Lars Gustafsson's Blog

Chinese and Russian vetos in the UN

2012-02-05T07:14:00.000-08:00

The Chinese and Russian vetos of the resolution in the UN to stop the Syrian genocide,morally disgusting a it is,has great explanatory power.It is enormously revealing as to how the rulers in China and Russia foresee possible developments in their own countries.

In Memory of Wislawa Szymborska

2012-02-02T11:09:00.000-08:00

Wislawa Szymborska,one of the truly great poets in my generation and a lovely lady has left us.And left the impressive ,fascinating landscape of Polish and central European Poetry.

My photo was taken at our reading together in Krakow on May 25th 2011.

Ingrid Elam om jaget i litteraturen

2012-02-02T08:41:00.000-08:00

”Jag” är ett konstigt ord.Kom inte och säg att det är meningslöst.”Jag kom först” eller ”Jag har inte skjutit vargen” kan vara nog så meningsfulla.I sina sammanhang.Det intressanta är hur ordet ”jag” får mening.Det har svävande referens.Alla människor har samma rätt att kalla sig ”jag” och bara en enda.I likhet med ”här” och ”nu” får ordet mening på sitt eget sätt.De empiriska filosoferna ,med David Hume i spetsen,påpekade att den som söker efter ett slags substans ett solitt någonting ,subjektet,som referens till det lilla ordet,skall söka förgäves.Ser jag jag in i mig själv,lodar jag mitt medvetande på djupet, finner jag idel sinnesintryck och minnen av sinnesintryck staplade på varann,ordnade eller oordnade i begreppsliga mönster,men något subjekt finner jag inte.
Schopenhauer har ett mycket tänkvärt resonemang i ”Världen som vilja och föreställning”.Materialisterna i hans samtid försöker härleda det tänkande subjektet ur fysik och kemi.Idealisterna,med den särskilt förhatlige Hegel i spetsen försöker härleda hela den fysikaliska verkligheten ur det tänkande subjektet.Ingendera är rimligt säger Schopenhauer.Subjektet är ingendera.Det hör inte hemma i någondera världen.Det är vecket i papperet,nollkorridoren mellan negativa och positiva värden.”I verklighet är du ingen”,skriver Ekelöf i en anmärkningsvärd dikt.Och så tiden,denna permanenta förlust.Vi tror den rör sig,men egentligen är det bara vi som ständigt förlorar oss själva.Vi tror oss vara en substans men är en process.Om detta har Marcel Proust skrivit den slutgiltiga romanen,”På spaning efter den tid som flytt”.
”Vem är jag?” ger alltså upphov till mycken bra occh dålig filosofi,men också till mycket bra och dålig skönlitteratur.Ingrid Elam,en av våra finaste litteraturkritiker,har nu skrivit en väldigt genomtänkt och mycket lärd bok om det litterära subjektet och dess spegelbilder.Den heter självklart ”Jag” med undertiteln ”En fiktion” – vilket faktiskt är ett viktigt ställningstagande.(Bonniers 2011).Ingrid Elam börjar långt tillbaka i tiden med det som brukar kallas ”centrallyrik”,Saphos subtil registrerande av förälskelsens symptom och Catullus långt senare kärleksdikter,så mycket grövre i texturen, men så insiktsfull i sin berättelse om hur känslor föds och dör .
Rousseau,Emily Dickinson och Charlotte Bronte, får representera intressanta stadier i den moderna jagromanens utveckling.Jag är litet förvånad över att hon inte gör mer av Strindberg.”En dåres försvarstal” är ju en ytterst intressant bok ,dels därför att den egentligen avstår från att bevisa någonting och dels för att den kombinerar psykologi med sociologiska klasstudier på ett sätt som vi annars nästan bara ser hos Flaubert.Men varför så litet om de andra delarna i den märkliga subjektroman som från ”Tjänstekvinnans son” via sådana mästerverk som ”Inferno” tar sig fram till ”Ensam” ? Och hade inte Knut Hamsuns ”Sult” förtjänat en mera ingående analys ? Den är ju så viktig för hela den moderna romantraditionen.Ja,för den moderna romantekniken.Jämfört med den själsdödande berättarstil modell 1860 som så totalt dominerar Sveriges samtida underhållningslitteratur är ju Hamsun det nyaste,det mest experimentella man kan tänka sig.
Bland de senare kapitlen har jag särskilt beundrat behandlingen av Jan Myrdals ”Samtida” och ”Barndom” .Ingrid Elam har inte bara lyckats förklara varför dessa – numera orättvist utskällda – romaner om en autentisk vänsterintellektuells väg en gång blev så viktiga.Hon har också förstått varför de – i likhet med alla andra litterära jagdykningar är dömda att förbli fiktioner.
Sen kommer då den allra senaste samtiden med dess veritabla översvämning av ”självutlämnande” och av sensationshungriga medier uppblåsta bekännelseböcker.”Självutlämnande” betyder i dessa starkt kommersiella och konstnärligt helt triviala sammanhang ,som alla vet ,en litteratur som gärna,på kvällstidningsvis och veckotidningsvis, utlämnar andra.
Medan en roman som Jan Myrdals ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” uppenbart representerar en sådan personlighets allvarliga försök att komma fram till en sanning om sig själv,en sanning som ter sig alltmer ouppnåelig, saknar det mesta av dagens alltför omfångsrika jagromaner varje självanalytisk ambition.Här finns en egendomlig föreställning att varje trivial inköpsrond på NK hos Lars Norens dagbok eller varje bakfylla hos Knausgård har något slags egenvärde.Detta är uppblåst ,litterärt likgiltig mediaindustri och inget annat.Den beundransvärt tålmodiga Ingrid Elam behåller den litteraturvetenskapliga laboratorierocken på även inför dessa randfenomen.Hon kunde gott ha gjort sin egen värdering av en bok som har den otroliga smaklösheten att efter Hitler kalla sig ”Min kamp” litet tydligare.Detsamma gäller Lars Norens ofta vettlösa angrepp på samtida,där inte deras karaktärer utan för det mesta helt obefogade beskrivningar av deras utseenden blir till argument emot dem.
Till denna plötsliga jagöversvämning har hon en förklaring någonstans i början av boken,en som vore värd en mycket mera ingående diskussion än vad som kan tryckas här:är det så,frågar hon sig,att fenomenet har att göra med att ett slags centralperspektiv har gått förlorat,att vi befinner oss i ett samhällstillstånd där allt har börjat dra isär ?

( En mera ingående diskussion av begreppet återfinns i min filosofiska studie "Språk och lögn"Stockhholm 1978 s.27-36,245-248 och 277-279

From my Workshop VIII. The Posh Lady

2012-01-15T05:46:00.000-08:00

Japanese razor saw and Swedish Mora knife on driftwood. 2005. Artist s private collection.

One of the charming surprises which are close at hand when you take the step into the three-dimensional,from canvas to woodwork,is the astounding number of profiles that you can produce with one,and only one ,piece.
This is why I like this ,obviously very elegant and posh lady, on her walk down the street. She is either out on some highly important mission (visiting a lover ? ) or returning from some party where she feels that she was not satisfactorily observed.
On some other occasion,when I have found the right piece of wood I shall provide her with a rather stretched dog,of course a dachshund.

SEASON S GREETING

2011-12-21T02:51:00.000-08:00

Merry Holidays to all the readers of Lars Gustafsson s Blog !

Tre föreställningar om skrivandet

2011-12-19T13:08:00.000-08:00

Tre föreställningar om skrivandet

1. Essäkonsten.

Med en grön skärm över ögonen som måste skyddas efter år av mödosamt sifferläsande ,lutar sig gamle revisorn över de ändlösa raderna av siffor,röda och svarta, som fyller sida efter sida i den i brunt slitet läder inbundna huvudboken.Ser upp med ett plötsligt leende och säger:jag tror att vi har honom nu.

2. Den stora epiken

Redan en timme innan den stora buffelhjorden närmar sig boplatsen har schamanen lagt örat mot marken och bekräftat att det är så.Mat ! Mat i oerhörda mängder,mat som rökt och torkad kan vara en hel vinter, är på väg.Snart dånar marken.Tillsammans med de yngsta och djärvaste ryttarna kastar jag mig på min sadellösa mustang halvnaken sånär som på bågen och knippan av pilar med jaktspetsarnas typiska form, och jagar buffelhjorden i dödsföraktande galopp. Hästar snavar,tjurar faller med pilskaft stickande ut ur bogen,yxor virvlar över mitt huvud fram genom luften och livet är en lust att leva.

