Sveriges Riksdag har nu – i likhet med en rad andra demokratiska länders parlament, formellt fastställt ett sedan mycket länge väl säkrat faktum,det ottomanska imperiets folkmord på mellan en och en och en halv miljon minoritetstillhöriga vid slutet av Första Världskriget. Knappast någon sensation utan en enkel åtgärd av humanitär anständighet i Nürnburgprocessernas anda.
Detta utlöser då det ena och det andra.Men framförallt en retorik som i sin enfald nästan måste anses utgöra något slags rekord.
”Historien bör inte politiseras” heter det i en rad bestörta uttalanden. Inte bara från stats- och utrikesministrarna,som gör det ganska klart att de betraktar svenska riksdagsbeslut som en bagatell som sittande regeringar lugnt kan ge Fan i .En ståndpunkt som möjligen kan tänkas höja ett och annat ögonbryn i författningsstater som USA och Förbundsrepubliken Tyskland.Är det månne Machtergreifung på gång ? Bör Riksdagshusets sprinklersystem ses över ?
Även Dagens Nyheters inte särskilt snillrika ledarsida hänger med.Den anser det olämpligt att historiska folkmord ”politiseras”.
Man tar sig för pannan.
Ett bra test på en utsagas meningsfullhet respektive meningslöshet, som jag tror kommer från Aristoteles, är att försöka föreställa sig vad det skulle innebära om det som sägs vara fallet inte vore fallet. Om man inte kan tänka sig det är utsagan meningslös.Alltså;Vad skulle det innebära att inte politisera historien ?Vad skulle det innebära att inte politisera ett folkmord ? Att beskriva det i något slags värdeneutrala termer ? Att reducera Förintelsen ,Gulag ,Ruanda till statistik ? Var den hedervärde Göran Persson ute för att politisera när han tog sitt initiativ till samtidskunskapen ?
Eller gäller möjligen särskilda regler för kandidatländer till EU ? Vad det här nu än är, grovt hyckleri eller påpassligt iråkad hjärndöd , förtroende inger det inte.
Monday, March 15, 2010
Monday, March 1, 2010
Sven Delblancs roman "Speranza" och den hegelianska triaden
Föredrag i Sven Delblancsällskapet den 17 oktober 2009
1. Ett eidetiskt minne: Sven Delblanc i solid vinterrock med pälskrage, rökande en smal cigarrcigarett på Carolinas yttertrappa, så som seden var på den tiden, och livligt diskuterande romankonsten.
Sven tyckte inte om romaner som föreläste och docerade, vilket rätt många svenska romaner gjorde vid den tidpunkt vi talar om, 1960-talet. Idéer och problem måste synliggöras i skönlitteraturen och fick inte uppträda som teoretisk diskurs. Vad han ville ta sig till med Thomas Mann och Robert Musil, Albert Camus och Lars Ahlin – författare som alla otvivelaktigt docerar en hel del i sina berättelser –
vet jag inte. Men det var så han ville ha det. Allt måste visas, synliggöras, upp på en scen.
”Konstnären Bo Larssons omslagsbild till Sven Delblancs Speranza för tankarna till en teaterscen på någon av 1700-talets slottsteatrar” säger Beata Agrell i sin utmärkta faktaruta om Sven Delblanc i hans och Lars Lönnroths litteraturhistoria. Det är, som allt Beata Agrell skriver, en intelligent iakttagelse. I öppningen till kaptenskajutan i slavskeppet Speranza, destinerat till en av slavkolonierna i Västindien ser vi den unge baronen Putbus och hans båda omaka följeslagare, den inställsamme husläraren Hoffmann och den moriske d.v.s. svarte, lakejen Rustan, uppiffad i en färggrann kostym som snarast påminner om den hos en hovlöpare.
En tanke har blivit scen, ett skepp har blivit allegori.
Den unge baronen Putbus har efter en familjeskandal (han har gjort en ung släkting, Grethel, med barn) skickats med betjänten Rustan och husläraren Hoffmann till Västindien där han förväntas lära sig mores hos en äldre släkting som är guvernör i en av slavkolonierna. Baron Putbus är i likhet med informatorn besatt av de stora fundamentala upplysningsidéerna, de som Franska Revolutionen skulle komma att sammanfatta som Frihet, Rättvisa och det mera diffusa Broderskap.
En idealist vars idealism sätt på prov. Efter ett skeppsbrott hamnar följeslagarna ombord på kapten Ferreos Speranza, ett mindre glamoröst fartyg än det ursprungliga, där hemska lukter från lastutrymmena snart förråder att det är ett slavskepp vi har att göra med. Bekvämt inackorderad, till en början i kaptenshytten, och så småningom i allt anspråkslösare förhållanden, förfasar sig och distanserar sig den unge egalitaristen från en situation som han inte kan undfly.
Och nu framstår allt tydligare vad som kanske kunde kallas frihetens paradox. Baronen Putbus förgapar sig i en särskilt vacker slavinna, en svart Afrodite, och börjar med stigande fasa inse den oerhörda attraktion som tanken på slavar, eller i hans fall rättare slavinnor, med andra ord medmänniskor som kan placeras i en radikal sexuell objektsrelation, utövar på honom.
