negativt , har en mening ,d.v.s. medverkar tilll ett av Gud fastlagt mål är det ju omöjligt att bli meningslös.Hannibal och Caesar,Kubilai Khan och plåtslagare Claesson i Hallstahammar,ond som god,alla lever meningsfullt vare sig de vet det eller inte.Om vi går från en sådan universell idé om meningsfullhet,som i grunden inte uträttar särskilt mycket,till en individuell,svänger problemet våldsamt.Nu måste meningsfullheten i varje enskilt liv motiveras för sig och kan inte härledas ur något annat.
Men om bara några människors liv är meningsfulla , är det då tillräckligt skäl att säga att hela släktets existens är meningsfull ? Motiverar Newtons Principia eller Bachs cellosviter verkligen mänsklighetens existens ? Kan de på minsta sätt uppväga de ohyggliga mängder av meningslöshet och lidande som världshistorien innehåller ?
Det är inte lätt att svara på det.
*
Vi finner dock överraskande många som är mer än villiga att svara oss på våra meningsfrågor.I högmässopredikningar, i patriotiska tal, i psykoterapeutisk litteratur för massdistribution. Men de flesta svaren är så uppenbart bristfälliga att vi nog är beredda att omedelbart lägga dem åt sidan.
Livets mening är att sätta barn till världen.
Förträffligt ! Och vad är meningen med barnens liv ?
Livets mening består i att hjälpa och glädja de andra människorna
Utmärkt ! Men var är då meningen md de andra människornas liv ? Är detta inte nationalekonomernas gamla roliga exempel på en improduktiv ekonomi:ön där invånarna lever på att tvätta varandras kläder?
Livets mening består i att i görligaste mån förverkliga våra inneboende resurser.
Så att människor som inte gör det är alltså meningslösa ? Jag vägrar att acceptera att Stalin skulle ha varit mera meningsfull än Plåtslagare Claesson i Hallstahammar.Men jag tror att den förre i mycket högre grad fick tillfälle att utveckla sin egenart och sina speciella talanger än plåtslagarmästarn..
Livets mening består i att vara med och och förbättra kommande släktens liv genom samhällsbygge.
Och de kommande släktenas mening ?
Livets mening består i de njutningar det möjliggör:mat,dryck,skönhetsupplevelser och framförallt;den sexuella lusten.
Utmärkt.Men varför måste en njutning vara meningsfull ? En smärta blir ju inte mindre smärtsam för att den är meningslös . "Mening" förefaller inte lägga något till eller ta något ifrån smärt och lustupplevelser.
Här har vi hela problematiken med känslan av meningslöshet respektive meningslösheten själv.

Det förefaller ju rimligt att säga att det finns vissa erfarenheter som man inte kan missta sig om.Om man upplever smärta kan man knappast tänka sig att man i själva verket misstar sig.Att säga:det känns som om det gjorde ont men egentligen gör det inte ont,vore absurt.Smärta förefaller vara detsamma som smärtupplevelsen.(Problemet har ingående diskuterats bland annat av G.E.Moore.)
Är meningsfullhet detsamma som upplevelsen av meningsfullhet ?
Det förefaller mig fullständigt orimligt. Naturligtvis kan man vara upptagen av en aktivitet som man uppfattar som meningsfull utan att den är det. Det händer mig ibland att jag upplever en känsla av djup solid meningsfullhet när jag lyckas returnera en tenniserve med en djup väl skruvad backhand som bringar motspelaren helt ur balans.Försöker jag analysera denna upplevelse finner jag att den har någonting med "ögonblickets fullhet" att göra.
Exemplet är avsiktligt litet bisarrt.Egendomligt abstrakt.Likafullt existerar denna upplevelse.Kanske borde jag hellre säga att i det ögonblick jag på djupet iner att jag älskar en annan människa kan älska henne,finns denna känsla av djup meningsfullhet där.Som är ögonblickets fullhet.
Det känns som om jag vore helt och hållet inne i min tid i en sådan situation.Den sexuella orgasmen är naturligtvis under totala omständigheter ett annat exempel,men den har så många egenheter att den knappast kan behandlas annat än på sina egna premisser.
Och den depressive uppfattar kanske dag efter dag som totalt meningslösa medan han faktiskt under tiden frambringar något som har mening. D.v.s. han upptäcker senare att det han gjorde var meningsfullt.Vad skulle det innebära ? Att känslan av meningslöshet var illusorisk.
Ja - varför skulle meningslöshet vara en känsla ?
De flesta meningssvaren förefaller leda till vad logikerna kallar en infinit regress,d.v.s. ett svar som bara flyttar frågan ett led vidare i en till synes ändlös serie;
Vad är meningen med A ?
- B.
Och vad är meningen med B ?
- C
Etc. I Oändlighet.

