Sommaren glöder.Där,dit inte sprinklersystemen når, är vägbankar och gräsmattor sedan länge bruna.Ynglingen Adonis är död och skall återuppstå i de första septemberregnen.Värmevinden rör sig slött genom mäktiga trädkronor,de badande fyller gräsmattorna vid Barton Springs och genom en stilla hashrök förnims ljudet av en enslig och sökande gitarr.
Sedan jag lämnade University of Texas har jag haft förmånen att bo en vecka eller två i Austin som gäst hos en grupp unga människor som hyr ett anspråkslöst hus tillsammans.
Eftersom jag har tillbragt mer än ett kvarts århundrade med unga människor mellan 22 och 25 år har jag inte så svårt att smälta in i kretsen fast jag själv har nått sjuttiotre.Vi har ju mycket gemensamt att tala om, och den milda amerikanska pilsnern uppskattar också jag om jag lyckas hitta en plats i trädskuggan. Över huvud taget har jag alltid haft en känsla av att toleransen mellan generationerna är större i USA än i Sverige,där personer i min ålder nästan aldrig rådfrågas om någonting och rutinmässigt avfärdas med rullator och anstaltsmat i plastförpackning.Här kan en gammal professor vara till viss nytta när det gäller för någon att fort som Fan slänga in en slutuppsats om Rousseaus statslära eller att förklara Kants kritik av ontologiska gudsbeviset.
Sin ålder kan man dock mycket konkret uppleva i närmiljön.För min känsla ingår fast telefon,dagstidningar att punktligt hämta in och läsa till frukostkaffet,rituellt tittande på CNN kvällsnyheter i en civiliserad tillvaro.Så inte i denna energiska och klarvakna miljö.Papperstidningar hör hemma,kan det förefalla,i samma miljö som golvur och sofföverdrag,telefonen bär man i fickan och den gamla TV-apparaten i hörnet plockas på sin höjd fram för att spela upp en eller annan filmdiskett.Titta på TV ? Varför skulle man göra det ? Bestämmer man inte själv vad man vill se,kanske ?
Här kan man se hur mediarevolutionen ser ut på nära håll;det är Google och Wikipedia som är kungarna i spelet.Om nedladdningar skall vi inte tala här.
Kretsen håller på att skingras nu.De flesta tog examen denna vår.Snart skall hyreskontraktet gå ut och livet börja.Några är på väg till prestigeuniversitetens doktorandprogram,några har fått jobb i cykelverkstäder och restauranger.Två reser till ett zenbuddistiskt kloster i Kalifornien för att överleva sommaren som lekbröder. (Vilket innebär uppstigning klockan fem på morgonen,precis som i de gamla europeiska klostren.)
Förra försommaren handlade väldigt mycket om Barak Obamas primärvalskampanj.Vilken roll kunde hans afrikanska ursprung spela ? Hur skulle han kunna kompensera den mäktiga clintonmaskinen ? Vad menades egentligen med den change, som var ett så centralt ord i hans kampanj ? Skulle han ta hem trupperna från Irak och slå igen Guantanamo ?
Rätt mycket har hänt sen dess. Trupperna tycks vara på väg från Irak till Afghanistan , - ett projekt med minst sagt osäker utgång.Stängningen av Guantanamo tycks ta sin tid.
Av den ekonomiska krisen ser man inte mycket i Austin,vars intelligensindustrier förefaller gå för skenbart full maskin och vars uteställen vimlar av glada människor i försommarkvällarna.
Är man besviken på Barak Obama ? Jag vet inte.Faktum är att de politiska samtal vi förde sommaren 08 lyste med sin frånvaro sommaren 09.Snarare liknade våra samtal på ett nästan spöklikt sätt de som vi uppsalastudenter brukade föra på Gubbgyllan vid 1950-talets slut.Zenbuddism, - ja till och med speglad i samma böcker,Suzuki,Herigel,Alan Watts.Nietzsche , - alltid lika älskad av amerikanska filosofistudenter - och de oundvikliga handböckerna om översyn och reparation av tävlingscyklar.
Egentligen är inte femtio år så lång tid som man kan tycka.
Thursday, July 9, 2009
Tuesday, June 23, 2009
ETT HUS I LE MARAIS
Reneé Descartes har bevisligen gått på dessa gator.Hertig Saint-Simon och senare Cardinal de Retz har färdats här i bärstol från den ena intrigen till den andra.Rue des Francs-Bourgois,Rue de Temple,Rue Pavée (som om det ännu vore något värt att nämna att en gata är stenlagd) ,Rue Payenne…
Vilken ära var det inte när Sverige fick sitt kulturhus i Rue Payenne ,i hjärtat av de gamla adelspalatsens stadsdel,le Marais, eller ”Myren” som jag brukar kalla denna unika stadsdel i det gamla Paris . Här har författare förklarat sina nyöversatta romaner, ,här har kompositörer och målare presenterat sina verk och här i de små kuporna uppe under taket med sextonhundratalets grova ekbjälkar frilagda, funnit en fristad mellan timmarna i de stora biblioteken.
Och sedan några år finns Café Suedois,en populär samlingspunkt för alla traktens människor,introduktör av fettisdagsbullar och andra svenska specialiteter hos förtjusta äldre damer med hundar.
När Sverige fick ett kulturhus i le Marais kändes det som om en gammal och livgivande nerv,den som förbinder oss med den franska kulturen ,hade fått nytt liv.Den franska ådran i svensk kultur går djupt och inkluderar bland mycket annat Svenska Akademin.Den franska kulturen i Sverige var traditionellt en importerad överklasskultur ,och en mycket värdefull sådan .
Detta har möjligen skapat ett motstånd mot det franska i kretsar som anser att det proletära är det högsta.Men historiska fakta är vad de är.Det ligger något konstigt i att försöka kapa våra förbindelser med Frankrike.
När man läser den som alltid välinformerade Olle Wästberg rapportera att det föreligger planer på att lägga ner svenska kulturinstitutet i Paris,tar man sig för pannan.
Först lägga ner Generalkonsulatet i New York , alla USA-svenskars hjälpsamma vän och det enda konsulat i USA som aktivt befattar sig med kulturkommunikation, och nu Palais de Marle,Sveriges enda kulturhus.
Konsekvensen blir ju att kulturkontakterna i fortsättningen blir en angelägenhet för populärmusikens och kiosklitteraturens kommersiella agenter .Den verkliga svenska kulturen har inte längre ett ansikte i Paris den dag kulturinstitutet läggs ner.
Ekonomiska skäl kan inte vara annat än svepskäl.Jämfört med de summor som subventionerar olika totalitära regimer i Tredje Världen är det taxipengar vi talar om.
En jämförelse med det tyska Goetheinstitutet och dess verksamhet ger ett intryck av att det svenska utrikesdepartementet paradoxalt nog håller på att förlora verklighetskon
Vilken ära var det inte när Sverige fick sitt kulturhus i Rue Payenne ,i hjärtat av de gamla adelspalatsens stadsdel,le Marais, eller ”Myren” som jag brukar kalla denna unika stadsdel i det gamla Paris . Här har författare förklarat sina nyöversatta romaner, ,här har kompositörer och målare presenterat sina verk och här i de små kuporna uppe under taket med sextonhundratalets grova ekbjälkar frilagda, funnit en fristad mellan timmarna i de stora biblioteken.