Den andres totala ofrihet ger oss själva en total frihet. Det är vad man skulle kunna kalla frihetens paradox. Och en sådan moralfilosofi som Kants kan ses som ett stort, sammanhängande försök att hantera den.
Libertarianen blir libertin. Det steg som han allt villigare tar, kunde man säga, från Upplysningens och Förupplysningens nobla sida – låt oss säga så som vi möter den i Kants etik – för till dess andra ; La Philosophie dans le Boudoir.
Det har påpekats att ordet ”la philosophie” så som de Sade och hans samtida libertiner använder det, betyder ”ateismen”. ”Ateismen i sovrummet” skulle då vara en mera adekvat översättning av den mest kända av hans romaner. (Medan den adekvata termen för det vi kallar ”filosofin” torde vara ”la metaphysique”). En finess i Sven Delblancs roman är införandet av ett slags politisk kommissarie, Abbé Marcello, som så småningom avslöjar att just den slavhandel som Speranza är inbegripen i är en del av kyrkans missionsverksamhet. Den unge frihetsvännens desillusion är nu total. Han befinner sig i en värld utan värden. Och Speranza stävar vidare. Här skymtar inget slutmål, ingen hamn.
2. Allegorin är effektiv, men Speranza är knappast någon av Sven Delblancs bästa romaner. Mot slutet blir det så uppenbart att han inte riktigt vet vad han skall göra av det spel med allegoriska pjäser som han har satt upp. Romanen har ingen tillfredsställande upplösning, kanske därför att den i grunden saknar konkretion. En enda detaljerad beskrivning av hur ett mesansegel skotas, eller hur ett slavuppror på däck slås ned, hade höjt närvaronivån i berättelsen. Det inväntar vi förgäves. Delblanc kommer inte ur det allegoriska.
Personteckningen är schablonmässig. De olika huvudpersonerna lånar lätt igenkännliga drag
från andra Delblancromaner; den förrådde och missbrukade tjänaren från Prästkappan och Kastrater, den demoniske äldre läraren och avslöjaren, och framförallt huvudpersonen –
bildningsromanens klassiska Candidegestalt –
blir lätt figurer i samma mening som figurerna i kortspelet är det.
Sven Delblancs Speranza kom 1980. Det är i sammanhanget omöjligt att inte nämna en annan roman som med överlägsen mästarhand förvaltar samma moraliska princip, nämligen den kubanske fantastiske realisten Alejo Carpentiers El siglo de las luces. Den kom i Mexiko 1962 och på svenska tre år senare under titeln Detta upplysta tidevarv. Jag vet inte om Scen Delblanc någonsin läste Carpentiers bok och jag tror det knappast.
Men faktum kvarstår: här har vi, i berättelsen om den jacobinske äventyraren Victor Hugues, hela den dialektik utförd som Sven Delblanc eftersträvade.
Skillnaden består i den överlägsna konkretionen i Carpentiers roman, närvaron av röster, forsandet av bogar genom vatten bemängda med sällsamma organismer, dofterna, våldets ljud och ljudet av giljotinen.
Innerst handlar de, den första trevande och abstrakt, den senare med symfonisk rikedom, om den hegelianska dialektik som ledde från frihetsdröm till yttersta tyranni.
3. 1791 utbryter det första stora slavupproret i Saint-Domingue, den franska koloni som efter det andra stora upproret skulle bli det olyckliga Tahiti, i olika omgångar kejsardöme, kungadöme och alltigenom korrupt republik.
- Det är till det här priset ni äter socker i Europa,
säger Voltaire i Candide och visar oss en efter upprepade rymningar och infånganden ohyggligt stympad negerslav. Saint-Domingue förvandlades under sjuttonhundratalet till världens ledande sockerproducent. Den franska revolutionens idéer tände det stora slavupproret 1791 och den franska nationalförsamlingen upphäver i princip slaveriet i ett par omgångar åren 91 och 92. Tills alltsammans återställs och upprorsledaren Toussaint Louverture av Direktoratet hämtas till Frankrike 1802. Broderskapets epok blir alltså kort i Saint-Domingue. 1804 börjar så det andra stora upproret som under nya ledare för fram till Haiti, med Dessalines som kejsaren Jakob I.
Hegel, en outtröttligt energisk tidningsläsare, följer de båda slavupproren med stigande intresse och erfarenheten sätter ett mycket djupt spår i Andens fenomenologi, (1807), den berömda dialektiska analysen av interaktionen mellan herre och tjänare (slav). Genom vad som händer mellan dem båda förvärvar slaven alltmer av sin herres färdigheter, av hans kontroll över situationen, kunde man kanske säga, medan slavens passivitet övergår i härskarens passivitet. Den mycket missförstådde Hegel, vars hela filosofi egentligen försöker etablera en grund för fundamentala mänskliga fri- och rättigheter – så oändligt långt från vad hans efterföljare i den så kallade dialektiska materialismen gjorde av den – bidrar här med någonting som onekligen vinner i konkretion om man är medveten om den historiska bakgrunden.
