Tomaz Salamun, Lucija Stupica och Ales Steger heter tre mycket fina slovenska poeter, som nyligen har besökt Stockholm.Tomas Salamun tillhör min generation,de två andra ur den livliga poetiska renässans
som självständigheten medförde.Den brukar kallas ”den gyllene” generationen.
Så det blev poesiafton en mörk novemberkväll i den ,alltid lika trevliga Söderbokhandeln,så full med lyrikvänner att Tomas Tranströmer nästan har svårt att få plats med rullstolen.En bokhandel i Ljubljana har lånat hans namn .Svensk poesi översätts rätt flitigt till slovenska i dessa år.Slovenien är ett av dessa länder där poesi tas på allvar och spelar en roll.
Vad som slår mig en sådan kväll är riktigheten i det som någon nyligen har sagt:det är omöjligt att bli rik på poesi och just det gör den till en verksamhet värd att intressera sig för. När det kommer till poesi vet man att både utövare och publik är människor som menar allvar. Det kan nog ligga något i det.
Enzensbergers konstant är ett lustigt begrepp med falsk naturvetenskaplig klang.Det infördes i en essä om poesin och dess publik av den tyske poeten Hans Magnus Enzensberger.Där påstod han att en diktsamling alltid ,hur bra den än är, alltid graviterar mot ett försäljningsresultat på 1450 exemplar.Undantag finns men detta är så att säga naturkonstanten.
Jag tror att det i grunden är bra så.Jag ser i tidningen att kuratorn för Liljewalchs,en man som inte kan vara någon sann lyrikvän, har fått för sig att inbjuda ett antal poeter i ropet att skriva bröllopsdikter
till sommarens furstebröllop. Det är ju inte underligt.Furstehyllningar är en sedan årtusenden etablerad genre – från guldålderns romerska poeter till Leopold och Bellman. För den som har en monarkistisk läggning kan det inte ligga hinder att hylla ett furstepar vid dess bröllop.
Men den här museikuratorns idé sträcker sig betydligt länger.Dikterna skall hojtas ut ur högtalare,den ena efter den andra, längs cortegevägen.Poesi,själens läkmedel skall spruta ur fontäner !
Dikter som dekorativa girlander ! Jag har svårt att tänka mig en ytligare,en mera föraktfull attityd till poeter och deras arbete och hoppas verkligen att de tillfrågade inte låter sig förnedras på det sättet.Mannen har överskridit sina befogenheter.
Det är sant att Hans Magnus Enzensberger försörjde sig ett tag på att skriva reklamtexter för BMW (”två kilo lack”).Men naturligtvis skedde det i diskreta former och självklart presenterades det inte som poesi.
A propos Tomas Tranströmer;”Elegi” heter den näst sista dikten ”17 dikter”. Den är en av Tomas längsta,komplicerad,intressant och handlar om egentligen sakka tema som Marcel Prousts stora roman;det förflutnas närvaro i det nuvarande.Jag hörde den denna morgon tonsatt för kammarkör.Det var den typiska svenska kammarkörtonsättningen.Litet new age, vänliga treklangsmodulationer i släpigt tempo och plötsligt uppstigande mycket höga sopranlinjer.Jag kan inte skilja dess kammarmusiktonsättningar från varandra.Vem är det som lär ut dem ?
Vad som hände var naturligtvis att jag tvangs plocka fram dikten ur hyllan för att se vad som står där.Genom det musikaliska filtret talade dikten som genom en våt rånarluva.Nu fanns den där i all sin klokhet.
Och jag tänkte:så gör inte Monteverdi med Petrarca.
Sunday, November 15, 2009
Monday, November 9, 2009
Thorild Dahlquist 1920-2009
Swedish philosophy and in particular the subject as it was taught and practised in the University of Uppsala most of my lifetime, has lost a great teacher and a remarkable personality.In the faculty listings of the university Dr Dahlquist was found under the relatively humble position of emerited teaching assistent.Make no mistake – the title by no way gives an idea of the real importance of this learned,witty and acute intelligence,nor of his general influence.This is the more remarkable ,because Thorild Dahlquist ,except for some very short texts,never published any work.Even if hardly ever permitting any of his thoughts to go into print,he was an avid correspondent.An impressive number of Uppsala dissertations,including my own , were the results of Thorild Dahlquits supervision.His letters,of which I had the pleasure to receive a few even when the correspondent was approaching his nineties , in the characteristic clear and well-organized writing,where marvellous.They combined profoundity in thought with great simplicity in expression.