Och sedan några år finns Café Suedois,en populär samlingspunkt för alla traktens människor,introduktör av fettisdagsbullar och andra svenska specialiteter hos förtjusta äldre damer med hundar.
När Sverige fick ett kulturhus i le Marais kändes det som om en gammal och livgivande nerv,den som förbinder oss med den franska kulturen ,hade fått nytt liv.Den franska ådran i svensk kultur går djupt och inkluderar bland mycket annat Svenska Akademin.Den franska kulturen i Sverige var traditionellt en importerad överklasskultur ,och en mycket värdefull sådan .
Detta har möjligen skapat ett motstånd mot det franska i kretsar som anser att det proletära är det högsta.Men historiska fakta är vad de är.Det ligger något konstigt i att försöka kapa våra förbindelser med Frankrike.
När man läser den som alltid välinformerade Olle Wästberg rapportera att det föreligger planer på att lägga ner svenska kulturinstitutet i Paris,tar man sig för pannan.
Först lägga ner Generalkonsulatet i New York , alla USA-svenskars hjälpsamma vän och det enda konsulat i USA som aktivt befattar sig med kulturkommunikation, och nu Palais de Marle,Sveriges enda kulturhus.
Konsekvensen blir ju att kulturkontakterna i fortsättningen blir en angelägenhet för populärmusikens och kiosklitteraturens kommersiella agenter .Den verkliga svenska kulturen har inte längre ett ansikte i Paris den dag kulturinstitutet läggs ner.
Ekonomiska skäl kan inte vara annat än svepskäl.Jämfört med de summor som subventionerar olika totalitära regimer i Tredje Världen är det taxipengar vi talar om.
En jämförelse med det tyska Goetheinstitutet och dess verksamhet ger ett intryck av att det svenska utrikesdepartementet paradoxalt nog håller på att förlora verklighetskon
Friday, June 12, 2009
OM "TENNISSPELARNA"
En kommentator frågade om Tennisspelarna.
Hyggligt rustade folkbibliotek har den,vilket jag just kunde fastställa i Norbergs utmärkta kommunbibliotek.
I t.ex. Tyskland finns den sedan decennier tillgänglig som paperback,liksom New Directions utmärkta amerikanska översättning hos Amazon..Att den inte gör det i Sverige är naturligtvis dumt och beror på att min backlist har hamnat litet grannn mellan förlagen när jag lämnade det totalt försäljningsinkompetenta Natur och Kultur.
Förhandlingar pågår just nu om en hel knippa av mina paperbacks.Om de inte lyckas kommer den svenska Tennisspelarna att läggas ut på min blogg för fri fildelning.
Jag kan tänka mig att göra både det ena och det andra som ett experiment.
Hyggligt rustade folkbibliotek har den,vilket jag just kunde fastställa i Norbergs utmärkta kommunbibliotek.
I t.ex. Tyskland finns den sedan decennier tillgänglig som paperback,liksom New Directions utmärkta amerikanska översättning hos Amazon..Att den inte gör det i Sverige är naturligtvis dumt och beror på att min backlist har hamnat litet grannn mellan förlagen när jag lämnade det totalt försäljningsinkompetenta Natur och Kultur.
Förhandlingar pågår just nu om en hel knippa av mina paperbacks.Om de inte lyckas kommer den svenska Tennisspelarna att läggas ut på min blogg för fri fildelning.
Jag kan tänka mig att göra både det ena och det andra som ett experiment.
Tuesday, June 9, 2009
ENZENSBERGERS ZEITEN
In den Biographien der Poeten,wie in den Leben von den grossen Mahlern, sind die Ortswechsel nicht versäumbar.
Der Umzug von der sehr friedlichen ehemaligen Priesterwohnstelle in Tjöme auf der Südseite von dem Oslofjord zu Fregestrasse in Berlin, Ende der sechziger Jahren,muss für Hans Magnus Enzensberger eine grosse Veränderung gewesen sein. Wer nicht den Oslofjord im Winter gesehen hat,hat wenig Ahnung wovon wir reden.Dr Enzensbergers in Presse-Interviews abgegebene Erklärung dass er gerne in Norwegen lebe,weil das Land kein Kulturleben habe,war vielleicht nicht ganz diplomatisch.Aber merkwürdigerweise war Mang – wie wir ihn damals nannten - nicht nur acceptiert sondern allgemein populär in einer Bauer- und Fischerbevälkerung die noch lebhafte Erinnerungen von der Deutschen Ockupation im Gedächtnis hatten.
Diesgehört zu Hans Magnus Enzensbergers viele Talenten;er kann mit sehr verschiedenen Menschen ganz gut umgehen.Es hat vielleicht etwas zu tun mit seiner oft bekanntgegebene Überzeugung dass ein Afrikanischer Nomadenlager nicht exotischer ist als ein Fischkonservenfabrik in Norwegen.
Hans Magnus gehört zu jenen jungen Autoren der Deutschen Nachkriegsgeneration die jedes Land eigentlich wie ein fremdes Land erlebten.Und die – als Folge – in sehr vielen Ländern sich sehr gut ausgefunden haben, wie Uwe Johnson in Manhattan und Dr Enzensberger bei dem Osloer Fjord. Die Deutschen Kollegen der Periode hatten ein fast epidemisches Interesse für Landkarten und Kursbücher ,als wäre die Geographie ein einziges grosses Gedicht ,das gelesen und verstanden werden musste. Die waren schon in Enzensbergers Generation beschäftigt mit der Vermessung der Welt.
Doch,in zwei verschiedenen Schritten kam Hans Magnus nach Hause,erst nach Berlin zu der Zeit der antiautoritären Bewegung, und dann nach München zur Zeiten der allgemeinen Zunüchterung von derselben Bewegung.
Es wurde ohne Zweifel leichter ,- Mang in Berlin zu besuchen als in Tjöme . Und das obwohl der Abstand von Mittelschweden grösser geworden war.Zu den stoltz demonstrierten Habseligkeiten in dem neuen Haus in der Fregestrasse gehörte ein sehr massiver altbürgerlicher Geldschrank,sicher von einem Gewicht von einem Tonn oder viellecht mehr ,ein Meisterstück in seiner Art , ein Kennzeichen symbolischer Würde und Solidität.Mang hegte die Hoffnung, hier einen eleganten Bar aufzubauen mit allen den spannenden Flaschen in verschiedenen Farben und Formen die zu einem solchen Wohndetail hören.
Der Gedanke war gut, aber liess sich nur teilweise realisieren,weil die Legionen von besuchenden Skandinavischen Journalisten immer mit auffallender Leichtigkeit unter umständlichen Interviews den Inhalt des Schrankes leeren konnten.
In dem Leben eines Dichters sind die Umzüge auch dichterische,intellektuelle Ortswechseln.
Schluss mit den unzähligen Science Fictionromanen die auf Tischen und Stühlen in Tjöme herumlagen,Schluss mit der Kahlschlagslyrik.Mit dem Umzug nach Berlin wurde die Lyrik weniger lakonisch,es wurde vielmehr Polemik,Diskussion,Diskurs.Die eben geborene Zeitschrift Kursbuch ging von melankolischen oder kuriosen idéehistorischen Betrachtungen zu Rapporten über die Ökonomie auf Kuba und in der Fregestrasse konnte mann allerlei Menschen treffen. Fast zu viele für den Geschmack von einigen.
Die Winternächte wurden voll – von allerlei Rauch und voll von vielen nicht immer korrekten Gedankenaustäusche.