En av våra stora teaterregissörer, Alf Sjöberg, brukade hävda att en grundläggande och avgörande dramatisk princip är rollbytet. I det perfekta dramat skall kontrahenterna överta varandras situationer under dramats gång. Det gäller för många mästardramer, t.ex. Shakespeares Kung Lear och Strindbergs Fröken Julie.
Och det är den grundläggande dramaturgin i Sven Delblancs Speranza. Den ädelt frihetsivrande unge mannen förvandlas till en förhärdad libertin.
De människor han nyss djupt föraktade förefaller nu ha moralen, ett slags moral, på sin sida.
Det dialektiska schema som Hegel i Andens fenomenologi ville utläsa ur den franska revolutionens till synes obegripliga och för samtiden skrämmande trappsteg, från sekulär författningsstat till dödlig totalitär polis- och angivarstat och därifrån till kejsardöme, har fått en spegelbild i den unge baronens utveckling från brinnande ung idealist till en alla illusioner berövad fatalist.
Var detta Svens egen utveckling? Jag vet inte.
Föredrag i Sven Delblancsällskapet den 17 oktober 2009
(Föredrag i Sven Delblancsällskapet den 17 oktober 2009)
1. Ett eidetiskt minne: Sven Delblanc i solid vinterrock med pälskrage, rökande en smal cigarrcigarett på Carolinas yttertrappa, så som seden var på den tiden, och livligt diskuterande romankonsten.
Sven tyckte inte om romaner som föreläste och docerade, vilket rätt många svenska romaner gjorde vid den tidpunkt vi talar om, 1960-talet. Idéer och problem måste synliggöras i skönlitteraturen och fick inte uppträda som teoretisk diskurs. Vad han ville ta sig till med Thomas Mann och Robert Musil, Albert Camus och Lars Ahlin – författare som alla otvivelaktigt docerar en hel del i sina berättelser –
vet jag inte. Men det var så han ville ha det. Allt måste visas, synliggöras, upp på en scen.
”Konstnären Bo Larssons omslagsbild till Sven Delblancs Speranza för tankarna till en teaterscen på någon av 1700-talets slottsteatrar” säger Beata Agrell i sin utmärkta faktaruta om Sven Delblanc i hans och Lars Lönnroths litteraturhistoria. Det är, som allt Beata Agrell skriver, en intelligent iakttagelse. I öppningen till kaptenskajutan i slavskeppet Speranza, destinerat till en av slavkolonierna i Västindien ser vi den unge baronen Putbus och hans båda omaka följeslagare, den inställsamme husläraren Hoffmann och den moriske d.v.s. svarte, lakejen Rustan, uppiffad i en färggrann kostym som snarast påminner om den hos en hovlöpare.
En tanke har blivit scen, ett skepp har blivit allegori.
Den unge baronen Putbus har efter en familjeskandal (han har gjort en ung släkting, Grethel, med barn) skickats med betjänten Rustan och husläraren Hoffmann till Västindien där han förväntas lära sig mores hos en äldre släkting som är guvernör i en av slavkolonierna. Baron Putbus är i likhet med informatorn besatt av de stora fundamentala upplysningsidéerna, de som Franska Revolutionen skulle komma att sammanfatta som Frihet, Rättvisa och det mera diffusa Broderskap.
En idealist vars idealism sätt på prov. Efter ett skeppsbrott hamnar följeslagarna ombord på kapten Ferreos Speranza, ett mindre glamoröst fartyg än det ursprungliga, där hemska lukter från lastutrymmena snart förråder att det är ett slavskepp vi har att göra med. Bekvämt inackorderad, till en början i kaptenshytten, och så småningom i allt anspråkslösare förhållanden, förfasar sig och distanserar sig den unge egalitaristen från en situation som han inte kan undfly.
Och nu framstår allt tydligare vad som kanske kunde kallas frihetens paradox. Baronen Putbus förgapar sig i en särskilt vacker slavinna, en svart Afrodite, och börjar med stigande fasa inse den oerhörda attraktion som tanken på slavar, eller i hans fall rättare slavinnor, med andra ord medmänniskor som kan placeras i en radikal sexuell objektsrelation, utövar på honom.
Den andres totala ofrihet ger oss själva en total frihet. Det är vad man skulle kunna kalla frihetens paradox. Och en sådan moralfilosofi som Kants kan ses som ett stort, sammanhängande försök att hantera den.
Libertarianen blir libertin. Det steg som han allt villigare tar, kunde man säga, från Upplysningens och Förupplysningens nobla sida – låt oss säga så som vi möter den i Kants etik – för till dess andra ; La Philosophie dans le Boudoir.