Which were Thorild Dahlquists philosophical interests ? Almost everything.The ontological proof, the emotive theory of value ,of which he – strangely –remained a stunch defender even into a time when to most moral philosophers it seemed to have lost its relevance – Andries MacLeods realistic ontology,the new theory of reference, (Stig Kanger was a conversational partner) and the theory of meaning,my own field ,where I profited greatly from his advice.
His teaching was entirely oral. I think it was Sören Halldén of Lund who compared him to a Socrates whose favorite classrooms were for many years in the street corner or a coffee table in the Café Alma ,situated in the basement of the main building. There he could be seen almost every afternoon,surrounded by a listening circle of students.And anybody was free to join.
As the years passed, Dr Dahlquists teaching took on more organised forms. He got his own hours in the department ,which he, with a slightly antiquated and not quite relevant,term called soliloquies ,where he handled problems and questions from very diverse parts of the field in a way which attracted two generations of participants,fascinated by the personality and the style.
We are many who owe our thanks to this great teacher. His nearest is Dr Ann-Marie Henschen- Dahlquist,also a philosopher of Uppsala.
Which were Thorild Dahlquists philosophical interests ? Almost everything.The ontological proof, the emotive theory of value ,of which he – strangely –remained a stunch defender even into a time when to most moral philosophers it seemed to have lost its relevance – Andries MacLeods realistic ontology,the new theory of reference, (Stig Kanger was a conversational partner) and the theory of meaning,my own field ,where I profited greatly from his advice.
His teaching was entirely oral. I think it was Sören Halldén of Lund who compared him to a Socrates whose favorite classrooms were for many years in the street corner or a coffee table in the Café Alma ,situated in the basement of the main building. There he could be seen almost every afternoon,surrounded by a listening circle of students.And anybody was free to join.
As the years passed, Dr Dahlquists teaching took on more organised forms. He got his own hours in the department ,which he, with a slightly antiquated and not quite relevant,term called soliloquies ,where he handled problems and questions from very diverse parts of the field in a way which attracted two generations of participants,fascinated by the personality and the style.
We are many who owe our thanks to this great teacher. His nearest is Dr Ann-Marie Henschen- Dahlquist,also a philosopher of Uppsala.
Länge leve det fria Berlin!
Så nu på måndag,tjugo år efter det som här kallas Mauerbruch ,eller kanske på svenska, ”murgenombrottet”, avslutas ett helt år av minnesfirande med otaliga böcker,ögonvittnesberättelser,utställningar och i dessa dagar inte minst konserter.Nu skall allt detta kulminera vid de klassiska platserna:Riksdagshuset.Brandenburger Tor.Potsdamer Platz.Fyrverkeri,ja naturligtvis.Celebra talare som Gorbatjev och Hans-Dieter Genscher..Rockmusik och Stadtkapelle Berlin under Daniel Barenboim.Men också en kanske väl uppsluppen happening: 1.5 kilometer färgglada dominobrickor ställda längs den gamla Murens sträckning skall falla som Muren föll ,men ändå på ett annat sätt.
Detta är naturligtvis en glädjedag för alla normalt funtade berlinare.
- Så ni tycker att det forna Västberlin var så mycket intressantare med sina spioner och artister och att DDR var så idylliskt och småtrevligt med sina Plattenbauten och Trabanten ?
Så ni föredrar dödsskjutningar och dolda mikrofoner ? Dessa jubileumsveckor bebor jag åter en jättelikt ekande våning i Schöneberg,ungefär femhundra meter från den jättelikt ekande våning där jag bodde hösten l972 ,ständigt skrivande.Det blev”Yllet” och ”Sigismund”.Det är bara en så här i höstfärgerna mycket vacker park som skiljer gatorna åt.
Och världsrymdens kyla ,hade jag sånär tillagt. Detta Berlin av år 2009 är bokstavligen en annan stad.Och det säger så många berlinare jag talar med att de har den egendomliga känslan att ha flyttat från en stad till en annan utan att ha rört sig.