3.Centrallyriken

Liggande i det ljumma strandvattnet låter jag de milda vågorna frön en svag eftermiddagsvind driva in över mina ben .Om man då ligger fullständigt stilla kan man känna den lätt beröringen från en mört,som nyfiket nafsar på tårna.

Jag har honom nu,säger man inte.

Blätter aus der Bleibtreustraße 8;Galerie am Savignyplatz

2011-12-04T06:09:00.000-08:00

Lars Gustafsson Flußlandschaft. 2001,Privatbesitz Sammlung Friedrich Rothe

Berlin ist eine Stadt voller Paradoxen.
Eine besteht darin,dass Dr Friedrich Rothes wohlbekanntes Galerie am Savignyplatz sich nicht länger in der Savignyplatznähe am Carmerstraße befindet,sondern ganz in der Nähe vom Schloß Charlottenburg in Nehringstraße 27. Ein Zeichen der Zeiten ,so gut wie jenes.Die feine alte Läden in der Carmerstraße;Peter Schwartz Antiquariat,AutorenBuchhandlung, und Dr Rothes Galerie , seit 1974 ein Garant für Qualität,Kenntnis von den Künsten und frische Idéen, sind alle von der Nachbarschaft ausgewandert.Geblieben ist Die Dicke Wirtin,ein freundlicher Lokal wo lauter der Legende Peter Weiss Teile von seinem Marat/Sade soll geschrieben haben . Andere Experten meinen doch in Västerlånggatan,Stockholmer Altstadt.Eine zunehmende Gentrifierung von Savignyplatz mit Nähe hat genau jene Läden vertrieben die den Gegend intressant machten. Die Autorenbuchhandlung ist nun die Savignypassage geflohen (mit viel bessere Lokalen als Folge und - was mann immer brauchte - ein Kafé für Bücherfreunde).Der lustige Trödelladen in der selben Passage ist leider verschwunden,und von irgend etwas Anonymes und Unintressantes ersetzt.
Es gibt hier eine cyklische Processe die eigentlich soziologisch interessant ist.Ein Paar Straßen werden,wegen intressanten,qualitativ hochstehenden Produkten attraktiv.Die Hausbesitzer werden davon bewußt und erhöhen bald die Mieten .Touristenfallen ziehen herein und die ursprüngliche Attraktoren ziehen anderswo,weil der ursprüngliche Gegend schnell an Interesse verliert.

Dr Rothe, Kunstkenner und auch Historiker mit eine Biographie über Harry Graf Kessler als jetzt ganz aktuelle Publikation,finden wir also hinter seinem eingewohnten Tisch jetzt in der Nehringstraße27 . Aktuell ze igt die Galerie Bilder von Wolfgang Müller-Jacobs,en Kolorist aus München.Auffallend durch seine suveräne phantasie-realistische Behandlung von Alltagszenen. Die Talente , ein Farbensystem unter perfekter Kontrolle zu halten, ist besonders auffallend.Die neue Galerie hat- ausser hervorragende Räumlichkeiten - die sie wirklich braucht für die schwere Eisenskulpturen von Baumann und andere die zu dem festen Inventorium gehören, auch ein kleines Erinnerungszimmer,wo die Geschichte der Galerie mit Kostproben und Katalogen zum Ansehen steht. (Nicht ohne ein Bischen Sentimentalität erkenne ich meine eigene "Flußlandschaft" von 2001 - ein Überrest von der Ausstellung "Speceri- und Diversehandel" in Galerie am Savignyplatz von demselben Jahr.)
Warum machte Giacometti keine Holzskulturen ? - habe ich diesmal Dr Rothe gefragt.
Weil das Holz einen Eigenwillen hat,Knoten,Verzweigungen,widerspenstige Stellen,antwortet Dr Rothe.Marmor dagegen, ist vollkommen neutral.Es ist Überall gleich.Und so sindauch die Bronzen.
Es gibt gerhorsahme und nicht gehorsahme Materialen.Mann kann,sagt Dr Rothe,entweder die totale Kontrolle versuchen.Oder mann kan,wie andere Skulptöre, zu dem Material es überlassen - mit Idéen beizutragen.
Das letzte,fällt es mir ein, ist genau die Ästhetik die der bald 100 Jahren tote August Strindberg für seine ,heute sehr hochgeschätze preimpressionistische Mahlerei vorschlägt.Lass das Auge erfinden was es sieht!

Mit diesen Impressionen schließe ich meine Berliner Notizen ab und danke ganz herzlich Hotel Bleibtreu und die DAAD, die sie möglich machten. Ich hatte eine gute und produktive Zeit in Bleibtreustraße Nummer 31.

Habermaas om den postdemokratiska världen

2011-11-28T19:59:00.000-08:00

Politisk makt,säger Immanuel Kant i "Tankar om den eviga freden",urartar alltid till godtycke om den inte styrs
av en moralisk form, ett styrsystem som garanterar likhet inför lag och konsekvens i suveränens handlande. Han följer upp med en för sin tid otroligt framåtblickande tanke:krig mellan verkliga rättsstater bör i princip inte vara möjligt.
Denna logiska koppling mellan rättsstatlighet och överstatlig harmoni,mellan medborgarrätt och suveräna staters rätt och orätt är ,kanske man kan säga,grundstenen i en idéutveckling som har lett fram till den Europeiska unionen.
Jürgen Habermaas,en av de verkligt inflytelserika politiska filosoferna i efterkrigstidens demokratiska Europa måste vara en man med nätrullartalang: Hans bok "Zur Verfassung Europas.Ein Essay." Suhrkamp 2011, en fördjupad och klargörande analys av Europeiska Unionens legitimitet och dess
demokratiska potential,måste ha tagit ett par år av intensiva studier att färdigställa. Hur kunde han veta ? Kanske var det inte så underligt.Habermaas hör till de numera allt sällsyntare offentliga intellektuella som är i stånd att samtidigt hålla två olika tankar i huvudet. Den ena är en som kommer från Immanuel Kant: rättsstatens utveckling kommer över tid att leda till fred och mellanstatligt harmoniskt samarbete.Verkliga rättsstater för inte krig med varandra.
Den andra tanken är den att den demokratiska strukturen hos EU, i dess nuvarande utformning,är fullständigt otillräcklig och inte alls kan hålla stången mot de väldiga ekonomiska krafter, i positiva och i negativa tal,som de internationella marknaderna sätter i rörelse. EU behöver kort sagt,en demokratisk författning för att inte hamna i godtycke.
Om man ser det så är den nuvarande krisen i grunden inte en skuldkris utan en författningskris:

"Den ekonomiska tunnelsynen är desto obegripligare eftersom fackfolket tycks vara helt ense i diagnosen av den nuvarande krisens djupare orsaker.Den europeiska unionen har inte kompetenserna till att harmonisera de nationella ekonomier som i sin olika konkurrenskraft driver ifrån varandra."

Mannen skriver som en kratta,men med litet tålamod kan man begripa vad han har att säga.Och det är viktigt.
För att på allvar kunna möta de kriser som stammar ur de olika suveräna medlemsländernas olika kapacitet och olika kulturer måste man ha medborgarna med sig.Det räcker inte med sexton eller sjutton,i högst demokratisk ordning valda,finans- eller statsministrar som i hemliga förhandlingar king ett bord i Bryssell spelar poker med sina respektive medborgares resurser.
Det behövs en verklig legitimitet,samma som präglar de demokratiska nationalstaterna: öppen debatt och allmänna val,lydnad inför lagen och rätt att kräva en annan.