Ich erinnere mich dass Mang sehr stoltz darauf war in einer Strasse zu wohnen,derer Name mit einem grossen Intellektuellen,der Verfasser der ”Grundlagen der Arithmetik” , Gottlob Frege,verbunden war. Dieser Glück dauerte ein Par Jahren biesdem es klar wurde, dass die Strasse ihre Name ,nicht von Gottlob Frege,sondern von einem populären lutheranischen Pastor Frege, aus dem neunzehnten Jahrhundert, stammte.Mang war enttäuscht,als Rationalist und Mathematikenthusiast.
Damals,in Berlin,gab es nicht selten kleine Taufritualen,wo verschiedene Strassen neue Namen bekamen, oder einfach ihre alte Namen zurück bekamen.Hermann Göringstrasse dürfte nicht mehr so heissen und Gartenstadt Grunewald bekam wieder ihre Rathenaustrasse. In dieser Situation habe ich Mang vorgeschlagen,sich für noch eine offizielle Zeremonie zu einsetzen , wo die Fregestrasse zu ”Fregestrasse”in feierlichen Formen umgetauft werden sollte.
Dieser Vorschlag wurde abgewiesen.
Ich habe vorigen Herbst festgestellt, dass der Schrank nach München in dem nächsten Umzug – das ist auch schon ganz lange her – mitgekommen ist.Was der alte solide Schrank jetzt versteckt und beschützt weiss ich nicht so genau.
Mit Hans-Magnus kann mann über praktisch alles reden.Über Brentanos Ästhetik,über finnische Gegenwartsliteratur und über Kneipen in Berlin. Über die überall anwesenden Fibonnacizahlen und Fermats Vermutung,über Gott – der eine überraschend grosse Rolle in seinen Gedichten spielt, und über den Teufel.Der letzte tritt in verschiedenen Jahrzehnten in verschiedenen Verkleidungen auf .Aber wird früher oder später entlarvt.
In seinem angenehmsten Form tritt er aber auf als der Zahlenteufel,ein mit Minirechner ausgerüsteter kleiner Kobold, der sich ungewöhnlich gut auskennt in den Labyrinthen der numerischen Analyse und der wohl jetzt hundertausende von kleinen Jungen und Mädchen verschiedener Länder von Zahlenschrecken befreit hat.
Es gibt nur zwei mir bekannte wirkliche wichtige Europäische Schriftsteller, mit denen mann in sinnvoller Weise über Mathematik reden kann:Hans-Magnus Enzensberger und Peter Esterhazy.
Der Zahlentäufel bleibt ein Juvel under Kinderbüchern .Um so etwas zu schreiben muss mann zwei Eigenschaften vereinen die bei wenigen zusammen vorkommen:ein Talent für Mathematisches Denken und etwas spielerisches,das mit einer innerer Freiheit zu tun hat.
Nur einmal, ist es mir gelungen Hans Magnus in einer mathematischen Frage ein Bischen zu korrigieren:
Wir befanden uns bei dem lieben Kollegen,Professor Seebald zu einem Übersetzertreffen in University of East Anglia,Norfolk eingeladen.
Jemand hat vorgeschlagen,ein Bischen optimistisch vielleicht, das jeder von den Anwesenden Autoren, ein Gedicht oder eine kleine Prosa von jedem von den Anderen Anwesenden übersetzen sollte, - ich glaube um ein geignetes Material für Diskussionen zu schaffen.
- Der Gedanke ist nicht besonders klug,hat Hans-Magnus mit der ihm kennzeichnende Aufrichtigkeit,gesagt.
Der Vorschlag ist unklug und sogar unrealistisch;wir sind zwölf Teilnehmer;das wird Fakultät Zwölf Übersetzungen.
- Was es natürlich nicht wird.Denn Niemand übersetzt sich selbst zu sich selbst .
Das mathematische bei Dr Enzensberger hängt eng zusammen mit dem spielerischen in seinem Karaktär. Ich kenne niemand,der so viele lustige Spielsachen besitzt.Die meisten sind klein und raffiniert.Einige sind ganz gross und kompliziert,z.B. Dr Enzensbergers Poesiemaschine.
Was der alte solide Schrank jetzt versteckt und beschützt weiss ich – wie schon gesagt - nicht so genau. Vielleicht sind es Spielsachen. Vielleicht eine Komödie im Stil Eugene Labiche ?
Kleine,lustige mechanische Spieldinge so wie mann sie in alten Läden in abwegigen Strassen in grossen Städten findet,alte Dosen auf die nette kleine Tanzerinnen zu spröden Melodien tanzen, Motorräder von lithograpiertem Blech, pariser Busse aus dem Jahre 1920.Hans Magnus Spielsachen haben mit den Jahren in Format zugenommen.Die bisher grösste ist wohl die Poesiemaschine,die jetzt ,von Schwäbisch Hall und der generösen Würthstiftung nach Marbach umgezogen,weiterschreibt und theoretisch bis in die Ewigkeit mit der Hilfe von Vokabular,Program und die Zufallszahlen aus dem Telephonbuch von Berlin sein endloses Gedicht – ohne Müdigkeit und ohne Zögern – produziert.
Mit Alfabethen kann mann vieles tun.Das wussten die Herren Turing und Kurt Gödel und das wissen die Poeten.
Das Interesse für Spielsachen sieht mann nicht selten bei detronisierten Fürsten.In seinem ”Entwurf zu einer Poesiemaschine” erwähnt Mang ungefähr,dass er auf die Idée zu der Poesiemaschine in einer Periode gekommen ist,wo er die offenbare Aussichtslosigkeit von den politischen Utopien der antiautoritären Bewegung eingesehen hat.
Vielleicht ist es so dass wir alle solche kleine,manipulierbare Welten ,Minimalregionen von Sinn und Zusammenhang in einer scheinbar sinnlosen und scheinbar kontradiktorischen Welt brauchen.
Und – abentuerlicher Gedanke – vielleicht ist die Poesie eine von diesen Spielregionen ? Eine Experimentalwerkstatt für das Leben ? Für mögliche und eigentlich nicht mögliche Erfahrungen ?
Vielleicht war mein Einwand in Norwich gegen Fakultät Zwölf doch ein Bischen zu schnell:Poesie schreiben – bedeutet das vielleicht doch:sich selbst in sich selbst zu übersetzen ?
Hans Magnus Enzensbergers Werk ist möglicherweise eine solche Übersetzungsprozesse.
Sein umfassendes essäistisches Werk spielte in Jahrzehnten für viele von uns die Rolle einer intellektuellen Reinigungsanlage.Ich darf wohl nur solche Erfindungen wie der Begriff ”Bewusstseinsindustrie”, erwähnen.
Vieles dass uns damals ,in den Berliner Jahren hochintressant und wichtig erschien - z. B. das ”Verhör von Havana” und vieles was im Kursbuch zu lesen war – ist jetzt mit einer sehr veränderten Weltsituation so weit ins ins Hintergrund getreten als gehörte es einer anderer Welt. Was von dieser Prosa bleibt ist ein gross angelegtes Versuch die europäische Wirklichkeit und dei europäische Voraussetzungen der Jahrhundertwende zu begreifen.