- Från Östberlin återvände ju rätt många entusiastiska besökare ännu på sjuttiotalet,skolmän som kyrkomän.Och flera intressanta idéer tog de med sig.Från Östberlin fick vi ju till exempel det viktiga ordet ”enhetsskola” somm ju kommer av ”einheitsschule” ? Och så var det Brecht på Theater am Kurfürstendamm ?
Nu när muren framställs i tidningsartiklar kan den ju se riktigt pittoresk ut,med alla sina färgglada graffiti.Det har man möjligen glömt att den hade en framsida – med glada graffiti – och en baksida,en noggrant krattad dödszon med minor och Selbstschutzgeräte ,taggtråd,strålkastare. Det var det som var den egentliga muren.Och – skäligen unikt i världshistorien – en bakvänd mur,en mur som inte skulle stänga ute utan stänga inne.
- Vad var det ? Selbstschutzgerät ?Det har vi visst aldrig fått översatt ?
En finurlig försåtminering placerad på höga stolpar på murens östsida med vilken de flyende förväntades skjuta sig själva och därmed bevara myndigheterna en massa onödigt besvär. Jag minns ju frukostläsningen vid Freiherr von Steinstrasse dessa morgnar i november 1972.De två småpojkarna som drunknade i kanalen därför att Västberlins brandmän under vapenhot hindrades att sätta ut sin räddningsbåt,dödsskjutningarna,kvarterspionerna.
Avlyssnandet,förödmjukelserna vid Friedrichstraße, inspektörerna som kollade tågens undersidor med strålkastare och speglar på långa skaft,och som noga gick igenom ens resväska på intercitytågen för att se att inga farliga böcker, t.ex. Nietzsche,fanns i bagaget.Jag undrar vad mina unga meningsfränder i Piratpartiet skulle säga om det idag ?
Sedan, efter murfallet, kom rätt många hemligheter i dagen.Polisen som sköt Benno Ohnesorg var en betald mördare,terroristerna var subventionerade och aktade författare skrev personrapporter.
Kort sagt:murfallet var en stor befriande händelse och den blev ett mäktigt pukslag – som i Beethovens Leonora III – som avslutade en lång och ytterligt smärtsam frihetskamp som inte började i Tyskland utan i Polen,Ungern och Tjeckoslovakien något decennium tidigare . Klockan 17 den 9e november börjar folkfesten vid Brandenburger Tor.
Detta är inte lätt att sammanfatta.Skall man säga som Tegnér ”Sanningen segrar” eller med Enzensberger ”Socialism fungerar inte.Punkt.” ?
Detta är naturligtvis en glädjedag för alla normalt funtade berlinare.
- Så ni tycker att det forna Västberlin var så mycket intressantare med sina spioner och artister och att DDR var så idylliskt och småtrevligt med sina Plattenbauten och Trabanten ?
Så ni föredrar dödsskjutningar och dolda mikrofoner ? Dessa jubileumsveckor bebor jag åter en jättelikt ekande våning i Schöneberg,ungefär femhundra meter från den jättelikt ekande våning där jag bodde hösten l972 ,ständigt skrivande.Det blev”Yllet” och ”Sigismund”.Det är bara en så här i höstfärgerna mycket vacker park som skiljer gatorna åt.
Och världsrymdens kyla ,hade jag sånär tillagt. Detta Berlin av år 2009 är bokstavligen en annan stad.Och det säger så många berlinare jag talar med att de har den egendomliga känslan att ha flyttat från en stad till en annan utan att ha rört sig.
- Från Östberlin återvände ju rätt många entusiastiska besökare ännu på sjuttiotalet,skolmän som kyrkomän.Och flera intressanta idéer tog de med sig.Från Östberlin fick vi ju till exempel det viktiga ordet ”enhetsskola” somm ju kommer av ”einheitsschule” ? Och så var det Brecht på Theater am Kurfürstendamm ?
Nu när muren framställs i tidningsartiklar kan den ju se riktigt pittoresk ut,med alla sina färgglada graffiti.Det har man möjligen glömt att den hade en framsida – med glada graffiti – och en baksida,en noggrant krattad dödszon med minor och Selbstschutzgeräte ,taggtråd,strålkastare. Det var det som var den egentliga muren.Och – skäligen unikt i världshistorien – en bakvänd mur,en mur som inte skulle stänga ute utan stänga inne.
- Vad var det ? Selbstschutzgerät ?Det har vi visst aldrig fått översatt ?