"Direktval av Europeiska Unionens president,något som han har fört in i spelet sedan rätt länge,skulle inte bli något annat än ett fikonlöv för den teknokratiska självutnämningen av ett kärneuropeiskt råd .Som med sina informella beslut skulle styra förbi avtalen."
Habermaas ,som gärna talar om risken för ett postdemokratiskt tillstånd inom EU är karakteristisk för en tysk demokratisk efterkrigstradition.Han ser Författningen som den avgörande,nästan heliga, akt som håller medborgare och makthavare tillsammans med en bevarad frihet.Hanna Arendt ställde på sin tid i sin amerikanska studie "On Revolution" den centrala frågan:Varför urartade den franska revolutionen inom loppet av bara ett decennium från konstitutionell monarki via totalitärt skräckvälde till militärdiktatur ,medan motsvarande revolution på den amerikanska kontinenten lade grunden till världens fortfarande solidaste demokrati ? Författningen - var hennes svar. Ett svar som blev grundläggande för den unga förbundsrepubliken, och som Jörgen Habermaas nu vill utvidga till unionen. Unionen har en framtid om den kan föras över till en solid författningsmässig grund.Något som betyder insyn och medinflytande inte bara för de suveräna medlemsstaterna utan för alla deras röstberättigade medborgare.
Om hur det skall gå till har Habermaas flera idéer.Alla är inte övertygande.
Av mycket uppenbara historiska skäl har Förbundsrepubliken Tyskland en författningsdebatt som vi i stort sett saknar.Kanske är det de bara långsamt avklingande korporativa dragen i det svenska samhällslivet som skymmer blicken eller kanske är det diset från en totalt opreciserad men uppenbart uttjänad monarki som hindrar det?
Även vi svenskar behöver ställa Habermaas frågor.

Blätter aus der Bleibtreustraße 7:Das Unüberblickbare

2011-11-26T02:41:00.000-08:00

Was mich hier ein Bischen amusiert, ist der Kontrast zwischen meine Existenz (Heidegger hätte vielleicht Existentialmodus gesagt) im Dorf Nyhyttan im nördlichen Västmanland bis ins Herbst herein und hier im Hotel Bleibtreu seit Mitte Oktober.
Wenn die Sommergäste gefahren sind wird es sehr still in im dem Hörendegegend.Von den kleinen Nuansen im Geräusch der Aushängermotoren kann ich feststellen ohne durch das Fenster zu sehen,wer dabei ist seine Netze zu auslegen, Herr Karjalainen oder Herr Westholm.In der Nacht sehe ich über den See ein einziges Licht , Norrhörende ungefähr sieben kilometer weg auf der anderen Seite der See.Tage gehen in der Tat
im Herbst ohne dass ich einen einzigen Mensch treffe.Was natürlich nicht lebhafte elektronische Kommunikationen mit Leuten in wenigstens zwei Erdteilen ausschliesst.
Im Früstückszimmer in Bleibtreu sehe ich an einem Morgen mehr Menschen als in zwei Wochen in Västmanland,die Rezeption voll von In- und Outcheckers,freie Räume beladen mit Reisegepäck von
Backpacks bis elegante Stücke von eleganten Läden.Ich bewundfere aufrichtig das freundliche und effektive Personal die mit diesem fast unaufhörlichen Menschenfluß effektiv und persöhnlich umgehen kann.Und auf der Reise von Savignyplatz bis ,sagen wir,Hackescher Markt sehe ich mehr Menschen in dem sich schnell vermehrenden Morgenverkehr als in einem Sommer in Västmanland. Offenbar bin ich vollkommen im Stande mich mit zwei so verschiedenen Lebensweisen zu abfinden und ruhig weiterzuschreiben in meiner eigener,dritter ,Welt.
Berlin ist die einzige veritable Großtadt in der nächsten Reichweite von Stockholm.Und kommt also einen ländlichen Besucher wie mir ,immer als faszinierender menschenlabyrint vor. Dies ist ja übrigens eine Favoriterfahrung in Baudelaires Poesie,die anonyme Grosstadtmenge, la foule - so lebhaft analysiert in Walter Benjamins Passagenwerk.
OK.Für mich ist Berlin die mysteriöse und eigentümliche attraktive Großtadt und wird so bleiben.
Aber wie erlebt ein Besucher aus Istanbul oder Shanghai die selbe Stadt ? Als überblickbare - ein Bischen begrenzte - Idylle ? Ich glaube nein.
Ungefähr wie mann bei Gedanken über Galaxien und Lichtjahre allmählich den Anspruch an Verständnis aufgibt ist es sicher mit Zwölfmillionenstädte auch so. Berlin und Istanbul sind von sehr verschiedener Grösse.Aber beide eigentlich unüberblickbar.

Den censurerade krönikan :Gästkrönikör Johannes Ekman

2011-11-21T08:19:00.000-08:00

Lars Gustafsson s Blog has the honor - and the moral duty - to present the Chronicle that Dagens Eko,Radio Sweden refused Johannes Ekman ,contributor since decades,to go on air with.The text is as you can see quite modest,but obviously happened to hit some sensitive spot which the deforestation industry and the Dagens Eko seem to have in common.

Berlin Monday 21st. Lars Gustafsson,Webmaster
...............................

( "Jag är en mumie som vilar i skogarnas blåa kista...)

...Nobelpristagaren Tomas Tranströmer ur diktsamlingen För levande och döda.

Skogen - bilden för den nordiska själen enligt Tranströmers diktarkollega Werner Aspenström - håller enligt kritiker på att skövlas på ett sätt som strider mot miljömålen i skogslagen - man kunde tala om Skriet från vildmarken, enligt tidningen Filter. Samtidigt som Dagens Nyheter 25 oktober förkunnar : Urskogarna i Sverige är på väg att försvinna. Med nuvarande avverkningstakt är de sista oskyddade naturskogarna borta om 20 år.

Till DN säger ett språkrör för statliga Skogsstyrelsen att nsätan hälften av landets skogsavverkningar bryter mot miljökraven. Skogsstyrelsen har anslag för att köpa skyddsvärd skog, men får allt mindre resurser för ändamålet.

Från Naturskyddsföreningen berättar man att man ideligen anmäler miljövertramp, men utan resultat. Regeringen har litat på en frivilliglinje när det gäller miljöskyddet av artrik gammelskog, som idag inte utgör mer än bråkdel av skogsarealen.

2009 gick 14 ledande skogsforskare ut i DN och förklarade att man skäms över det sätt på vilken miljöhänsynen offras i skogsbruket, trots att det tydligt ska vara en del av dagens skogspolitik enligt lagen. Forskarna talar om "ensidiga virkesåkrar i direkt strid mot skogsvårdslagen."

Från skogsindustrin hävdar man att miljömålen kan tolkas olika och att det handlar om var gränserna ska gå mellan miljömål och produktionsmål.

Tidningen Filter ironiserar över hur vi i Sverige protesterar mot skövlandet av Amazonas medan de sista gammelskogarna i snabb takt offras i Sverige. Enligt Filters artikel är idag bara 4 procent av skogsarealen skyddad, medan de miljöpolitiska målen skulle kräva minst 10 procent. Avverkningstrycket är idag rekordstort hos de svenska skogsbolagen.

Också i de tidigare orörda fjälllnära skogarna ökar nu avverkningstrycket. Avverkningstekniken är också idag så effektiv att en modern skogsmaskin kan avverka ,kvista och såga upp ett träd i bestämda längder på 30 sekunder.

Naturskyddsföreningen räknar idag 139 skyddsvärda svenska skogar som avverkningshotade. En av de internationellt orienterade skogsbevarargrupperna går under det slagfärdiga namnet Robin Wood.

1993 års skogsvårdslag slog fast att skogens produktionsmål och miljömål skulle väga lika tungt, och opinionen för skogsskydd liksom mediedebatten var då tämligen livlig, men en bit in på 2000-talet har skogspolitiken tydligt svängt mot prioritering av produktionsmålen , medan mediedebatten har tystnat, finner tidningen Filter. Som också noterar att bland andra ryska skogsdelegationer på Sverigebesök förvånats över hur litet svensk skog som naturskyddas..

Skogsindustrin står idag för över hälften av Sveriges nettoexportvärde. Mot den bakgrunden lever förstås miljömålen farligt.

En krympande yttrandefrihet

2011-11-17T08:35:00.000-08:00

Jag,och säkert många med mig,är ledsna och även uppbragta att höra att Johannes Ekman Ekots söndagskrönikör upphör efter 19 år.Anledningen ? Vakthavande producenten har förbjudit Johannes att i nästa krönika kritisera skogsbolagens oansvariga och delvis illegala framfart med gammelskogen.
Har Mats Svegfors helt tappat sina liberala ideal ?

Agneta Blomqvist:Vad söker lejonet under damens kjol ?