In einem Gespräch mit Holländische Studenten in Rotterdam bei der Poetry International das ich zufälligerweise abgehört habe ,bekam Mang die intressante Frage ”Wie unterscheiden sich eigentlich prosa und Poesi ? ”Seine Antwort ,schnell,kurz und eigentlich erschöpfend – die Poesie har ein Freiheitsgrad mehr als die Prosa. Mit dem eigentlich von der Topologie stammenden Begriff Freiheitsgrad meint mann ja die Anzahl von Bewegungsrichung in denen etwas gefaltet oder gebeugt werden kann,ohne zu zerreisen.So hat ein Schultergelenk ein Bewegungsgrad mehr als ein Knie.
Man könnte den Begriff ,nicht nur auf Hans-Magnus Poesie,sondern auf sein ganzes Werk anwenden. Es hat die Beweglichkeit von Poesie auch wenn es nicht Poesie ist.Er ist,was ein seltener aber wertvoller literarischer Tugend ist,immer imstande, sich selbst und seine Positionen in Frage zu stellen.
In der Poesie wird diese Beweglichkeit sichtbar als eine Vereinigung von Rationalität und Mystik,als eine Tonlage die man als existentialistisch beschreiben könnte:
”Alles ist möglich.Auch dass wir noch nicht Tot sind ”
heisst es in dem ”Sommergedicht”- ,geschrieben im Schatten der nuklären Bedrohungen der frühen sechziger Jahren ,aber eigentlich in jedem Augenblick von jedem Leben aktuell.
Was bedeutet das:”dass wir noch nicht tod sind” ?
Eine nüchterne Feststellung dessen Negation nicht möglich wäre.Eine Mahnung das Leben zu leben,zu Liebe,zu Neugier,zu Hoffnung ?
Alles das.Und mehr.
Key note Lecture at Enzensberger Colloquium,Marbach, Deutsche Literaturarchiv 27.3.2009
Der Umzug von der sehr friedlichen ehemaligen Priesterwohnstelle in Tjöme auf der Südseite von dem Oslofjord zu Fregestrasse in Berlin, Ende der sechziger Jahren,muss für Hans Magnus Enzensberger eine grosse Veränderung gewesen sein. Wer nicht den Oslofjord im Winter gesehen hat,hat wenig Ahnung wovon wir reden.Dr Enzensbergers in Presse-Interviews abgegebene Erklärung dass er gerne in Norwegen lebe,weil das Land kein Kulturleben habe,war vielleicht nicht ganz diplomatisch.Aber merkwürdigerweise war Mang – wie wir ihn damals nannten - nicht nur acceptiert sondern allgemein populär in einer Bauer- und Fischerbevälkerung die noch lebhafte Erinnerungen von der Deutschen Ockupation im Gedächtnis hatten.
Diesgehört zu Hans Magnus Enzensbergers viele Talenten;er kann mit sehr verschiedenen Menschen ganz gut umgehen.Es hat vielleicht etwas zu tun mit seiner oft bekanntgegebene Überzeugung dass ein Afrikanischer Nomadenlager nicht exotischer ist als ein Fischkonservenfabrik in Norwegen.
Hans Magnus gehört zu jenen jungen Autoren der Deutschen Nachkriegsgeneration die jedes Land eigentlich wie ein fremdes Land erlebten.Und die – als Folge – in sehr vielen Ländern sich sehr gut ausgefunden haben, wie Uwe Johnson in Manhattan und Dr Enzensberger bei dem Osloer Fjord. Die Deutschen Kollegen der Periode hatten ein fast epidemisches Interesse für Landkarten und Kursbücher ,als wäre die Geographie ein einziges grosses Gedicht ,das gelesen und verstanden werden musste. Die waren schon in Enzensbergers Generation beschäftigt mit der Vermessung der Welt.
Doch,in zwei verschiedenen Schritten kam Hans Magnus nach Hause,erst nach Berlin zu der Zeit der antiautoritären Bewegung, und dann nach München zur Zeiten der allgemeinen Zunüchterung von derselben Bewegung.
Es wurde ohne Zweifel leichter ,- Mang in Berlin zu besuchen als in Tjöme . Und das obwohl der Abstand von Mittelschweden grösser geworden war.Zu den stoltz demonstrierten Habseligkeiten in dem neuen Haus in der Fregestrasse gehörte ein sehr massiver altbürgerlicher Geldschrank,sicher von einem Gewicht von einem Tonn oder viellecht mehr ,ein Meisterstück in seiner Art , ein Kennzeichen symbolischer Würde und Solidität.Mang hegte die Hoffnung, hier einen eleganten Bar aufzubauen mit allen den spannenden Flaschen in verschiedenen Farben und Formen die zu einem solchen Wohndetail hören.
Der Gedanke war gut, aber liess sich nur teilweise realisieren,weil die Legionen von besuchenden Skandinavischen Journalisten immer mit auffallender Leichtigkeit unter umständlichen Interviews den Inhalt des Schrankes leeren konnten.
In dem Leben eines Dichters sind die Umzüge auch dichterische,intellektuelle Ortswechseln.
Schluss mit den unzähligen Science Fictionromanen die auf Tischen und Stühlen in Tjöme herumlagen,Schluss mit der Kahlschlagslyrik.Mit dem Umzug nach Berlin wurde die Lyrik weniger lakonisch,es wurde vielmehr Polemik,Diskussion,Diskurs.Die eben geborene Zeitschrift Kursbuch ging von melankolischen oder kuriosen idéehistorischen Betrachtungen zu Rapporten über die Ökonomie auf Kuba und in der Fregestrasse konnte mann allerlei Menschen treffen. Fast zu viele für den Geschmack von einigen.
Die Winternächte wurden voll – von allerlei Rauch und voll von vielen nicht immer korrekten Gedankenaustäusche.
Ich erinnere mich dass Mang sehr stoltz darauf war in einer Strasse zu wohnen,derer Name mit einem grossen Intellektuellen,der Verfasser der ”Grundlagen der Arithmetik” , Gottlob Frege,verbunden war. Dieser Glück dauerte ein Par Jahren biesdem es klar wurde, dass die Strasse ihre Name ,nicht von Gottlob Frege,sondern von einem populären lutheranischen Pastor Frege, aus dem neunzehnten Jahrhundert, stammte.Mang war enttäuscht,als Rationalist und Mathematikenthusiast.
Damals,in Berlin,gab es nicht selten kleine Taufritualen,wo verschiedene Strassen neue Namen bekamen, oder einfach ihre alte Namen zurück bekamen.Hermann Göringstrasse dürfte nicht mehr so heissen und Gartenstadt Grunewald bekam wieder ihre Rathenaustrasse. In dieser Situation habe ich Mang vorgeschlagen,sich für noch eine offizielle Zeremonie zu einsetzen , wo die Fregestrasse zu ”Fregestrasse”in feierlichen Formen umgetauft werden sollte.
Dieser Vorschlag wurde abgewiesen.
Ich habe vorigen Herbst festgestellt, dass der Schrank nach München in dem nächsten Umzug – das ist auch schon ganz lange her – mitgekommen ist.Was der alte solide Schrank jetzt versteckt und beschützt weiss ich nicht so genau.
Mit Hans-Magnus kann mann über praktisch alles reden.Über Brentanos Ästhetik,über finnische Gegenwartsliteratur und über Kneipen in Berlin. Über die überall anwesenden Fibonnacizahlen und Fermats Vermutung,über Gott – der eine überraschend grosse Rolle in seinen Gedichten spielt, und über den Teufel.Der letzte tritt in verschiedenen Jahrzehnten in verschiedenen Verkleidungen auf .Aber wird früher oder später entlarvt.