En finurlig försåtminering placerad på höga stolpar på murens östsida med vilken de flyende förväntades skjuta sig själva och därmed bevara myndigheterna en massa onödigt besvär. Jag minns ju frukostläsningen vid Freiherr von Steinstrasse dessa morgnar i november 1972.De två småpojkarna som drunknade i kanalen därför att Västberlins brandmän under vapenhot hindrades att sätta ut sin räddningsbåt,dödsskjutningarna,kvarterspionerna.
Avlyssnandet,förödmjukelserna vid Friedrichstraße, inspektörerna som kollade tågens undersidor med strålkastare och speglar på långa skaft,och som noga gick igenom ens resväska på intercitytågen för att se att inga farliga böcker, t.ex. Nietzsche,fanns i bagaget.Jag undrar vad mina unga meningsfränder i Piratpartiet skulle säga om det idag ?
Sedan, efter murfallet, kom rätt många hemligheter i dagen.Polisen som sköt Benno Ohnesorg var en betald mördare,terroristerna var subventionerade och aktade författare skrev personrapporter.
Kort sagt:murfallet var en stor befriande händelse och den blev ett mäktigt pukslag – som i Beethovens Leonora III – som avslutade en lång och ytterligt smärtsam frihetskamp som inte började i Tyskland utan i Polen,Ungern och Tjeckoslovakien något decennium tidigare . Klockan 17 den 9e november börjar folkfesten vid Brandenburger Tor.
Detta är inte lätt att sammanfatta.Skall man säga som Tegnér ”Sanningen segrar” eller med Enzensberger ”Socialism fungerar inte.Punkt.” ?
Saturday, October 31, 2009
ALLHELGONADAG
Ett fotografi,i en bok,visar något igenkännbart,Västerfärnebo Lanthandel år 1931.Det visar en värld där jag inte finns men den världen kommer att att övergå i en värld där också jag finns. Jag tänker mig samma vykortsmotiv år 2040.Det kommer då att visa en värld där jag inte finns ,men en gång har funnits.
Båda bilderna har något gemensamt:de är inte möjliga platser för mig.Att vara död är inte en egenskap hos mig;när “jag” är död har “jag” inga egenskaper. Min död är en egenskap hos världen:jag ingår inte i dess sammanhang.
Båda bilderna visar ,kunde man säga,dödsriket.Men ett dödsrike som finns bara för mig.Så ser det alltså ut.
Som Västerfärnebo lanthandel,fotograferad i mars 2040.
Båda bilderna har något gemensamt:de är inte möjliga platser för mig.Att vara död är inte en egenskap hos mig;när “jag” är död har “jag” inga egenskaper. Min död är en egenskap hos världen:jag ingår inte i dess sammanhang.
Båda bilderna visar ,kunde man säga,dödsriket.Men ett dödsrike som finns bara för mig.Så ser det alltså ut.
Som Västerfärnebo lanthandel,fotograferad i mars 2040.
Sunday, October 25, 2009
Innumeracy_ännu en kommentar
Den senaste kommentaren förefaller förbise att jag just har rekommenderat tre böcker om sannolikhet.
Att nämnarna måste multipliceras när oberoende sannolikheter vägs samman borde åtminstone teoretiskt sett bara påpekas en gång.
Att nämnarna måste multipliceras när oberoende sannolikheter vägs samman borde åtminstone teoretiskt sett bara påpekas en gång.
Saturday, October 24, 2009
Innumeracy:några avslutande synpunkter
Tacksam för de intresserade och vänliga kommentarerna till vad jag skrev om Innumeracy.Här några synpunkter:
1.Jag är litet förvånad att en kommentator inte har insett det bisarra i att rubriken i ett nyhetsprogram talar om fem miljoner till Sveriges kommuner och landsting.Det är då kanske rätt vad som har påståtts ,att de flesta amerikaner inte vet skillnaden mellan en miljon och en miljard.Gäller det svenskar också ? Har regeringen alltså beslutat sig för att skänka motsvarigheten till ett par lyxbilar ,eller en fyrarummare på Östermalm till Sveriges kommuner och landsting ?