Det har påpekats att ordet ”la philosophie” så som de Sade och hans samtida libertiner använder det, betyder ”ateismen”. ”Ateismen i sovrummet” skulle då vara en mera adekvat översättning av den mest kända av hans romaner. (Medan den adekvata termen för det vi kallar ”filosofin” torde vara ”la metaphysique”). En finess i Sven Delblancs roman är införandet av ett slags politisk kommissarie, Abbé Marcello, som så småningom avslöjar att just den slavhandel som Speranza är inbegripen i är en del av kyrkans missionsverksamhet. Den unge frihetsvännens desillusion är nu total. Han befinner sig i en värld utan värden. Och Speranza stävar vidare. Här skymtar inget slutmål, ingen hamn.
2. Allegorin är effektiv, men Speranza är knappast någon av Sven Delblancs bästa romaner. Mot slutet blir det så uppenbart att han inte riktigt vet vad han skall göra av det spel med allegoriska pjäser som han har satt upp. Romanen har ingen tillfredsställande upplösning, kanske därför att den i grunden saknar konkretion. En enda detaljerad beskrivning av hur ett mesansegel skotas, eller hur ett slavuppror på däck slås ned, hade höjt närvaronivån i berättelsen. Det inväntar vi förgäves. Delblanc kommer inte ur det allegoriska.
Personteckningen är schablonmässig. De olika huvudpersonerna lånar lätt igenkännliga drag
från andra Delblancromaner; den förrådde och missbrukade tjänaren från Prästkappan och Kastrater, den demoniske äldre läraren och avslöjaren, och framförallt huvudpersonen –
bildningsromanens klassiska Candidegestalt –
blir lätt figurer i samma mening som figurerna i kortspelet är det.
Sven Delblancs Speranza kom 1980. Det är i sammanhanget omöjligt att inte nämna en annan roman som med överlägsen mästarhand förvaltar samma moraliska princip, nämligen den kubanske fantastiske realisten Alejo Carpentiers El siglo de las luces. Den kom i Mexiko 1962 och på svenska tre år senare under titeln Detta upplysta tidevarv. Jag vet inte om Scen Delblanc någonsin läste Carpentiers bok och jag tror det knappast.
Men faktum kvarstår: här har vi, i berättelsen om den jacobinske äventyraren Victor Hugues, hela den dialektik utförd som Sven Delblanc eftersträvade.
Skillnaden består i den överlägsna konkretionen i Carpentiers roman, närvaron av röster, forsandet av bogar genom vatten bemängda med sällsamma organismer, dofterna, våldets ljud och ljudet av giljotinen.
Innerst handlar de, den första trevande och abstrakt, den senare med symfonisk rikedom, om den hegelianska dialektik som ledde från frihetsdröm till yttersta tyranni.
3. 1791 utbryter det första stora slavupproret i Saint-Domingue, den franska koloni som efter det andra stora upproret skulle bli det olyckliga Tahiti, i olika omgångar kejsardöme, kungadöme och alltigenom korrupt republik.
- Det är till det här priset ni äter socker i Europa,
säger Voltaire i Candide och visar oss en efter upprepade rymningar och infånganden ohyggligt stympad negerslav. Saint-Domingue förvandlades under sjuttonhundratalet till världens ledande sockerproducent. Den franska revolutionens idéer tände det stora slavupproret 1791 och den franska nationalförsamlingen upphäver i princip slaveriet i ett par omgångar åren 91 och 92. Tills alltsammans återställs och upprorsledaren Toussaint Louverture av Direktoratet hämtas till Frankrike 1802. Broderskapets epok blir alltså kort i Saint-Domingue. 1804 börjar så det andra stora upproret som under nya ledare för fram till Haiti, med Dessalines som kejsaren Jakob I.
Hegel, en outtröttligt energisk tidningsläsare, följer de båda slavupproren med stigande intresse och erfarenheten sätter ett mycket djupt spår i Andens fenomenologi, (1807), den berömda dialektiska analysen av interaktionen mellan herre och tjänare (slav). Genom vad som händer mellan dem båda förvärvar slaven alltmer av sin herres färdigheter, av hans kontroll över situationen, kunde man kanske säga, medan slavens passivitet övergår i härskarens passivitet. Den mycket missförstådde Hegel, vars hela filosofi egentligen försöker etablera en grund för fundamentala mänskliga fri- och rättigheter – så oändligt långt från vad hans efterföljare i den så kallade dialektiska materialismen gjorde av den – bidrar här med någonting som onekligen vinner i konkretion om man är medveten om den historiska bakgrunden.
En av våra stora teaterregissörer, Alf Sjöberg, brukade hävda att en grundläggande och avgörande dramatisk princip är rollbytet. I det perfekta dramat skall kontrahenterna överta varandras situationer under dramats gång. Det gäller för många mästardramer, t.ex. Shakespeares Kung Lear och Strindbergs Fröken Julie.
Och det är den grundläggande dramaturgin i Sven Delblancs Speranza. Den ädelt frihetsivrande unge mannen förvandlas till en förhärdad libertin.
De människor han nyss djupt föraktade förefaller nu ha moralen, ett slags moral, på sin sida.