Och leder inte svaren inte till oändliga upprepningar består de av en plattityd,d.v.s. ett svar som alls inte är ett svar.
Det förevarande är meningsfullt eftersom det föreligger. Något skäl måste det väl finnas till att detta stora till synes tomma universum innehåller tänkande liv.Det som hände måste vara meningsfullt eftersom det hände.En lära som kommer nära Hegels historiefilosofi ,men som inte blir mindre platt för det.
Uppenbart måste vi göra oss en mera precis uppfattning om vad det skulle innebära om världshistorien är meningsfull, respektive om någon har levat ett meningsfullt liv.
Som vi har lärt oss ifrån Aristoteles ,kan det ofta vara ett bra test på att ett påstående inte är nonsens att fråga vad det skulle innebära om dess negation vore sann. I stället för att fråga vad som utmärker ett meningsfullt liv kan vi i stället fråga:
Vad skulle det innebära att någon levde ett meningslöst liv ?
Den till synes enkla frågan efter mening löser då snabbt upp sig i olika sätt att fråga,som verkar ha mindre med varandra att göra .


2. Ändamålsenlighet

I den gamla redskapsboden i Sörby,som tillhörde min pappas sommarställe, ligger det ,och hänger ,en mångfald av redskap och verktyg ifrån många olika ägare och år,några av dem enkla och begripliga som hammare och normala tänger,andra ålderdomliga och inte alls omedelbart fattbara. En liten tång vars käkar ser ut som fågelnäbbar,runda men så att de fattar mot varandra.En vass skarp krok i ändan på en lång stång. O. s. v. Det är då meningsfullt att fråga om ett sådant verktyg:
Vad är meningen med det här ?
Och ett acceptabelt svar,låt oss säga för tången, som jag nyss beskrev,vore kanske: jo med den här rullar man upp plåten till en fals när man installerar häng- och stuprännor..

Det kan vara värt att lägga märke till att detta inte är detsamma som att säga : med den här kan man rulla upp plåten till en fals. Den första förklaringen sätter in verktyget i en institutionell kontext.Tången hör hemma i ett gammalt plåtslageri och den är avsedd att användas tillsammans med sådana andra verktyg och material som fanns där.
Man kan använda en kam till att sprätta upp en bok eller ett stämjärn som skruvmejsel.Med det är inte de institutionellt etablerade användningarna. Det är inte meningen med stämjärnet. Som mycket riktigt snabbt blir skämt om vi använder det till uppgifter som det inte var avsett för.
Vad skall vi jämföra situationen med ?Kanske att låna in ett citat på ett språk i en skrift som är skriven på ett annat ? Citatet , låt oss säga ett latinskt citat i en svensk text,någonting i stil med Pluralitas non est ponenda sine necessitate har i bästa fall en mening i vår text.Men bara därför att det har en mening i en annan text. Hade det ingen mening där skulle det inte ha en mening i vårt språk heller. Dess meningsfullhet är härledd ur ett annat språk.Stämjärnets ändamålsenlighet som skruvmejsel är är härledd ur ett annat sammanhang än skruvandets.
I det senare fallet var det inte "menat" att fungera riktigt så,men vi gav det en ny mening.
Kan man se "mening" i uttrycket "livets mening" som något i stil med sammanhangslig ändamålsenlighet ?
*
Enskilda liv kan uppenbart "begagnas" för olika ändamål.Människor kan bli användbara soldater,arbetskrafter,slavar,sexualobjekt.Men hela frågan om livets mening ställer sig i det ögonblick vi inte accepterar dessa härledda ändamålsenligheter.Livets mening får inte vara något i stil med att använda stämjärnet till skruvmejsel. Meningen med vårt liv kan knappast bestå i att vi utnyttjas,begagnas,sätts i verksamhet för det ena eller det andra.Människor är inte verktyg,men kan begagnas som sådana,med ,eller i sämsta fall mot, deras eget medgivande.
När vi frågar efter meningen måste vi fråga efter en ändamålsenlighet som inte är härledd ur någon annan.