2.Skillnaden mellan beroende och oberoende sannolikheter är fundamental.Jämför att göra två tärningskast efter varandra med en tärning och att kasta två tärningar.Sannolikheten för dubbla sexor i det senare kastet är en annan än i det första exemplet.Jag tänkte mig fru Schottenius extremt lyckade gissning som ett kast av den senare typen.Dessa båda modeller kan sedan jämföras med sannolikheten att dra två kungar efter varandra ur en kortlek.Utan att korten fylls på.Är detta analogt med gissningar om nobelpristagare ? Eller kan vi hålla oss till påfyllningsmodellen.En klok korrespondent påpekade att det roliga med sanno.likhetsteori är att så länge resultatet är 1 eller mindre än 1 är det alltid någon sannolikhet man har hittat men inte alltid den man ville bevisa.När jag valde nobelprisexemplet tänkte jag mig ett kast med två tärningar som båda kommer upp med det förutsagda svaret:sexor.Om man interpreterar den empiriska verkligheten på andra sätt får man andra sannolikheter.Ty hela teorin handlar om relationen mellan mängder,inte enskilda händelser.Det håller jag som filosof styvtpå.
3.Vad skall vi kalla "innumeracy". "Talblindhet" är inte riktigt bra eftersom matematiken inte bara handlar om tal.Hur gör vi med abstrakt algebra ? Vi kan till exempel tala om skillnaden mellan subtraktion och addition utan att dra in något särskilt tal:m + n ger samma resultat som n + m ,medan m - n ger ett annat resultat än n - m.Jag minns ännu den kraftiga örfil min avskyvärda småskollärarinna i Västerås gav mig när jag frågade varför det är så.
Hon var nog inte så bra på rotationsgrupper.Nog av :innumeracy har med mer än tal att göra.
1.Jag är litet förvånad att en kommentator inte har insett det bisarra i att rubriken i ett nyhetsprogram talar om fem miljoner till Sveriges kommuner och landsting.Det är då kanske rätt vad som har påståtts ,att de flesta amerikaner inte vet skillnaden mellan en miljon och en miljard.Gäller det svenskar också ? Har regeringen alltså beslutat sig för att skänka motsvarigheten till ett par lyxbilar ,eller en fyrarummare på Östermalm till Sveriges kommuner och landsting ?
2.Skillnaden mellan beroende och oberoende sannolikheter är fundamental.Jämför att göra två tärningskast efter varandra med en tärning och att kasta två tärningar.Sannolikheten för dubbla sexor i det senare kastet är en annan än i det första exemplet.Jag tänkte mig fru Schottenius extremt lyckade gissning som ett kast av den senare typen.Dessa båda modeller kan sedan jämföras med sannolikheten att dra två kungar efter varandra ur en kortlek.Utan att korten fylls på.Är detta analogt med gissningar om nobelpristagare ? Eller kan vi hålla oss till påfyllningsmodellen.En klok korrespondent påpekade att det roliga med sanno.likhetsteori är att så länge resultatet är 1 eller mindre än 1 är det alltid någon sannolikhet man har hittat men inte alltid den man ville bevisa.När jag valde nobelprisexemplet tänkte jag mig ett kast med två tärningar som båda kommer upp med det förutsagda svaret:sexor.Om man interpreterar den empiriska verkligheten på andra sätt får man andra sannolikheter.Ty hela teorin handlar om relationen mellan mängder,inte enskilda händelser.Det håller jag som filosof styvtpå.
3.Vad skall vi kalla "innumeracy". "Talblindhet" är inte riktigt bra eftersom matematiken inte bara handlar om tal.Hur gör vi med abstrakt algebra ? Vi kan till exempel tala om skillnaden mellan subtraktion och addition utan att dra in något särskilt tal:m + n ger samma resultat som n + m ,medan m - n ger ett annat resultat än n - m.Jag minns ännu den kraftiga örfil min avskyvärda småskollärarinna i Västerås gav mig när jag frågade varför det är så.
Hon var nog inte så bra på rotationsgrupper.Nog av :innumeracy har med mer än tal att göra.
Sunday, October 18, 2009
Innumeracy
Kvällen den 7e september ingick i halvåttanyheterna hos Rapport en rubrik om att regeringen nu erbjöd tio miljoner kronor som stöd till kommunernas verksamhet.Tio miljoner ? En mindre skånelänga ? En stor östermalmsvåning ? Vilken generositet !
”Innumeracy.Mathematical Illiteracy and its Consequences” heter en utmärkt amerikansk populärbok av av John Allen Paulos från 1988,som redan har hunnit bli en klassiker.