Det dialektiska schema som Hegel i Andens fenomenologi ville utläsa ur den franska revolutionens till synes obegripliga och för samtiden skrämmande trappsteg, från sekulär författningsstat till dödlig totalitär polis- och angivarstat och därifrån till kejsardöme, har fått en spegelbild i den unge baronens utveckling från brinnande ung idealist till en alla illusioner berövad fatalist.
Var detta Svens egen utveckling? Jag vet inte.
Föredrag i Sven Delblancsällskapet den 17 oktober 2009
(Föredrag i Sven Delblancsällskapet den 17 oktober 2009)
Saturday, February 20, 2010
Den orfiska reträtten
En kväll i vinterns mitt på väg nerför den livsfarligt hala Riddargatan, kommer jag att tänka på Erik Lindegren som en gång bodde här. Att hälsa på hos honom var som att få audiens hos en regerande furste. Inte så att han var ovänlig, snarare tvärtom, vänligt nedlåtande. Precis samma orakelartade stöddighet kunde man uppleva hos Gunnar Ekelöf i Sigtuna. Faktum är att Aeneas möte med oraklet, som Vergilius beskriver det, ter sig litet mera avspänt och informellt. En av de få audienser jag har haft i mitt liv, hos poeten och statspresidenten Lepold Sédar Senghor, i Senegal, präglades av en mycket mer avspänd, ja kamratlig ton. Senghor reste sig vid ett tillfälle för att söka en bok högt uppe i en hylla. Det handlade om Scipios afrikanska kavalleri. När jag hastigt reste mig upp för att hjälpa till, tryckte den älskvärde poeten vänligt ner mig i soffan igen. Jag har ingen anledning att tro att dessa sextiotalets svenska diktarfurstar hade någon speciell anledning att vara stöddiga mot mig. Det var deras allmänna attityd. Olof Lagercrantz berättar – i vad som finns utgivet av hans dagböcker – om en bisarr middag med Lars Ahlin hemma hos Lars Gyllensten, där Ahlin systematiskt paternaliserar den något yngre och något mindre uppburne prosektorn. (Och, tillägger den uppenbart förfasade Lagercrantz – under tiden tömde hela skålen med After Eights .)
Dessa diktare uppträdde som om de representerade en högre existensform, mäktiga ekogrottor, dunkla öppningar ner mot pytians underjord. Med sextiotalet kom Lars Forssells saklighet,Tomas Tranströmers exakthet, Bengt-Emil Johnsons respektlöshet.
Vilken lättnad var det inte att plocka bläcksvamp med Tomas Tranströmer på ängarna kring Roxen, att småprata med Lars Forssell i Expressens korridorer och välja grammofonskivor med Bengt-Emil Johnson i en radiostudo! Dessa diktare, som naturligtvis tillhörde och fortfarande tillhör den absoluta eliten i min generation, och som för mig är precis lika viktiga som Ekelöf och Lindegren, hade ingenting av den uppblåsta pretentionen hos den föregående generationen. De uppträdde med det mått av anspråkslöshet och kamratlighet som man väntar sig av en normal elektriker eller revisor. De var klart intresserade också av andra människors verk och idéer .
Hur förklara skillnaden? Var det att De Stora Diktarna på femtio- och sextiotalet i Sverige ännu var jämförelsevis få och alltså inte sällan föremål för kultliknande förhållanden? Jag minns ännu den morgontidiga kö som brukade formera sig utanför den ännu stängda Lundeqvistska bokhandeln i Uppsala de dagar då Ekelöf gav ut en ny diktsamling. Eller var det detta som Ingemar Algulin med en lycklig formulering har kallat ”den orfiska reträtten”? Alltså detta att dessa diktare var de sista som ännu uppehöll det något diffusa modernistiska anspråket att representera en djupare visdom än den som det vardagsspråket kan förmedla ?
Eller kan det möjligen vara så att de stora diktarna i min generation alla försörjde sig på ett sätt som höll dem i kontakt med en vardagligare verklighet ? Forssell skrev sina expressenartiklar och sångtexter för Monica Zetterlund, Bengt-Emil var en hårt arbetande radioman och Tomas yrkespsykolog: ”en man känner på världen med yrket som handske”. Kort sagt; människor med vardaglig erfarenhet och ovanlig begåvning.
Att Tomas, kanske blir den siste mottagaren av en av dessa så kallade statliga konstnärsbelöningar – är det en ironisk fingervisning ifrån Orfeus, sångens och oraklets gud? Han har vid Gud förtjänat den.
Dessa diktare uppträdde som om de representerade en högre existensform, mäktiga ekogrottor, dunkla öppningar ner mot pytians underjord. Med sextiotalet kom Lars Forssells saklighet,Tomas Tranströmers exakthet, Bengt-Emil Johnsons respektlöshet.