Det är återigen svårt att tänka sig ett svar som varken är banalt eller rekursivt. Svar av typen:

För att förverkliga Guds plan
För att bli alltmera mänsklig
För att utveckla ett högre medvetande om universum

låter alla mycket stiliga men öppnar alla för nya meningsfrågor. En mänsklig hand är uppenbart ändamålsenlig i människans sammanhang,ögat är det,örat är det.Men människan som helhet ?
Vi kommer här nära en religiös fråga.Kan en gud eller Gud föreskriva oss en uppgift som gör oss till verktyg,fastän människor inte kan det ? Skulle en önskan att bruka oss som ur en en gudomlig utomvärldslig plan ha en högre auktoritet än människors försök att nyttiggöra oss ?
Det är svårt att se annat än en ny rekursion här: den kritiske kan alltid fråga som Voltaire och Marquis de Sade faktiskt gör :om det finns en gudomlig plan för den mänskliga historien,vari består då dess ändamålsenlighet ?

För att sammanfatta.Mycket talar för att en bild håller oss fången;bilden av verktyget. ? Kanske är människan helt enkelt sitt eget ändamål ? Kanske är sådana begrepp som ändamål och ändamålsenlighet helt oskarpa verktyg för att handskas med ett uttryck som "ett meningsfullt liv" ?



3. Interpreterbarhet

I en rad västerländska språk är ordet "mening" dubbeltydigt.Den ena betydelsen har med avsikter och ändamål att göra och den andra med begriplighet.
Detta blir mycket tydligt om vi tänker på en sådan fråga som "Vad menade hon ?" Den kan vara en begäran om en förklaring av vad den talande ville ha uträttat,(ville hon ha kaffe eller té ?) men den kan också vara en begäran att få det som den talande sade översatt i andra, för den frågande kanske begripligare ord.Den talande producerade ett stycke språk ,men avsikten var inte att producera ett stycke språk utan att få fram en kopp kaffe .Begripligheten var ett verktyg för att förverkliga ett ändamål.Yttrandet var en handling,en språkakt.Men den krävde en del saker för att lyckligt genomföras,däribland ett begripligt språk.
Det är inte alltid lätt att skilja språket från språkakten.Utan begriplighet blir ingenting uträttat .Men är inte begripligheten hos ett stycke språk egentligen
helt beroende av vad det vill uträtta ? Kanske kan ordet "mena" ha två olika betydelser,men i så fall är de inte helt olika.
Språkliga satser har inte mening. Mina böcker vet inte att de är böcker och kan inte tala om det heller.Det gäller all normal språkanvändning.Fonem och grafem har ingen självständig existens som förmedlare av mening. Vi använder dem,tillgriper dem,för att skapa mening.Ingen rad av bokstäver eller språkljud har någonsin uttryckt en tanke.Det är vi som använder dem till att uttrycka tankar.Detta brukar kallas språkaktsteori .
Kan möjligen detta att begripa en text fungera som en bättre metafor för att finna livets mening än detta att finna ett verktyg och lura ut vilket ändamål det var avsett för ?
När till exempel Jesus säger i Bergspredikan "De sista skola varda de första" kan man alltså fråga: Vad ville han uppnå ? Vad var syftet ? Eller man kan fråga: Vari består detta yttrandes begriplighet ? Hur skulle vi formulera denna sats med våra egna ord ?
En begäran om svar på dessa frågor är en begäran om en tolkning av den gåtfulla satsen .
Tolkning är - som bekant - också det ett ytterst problematiskt område.
Vad skulle det innebära att ställa frågan om livets - det individuella livets eller människolivets - meningsfullhet som en tolkningsfråga ? Vad skulle det innebär att säga att om livet saknar mening är det meningslöst på samma sätt som en nonsenssats är meningslös?