”Innumeracy” är ett bra engelskt ord för analfabetismens motsvarighet på det matematiska området.Jag har inget riktigt bra ord på svenska.Kanske kan någon läsare komma med ett förslag ?
Den som inte har fått lära sig att något litet tänka matematiskt blir en skäligen hjälplös medborgare.Det kan handla om förståelsen av proportioner; skillnaden mellan en miljon och en miljard.Eller hur långt ett ljusår är.Eller hur en cell,en molekyl,en atom,en kvark, förhåller sig i storlek till den egna kroppen.
De två viktigaste instrument en civilisation behöver för att orientera sig i den under alla förhållanden problematiska och skrämmande mänskliga existensen är lyriken och matematiken.De har,som den invigde vet,väldigt mycket att göra med varandra.
Ett särskilt utsatt område ,där logik och vardagliga föreställningar är notoriskt olika varandra, är sannolikhetsteorin.Hur ofta har man inte hört att folk söker sig till en särskild tobakshandel som har haft en miljonvinst på Lotto ? Hur ofta avskedas inte en VD för ett företag som har haft uselt resultat tre år i rad ? Hur ofta avstår inte människor från att flyga just efter en spektakulär flygolycka. Är det verkligen ett sammanhang mellan litterär kvalitet och Augustpriser ? Och – för att ta ett aktuellt exempel:hur kan någon journalist inbilla sig att två miljoner svenskar kan drabbas av svininfluensan?
Hur stor är sannolikheten för att Maria Schottenius två år i rad kan gissa rätt nobelpristagare i litteratur ? Låt oss konservativt säga att det vid varje tillfälle fanns 100 möjliga kandidater.Med tanke på hur många personer och institutioner som har nomineringsrätt är det säkert en mycket konservativ gissning.Sannolikheten för en korrekt gissning vid första tillfället blir då 1/100, men eftersom nämnarna måste multipliceras med varandra när två sannolikheter skall vägas samman blir resultatet med en rätt gissning vid andra tillfället 1 på 10000.En flicka med tur !
En annan av dessa beundransvärda amerikaner som lyckas förklara matematik för de många är Leonard Mlodinow:”The Drunkards Walk.How Randomness Rules our Lives” från 2008. Den innehåller inte bara en mycket användbar historik över sannolikhetsteorins osannolika utveckling ,liksom pendlande mellan fysik och sociologi,mellan Bernoulli och Galton.Åtskilliga vidskepelser och missförstånd röjs upp på den långa vägen.
Det går att göra en kurva över fjolårets börsnoterade aktier från de framgångsrikaste till de mest misslyckade.Det blir en snygg lineär kurva från plus allramest till minus allramest.Låt värdena behålla sina platser nästa år,fyll i de nya värdena, och kurvan har förvandlats till ett vitt brus. Det tankeexperimentet gör Leonard Mlodinow. Följderna av innumeracy är – för att nu vitsa litet grann – ouppräkneliga. Om en kollision mellan en personbil i femtio kilometer i timmen och ett vildsvin på 300 kg utlöser en förutsägbar enerimängd,hur stor energi får vi vid dubbla hastigheten,d.v.s. 100 km i timmen ? Dubbelt så stor ? Om det står i tidningen att Centerpartiet nu har 5.2 procent av väljarkårens sympatier – d.v.s. 1000 personer ,av vilka alla säkert inte är uppriktiga , har sagt sig sympatisera med fru Olovsson, - vad betyder det egentligen ? Om vi frågar 1000 andra utvalda en timme senare och det visar sig att bara 5.1 procent av dem sympatiserar, - skall vi sätta in förstasidesrubriker om ett dramatiskt opinionsfall ? Statistiken, denna sannolikhetsteorins Askunge,lär oss att det är så mätresultat i verkligheten ser ut. De ligger och svänger inom ett intervall som kallas standardavvikelsen,och som kan bli föremål för olika bedömningar, men som i grund och botten är en normalkurva.Probabilistiskt sett,men inte särskilt sannolikt, skulle man kunna få en kurva med 8 procent centerpartister.Likafullt behandlas opinionsundersökningar med samma debila vördnad som om de bure något slags geologiskt etablerade fakta.