2011-11-15T01:45:00.000-08:00

Vill man ha en riktigt härlig promenad mitt i Berlin, kan man gå av S-bahn vid Bellevue, ta sig den korta sträckan till Akademie der Künste, betrakta denna modernistiska och vackra femtiotalsbyggnad och sedan slinka in i den vidsträckta Tiergarten, Berlins största park. Om hösten är parken särskilt vacker med sina höga träd och blad i brända färger, sina fortfarande gröna gräsmattor, delvis täckta av blad från olika lövträd som sakta singlar ner mot marken och stillsamt lägger sig tillrätta. Varje blad vet exakt när dess tid är inne inför den stora vilan.

Det finns många små och stora stigar och bänkar, där man kan slå sig ner ett slag, kanske invid någon av de små stilla dammarna, och där begrunda tillvaron. Även om man hela tiden hör ett jämnt buller från den täta biltrafiken på de gator som i stjärnformation strålar ut från den jättelika rondellen med Siegessäule i mitten, det höga segermonumentet som är synligt nästan över hela Berlin, en kolonn till minne av krigen mot Danmark 1864, Österrike 1866 och Frankrike 1871 med dess gyllene segerfigur allra högst upp, så känns parken fridfull och lugnande, evig. Efter 1945 fanns inte mycket kvar av träden i denna park, området hade dels bombats och dels tjänat som virkesförråd åt frysande berlinare under krigets vedervärdigheter. Så man planterade helt enkelt in nya träd – bara en del tycks med tanke på sina omfattande stammar vara kvar från tiden före andra världskriget. Kärlekspar har under många år ristat in namnen på varandra i den ljusgrå barken på bokträden men det tycks inte ha skadat dem.

Om man går över gatan från parkens ena del, alldeles vid Siegessäule, kan man bara några meter in från trottoaren finna ett rävgryt - spår av tassar utanför det diskret belägna boet vittnar om att det är bebott. Och vid den lilla sjön alldeles intill kan räven säkert finna sitt morgonskrovmål – där simmar intet ont anande snattrande änder och andra sjöfåglar omkring.

Om man håller sig kvar i parken på den sida vi utgått ifrån kan man mitt emot segerkolonnen se en jättelik staty rest till den förste tyske kanslern Otto von Bismarcks ära. Jag kom på min promenad fram alldeles bakom den väldige Bismarck där han står iförd sin pickelhuva på ett högt fundament omgiven av fyra figurer. Det är nu man blir litet konfunderad. Jag blir nästan chockerad, vad menas? Jag ser ett lejon i stelnad rörelse beslutsamt och med svansen i vädret, krypa in under kjolarna på en kvinnofigur som trots detta åtminstone bakifrån ser helt oberörd ut. Jag går runt statygruppen och ser då att den mytologiska kvinnogestalten, som förkroppsligar segern över någon stackars fiende, trampar på lejonets stora huvud, stelnat i ett väldigt vrål, och som alltså syns på damens andra sida, där det sticker upp under den långa kjolen, nej manteln. Det är ju en gudinnas, klädsel det handlar om och denna gudinna är förstås allas vår Germania. Som av en händelse visas också ett blottat, mycket välformat, bröst. Men hon verkar inte alls särskilt upphetsad över situationen utan ser outgrundlig ut. På gudinnors vis.

Jag inser att det nog är meningen att besökaren skall se statyn från framsidan. De övriga figurerna är också rätt iögonenfallande; en sibylla, historiens gudinna naturligtvis, sitter parkerad på en sfinx med armbågen nonchalant vilande på dess huvud medan hon läser i Historiens stora bok. Även hennes ansikte saknar uttryck.

Den tredje figuren, en stackars sammanbitet lidande man, Atlas alltså, kämpar under tyngden av jordklotet som han bär på sina muskulösa axlar – den sexuella undertonen är även här märkbar - medan den fjärde figuren, Siegfrid, en man med ohyggligt stora nakna fötter, energiskt håller på med att hamra på ett svärd. Han står för den militära överlägsenheten baserad på vapenteknologi kan man förstå.

Man undrar vilka ideal denna egentligen rätt anskrämliga men samtidigt imponerande skickligt gjorda skulpturgrupp, gjord av Reinhold Begas (1831-1911) ger uttryck för. Eller man förstår det kanske pinsamt väl.

Tilläggas kan att statyn förr stod framför riksdagshuset men 1938 flyttades till dess nuvarande plats av Hitler. Han ansåg att den störde hans storstilade planer på att göra Berlin till världshuvudstaden Germania. Hade den stått kvar hade den med all säkerhet förstörts helt, nu blev den bara litet skadad. Detta område bombades som vi vet sönder och samman under Andra världskriget.

Men att några timmar gå omkring i denna park, kanske ända fram till Potsdamer Platz eller till Filharmonien kan varmt rekommenderas.

Berlin 14.11 2011 Agneta Blomqvist

Agneta Blomqvist är författare och konstnär.Har bland annat medverkat i "Herr Gustafssons familjebok" (Atlantis) och "Fru Blomqvists kokbok"

Blätter aus der Bleibtreustraße 6:To the transporter room !

2011-11-13T06:19:00.000-08:00

Die wunderbare SF-Reihe StarTrek spielte eine bedeutende Rolle in den 80-er und 90-er Jahren für die astronomische,physikalische und anti-physikalische Erziehung von meinen Kindern.Wir haben selten einen Abschnitt verpasst,weder von der alten Reihe noch von dem neuen mit Captain Picard. Viele Erfindungen im Filme die wir in der Xerox- und Fax-alter sahen, sind später Alltag geworden wie I-Phone . Anti-materia als Treibmittel von Raumschiffen und unmmittelbarer Übergang von Stillstehen zu Lichtgeschwindigkeit schien uns schon damals ein Bischen abenteuerlich.Würden nicht die Reisenden mit ihren Sitzen allzu intimt vereint werden bei einer so hohen Acceleration ? Ein anderes Gerät schien uns besonders problematisch; the transporter. Menschen,Ausserirdischen sowohl wie Gegenstände wurden intakt von einem Ort zu einem anderen Gestrahlt ohne die zwischen den Orten liegenden Punkten im metrischen Raum zu passieren.Mit augenblicklicher Wirkung. Zwei Fragen haben wir nie beantworten können.Erstens :Warum das Original bei der Sendung zerstören ? War das nicht gefährlich im Fall einer gestörten oder ausgebliebenen Empfang ? (Sogar diese verdammte PDF:s sind ja nur zu 20 procent im Laptop öffnungsbar,nicht wahr ? ) Und zweitens:warum nicht den Transporter als Kopiergerät benützen ? Wie leicht könnte nicht aus einem Feldjäger mit der Hilfe von dem Transporter zu einem Heer der langen Kerle in kürzer Zeit gemacht werden ?

Wenn eine wohl organisierte Reihe von Buchstaben - wie diese - über Abstand als Computerfile gesendet werden kann und also unbegrenzt reproduziert werden ist dies selbstverständig auch der Fall mit einem dreidimensionalen Struktur;sagen wir ein Schulterblattsbein oder eine Kaffeetasse. (Wenn etwas für Data in zwei Dimensionen möglich ist,wäre prinzipiell für eine beliebige Zahl von Dimensionen möglich z.B drei plus Zeit,also was wir im Alltag brauchen für sogenannte Wirklichkeit) . Wie sendet mann eine kaffetasse über das Netz ?

Mann brauch einen scanner für drei Dimensionen und einen Printer.

Das 3-D Labor im Institut für Mathematik

bei der Technischen Universität Berlin verfügt über beides.Der Leiter von den 3D-projekten, Joachim Weinhold demonstriert wie überraschend weit mann schon gekommen ist.Keramische Gegenstände können mit der Hilfe von einem Printer der eine sehr exklusive Gipssintermasse benützt mit sehr großen Prezision berfhrt werden.Eine Kaffetasche würde - im gegentheil zu Startreks Augenblicksreisen - ungefähr ein Stunde brauchen.

Das Projekt hat Zusammenarbeit mit sehr vielen verschiedenen Disziplinen. Bei einem komplizierten Skelettschaden kann ein ausgebrochener Teil exakt rekonstruiert werden.Ein paläontologisches Befund kann - sogar ohne aus dem umgebenden Stein loszuwerden (es gibt Tomographie) sozusagen pub liziert werden.

Und;mann kan natürlich Kunst mit diesen Geräten wo die Sinteranordnung nur eine Möglichkeit ist,sogar Kunst machen.Was Joachim Weinhold tatsächlich auch macht.