In seinem angenehmsten Form tritt er aber auf als der Zahlenteufel,ein mit Minirechner ausgerüsteter kleiner Kobold, der sich ungewöhnlich gut auskennt in den Labyrinthen der numerischen Analyse und der wohl jetzt hundertausende von kleinen Jungen und Mädchen verschiedener Länder von Zahlenschrecken befreit hat.
Es gibt nur zwei mir bekannte wirkliche wichtige Europäische Schriftsteller, mit denen mann in sinnvoller Weise über Mathematik reden kann:Hans-Magnus Enzensberger und Peter Esterhazy.
Der Zahlentäufel bleibt ein Juvel under Kinderbüchern .Um so etwas zu schreiben muss mann zwei Eigenschaften vereinen die bei wenigen zusammen vorkommen:ein Talent für Mathematisches Denken und etwas spielerisches,das mit einer innerer Freiheit zu tun hat.
Nur einmal, ist es mir gelungen Hans Magnus in einer mathematischen Frage ein Bischen zu korrigieren:
Wir befanden uns bei dem lieben Kollegen,Professor Seebald zu einem Übersetzertreffen in University of East Anglia,Norfolk eingeladen.
Jemand hat vorgeschlagen,ein Bischen optimistisch vielleicht, das jeder von den Anwesenden Autoren, ein Gedicht oder eine kleine Prosa von jedem von den Anderen Anwesenden übersetzen sollte, - ich glaube um ein geignetes Material für Diskussionen zu schaffen.
- Der Gedanke ist nicht besonders klug,hat Hans-Magnus mit der ihm kennzeichnende Aufrichtigkeit,gesagt.
Der Vorschlag ist unklug und sogar unrealistisch;wir sind zwölf Teilnehmer;das wird Fakultät Zwölf Übersetzungen.
- Was es natürlich nicht wird.Denn Niemand übersetzt sich selbst zu sich selbst .
Das mathematische bei Dr Enzensberger hängt eng zusammen mit dem spielerischen in seinem Karaktär. Ich kenne niemand,der so viele lustige Spielsachen besitzt.Die meisten sind klein und raffiniert.Einige sind ganz gross und kompliziert,z.B. Dr Enzensbergers Poesiemaschine.
Was der alte solide Schrank jetzt versteckt und beschützt weiss ich – wie schon gesagt - nicht so genau. Vielleicht sind es Spielsachen. Vielleicht eine Komödie im Stil Eugene Labiche ?
Kleine,lustige mechanische Spieldinge so wie mann sie in alten Läden in abwegigen Strassen in grossen Städten findet,alte Dosen auf die nette kleine Tanzerinnen zu spröden Melodien tanzen, Motorräder von lithograpiertem Blech, pariser Busse aus dem Jahre 1920.Hans Magnus Spielsachen haben mit den Jahren in Format zugenommen.Die bisher grösste ist wohl die Poesiemaschine,die jetzt ,von Schwäbisch Hall und der generösen Würthstiftung nach Marbach umgezogen,weiterschreibt und theoretisch bis in die Ewigkeit mit der Hilfe von Vokabular,Program und die Zufallszahlen aus dem Telephonbuch von Berlin sein endloses Gedicht – ohne Müdigkeit und ohne Zögern – produziert.
Mit Alfabethen kann mann vieles tun.Das wussten die Herren Turing und Kurt Gödel und das wissen die Poeten.
Das Interesse für Spielsachen sieht mann nicht selten bei detronisierten Fürsten.In seinem ”Entwurf zu einer Poesiemaschine” erwähnt Mang ungefähr,dass er auf die Idée zu der Poesiemaschine in einer Periode gekommen ist,wo er die offenbare Aussichtslosigkeit von den politischen Utopien der antiautoritären Bewegung eingesehen hat.
Vielleicht ist es so dass wir alle solche kleine,manipulierbare Welten ,Minimalregionen von Sinn und Zusammenhang in einer scheinbar sinnlosen und scheinbar kontradiktorischen Welt brauchen.
Und – abentuerlicher Gedanke – vielleicht ist die Poesie eine von diesen Spielregionen ? Eine Experimentalwerkstatt für das Leben ? Für mögliche und eigentlich nicht mögliche Erfahrungen ?
Vielleicht war mein Einwand in Norwich gegen Fakultät Zwölf doch ein Bischen zu schnell:Poesie schreiben – bedeutet das vielleicht doch:sich selbst in sich selbst zu übersetzen ?
Hans Magnus Enzensbergers Werk ist möglicherweise eine solche Übersetzungsprozesse.
Sein umfassendes essäistisches Werk spielte in Jahrzehnten für viele von uns die Rolle einer intellektuellen Reinigungsanlage.Ich darf wohl nur solche Erfindungen wie der Begriff ”Bewusstseinsindustrie”, erwähnen.
Vieles dass uns damals ,in den Berliner Jahren hochintressant und wichtig erschien - z. B. das ”Verhör von Havana” und vieles was im Kursbuch zu lesen war – ist jetzt mit einer sehr veränderten Weltsituation so weit ins ins Hintergrund getreten als gehörte es einer anderer Welt. Was von dieser Prosa bleibt ist ein gross angelegtes Versuch die europäische Wirklichkeit und dei europäische Voraussetzungen der Jahrhundertwende zu begreifen.
In einem Gespräch mit Holländische Studenten in Rotterdam bei der Poetry International das ich zufälligerweise abgehört habe ,bekam Mang die intressante Frage ”Wie unterscheiden sich eigentlich prosa und Poesi ? ”Seine Antwort ,schnell,kurz und eigentlich erschöpfend – die Poesie har ein Freiheitsgrad mehr als die Prosa. Mit dem eigentlich von der Topologie stammenden Begriff Freiheitsgrad meint mann ja die Anzahl von Bewegungsrichung in denen etwas gefaltet oder gebeugt werden kann,ohne zu zerreisen.So hat ein Schultergelenk ein Bewegungsgrad mehr als ein Knie.
Man könnte den Begriff ,nicht nur auf Hans-Magnus Poesie,sondern auf sein ganzes Werk anwenden. Es hat die Beweglichkeit von Poesie auch wenn es nicht Poesie ist.Er ist,was ein seltener aber wertvoller literarischer Tugend ist,immer imstande, sich selbst und seine Positionen in Frage zu stellen.
In der Poesie wird diese Beweglichkeit sichtbar als eine Vereinigung von Rationalität und Mystik,als eine Tonlage die man als existentialistisch beschreiben könnte:
”Alles ist möglich.Auch dass wir noch nicht Tot sind ”
heisst es in dem ”Sommergedicht”- ,geschrieben im Schatten der nuklären Bedrohungen der frühen sechziger Jahren ,aber eigentlich in jedem Augenblick von jedem Leben aktuell.
Was bedeutet das:”dass wir noch nicht tod sind” ?
Eine nüchterne Feststellung dessen Negation nicht möglich wäre.Eine Mahnung das Leben zu leben,zu Liebe,zu Neugier,zu Hoffnung ?
Alles das.Und mehr.