Vilken lättnad var det inte att plocka bläcksvamp med Tomas Tranströmer på ängarna kring Roxen, att småprata med Lars Forssell i Expressens korridorer och välja grammofonskivor med Bengt-Emil Johnson i en radiostudo! Dessa diktare, som naturligtvis tillhörde och fortfarande tillhör den absoluta eliten i min generation, och som för mig är precis lika viktiga som Ekelöf och Lindegren, hade ingenting av den uppblåsta pretentionen hos den föregående generationen. De uppträdde med det mått av anspråkslöshet och kamratlighet som man väntar sig av en normal elektriker eller revisor. De var klart intresserade också av andra människors verk och idéer .
Hur förklara skillnaden? Var det att De Stora Diktarna på femtio- och sextiotalet i Sverige ännu var jämförelsevis få och alltså inte sällan föremål för kultliknande förhållanden? Jag minns ännu den morgontidiga kö som brukade formera sig utanför den ännu stängda Lundeqvistska bokhandeln i Uppsala de dagar då Ekelöf gav ut en ny diktsamling. Eller var det detta som Ingemar Algulin med en lycklig formulering har kallat ”den orfiska reträtten”? Alltså detta att dessa diktare var de sista som ännu uppehöll det något diffusa modernistiska anspråket att representera en djupare visdom än den som det vardagsspråket kan förmedla ?
Eller kan det möjligen vara så att de stora diktarna i min generation alla försörjde sig på ett sätt som höll dem i kontakt med en vardagligare verklighet ? Forssell skrev sina expressenartiklar och sångtexter för Monica Zetterlund, Bengt-Emil var en hårt arbetande radioman och Tomas yrkespsykolog: ”en man känner på världen med yrket som handske”. Kort sagt; människor med vardaglig erfarenhet och ovanlig begåvning.
Att Tomas, kanske blir den siste mottagaren av en av dessa så kallade statliga konstnärsbelöningar – är det en ironisk fingervisning ifrån Orfeus, sångens och oraklets gud? Han har vid Gud förtjänat den.
Tuesday, January 19, 2010
En glimt av framtidens värld
”I Halmstad åtalas” berättar Hallandsposten - ”en 19-årig man som plockade knarksvampen toppslätskivling.” 19-åringen ertappades i oktober förra året sedan han plockat svampen och kokat te på den.
Halmstad måste vara en bra fridsam stad där åklagarmyndigheten inte har något annat att göra än att beivra illegal svampplockning.Trakten saknar uppenbart vargar.
Toppslätskivlingen,meddelas det, får inte plockas eller intas därför att den innehåller den hallucinogena substansen psilocybin.
Ack ja ! Och den gamla hederliga röda flugsvampen innehåller på våra breddgrader muskarin,amanitin och svampatropin.I Sibirien tillkommer ytterligare en hemlighetsfull substans,den som de gamla shamanerna begagnade för sina vandringar i dödsriket. I själva verket vimlar hundratusentals kvadratkilometer svenska skogar av de mest fascinerande hallucinogener,från den vårliga murklan till senhöstens små diskreta toppslätskivlingar. Några hundratal lättfunna arter talar vi med säkerhet om.
Här behövs åtgärder! Ingen korg bör tillåtas bäras ut ur storskogen oinspekterad. Möjligen kan en och annan svamspanare ,till exempel här uppe i norbergsskogarna, där vi har så många gamla djupa gruvhål ,råka ut för beklagliga svårigheter att ta sig tillbaka och avlägga svamprapport.Och hela inspektionsverksamheten kan – i likhet med FRA-spaningen i medborgarnas email, - bli litet väl omfattande.
Alla dessa problem hinner dock nu utredas i väntan på vårens första lömska angrepp av sunkiga hallucinogener.
Tuesday, January 5, 2010
Den tionde flaskan.En nyårsbetraktelse
Den tionde flaskan
En nyårsbetraktelse
Vart nionde år får vi se samma erbarmliga demonstration av matematikblindhet:ett decennium ,ett århundrade,eller i värsta fall ett millenium, påstås ha gått till ända.
- Så att om vi köper hem tio pilsner och dricker ur nio,upphör alltså den tionde att existera?
Det hjälper inte att hojta och skicka upp fyrverkeripjäser och hota med totalt sammanbrott i världens cyberspace.Tvåtusentalet började likafullt den första timmen år 2001 och likadant är det med 00-talet.Det slutar nästa nyårsnatt.Om ni inte absolut vill att den tionde flaskan skall gå förlorad.
Bortsett från denna intellektuella skandal är det alltid tröttsamt att läsa dessa fåniga decennie tillbakablickar;poeter man aldrig har hört talas om står man väl ut med,värre är det med dessa popstjärnor som ingen vettig människa skulle ha den minsta lust att höra ,som då skall pumpas upp. Och blir för ett ögonblick historiska .Dessa som regel okunniga tillbakablickare, har ingen aning om vad verklig historisk betydelse vill säga. Det finns inget ögonblick,natt eller dag, på denna planet, när det inte spelas någonting av Bach;de cirka 200 radiostationer jag har tillgång till med min enkla laptop bär vittnesbörd tillräckligt. Detta är verklig historisk betydelse och den är något annat än celebritet på så kallade ”kultur- och nöjessidor”..