Hans Magnus Enzensberger – en stor poet och en framgångsrik matematikpopularisator ,konstruktör av bl.a. en poesiautomat i kryptomaskinens stilart,författare till den mycket populära ”Taldemonen” , har just gett ut en munter liten bok ,”Fortuna und Kalkül.Zwei mathmatische Belustigungen” där han på sitt typiskt arroganta och muntra sätt gör upp bl.a. med alla de statistiska idiotier som påverkar debatten,i form av verklighetsfrämmande riskbedömningar,opinionsundersökningar utan metodisk grundval och konstiga definitioner.Fattig,heter det t.ex. i Europakommissionens definition,är den som har mindre än hälften av medelinkomsten. I Danderyd torde detta leda till att några miljonärer blir fattiga.Hur är det i en afrikansk hungerby där medelinkomsten är tre dollar ? Vad menas för övrigt,undrar Enzensberger,med medelinkomsten ? Medeltalet ? Medianen ? Modalvärdet ? Innumeracy är en följd av försummad matematisk kultur i ett land.Den uppstår om skolans matematikundervisning är ytlig , trög och tråkig hotas än mer om den matematiska forskningen sätts på undantag.De små tyska furstendömenas elituniversitet ,egentligen inrättade för att förse furstarna med kirurger och veterinärer för de militära behoven, möjliggjorde,på något mirakulöst sätt dessa stillsamma,som regel tuberkulösa och tidigt avlidna ynglingar som lade grunden för både Einsteins allmänna relativitetsteori och krypteringskonsten.Sverige,världsledande nation inom den partiella differentialekvationens fascinerande, och ohyggligt knepiga, fält ,ser ut att vilja skrota Mittag-Lefflers institut.Man föredrar att i stället investera i politiskt opportuna projekt som gör sig bättre i all slags populärpressen.
Än värre är naturligtvis en förstelnad matematikundervisning som i förskräckande utsträckning placerar eleverna på en stol där de förmodas sitta och räkna.I stället för en demonstrerande ,knepig,pusselartad ,kort sagt stimulerande, matematik.Det är hög tid att ge matematiken samma chanser som vi ger lyriken.
”Innumeracy.Mathematical Illiteracy and its Consequences” heter en utmärkt amerikansk populärbok av av John Allen Paulos från 1988,som redan har hunnit bli en klassiker.
”Innumeracy” är ett bra engelskt ord för analfabetismens motsvarighet på det matematiska området.Jag har inget riktigt bra ord på svenska.Kanske kan någon läsare komma med ett förslag ?
Den som inte har fått lära sig att något litet tänka matematiskt blir en skäligen hjälplös medborgare.Det kan handla om förståelsen av proportioner; skillnaden mellan en miljon och en miljard.Eller hur långt ett ljusår är.Eller hur en cell,en molekyl,en atom,en kvark, förhåller sig i storlek till den egna kroppen.
De två viktigaste instrument en civilisation behöver för att orientera sig i den under alla förhållanden problematiska och skrämmande mänskliga existensen är lyriken och matematiken.De har,som den invigde vet,väldigt mycket att göra med varandra.
Ett särskilt utsatt område ,där logik och vardagliga föreställningar är notoriskt olika varandra, är sannolikhetsteorin.Hur ofta har man inte hört att folk söker sig till en särskild tobakshandel som har haft en miljonvinst på Lotto ? Hur ofta avskedas inte en VD för ett företag som har haft uselt resultat tre år i rad ? Hur ofta avstår inte människor från att flyga just efter en spektakulär flygolycka. Är det verkligen ett sammanhang mellan litterär kvalitet och Augustpriser ? Och – för att ta ett aktuellt exempel:hur kan någon journalist inbilla sig att två miljoner svenskar kan drabbas av svininfluensan?
Hur stor är sannolikheten för att Maria Schottenius två år i rad kan gissa rätt nobelpristagare i litteratur ? Låt oss konservativt säga att det vid varje tillfälle fanns 100 möjliga kandidater.Med tanke på hur många personer och institutioner som har nomineringsrätt är det säkert en mycket konservativ gissning.Sannolikheten för en korrekt gissning vid första tillfället blir då 1/100, men eftersom nämnarna måste multipliceras med varandra när två sannolikheter skall vägas samman blir resultatet med en rätt gissning vid andra tillfället 1 på 10000.En flicka med tur !