Key note Lecture at Enzensberger Colloquium,Marbach, Deutsche Literaturarchiv 27.3.2009
FALLET GUILLOU
Fallet Guillou
Jan Guillou är ett tragiskt fall.Vad jag bevittnar gör mig egentligen bara ledsen.Den unge man som en gång väckte vår odelade beundran genom att vägra söka nåd hos IB-affärens cyniska regering, och som utstod ett år i fängelse hellre än att söka nåd och därmed moraliskt sanktionera statsmakternas rätt att avlyssna och registrera medborgarnas åsikter, har nu förvandlats till en högröstad och vulgär åsiktspolis med den nya medborgarrättsrörelsen högst upp på en brokig lista av fiender.
Hans utveckling har inte varit bra. Publika framgångar med litterär våldsunderhållning har gjort honom stöddig .Helst borde man kanske förbigå honom med hänsynsfull tystnad.
Men i sin dumma och onödigt högmodiga artikel i Aftonbladet i söndags ( 7.6.09)bidrar han aktivt till ett intellektuellt missförstånd som dock i allmänt intresse måste förebyggas.Den nya medborgarrättsrörelse som nu bryter fram på många olika håll i det publika rummet och senast tog sig uttryck i Piratpartiets spektakulära framgång i Europavalet, är en integritetsrörelse.( Herr Reinfeldt har ännu inte fattat vad som berövade honom all framgång i EU-valet;det var hans återstående liberaler som omedelbart reagerade på FRA-lagen)
Den går inte,som Herr Guillou egendomligt nog tycks tro, ut på att legitimera stöld av upphovsrätter.Den är en försvarsrörelse för hotade medborgarrätter ,i princip samma slags rätter som Jan Guillou en gång i tiden så modigt försvarade.
Med upphovsrätterna är det så, att när en revolutionerande teknologi förändrar deras förutsättningar måste de anpassas till den på ett sådant sätt att fönstret inte öppnas för en polisstat. Det finns naturligtvis i det längre perspektivet lösningar som inte leder till en ny IB-affär.
Det var alltså det Piratpartiet handlade om, Stupid !
Att Guillou inte inser detta vittnar, antingen om att hans intellektuella gåvor inte riktigt är vad de har varit, eller att han har förvandlats till en grovhudad självupptagen cyniker.
Kanske är det nu dags att han tar med sig sin Plåt- Nicklas,Riddare Arnt, och rider bort i den solnedgång som är kiosklitteraturens sorgliga öde.
Jan Guillou är ett tragiskt fall.Vad jag bevittnar gör mig egentligen bara ledsen.Den unge man som en gång väckte vår odelade beundran genom att vägra söka nåd hos IB-affärens cyniska regering, och som utstod ett år i fängelse hellre än att söka nåd och därmed moraliskt sanktionera statsmakternas rätt att avlyssna och registrera medborgarnas åsikter, har nu förvandlats till en högröstad och vulgär åsiktspolis med den nya medborgarrättsrörelsen högst upp på en brokig lista av fiender.
Hans utveckling har inte varit bra. Publika framgångar med litterär våldsunderhållning har gjort honom stöddig .Helst borde man kanske förbigå honom med hänsynsfull tystnad.
Men i sin dumma och onödigt högmodiga artikel i Aftonbladet i söndags ( 7.6.09)bidrar han aktivt till ett intellektuellt missförstånd som dock i allmänt intresse måste förebyggas.Den nya medborgarrättsrörelse som nu bryter fram på många olika håll i det publika rummet och senast tog sig uttryck i Piratpartiets spektakulära framgång i Europavalet, är en integritetsrörelse.( Herr Reinfeldt har ännu inte fattat vad som berövade honom all framgång i EU-valet;det var hans återstående liberaler som omedelbart reagerade på FRA-lagen)
Den går inte,som Herr Guillou egendomligt nog tycks tro, ut på att legitimera stöld av upphovsrätter.Den är en försvarsrörelse för hotade medborgarrätter ,i princip samma slags rätter som Jan Guillou en gång i tiden så modigt försvarade.
Med upphovsrätterna är det så, att när en revolutionerande teknologi förändrar deras förutsättningar måste de anpassas till den på ett sådant sätt att fönstret inte öppnas för en polisstat. Det finns naturligtvis i det längre perspektivet lösningar som inte leder till en ny IB-affär.
Det var alltså det Piratpartiet handlade om, Stupid !
Att Guillou inte inser detta vittnar, antingen om att hans intellektuella gåvor inte riktigt är vad de har varit, eller att han har förvandlats till en grovhudad självupptagen cyniker.
Kanske är det nu dags att han tar med sig sin Plåt- Nicklas,Riddare Arnt, och rider bort i den solnedgång som är kiosklitteraturens sorgliga öde.
Monday, June 1, 2009
LIBERT,INTEGRITY,DEFENSE OF THE NET
According to an ancient source, the Emperor of Persia gave orders that the waves of the sea must be punished by beating, as the storm hindered him from transporting his troups by ship.
That was quite stupid of him. Today, would he maybe have tried with Stockholm district court? Or a consultative conversation with the judge?
It is odd, how strongly the situation spring 2009 – on the area of civil rights – reminds about the struggles over freedom of press in France, during the decades preceding the French revolution.
A new world of ideas is emerging and would not have been able to, were it not for an accelerating technology.
Raids against secret printing houses, confiscated pamphlets and – even more – confiscated printing equipment. Orders of arrest and adventurous nightly transports between Prussian enclave Neuchâtel – where not only large parts of the Encyclopedia was produced, but also lots of daring pornography, between the atheist pamphlets – and Paris.
Between the 1730’s and 1780’s, the number of state censors in France was doubled by four. The raids against illegal printing houses was rising at about the same pace. In retrospect, we know it did not help. Rather, the increase of censorship and printing house raids had a stimulating effect on the new ideas and made them spread even faster.
Now the conflict rage over the net’s continued existence as a forum of ideas and as an institution of civil rights, protected from privacy-threatening interventions and against powerful private interests.
That a mad French-German proposal just fell in the European parliament does certainly not mean that the freeedom of the net and the privacy is now safeguarded.
Hur real are then these threats? Let us think about the Dalälven river in spring flood times. A really critical year, the water may trespass 100 meters, maybe 200 meters, into house lots and meadows. Does it help to call the Ludvika police?
So for – this is shown by most historical experience – legislation has never been able to stop technological development.
Walter Benjamin wrote an influential essay, whose title usually is translated as “The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction“, where he draws a series of interesting conclusions about what the radical changes that must follow on his time’s relatively modest degree of reproducibility. The digital revolution has brought about a reproducibility which Walter Benjamin could hardly ever have dreamt about. One could talk about maximal reproducibility. Google is about to build a library that, if is is allowed to grow, will make most material libraries obsolete or at least outmoded.
Cinema and paper newspapers are since long drawn into this new immateriality. Films, novels, magazines let themselves be reproduced. Further on; also three-dimensional objects, like products of programmable lathes let themselves be reproduced. Wirelessy and rapidly.
This immaterialisation naturally threatens the material copyright. And then were are not only talking about run-of-the-mill writers like Mr. Jan Guillou, whose social problems of acquiring new country estates I am honestly ignoring.
Material copyright has much more serious aspects: What has the large pharmaceutical firms patents on aids medicin meant for the third world? Or what about Monsanto’s claim of holding rights on crops and pigs?
Every society must make its balance between differing interests and every hypocritic attempt to ignore that is nonsense. A functioning military defence is more important than ice hockey rinks and bicycle lanes. Probably the net implies a threat against the copyright of the material. And so what?