Teletransportation an ihren Anfänge : Wird es in der Zukunft Fluggesellschaften geben ?

Landet som försvann

2011-11-11T04:33:00.000-08:00

Ibland kommer det besökare från mycket avlägsna länder,som Texas eller Kina ,hit till poeternas Södermalm.De låter sig helt korrekt hänföras av skönheten vid en resa med Tvåans buss och utsikten från Stigbergsgatan och imponeras av det kolossala formatet på finlandsbåtarna. Och en mycket vanlig fråga är då: hur kan det komma sig att svenskarna placerade sin huvudstad på en så egendomlig plats ,i landets östra utkant vid ett hav som inte har direkt förbindelse med någon annan kontinent än den egna ?Varför inte Göteborg ? Därifrån kommer man ju till alla världshav? Eller varför inte Östersund som ligger så nära landets mitt och dessutom vid en mycket vacker sjö ?

Svaret är ju lätt för oss som vet det.Stockholm ligger ytterst centralt - nämligen i ett gammalt rike som inte längre finns.

På en klotyta kan man ju lägga centrum var man vill. I Östrom var världens centrum det ställe i Istanbuls Hagia Sofia där de bysantinska kejsarna kröntes.Den store kanslern,Axel Oxenstierna,hade en annan idé.Han utarbetade 1640 - det är på Drottning Kristinas tid - en plan som gick ut på att Sverige skulle ha två huvudstäder med omväxlande säte för regenten;Stockholm och Narva.Stockholm enbart låg enligt planen alldeles för långt västerut för det stora kvadratformade svenska rikets behov.Narva,nära Narvaflodens utlopp i södra Finska Viken, en grushög efter den tyska reträtten ur Estland,en eländig liten ort under sovjetimperiets gränslöst brutala kolonisation med folkförflyttningar och massmord,och än idag en gränsort mellan det riktiga Europa och det stora obegripliga Ryssland.Detta Narva var 1640 en blomstrande stad med stora utvecklingsmöjligheter och ett lämpligt centrum för den svenska mer eller mindre koloniala utvecklingen av Livland och Ingermanland. I århundraden förblev Narva den västerländska civilisationens gäns.Litet grand i stil med Sagan om Ringen - en dyster och allvarlig gränsbefästning mot landet Mordor med dess mörka motborg på andra sidan floden,eller kanske som två torn sommöter varandra på schackbrädet.

Vi sitter ju med facit.Vi vet eller tror oss veta en del - men inte allt - om de baltiska ländernas ohyggliga lidanden. först under tysk och sedan årtionden av sovjetrysk ockupation.Vi vet att Finland hade rönt exakt samma öde om den unga republiken inte hade lyckats samla sig 1939 och tillfoga Röda Armén vad som måste vara ett av världshistoriens största nederlag.Ett Thermopyle som förmodligen varje idag levande svensk har något att tacka för.

Märklig är naturligtvis den egendomliga förträngning,nästan i psykoanalysens mening,som så länge har präglat det svenska offentliga samtalet,när det gäller den baltiska sfären och kanske särskilt svenskarnas liv och öden i området. Det gäller inte bara förre utrikesministern Sten Anderssons otroliga uttalande att Estland,Lettland och Litauen inte var sovjetockuperade.Vad i Herrans namn var de då ? Det gäller en hel omfattande kultur av vilken numera nästan bara det svenska Finland återstår med Åbolands idylliska byar och angenäma sommarstuguverandor som ett slags idealfall.

Naturligtvis: Vännen Tomas Tranströmers skrev "Östersjöar",vilket inte alls var oviktigt trots att det var poesi. Carl Bildt,Per Unckel och många andra betydde mycket med trofasta och envisa Norrmalmstorgsmöten.

Men mitt eget intryck under dessa år var att det var behäftat med något perverst diskursförbud att tala om Balticum.Orsakerna är troligen rätt invecklade.Inte bara sovjetblockets importerade propagandagrammofoner,utan också en subtil skuldkänsla spelade säkert en roll.

Vem vet idag att Sankt Petersburg omkring 1900 hade lika många svenskar som Västerås? Dit hörde till exempel familjen Nobel, Edith Södergrans föräldrar,en hel intellektuell och teknisk elit.

John Crispinsson,journalist,TV-man och historiker ,

har skrivit en innehållsrikt,väl genomforskat om hela detta mäktiga komplex av historia och idéer:

"Den glömda historien.Om svenska öden och äventyr i öster under tusen år."Norstedts 2011.

Detta är en verkligt innehållsrik bok.Människor och öden bildar en så mäktig procession att man kunde tro sig vara hos Dante.

I denna i sanning överväldigande faktaocean. Jag har bara två små invändningar. Georg Stiernhielm ,hög svensk ämbetsman i Dorpat ,var inte bara poet och kufisk götisk urspråkssvärmare.

Han var en betydande renässanshumanist,som ännu har något att säga.

Och förre estlandslegionären och flygaren Einar Lundborg "räddade" inte alls "en polarexpedition vid Spetsbergen". Ur resterna av den katastrofala Italiaexpeditionen år 1928,flög han ut ledaren, amiralen Umberto Nobile ,som hamnade inför krigsrätt i Rom därför att han övergav sin besättning.Vid andra landningen på isflaket hade Lundborg oturen att välta sitt plan framlänges och blev ytterligare ett problem - för de redan hårt prövade överlevarna. (Han tullade på de fåtaliga återstående morfinampullerna). Som till sist räddades av den unga sovjetrepublikens stolthet,polarisbrytaren Krassin.

Nog av med felfinneri ! Jag har läst boken med nästan andlös uppmärksamhet. Inte bara för allt vad man kan lära sig där om ett märkligt land som försvann och hur de kunde försvinna till och med ur det allmänna medvetandet. Ovanlig är också för författarens utmärkta,levande och nutida prosastil.Ett sällsynt byte i säsongens ovanligt tråkiga fackboksflod

Blätter aus der Bleibtreustrasse 5

2011-11-09T00:02:00.000-08:00

Zu den grossen Errungenschaften in Berlin der letzten Jahren gehört dass mann nicht mehr Bahnhof am Zoo besuchen muss wenn mann sich nicht notwentigerweise für touristenverachtende,unverschämte Verkäufer in dem Zeitungsladen und erbärmlichen Straßenmusikanten verschiedener Arten aussetzen will. Ich war aus Versehen am Samstag Morgen da; die Alkoholiker die den Eingangstüren ziemlich effektiv versperren müssen die Enkel von denselben Menschen in den sechziger Jahren sein die da waren als ich meine erste Lesung in LCB in Wannsee hatte. Der junge Herr im Zeitungsladen der sehr aggressiv fordert dass ich wissen soll was eine FAZ kostet,

hat auch etwas wohlbekanntes. Ein Grossenkel von Korpral Himmelstoss ? Was hatte ich da zu tun ? Bahnhof am Zoo kann und ist bei jedem Berlinbesuch zu vermeiden.

Interessante Tagung in der Akademie der Künste,unter anderem mit gemeinsahmes Gespräch Zwischen Filmer und Autoren.Wobei alle sich einigen dass der grosse Geldgeber fuer Filmprojekten in unseren Tagen,nähmlich das Fernsehen, mit seinem überlegenen Äkonomischen Ressourcen die Filmproduktion tief beeinflusst und verwässert. Die Anwesende Klassikern ,darunter Volker Schlöndorff - waren darüber ziemlich einig dass einige von ihren Filmen Heute wahrscheinlich nicht möglich wären

Dagegen aber wurde auch festgestellt dass die moderne Elektronik es tatsächlich möhlich macht ,mit einem Budget von 500 Euro in einen finsteren Wald zu ziehen und mit einem durchaus erfolgreichen Cultfilm herauszukommen.

Wenn man im Filmmuseum am Potsdamer Platz die Ausschnitte von den alten Klassikern - Eisensteins s Potemkin und Fritz Langs Metropolis - sieht glaubt mann sich ja eine ganz andere Kunstart zu sehen,so fern von dem jetzt üblichen kinematografie wie Wassermalerei von Skulptur verschieden ist.