Ja,det vet till exempel Shakespeare, en kanonisk diktare, vars centrala tema i själva verket är meningslösheten.När MacBeth i i Akt V scen v,uttalar de berömda orden,som egendomligt kan det tyckas,varje barn i en engelskspråkig skola förr eller senare får lära sig:

"And all our yesterdays have lighted fools
The way to dusty death.Out,out brief candle!
Life´s but a walking shadow;a poor player,
That struts and frets his hour upon the stage,
And then is heard no:it is a tale
Told by an idiot,full of sound and fury,
Signifying nothing.",

behandlar han faktiskt frågan om livets mening som om den vore en tolkningsfråga.Han säger att livet är obegripligt.Livet är en dåre som talar obegripligt ! På ett sätt som är typiskt för Shakespeare låter han denna tanke genomlöpa en rad metaforer tills den kristalliseras i en sista sammanfattande bild:livet är en högljudd,larmande berättelse,som ingenting alls betyder utöver sig själv. En nonsenssats,kunde man alltså säga.
Om Shakespeare misstar sig och livets bullersamma mångfald verkligen har en uttolkbar mening - vad skulle det innebära ?


4.Den “paranoida” lösningen


Vid alldagliga resonemang om begriplighet och tolkning utgår vi naturligt från att budskapet har en avsändarmening och en mottagarmening och att en lyckad kommunikationsakt består i att mottagarmeningen på något sätt (som inte är alldeles lätt att reda ut) återspeglar avsändarmeningen.Detta betraktelsesätt är språkaktsorienterat;det utgår från att ett budskap är meningsfullt om och endast om någon har använt det till att mena någonting med det.
Att en yttre makt använder våra liv som ett slags språk för att förmedla ett budskap till oss är ett typiskt religiöst antagande. Detta slags tänkande finns i Gamla Testamentets berättelser.Ett extremt exempel är naturligtvis den - för mångas uppfattning - patologiska - världsbild som växer fram i August Strindbergs märkliga roman "Inferno".Inget sammanhang,ingen händelse,inte ens ett bortkastat papper på en parisgata ,är för obetydligt för att förbigås.Allt bär budskap från de osynliga Makter under vilkas beskydd och bestraffning huvudpersonen ser sig. Någon samtalar , varnar och ger råd genom en med pedantisk noggrannhet avläst vardag.Världen blir till skrift.
Karakteristiskt för denna allegoriska utläggning av livet är att varje upplevelse uppfattas som om den ingick i ett komplicerat men läsbart budskap.Allting stämmer ! Det är denna detalj som har kommit åtskilliga strindbergsforskare att gissa på en psykos,en paranolid episod i diktarens liv. Men gammaltestamentliga texter med motsvarande struktur ,säg Jobs Bok ,brukar vi ju normalt inte läsa som ett psykotiska dokument .Det är uppenbart att paranoia är ett sjukdomstillstånd men att det också kan vara en stilart.
Ett typiskt fragment ur Strindbergs "Inferno" kan se ut så här:
"En ung man lägger en sou på mitt bord med en gest som jag icke begrep .
Som främling,ensam i enmänniskohop,vågar jag ej bråka.Men förblindad av vrede söker jag reda ut vad som tilldragit sig.
- Han ger en sou åt mig som åt en tiggare !
Tiggare ! det var den dolk som jag borrar in i mitt bröst.Tiggare! ja ty du förtjänar ingenting och...
Kyparen kommer och erbjuder mig en bättre plats och jag låter slanten ligga på bordet.Kyparen bär den till mig ,vilken skymf!och låter mig i hövliga ordalag veta att den unge mannen hade plockat uppmyntet under mitt bord i tron att det tillhörde mig.
Jag skämdes!och för att stilla min vrede beställer jag en absint till.
Absinten är på sin plats och allt är förträffligt,då en otäck stank av svavelammonium hotar att kväva mig.
Vad det var !Någonting helt naturligt,inget mirakel,icke ett spår av elakhet...en avloppsbrunn utmynnande vid trottoarkanten där min stol var placerad.
Då först börjar jag fatta att de goda andarne avsåg att befria mig från en last som för till dårhuset!Välsigna Försynen som räddat Dig ! (Inferno.Nationalupplagan.s.109)
Allt är här mycket typiskt för infernoromanen,inklusive det mycket pietitiska slutet på episoden som snarast tycks höra hemma i ett svenskt bönehus.Intressant,ur vårt perspektiv,är naturligtvis den enorma tolkningsvilja som vill göra varje episod till ett tecken.Den vardagliga,eller kanske inte alldeles vardagliga, världen får en undermening,blir till text.