Intellectual and personal integrity for the citizens, briefly speaking an internet that has not been transformed into a government channel by lobby-marinated courts and EU politicians in leashes, is arguably more important than the needs of a primarily industrial scene of literarature and music, which is rapidly crumbling away already within the lifetime of the authors. The need of being read, of influenceing, to formulate one’s times, may but does not need to get in conflict with the wish to sell many copies. When the both needs are getting in conflict, the industrial interest must be put aside and the great intellectual sphere of the arts must be defended against threats.
The essential interest of artists and authors, given that they are intellectually and morally serious in hat they are doing, must certainly be to get read, to let their voice become heard in their generation. How that goal is attained, that is, how to reach the readers, is in this perspective of secondary importance.
The growing defence of the internet’s expanded freedom of speech, of the immaterial civil rights, that we are now witnessing in country after country, is the start of an – just as the last time in the early 18th century – liberalism that is carried by technology and therefore emancipated.
Therefore, my vote in the elections to the European Parliament goes to the Pirate Party.
Trnslation by Rasmus Fleischer
That was quite stupid of him. Today, would he maybe have tried with Stockholm district court? Or a consultative conversation with the judge?
It is odd, how strongly the situation spring 2009 – on the area of civil rights – reminds about the struggles over freedom of press in France, during the decades preceding the French revolution.
A new world of ideas is emerging and would not have been able to, were it not for an accelerating technology.
Raids against secret printing houses, confiscated pamphlets and – even more – confiscated printing equipment. Orders of arrest and adventurous nightly transports between Prussian enclave Neuchâtel – where not only large parts of the Encyclopedia was produced, but also lots of daring pornography, between the atheist pamphlets – and Paris.
Between the 1730’s and 1780’s, the number of state censors in France was doubled by four. The raids against illegal printing houses was rising at about the same pace. In retrospect, we know it did not help. Rather, the increase of censorship and printing house raids had a stimulating effect on the new ideas and made them spread even faster.
Now the conflict rage over the net’s continued existence as a forum of ideas and as an institution of civil rights, protected from privacy-threatening interventions and against powerful private interests.
That a mad French-German proposal just fell in the European parliament does certainly not mean that the freeedom of the net and the privacy is now safeguarded.
Hur real are then these threats? Let us think about the Dalälven river in spring flood times. A really critical year, the water may trespass 100 meters, maybe 200 meters, into house lots and meadows. Does it help to call the Ludvika police?
So for – this is shown by most historical experience – legislation has never been able to stop technological development.
Walter Benjamin wrote an influential essay, whose title usually is translated as “The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction“, where he draws a series of interesting conclusions about what the radical changes that must follow on his time’s relatively modest degree of reproducibility. The digital revolution has brought about a reproducibility which Walter Benjamin could hardly ever have dreamt about. One could talk about maximal reproducibility. Google is about to build a library that, if is is allowed to grow, will make most material libraries obsolete or at least outmoded.
Cinema and paper newspapers are since long drawn into this new immateriality. Films, novels, magazines let themselves be reproduced. Further on; also three-dimensional objects, like products of programmable lathes let themselves be reproduced. Wirelessy and rapidly.
This immaterialisation naturally threatens the material copyright. And then were are not only talking about run-of-the-mill writers like Mr. Jan Guillou, whose social problems of acquiring new country estates I am honestly ignoring.
Material copyright has much more serious aspects: What has the large pharmaceutical firms patents on aids medicin meant for the third world? Or what about Monsanto’s claim of holding rights on crops and pigs?
Every society must make its balance between differing interests and every hypocritic attempt to ignore that is nonsense. A functioning military defence is more important than ice hockey rinks and bicycle lanes. Probably the net implies a threat against the copyright of the material. And so what?
Intellectual and personal integrity for the citizens, briefly speaking an internet that has not been transformed into a government channel by lobby-marinated courts and EU politicians in leashes, is arguably more important than the needs of a primarily industrial scene of literarature and music, which is rapidly crumbling away already within the lifetime of the authors. The need of being read, of influenceing, to formulate one’s times, may but does not need to get in conflict with the wish to sell many copies. When the both needs are getting in conflict, the industrial interest must be put aside and the great intellectual sphere of the arts must be defended against threats.
The essential interest of artists and authors, given that they are intellectually and morally serious in hat they are doing, must certainly be to get read, to let their voice become heard in their generation. How that goal is attained, that is, how to reach the readers, is in this perspective of secondary importance.
The growing defence of the internet’s expanded freedom of speech, of the immaterial civil rights, that we are now witnessing in country after country, is the start of an – just as the last time in the early 18th century – liberalism that is carried by technology and therefore emancipated.
Therefore, my vote in the elections to the European Parliament goes to the Pirate Party.
Trnslation by Rasmus Fleischer
Tuesday, May 26, 2009
Att Prygla Älvens Stigande Vatten: Om Nätets Frihet och Integritet.
Storkonungen av Persien skall,enligt en antik källa,ha låtit prygla havets vågor för att stormen hindrade honom att föra trupper över havet.
Det var dumt av honom.Idag hade han kanske försökt med Stockholms Rådhusrätt ? Efter ett rådgivande samtal med domaren ?
Det är egendomligt,hur starkt situationen våren 2009 - på medborgarrättens område – påminner om den franska tryckfrihetens öden under de decennier som föregick franska revolutionen.
En ny idévärld växer fram och den skulle inte ha kunnat göra det utan att bäras av en allt snabbare utvecklad teknologi.
Razzior i hemliga tryckerier, beslagtagna tryckalster och - än mer - beslagtagen tryckeriutrusting.Arresteringsbrev och äventyrliga nattliga transporter mellan preussiska enklaven Neuchâtel - där inte bara en stor del av delarna i Encyklopedin kom till,utan också åtskillig djärv pornografi mellan de ateistiska pamfletterna – och Paris.
Mellan cirka 1730 och 1780-talet fyrdubblades antalet statliga censorer i Frankrike och beslagen mot illegala tryckerier växte i ungefär samma tempo.Som vi vet nu ,hjälpte det inte.Snarare verkade censurens och tryckerirazzians tillväxt stimulerande på de nya idéerna och satte ordentlig fart på deras utbredning.
Nu gäller det Nätets fortsatta existens som idéforum och som medborgarrättslig institution,skyddad mot identitetskränkande ingrepp och skyddad mot mäktiga enskilda intressen.
Att ett fransk-tyskt dårförslag just har fallit i Europaparlamentet innebär inte att nätfrihet och integritet på något sätt är tryggade.
Hur reella är egentligen dessa hot ? Låt oss tänka oss Dalälven i vårflodstider.Ett verkligt kritiskt år ,där vattnet tar sig in 100 meter,200 meter in på villatomter och strandängar.Hjälper det att ringa efter ludvikapolisen ?
Hittills – det visar det mesta av den historiska erfarenheten – har lagstiftning aldrig kunnat stoppa teknologisk utveckling.
Walter Benjamin skrev en inflytelserik essä vars titel brukar översättas som ”Konstverket i reproduktionsåldern” där han drar en rad intressanta slutsatser om den radikala förändring som hans tids relativt anspråkslösa reproducerbarhet innebar. Den digitala revolutionen har medfört en reproducerbarhet som Walter Benjamin knappast kan ha drömt om.Man skulle kunna tala om den maximala reproducerbarheten.Google håller på att bygga ett bibliotek,som,om det får växa,kommer att göra det mesta av de materiella biblioteken obsoleta eller i varje fall antikverade.Biografen och papperstidningen är sedan rätt länge indragna i denna nya immaterialitet.