Wie viel ist von dieser ursprünglichen Kunstart geblieben in dem was mann jetzt mit Spielfilm verbindet

Blätter aus der Bleibtreustraße 4, Kleidung: informal

2011-10-31T12:50:00.000-07:00

Irgendwo zwischen Bellevue und Savignyplatz steigen die Ticketinspektöre an Bord.Meine Brittische Kollegin ,die zusammen mit mir ihrer Prüfung mit einem schneeweissem Gewissen und korrekte Dokumenten bestanden hat,macht eine Bemerkung: In London gibt es auch jetzt solche Inspektöre in der Underground.Aber die würden nie in Jeans herumspatsieren sondern in Uniform. Ich habe tatsächlich nie daran gedacht,aber im heutigen Deutschland gibt es einen deutlichen Gegenwillen gegen alles was Uniformierung ,ja sogar formale Kleidung .Ministern werden eingeschworen in Strickjacken und eine große Kanzlerin lenkt die Geschichte gekleidet als wäre sie auf dem Weg zum Laden.

Ich versuche meine Mitreisende dies zu erklären als eine wahrscheinliche Reaktion auf die Katastrophen der Deutschen Vergangenheit. In der hochinteressanten Hitlerausstellung im Museum für Deutsche Geschichte war das auffallend:das manische Bedürfnis die ganze Bevölkerung,ohne Ausnahme,von den armen Gefangenen in den Lagern bis zu den Generälen zu uniformieren.Wobei alle sozusagen mit Rang und Institutionsgehörigkeit klassifizierbar wurden.

Natürlich will mann das nicht gerne in einem demokratischen Rechtstaat sehen. Der Schrecken vor der Vergangenheit geht tief und als Besucher in diesem Lande ist es klug es nie zu unterschätzen. Warum tragen die Deutschen es vor dass die Verbrechen in langweiligen Kriminalromanen aus Schweden stattfinden ?

Doch setzt auch hier die Natur Grenzen.Bankers und Universitätspräsidenten brauchen dunkle Anzüge.Alles andere könnte die Glaubwürdigkit untergraben.Unter den Läden hier gegenüber ,die bei jedem Berlinbesuch teurer und eleganter werden,gibt es jetzt ein eleganter Laden der italienische Anzüge anbietet - Armani und Brioni - für ziemlich imponierende Preisen. In meinem Leben sind dunkle Anzüge etwas was mann bei Begräbnisse,Preisverleihungen in feinen Akademien und Sitzungen in Universitätskuratorium Uppsalas,verbindet.Und ich stelle auf meiner Facebookseite ein Bischen frivol,die Frage ob es irgendeine andere Eigenschaft gibt als der Preis,die die Armani- Anzüge von anderen dunklen Anzügen unterscheidet ? Hatte vielleicht der alte Marx von den Pariser Manuskripten recht wenn er behauptete daß die Tauschwerten den materiellen Gegenständen mit phantasmagorischen Eigenschaften ausrüsten,solche die ihnen gar nicht in der Wirklichkeit zukommen? Man denkt natürlich and die Kunstmarkt,wo nicht selten der Preis fast die einzige Eigenschaft ist die Bilder überhaupt haben.

Typisches Nonsens von Intellektuellen die sich über solches äussern worüber sie nichts wissen,antwortet ein aufgebrachter Facebook-Teilnehmer,der offenbar etwas weiss wovon er redet.Armani-Anzüge sind hochklassige Hantwerksprodukte, gebaut und genäht in sehr vielen Arbeitsmomenten auf guten Nähmaschinen von den wenigen Hantwerkern die die Kunst noch verstehen.Die unterscheiden sich sehr von in die in Asiatischen Ländern unter skandalösen Umständen von H und M zusammengeklebten Dingen. Vereinfachte Imitationen vonn Anzügen.

So - was soll man glauben.Ich gehe mit neuem Interesse die Ladenfenster von Bleibtreu entlang.

Bildt by Association

2011-10-27T03:08:00.000-07:00

Jag har tagit del av Herr Lagercrantz inlägg på Expressens kultursida den 27.10.Det är inte bra.Det handlar inte om ämnet.Det är en yvig katalogaria utan intellektuell substans.Inte ens min kinabok från 1977 har han orkat öppna.

Hans inlägg är inte argument utan bludder.Såvitt jag kan begripa det är det en uppvisning i något slags yvig retorik som går ut på att ifrågasätta min karaktär.

För min karaktär ansvarar jag.Den är vad den är,men den har inte att göra med frågan om Carl Bildt har varit med om "att finansiera ett folkmord".

Jag har demonstrerat att det inte finns någon intellektuell substans i den pågående kampanjen mot Carl Bildt eftersom den inte innehåller annat än en serie lösa förmodanden,staplade på varandra och kombinerade i det skojartrick som brukar kallas "guilt by association". Jag kan inte se någonting i denna aria som motsäger mina slutsatser.

Litet bättre på fötterna vill vi nog se.

En alltför porös kampanj

2011-10-26T02:09:00.000-07:00

Det är inte utan att man kan bli en aning fundersam när man tar del av den kampanj som för närvarande pågår mot Carl Bildt. Är det möjligen den socialdemokratiska propagandaavdelningen,på Sveavägen som försöker sig på klassisk skogsbrandsstrategi ? Skall uppståndelsen kring herr Juholts bidragsfusk drunkna i en ny uppståndelse kring Herr Bildts forna styrelseledamotskap ? Eller är det möjligen frukterna av en bristande gymnasieundervisning i argumentationskritik som vi bevittnar ?

Herr Juholt har fuskat med ett bidrag.Detta är ett dokumenterat faktum.Han har själv medgett det och reser nu land och rike runt och ber om ursäkt för saken.Detta är - i ett samhällssystem där bidrag och transfereringar är en självklar del av vardagen - småpotatis.Naturligtvis blir ensamstående vårdbiträden på halvtid med mindre än någon femtedel av Herr Juholts månadslön och barn som klagar att de inte har samma grejer som klasskamraterna, oerhört förbannade. Det skulle jag också bli.

Jämfört med t.ex. Herr Palmes lögner i Geijeraffären talar vi dock om småsaker.

Principiellt är det något annat detta handlar om. Den väsentliga insikten är den att vi steg för steg har fått en politisk klass med egna privilegier.Detta är vad diskussionen borde handla om,inte Herr Juholts personlighet.Som förblir rätt outforskad.Och det är kanske bäst så. För mitt resonemang är det dock viktigt att inse att Herr Juholts felsteg eller möjligen avsiktliga misstag är ett bevisat faktum .

Nu till Herr Bildt. Om honom skriver en herr Leo Lagercrantz på denna kultursida följande osande dumheter:

"Carl Bildt är mannen som gång på gång hyllar ett företag som gjort sina pengar i apartheid-Sydafrika. Som enligt FN har rånat Kongos folk. Som anklagas för medhjälp till mord på tusentals människor i Södra Sudan och som tveklöst hjälpt till att finansiera folkmordet i Darfur."

Vad är detta för argument avsett att bevisa ? Vi vet att Carl Bildt för sju år sedan lämnade en styrelse för ett företag som anklagas (av en Human Rights grupp ) för att ha bidragit till den avskyvärda diktaturen i Sudan och dess mord och våld mot folkgrupper. Som tveklöst hjälpt till att finansiera folkmordet i Darfur.

Vad menar skribenten med tveklöst ? Att Lundin Oil inte tvekade när de beslöt att finansiera ett folkmord ? Eller att det är utan tvivel bevisat att det var så. Detta är faktiskt bara ett par exempel på den totala semantiska och logiska porositeten i denna dumma text.

Som är uppenbart avsedd att ta heder och ära av den man som har betytt mer än någon annan svensk för de baltiska folkens frihetskamp i Sovjetimperiets upplösningsfas.Var var Human Rightsgrupperna när Sovjet skickade in sina mördarkompanier av Spetznasoldater i Vilnius ? Eller när serberna besköt brödköerna i Sarajevo med artilleri från kullarna kring staden ? Det vete Fan. Men för Carl Bildt var detta verklighet. Och han handlade.

Vilka slutsatser som skall dras av fallet med stackars Juholt som fångades med fingrarna i syltburken kan diskuteras. Men själva saken är klar.

C B var troligen med i en styrelse som troligen vid en tidpunkt fattade ett beslut som möjligen ledde till ett folkmord. Är det ett konklusivt argument när det gäller en man som bidrog till Baltikums befrielse och eldupphör i Bosnien ?