En annan av dessa beundransvärda amerikaner som lyckas förklara matematik för de många är Leonard Mlodinow:”The Drunkards Walk.How Randomness Rules our Lives” från 2008. Den innehåller inte bara en mycket användbar historik över sannolikhetsteorins osannolika utveckling ,liksom pendlande mellan fysik och sociologi,mellan Bernoulli och Galton.Åtskilliga vidskepelser och missförstånd röjs upp på den långa vägen.
Det går att göra en kurva över fjolårets börsnoterade aktier från de framgångsrikaste till de mest misslyckade.Det blir en snygg lineär kurva från plus allramest till minus allramest.Låt värdena behålla sina platser nästa år,fyll i de nya värdena, och kurvan har förvandlats till ett vitt brus. Det tankeexperimentet gör Leonard Mlodinow. Följderna av innumeracy är – för att nu vitsa litet grann – ouppräkneliga. Om en kollision mellan en personbil i femtio kilometer i timmen och ett vildsvin på 300 kg utlöser en förutsägbar enerimängd,hur stor energi får vi vid dubbla hastigheten,d.v.s. 100 km i timmen ? Dubbelt så stor ? Om det står i tidningen att Centerpartiet nu har 5.2 procent av väljarkårens sympatier – d.v.s. 1000 personer ,av vilka alla säkert inte är uppriktiga , har sagt sig sympatisera med fru Olovsson, - vad betyder det egentligen ? Om vi frågar 1000 andra utvalda en timme senare och det visar sig att bara 5.1 procent av dem sympatiserar, - skall vi sätta in förstasidesrubriker om ett dramatiskt opinionsfall ? Statistiken, denna sannolikhetsteorins Askunge,lär oss att det är så mätresultat i verkligheten ser ut. De ligger och svänger inom ett intervall som kallas standardavvikelsen,och som kan bli föremål för olika bedömningar, men som i grund och botten är en normalkurva.Probabilistiskt sett,men inte särskilt sannolikt, skulle man kunna få en kurva med 8 procent centerpartister.Likafullt behandlas opinionsundersökningar med samma debila vördnad som om de bure något slags geologiskt etablerade fakta.
Hans Magnus Enzensberger – en stor poet och en framgångsrik matematikpopularisator ,konstruktör av bl.a. en poesiautomat i kryptomaskinens stilart,författare till den mycket populära ”Taldemonen” , har just gett ut en munter liten bok ,”Fortuna und Kalkül.Zwei mathmatische Belustigungen” där han på sitt typiskt arroganta och muntra sätt gör upp bl.a. med alla de statistiska idiotier som påverkar debatten,i form av verklighetsfrämmande riskbedömningar,opinionsundersökningar utan metodisk grundval och konstiga definitioner.Fattig,heter det t.ex. i Europakommissionens definition,är den som har mindre än hälften av medelinkomsten. I Danderyd torde detta leda till att några miljonärer blir fattiga.Hur är det i en afrikansk hungerby där medelinkomsten är tre dollar ? Vad menas för övrigt,undrar Enzensberger,med medelinkomsten ? Medeltalet ? Medianen ? Modalvärdet ? Innumeracy är en följd av försummad matematisk kultur i ett land.Den uppstår om skolans matematikundervisning är ytlig , trög och tråkig hotas än mer om den matematiska forskningen sätts på undantag.De små tyska furstendömenas elituniversitet ,egentligen inrättade för att förse furstarna med kirurger och veterinärer för de militära behoven, möjliggjorde,på något mirakulöst sätt dessa stillsamma,som regel tuberkulösa och tidigt avlidna ynglingar som lade grunden för både Einsteins allmänna relativitetsteori och krypteringskonsten.Sverige,världsledande nation inom den partiella differentialekvationens fascinerande, och ohyggligt knepiga, fält ,ser ut att vilja skrota Mittag-Lefflers institut.Man föredrar att i stället investera i politiskt opportuna projekt som gör sig bättre i all slags populärpressen.
Än värre är naturligtvis en förstelnad matematikundervisning som i förskräckande utsträckning placerar eleverna på en stol där de förmodas sitta och räkna.I stället för en demonstrerande ,knepig,pusselartad ,kort sagt stimulerande, matematik.Det är hög tid att ge matematiken samma chanser som vi ger lyriken.
Subscribe to:
Posts (Atom)