Estetiken i detta är symbolismens;vi känner igen korrespondensläror av olika slag,från Swedenborg och Linné till 1800-talets mera estetiska symbolism.Linné i "Nemesis Divina" ,denna märkliga samling av "fallredogörelser" över mänskliga öden som han har mött, meddelar dessa livsberättelser i den uttryckliga avsikten att de skall läsas som en skrift.De öden som drabbar människorna är en läsbar avbildning av deras dygder och förtjänster ,laster och brott.


"Cronhielm
Cronielm (riksrådets son)råkar på siön en bonde,som med sin drög kiörer emot hans släda.Grefw.stryker bonden ett slag öfwer hufdet att han dör.Gref.går ifrån sig saken,som bonden skola sofwande kiört med hufwudet emot grefwens släda.
Äfter några åhr reser gr.samma wäg öfwer isen.Natten för ut hade slagit sig en vråk öfwer isen.Just på samma ställe där gre.kiörer neder,war rummet,där bonden förut blef ihälslagen.Drängen kommer lätt upp och hästen också.Drängen säker hielpa gr.på alt sätt,men kommer aldrig åt.Grefwen ropar;jag ser Guds hämd på detta stället,och drunknar."
("Nemesis Divina" Elis Malmeströms utgåva)
*

Det här är ett annat slags "mening" än den instrumentella.Livet blir en läsbar text .Det är inte längre så att allting tjänar utan här är det så att allting stämmer.Ödena blir läsbara.
Men motsvarar detta slags läsbarhet bättre våra förväntningar på en förnuftig förklaring av "livets mening" ? Är inte det problematiska med detta slags livsutläggning att den är alldeles för bra,alltför komplett.Driven in i detalj blir denna tolkning mekanisk.Antagandet av att alla signaler kommer utifrån, i Strindbergs fall från "de goda andarna" förvandlar livet till ett slags marionettartat deterministiskt spel .Hela livet förvandlas till ett slags automatism. (Och kanske var det precis så Linné såg det. )Vem vill vara en spegel ? Är en spegels liv meningsfullt ? Den återger ju bara vad som faller i den.



5.Dörren är här.Använd den !


Men behöver vi verkligen en metafysisk avsändare av strindbergtypen eller linnétypen för att läsa mening ur våra liv ,det vill säga att uttolka dem ? ? Skulle vi möjligen själva kunna ikläda oss både avsändarens och mottagarens roll ? Lars Bäckström ,en uppsalapoet ,skrev en gång den anmärkningsvärda raden:

"Livets mening får du alltså själv bestå!"


Observera att här är det inte så som hos Strindberg eller Linné, att allting stämmer.Denna metod är inte paranoid,den skiljer mellan det som är läsbart och det som inte är det.

Det är möjligen något sådant Friedrich Nietzsche har i tankarna när han talar om den antika kärleken till det egna ödet, amor fati. Att finna mening i våra liv skulle då bli en kreativ verksamhet En uttolkning eller läsning av livet där vi själva både är avsändare och mottagare.

(Ur en eventuellt kommande bok om livsfilosofi)

Three Novels now available in new editions

My short novels - "The Death of a Beekeeper",the "Afternoon of a Tiler","The Tennisplayers" are since years available in English,German,Dutch,Italian,Spanish and Russian through Amazon.com.It is my pleasure to announce that now they are also available in the original Swedish as print-on-demand editions (with very creative covers by Mr Joen Gustafsson) See www.dejavubook.se or visit a competent bookshop like Hedengrens or Söderbokhandeln where you can order.It is my intention ,if this works out well,to place some further books with dejavu;a "Poetic" and a collection of essays on "The Philosophy of Ordinary Life"

"Fru Sorgedahls vackra vita armar" is now available in the general bookmarket as paperback.