Kampanjen mot Carl Bildt är naturligtvis helt olik det, i mina ögon rätt omänskliga, drevet mot Juholt. Här pågår något annat.Det är ett läroboksexempel på det argumentationstrick som brukar kallas Guilt by Association,och som alltid i mina näsborrar bär en lätt men tydlig kloakodör ur det forna DDR:s kampanjer.

Ett annat exempel för de intresserade:Tyska Rikets diktator och kansler Adolf Hitler, var en bestämd motståndare till tobaksrökning i sådana lokaler dit allmänheten var tvungen att gå, t.ex. folkbokföringskontor.Han införde då ett totalt rökförbud. Är alltså alla som vill införa rökförbud nazister ?

Berliner Tagebuch 3.Schweigende Instrumenten

2011-10-23T03:30:00.000-07:00

Das Museum für Musikinstrumenten im Philharmonieviertel,Eingang von der Ben Gurionstraße - viele betrügerische Schilder Deuten anderes an - wollte ich lange besuchen.Und endlich war ich Vorgestern da.

Wer sich für kuriose Dingen interessiert und sich fascinieren läßt von der bodenlosen Reichtum der Kreativität soll es nicht versäumen.Es fehlen,glaub ich die Ostasiatischen und die merkwürdige afrikanische Musikinstrumente die mann z. B. in Dakars Museum in Westafrika ansehen kann.Aber hier ist Europa wirklich genug. Natürlich gibt es Gitarren,Harpen,Mandolinen,Violi da Gamba, Klaviere ,in jeder Menge,sogar ein nettes und merkwürdiges "Nähklavier" aus der Biedermeierzeit:also eine kleine Klaviatur und darunter allerlei Nähgeräte.Der Gedanke muß also sein daß die sonst unreichend beschäftigte feine Dame soll umwechselnd nähen,vielleich Brodüre machen und einen kleinen Walzer spielen?

Noch spannender sind natürlich die Eklusivitäten,die Merkwürdigkeiten die die musikhistorische Epochen hervorbringen und wieder verlassen liegen lassen. Ranketten,Krumhorne,Pommern,Serpenten;

unzählige sind offenbar die Arten und Weisen in denen mann einer kleinen Holz Klangfabe erzeugen kann.Un wie wichtig sind nicht diese Unterschiede ? Mann kommt leicht auf Roman Jakobsens Linguistik;der Sinne einer Sprache besteht in den Differenzen zwischen die Phonemen.Besteht vielleicht der Sinn der Musik in den Verschiedenheieten der Klangfarbe mehr als Tonhöhe und Rythmus ? Alle drei natürlich.In Ähnlichkweit mit einem Gedicht hat natürlich eine romantische Symphnie - viel mehr Dimensionen als die ärmlichen vier Zeit-und-Raum- Dimensionen in denen Kafétassen und Lokomotive ihren kurzdauernden Existenz verbringen.

Nach einer Stundein diesem wunderbaren Museum wird die Stille aufdrfingend.Natürlich,es gibt Schulgruppen,es gibt Touristen die zum Personal Fragen Stellen und höfliche Antworte bekommen.Aber die grosse auffallende Stille ist eine andere,die der Instrumenten.Ranketten und Kontrafagotten,silberne Flöten und oboe d Amore alle liegen sie da in den Glasschranken und warten auf das Menschliche atmen.

Und jene die sie einmal geblasen haben in Kneipen und bei fürstlichen Taffeln,sind sei lange ausser Stande heranzublasen.

Wie eigentümlich frei und einsahm werden nicht die Dingen ohne die Menschen !

23.10.2011

Blätter aus der Bleibtreustraße 2.Schreibweisen

2011-10-19T09:00:00.000-07:00

Hier sitze ich wieder und schreibe.Das ist keine Uberraschung es ist mein Beruf.Und trotzdem jedesmal ein Wagnis.Ein Bischen von Erik Gustav Geijers Neujahrsgedicht,ein Klassiker in der Schwedischen Literatur:

"Einsahm wagt sich der Siegler auf weites Meer"

Ich habe jetzt mehr als fünfzig Jahren Bücher geschrieben und publiziert.Also seit ungefähr 1959.Hat sich die Schreibprozesse viel verändert?

Im Grunde nicht.Die alte klappernde Schreibmaschinen die Halda und die Underwood und wie sie alle hiessen, wurden mit den Jahren elektrifiziert.Und hiessen Olivetti und ähnliches.Und also weniger Rückenschmerz nach einem soliden Pensum von zehr Seiten.

Mit dem elektronischen Schreibprogrammen,das erste was ich damit gemacht habe war "Bernard Foys Dritte Rochade" geschrieben in Austin bei der UT in 2082 kam eine Revolution.Man konnte aufeinmal - fast einmal, auf Anfang und Ende arbeiten. Das kleine Schiffchen konnte überall eingeschoben werden und mehr liefern.Die Erzählung konnte wechsen so wie eine Plante wechst :von allen Richtungen auf einmal.

Den Nachteil spüre ich auch hier in Hotel Bleibtreu;die freche Impertinenz des Schreibprograms,was sich zu einem veritablen Störsender entwickeln kann.

Wer braucht idiotische Höflichkeitsphrasen die automatisch aus der Maschine kommen? Und noch schlimmer diese eigenwillige Veränderungen von Marginalen,merkwürdige kleine Boxen vor jeder Zeile,die,einmal hereingekommen nicht mehr zu ausrotten sind und also zu dem Editor in Verlag mitgeschleppt werden müssen ? Word und ähnliche Programme haben etwas ähnliches mit diesen ekelhaften Kirchen der Spätbarock wo man kein Bild kein Form geniessen kann weil sie alle über einandern taumeln.

Wie wäre es wenn jemand ein Schreibprogramm mit den Eigenschaften von der Alten Schreibmaschine: Marginalen Links und Rechs,Zwischenraum und Zeilenwende.Nichts mehr.Alles übriges entwickelt sich zu einem demonischen Störsender der sich in den freien Lauf der Phantasie uneingeladen einmischt.

19.10.2011

Berliner Blätter:1.Der Störsender

2011-10-17T02:48:00.000-07:00

Sonntag den 16.10.2011,mein erster richtiger Spätherbsttag in Berlin fängt im alten RIAS-Gebäude an

mit Live-Aufnahme von dem Zwischentöne fürs Deutschlandfunk.Gespräch mit der klugen und liebenswürdigen Frau Sabine Küchler.Es handelt von Leben und Tod,Literatur,Philosophie,meinem Freund Tranströmer der zuletzt den Nobelpreis für Literatur bekommen hat,einen ungewöhnlich wohlverdienten Preis.Und von meinem neuen kleinen philosophischen Schrift "Gegen Null" neulich bei Sezession Verlag in Berlin erschienen.

Die Zeit vergeht überraschend schnell wenn mann zweiundeinhalbe Stunde in Direktsendung sitzt.Eigentlich:Seit dem Alter von Zwei Jahren liebe ich diese Situation:Ich darf reden und die Andere müssen zuhören. Diese Kommunikationsmodelle ,die dabei steht von einer anderen abgelöst zu werden - alle reden mit allen - broadcasting - hat hier im Hause bei dem Hans Rosenthal-Platz vor dem Schöneberger Volkspark - eine ehrenvolle Geschichte.Von hier worden von dem Vorgänger von Deutschlandsfunk,RIAS,die Nachrichten der freien Welt ausgestrahlt. Und viel - zu großen Risikos in der DDR - abgehört.

Und in der Vorhalle des Gebäudes steht ein merkwürdiges Relikt aus der DDR - Diktatur; ein Störsendee gemacht und benützt nur darum die RIAS-sendungen mit seinem sehr hohen Pfeifton zu stören.Diese infernalische Maschine soll bis zum Jahre in 1975 in Gebrauch gewesen sein.

Wie immer bei totalitären Gesellschaften mischt sich das Schreckliche mit dem Komischen. - Wenn Deine Informationen mir nicht gefallen ,pfeiffe ich so laut daß mann Dich nicht hören kann!

.Jetzt steht das absurde Ding wie ein Jägertrofé in der Vorhalle seines Gegners.

Natürlich war es erklärbar und in Ordnung daß die Deutsche Piratenpartei so viele Stimmen in den Berlin Wahlen bekam.Ins Staub mit allen jenen die Netzfreiheit abschaffen wollen !Und wie mit dem antedeluvianischen Störgerät - es wird sich zeigen daß mit Technik kann mann im Laufe die Meinungsfreihet nicht weckwischen.Gegen jede Technik erhebt sich eine überlegene Technik.