Filmer,romaner,tidskrifter låter sig reproduceras.Inte nog med det; även tredimensionella föremål, till exempel produkter från programstyrda svarvar låter sig reproduceras .Trådlöst och snabbt.Denna immaterialisering innebär naturligtvis ett hot mot den materiella upphovsrätten. Och vi talar då inte bara om det uppenbara hotet mot herrar Guillous och de andra dussinförfattarnas möjligheter att att lägga sig till med nya herrgårdar,ett socialt problem som jag uppriktigt sagt ger en god dag.
Materiell upphovsrätt har mycket allvarligare sidor än så:vad har de stora läkemedelsfirmornas upphovsrätt till AIDS—formler betytt för Tredje Världen ? Eller vad sägs om Santos anspråk på den materiella upphovsrätten till grödor och grisar ?
Allt samhällsliv kräver en avvägning mellan olika intressen och alla hycklande försök att dribbla bort detta är nonsens.En fungerande försvarsmakt är faktiskt viktigare än ishockeyplaner och cykelbanor.Förmodligen innebär nätet ett hot mot den materiella upphovsrätten.
And so what ?
Intellektuell och personlig integritet för medborgarna ,kort sagt ett internet som inte har förvandlats till en myndighetskanal av lobbypreparerade domstolar och EU-politiker i halskoppel,är rimligtvis viktigare än behoven hos en i huvudsak industriell litteratur- eller musikscen som snabbt förvittrar till makulatur redan i upphovsmännens egen livstid. Behovet av att bli läst,att påverka,att formulera sin samtid behöver inte men kan råka i konflikt med önskan att sälja många exemplar.När det blir konflikt mellan båda måste det industriella intresset vika och konstens stora intellektuella sfär försvaras emot allt som hotar den.
Det väsentliga intresset för konstnärer och författare som tar sin verksamhet på intellektuellt och moraliskt allvar måste naturligtvis vara att bli lästa,att göra sig hörda i sin generation.Hur man blir läst,d.v.s. hur man når läsarna,är i detta perspektiv sekundärt.
Det växande försvar av nätets utvidgade yttrandefrihet ,alltså av de immateriella medborgarrätterna som vi nu ser
i land efter land,är början till ,en precis som förra gången på sjuttonhundratalet,teknikburen, och därför befriad ,liberalism.
Jag kommer att rösta på Piratpartiet i 2009 års europaval.
Det var dumt av honom.Idag hade han kanske försökt med Stockholms Rådhusrätt ? Efter ett rådgivande samtal med domaren ?
Det är egendomligt,hur starkt situationen våren 2009 - på medborgarrättens område – påminner om den franska tryckfrihetens öden under de decennier som föregick franska revolutionen.
En ny idévärld växer fram och den skulle inte ha kunnat göra det utan att bäras av en allt snabbare utvecklad teknologi.
Razzior i hemliga tryckerier, beslagtagna tryckalster och - än mer - beslagtagen tryckeriutrusting.Arresteringsbrev och äventyrliga nattliga transporter mellan preussiska enklaven Neuchâtel - där inte bara en stor del av delarna i Encyklopedin kom till,utan också åtskillig djärv pornografi mellan de ateistiska pamfletterna – och Paris.
Mellan cirka 1730 och 1780-talet fyrdubblades antalet statliga censorer i Frankrike och beslagen mot illegala tryckerier växte i ungefär samma tempo.Som vi vet nu ,hjälpte det inte.Snarare verkade censurens och tryckerirazzians tillväxt stimulerande på de nya idéerna och satte ordentlig fart på deras utbredning.
Nu gäller det Nätets fortsatta existens som idéforum och som medborgarrättslig institution,skyddad mot identitetskränkande ingrepp och skyddad mot mäktiga enskilda intressen.
Att ett fransk-tyskt dårförslag just har fallit i Europaparlamentet innebär inte att nätfrihet och integritet på något sätt är tryggade.
Hur reella är egentligen dessa hot ? Låt oss tänka oss Dalälven i vårflodstider.Ett verkligt kritiskt år ,där vattnet tar sig in 100 meter,200 meter in på villatomter och strandängar.Hjälper det att ringa efter ludvikapolisen ?
Hittills – det visar det mesta av den historiska erfarenheten – har lagstiftning aldrig kunnat stoppa teknologisk utveckling.
Walter Benjamin skrev en inflytelserik essä vars titel brukar översättas som ”Konstverket i reproduktionsåldern” där han drar en rad intressanta slutsatser om den radikala förändring som hans tids relativt anspråkslösa reproducerbarhet innebar. Den digitala revolutionen har medfört en reproducerbarhet som Walter Benjamin knappast kan ha drömt om.Man skulle kunna tala om den maximala reproducerbarheten.Google håller på att bygga ett bibliotek,som,om det får växa,kommer att göra det mesta av de materiella biblioteken obsoleta eller i varje fall antikverade.Biografen och papperstidningen är sedan rätt länge indragna i denna nya immaterialitet.
Filmer,romaner,tidskrifter låter sig reproduceras.Inte nog med det; även tredimensionella föremål, till exempel produkter från programstyrda svarvar låter sig reproduceras .Trådlöst och snabbt.Denna immaterialisering innebär naturligtvis ett hot mot den materiella upphovsrätten. Och vi talar då inte bara om det uppenbara hotet mot herrar Guillous och de andra dussinförfattarnas möjligheter att att lägga sig till med nya herrgårdar,ett socialt problem som jag uppriktigt sagt ger en god dag.
Materiell upphovsrätt har mycket allvarligare sidor än så:vad har de stora läkemedelsfirmornas upphovsrätt till AIDS—formler betytt för Tredje Världen ? Eller vad sägs om Santos anspråk på den materiella upphovsrätten till grödor och grisar ?
Allt samhällsliv kräver en avvägning mellan olika intressen och alla hycklande försök att dribbla bort detta är nonsens.En fungerande försvarsmakt är faktiskt viktigare än ishockeyplaner och cykelbanor.Förmodligen innebär nätet ett hot mot den materiella upphovsrätten.
And so what ?
Intellektuell och personlig integritet för medborgarna ,kort sagt ett internet som inte har förvandlats till en myndighetskanal av lobbypreparerade domstolar och EU-politiker i halskoppel,är rimligtvis viktigare än behoven hos en i huvudsak industriell litteratur- eller musikscen som snabbt förvittrar till makulatur redan i upphovsmännens egen livstid. Behovet av att bli läst,att påverka,att formulera sin samtid behöver inte men kan råka i konflikt med önskan att sälja många exemplar.När det blir konflikt mellan båda måste det industriella intresset vika och konstens stora intellektuella sfär försvaras emot allt som hotar den.
Det väsentliga intresset för konstnärer och författare som tar sin verksamhet på intellektuellt och moraliskt allvar måste naturligtvis vara att bli lästa,att göra sig hörda i sin generation.Hur man blir läst,d.v.s. hur man når läsarna,är i detta perspektiv sekundärt.
Det växande försvar av nätets utvidgade yttrandefrihet ,alltså av de immateriella medborgarrätterna som vi nu ser
i land efter land,är början till ,en precis som förra gången på sjuttonhundratalet,teknikburen, och därför befriad ,liberalism.
Jag kommer att rösta på Piratpartiet i 2009 års europaval.
Subscribe to:
Posts (Atom)