Kort sagt:inför dessa egendomligt uppumpade nioårsskiften går regelmässigt allt proportionssinne förlorat.
Sedan är det detta med framtiden.Den sittande regeringen har gått i land med det nästan otroliga konststycket att alienera både pensionärsgenerationen ,genom uppenbart orättvis beskattning (i flera länder beskattas pensioner inte alls) och den unga generationen, med den obehagliga FRA-lagen ,ett missfoster som bara blir värre med varje ansiktslyftning och vars omisskännliga DDR-stank icke låter sig bortparfymeras. Det är verkligen synd.Detta var en regering som hade kunnat åstadkomma så mycket mera om den hade haft litet mer nutidsorientering.Om den ändå klarar höstens riksdagsval,vilket jag trots allt hoppas,kommer det att bero på det nästan totala intellektuella vacuum som präglar oppositionen. Kort sagt:alternativet är ännu sämre.
De verkliga utvecklingarna,som nu är snabba, tycks både regering och opposition stå alldeles främmande inför. Det förra århundradets offentliga rum,från predikstolen till fascistiska massmöten och vanliga radionyheter på bestämda tider präglades av en princip som kan kallas rundradio:en talar och många lyssnar.Av detta finns knappast ens de bestämda tiderna kvar.Detta slags kom munikativa rum skiljer sig radikalt både från telefonsamtalet – en till en – och jubileumsuppvaktningen i massformat :många till en . Den situation som cyberrummet öppnar stämmer inte med någon av dessa modeller kombinationer.
Hur skall det beskrivas ? Jag vet inte så noga .Alla talar med alla ?
Hans-Magnus Enzensberger förutsåg snillrikt vad som skulle komma redan på sjuttiotalet i sin essä ”Bygglåda till en mediateori”. Han förutsåg förvirring,en kör av röster,ett ofiltrerat brus.Vad han inte riktigt insåg var vilken enorm informationskapacitet detta nya offentlighetsrum bär inom sig.
Vi ser det nu när Irans diktator trots total hänsynslöshet,inte lyckas hålla statsterrorn dold för världen.Och – i mera odramatiska exempel – en granskarroll som en gång var förbehållen institutionaliserade media som press och radio börjar bli en enskild roll.
Ett intressant eko är naturligtvis köpcentrets gradvisa försvinnande och bostadskonsumenternas allt tydligare vägran att låta sig reduceras till klientel,på fritid parkerade i öde miljonprogram. Det är en centralisering som håller på att vittra bort.
Framtidens butiker är små och nära.Gatorna är åter gaturum och inte transportsträckor.
En annan utveckling som inte heller politikerna tycks ha uppmärksammat är att politiken i traditionell mening själv håller på att bli obsolet.I ett globaliserat system är det helt andra gränser än nationsgränser som gäller och vad som traditionellt var regeringsmakten håller på att reduceras till en formalitet.
Detta innebär,som har påpekats ett grundskott mot socialstaten i vedertagen mening – vem skall den ta ansvaret för ? var går gränserna för vårt ansvar – men också mot föreställningen om en en gång för alla given uppsättning av industriella och ekonomiska stormakter.
När Indiens ingenjörsarméer kan skissera växellådor som kan sättas ihop av robotar i Köping ,utan att lämna Mumbai bleknar hela det westfaliska systemet bort ungefär som gatlyktor i en soluppgång.
En nyårsbetraktelse
Vart nionde år får vi se samma erbarmliga demonstration av matematikblindhet:ett decennium ,ett århundrade,eller i värsta fall ett millenium, påstås ha gått till ända.
- Så att om vi köper hem tio pilsner och dricker ur nio,upphör alltså den tionde att existera?
Det hjälper inte att hojta och skicka upp fyrverkeripjäser och hota med totalt sammanbrott i världens cyberspace.Tvåtusentalet började likafullt den första timmen år 2001 och likadant är det med 00-talet.Det slutar nästa nyårsnatt.Om ni inte absolut vill att den tionde flaskan skall gå förlorad.
Bortsett från denna intellektuella skandal är det alltid tröttsamt att läsa dessa fåniga decennie tillbakablickar;poeter man aldrig har hört talas om står man väl ut med,värre är det med dessa popstjärnor som ingen vettig människa skulle ha den minsta lust att höra ,som då skall pumpas upp. Och blir för ett ögonblick historiska .Dessa som regel okunniga tillbakablickare, har ingen aning om vad verklig historisk betydelse vill säga. Det finns inget ögonblick,natt eller dag, på denna planet, när det inte spelas någonting av Bach;de cirka 200 radiostationer jag har tillgång till med min enkla laptop bär vittnesbörd tillräckligt. Detta är verklig historisk betydelse och den är något annat än celebritet på så kallade ”kultur- och nöjessidor”..
Kort sagt:inför dessa egendomligt uppumpade nioårsskiften går regelmässigt allt proportionssinne förlorat.
Sedan är det detta med framtiden.Den sittande regeringen har gått i land med det nästan otroliga konststycket att alienera både pensionärsgenerationen ,genom uppenbart orättvis beskattning (i flera länder beskattas pensioner inte alls) och den unga generationen, med den obehagliga FRA-lagen ,ett missfoster som bara blir värre med varje ansiktslyftning och vars omisskännliga DDR-stank icke låter sig bortparfymeras. Det är verkligen synd.Detta var en regering som hade kunnat åstadkomma så mycket mera om den hade haft litet mer nutidsorientering.Om den ändå klarar höstens riksdagsval,vilket jag trots allt hoppas,kommer det att bero på det nästan totala intellektuella vacuum som präglar oppositionen. Kort sagt:alternativet är ännu sämre.
De verkliga utvecklingarna,som nu är snabba, tycks både regering och opposition stå alldeles främmande inför. Det förra århundradets offentliga rum,från predikstolen till fascistiska massmöten och vanliga radionyheter på bestämda tider präglades av en princip som kan kallas rundradio:en talar och många lyssnar.Av detta finns knappast ens de bestämda tiderna kvar.Detta slags kom munikativa rum skiljer sig radikalt både från telefonsamtalet – en till en – och jubileumsuppvaktningen i massformat :många till en . Den situation som cyberrummet öppnar stämmer inte med någon av dessa modeller kombinationer.
Hur skall det beskrivas ? Jag vet inte så noga .Alla talar med alla ?
Hans-Magnus Enzensberger förutsåg snillrikt vad som skulle komma redan på sjuttiotalet i sin essä ”Bygglåda till en mediateori”. Han förutsåg förvirring,en kör av röster,ett ofiltrerat brus.Vad han inte riktigt insåg var vilken enorm informationskapacitet detta nya offentlighetsrum bär inom sig.
Vi ser det nu när Irans diktator trots total hänsynslöshet,inte lyckas hålla statsterrorn dold för världen.Och – i mera odramatiska exempel – en granskarroll som en gång var förbehållen institutionaliserade media som press och radio börjar bli en enskild roll.
Ett intressant eko är naturligtvis köpcentrets gradvisa försvinnande och bostadskonsumenternas allt tydligare vägran att låta sig reduceras till klientel,på fritid parkerade i öde miljonprogram. Det är en centralisering som håller på att vittra bort.
Framtidens butiker är små och nära.Gatorna är åter gaturum och inte transportsträckor.
En annan utveckling som inte heller politikerna tycks ha uppmärksammat är att politiken i traditionell mening själv håller på att bli obsolet.I ett globaliserat system är det helt andra gränser än nationsgränser som gäller och vad som traditionellt var regeringsmakten håller på att reduceras till en formalitet.
Detta innebär,som har påpekats ett grundskott mot socialstaten i vedertagen mening – vem skall den ta ansvaret för ? var går gränserna för vårt ansvar – men också mot föreställningen om en en gång för alla given uppsättning av industriella och ekonomiska stormakter.
När Indiens ingenjörsarméer kan skissera växellådor som kan sättas ihop av robotar i Köping ,utan att lämna Mumbai bleknar hela det westfaliska systemet bort ungefär som gatlyktor i en soluppgång.
Thursday, December 31, 2009
NYÅRSDIKT 2010
Snart kan alla böcker tala med varann
Jag undrar vilka förtroenden
vilka aldrig utsagda hemligheter
de skall byta med varandra
nu när vi inte längre blandar oss i
deras samtal.Hallgerdurs leende,
Marcel Prousts integral och Cervantes
sällsamma vävnad som gång efter annan
viks in i sig själv,
vad viskar de till varandra ?
Vad har de att säga om oss ?
Något som aldrig skall nå våra öron
Jag undrar vilka förtroenden
vilka aldrig utsagda hemligheter
de skall byta med varandra
nu när vi inte längre blandar oss i
deras samtal.Hallgerdurs leende,
Marcel Prousts integral och Cervantes
sällsamma vävnad som gång efter annan
viks in i sig själv,
vad viskar de till varandra ?
Vad har de att säga om oss ?
Något som aldrig skall nå våra öron
Monday, December 21, 2009
Varnish on an oar
>
>
> The west wind blows.
> The west wind, curious,
> in through the open window
> and leaves through an opened book.
> Which thus reads itself.
> The varnish on the oar
> dries more quickly now
> and at least one fly
> is always left there
> in the hardening, clear substance.
> Like a question from outside,
> from crystal-clear, empty and
> nocturnal space.
> And the book reads itself
> not without reflection.
English by John Irons
>
>
> The west wind blows.
> The west wind, curious,
> in through the open window
> and leaves through an opened book.
> Which thus reads itself.
> The varnish on the oar
> dries more quickly now
> and at least one fly
> is always left there
> in the hardening, clear substance.
> Like a question from outside,
> from crystal-clear, empty and
> nocturnal space.
> And the book reads itself
> not without reflection.
English by John Irons
>
Subscribe to:
Posts (Atom)