Dialektisch hätte Dr Friedrich Wilhelm Hegel,ordinarius bei der hiesigen Universität, gesagt.

Irgendeine Wirkung hatte offenbar dieses langes Funkgespräch auf mein sogenanntes Unbewußtes. In der Nacht habe ich geträumt daß ich für Fagerstaposten,eine kleine aber gute Schwedische Provinszetung einen leicht empörten Leserbrief geschrieben habe,wo ich mich darüber beklage daß das Leben keinen Sinn hat,aber trotzdem einzelne Entscheidungen mehr oder weniger sinnvoll sein können.

Wie hängt das zusammen?Darüber habe ich geschrieben in meinem neuen Buch:"Gegen Null.Sezession Verlag.Berlin 2011.

Ich fühle schon;es war sinnvoll hierher zu kommen.

17.10.2011

Ett nödrop från Bohusläns inland

2011-10-10T08:51:00.000-07:00

Guest Columnist of the Month: MS Agneta Blomqvist

Förespråkarna för det industriella skogsbruket måste förstå och ta på allvar att många människor faktiskt är förtvivlade och känner sig vanmäktiga över hur skogen i Sverige behandlas och avverkas numera. Det går inte att från detta håll envist hävda att kalhygget med de i raka rader planterade granplantorna är ”en barnkammare.”.

Jag är helt enkelt rasande över hur man har behandlat den skog som jag nu i över trettio år älskat och följt. Jag besökte den igen häromdagen och ser hur fallna träd med rotvältor bara lämnats i kanten på detta cirka fem hektar stora hygge, hur djupa spår av skogsmaskinen gjorts i marken och hur exakt lika små granplantor planterats (tätt) på led.

Borta är träd som kunde mäta 65 cm i diameter. Det ser ut som om ett krig gått fram över platsen. Alla dessa planterade granar kommer att bli exakt lika stora och skogen helt monoton. I stort sett all skog i Bohuslän är visserligen planterad (märkligt att se på kort från tidigt 1900-tal hur få träd det fanns) men på ett mer naturligt och mindre brutalt sätt än nu. Granen kom ju till Sverige så sent som på 1600-talet och egentligen borde det förutom gran och tall vara ek, bok, björk och andra lövträd som växte här – de är dessutom ”lönsamma” – men nu är det granen som gäller.

En del skogar som planterats för cirka 30 år sedan innehåller granar som står på räta led, som soldater, och det finns knappast någon undervegetation alls. Den vanliga skogsvandraren som älskar skogens skönhet och finner rekreation där är troligen inte så intresserad av att någon ovanlig växt eller skalbagge bevaras (”biologisk mångfald”) utan älskar skogens skönhet och ro och finner både rekreation under sina strövtåg samt nyttigheter som bär och svamp. Det är en fara i att människor som hävdar skogens stora skönhets- och rekreationsvärden betraktas som bakåtsträvare, trädkramare eller töntar i största allmänhet.

Det finns skonsamma metoder att avverka skog, t.ex. genom ”blädning”, då man tar ut träden vartefter de är mogna för avverkning och det finns en metod att förnya skogen som jag tycker är sympatisk och det är att skogen efter ”slutavverkning” och markberedning frösår sig själv. Bra sådana exempel har jag sett i Bergslagen. Där kommer en mer naturlig och omväxlande skog än den trista granplantagen att så småningom växa till sig.

Idag finns det inga sjumilaskogar kvar i Sverige, knappast ens enmilaskogar. Det är nästan aldrig mer än 300 meter mellan skogsvägarna. Det är chockerande att i Norrlands inland se dessa enormt stora kalhyggen. Många av hyggena är dessutom olagliga, Skogsstyrelsen har inte gett tillstånd, eller inte hunnit med alla ärenden.

Svensk skog avverkas i rasande takt. Det ena jättelika sågverket efter den andra anläggs. Det underliga är att vår svenska skog inte kommer att räcka till. Naturligtvis är det pengarna som styr - och det svenska landskapet utarmas.

Men det går att kombinera ekonomisk lönsamhet med ett sunt skogsbruk. Man undrar: Vad anser landsbygdsminister Eskil Erlandsson om den pågående skogsskövlingen?

MS Agneta Blomqvist is a Swedish writer and artist and an experienced amateur mycologist, who has followed her favorite landscapes,upper Bohuslän and northern Västmanland,for decades.Among her books "Fru Blomqvists matbok" (Atlantis 2008) "Alles was mann braucht"(Hanser,Munich 2010.Mit Lars Gustafsson)

Äntligen !

2011-10-07T00:10:00.000-07:00

Det var ett efterlängtat pris,det till Tomas Tranströmer.Ett pris till Södermalm, de många poeternas stadsdel.Ett pris till den postmodernistiska enkelheten.Ett pris till svenska språket ,när det är som bäst hanterat.

.Klarhet och rörlighet som blir till magi.Dikter som praktiskt taget alla människor kan förstå och som ändå har ett filosofiskt djup.

Och,det bör tilläggas – ett pris till en ovanligt sympatisk person,min gamle vän sedan femtiotalet,osviklig följeslagare genom Bachs svåra flöjtsonater,outtröttlig vän och kritiker under långa promenader över Roxtunas sumpängar och reskamrat genom Petrarcaprisets många italienska landskap. En anspråkslös man,egentligen lika fångad i sin djupa musikalitet som i sin poetiska talang.Om hans poesi och hur den kan tänkas fungera har jag redan skrivit fyra olika essäer i olika sammanhang,så idag får det bli litet mera personligt.

Fyrtiotalets stora svenska poeter,en Ekelöf,en Lindegren lade sig gärna till med furstliga manér,något mellan prinsar och schamaner. De behövde det.

,får man förmoda.Bakom lejonmaskerna gömde sig skygga personligheter.

Inte så Tomas.Han har aldrig stigit ut ur sin vänliga persona;en hygglig söderkille som kan lyssna till andra nästan mer än till sig själv.En villig och osjälvisk hjälpare – så länge han orkade tog han sig an manuskript – amatörers och troligen också andras, och gav kloka råd.Jag fruktade ibland till och med att denna samaritverksamhet tog alltför mycket tid från hans egen lyriska .

Tomas verk,som är betydande och kommer att läsas förmodligen när det språk på vilket det är skrivet räknas till de de döda, är tillkommet praktiskt taget i pauserna under hans aktiva år som yrkespsykolog.I Västerås, i det smala radhuset på Infanterigatan 11 hade han länge en särskild trappavsats uppe under taket där han höll till när han ville skriva.Den mäktiga flygeln tog större delen av vardagsrummet.

Det är något väldigt tilltalande med den yttre begränsningen i detta författarskap.Det får rum i en volym.Debutboken ”Sjutton dikter” imponerade på mig i vår ungdom på samma sätt som dessa beundransvärda matematiska doktorsavhandlingar som kunde bestå av fyra sidor formler och en litteraturförteckning på tio. Och meddela ett resultat av bestående värde.

För en gångs skull har vi en nobelpristagare som känns som en gammal polare.Inte bara för oss som har känt homnom länge – utan också för otaliga läsare i de tjogtals språk dit han är översatt. Kombinationen av bilderna, ofta i raffinerade förvandlingar,

en glasklar syntax och en ekonomisk användning av orden. har gjort honom till något av en översättarnas älskling.Och översatt har han verkligen blivit.Jag vet inte hur många engelskspråkiga versioner det finns,från Robert Bly till Hanna Bankier.Tranströmers poesi har sedan länge blivit en egen kontinent i det svenska.

Man kunde kanske säga att hans styrka ligger i hans brist på exklusivitet. Här finns inga hallucinationer – på sin höjd mardrömmar – inga sällsamma rus.Viktig är drömmarnas värld .I den märkliga dikten ”Drömseminarium” förvånas han av detta sällsamma, att vi allesamman,barn och åldingar,kvinnor och män varje natt producerar denna oerhörda ström av berättelser och bilder som suddas ut vid uppvaknandet.

Denna underjordiska flod är hela tiden närvarande i hans poesi och gör honom till en vän,en vägvisare – en broder.

Den sköra tråden

2011-10-05T17:21:00.000-07:00

I mitten av juni detta år hade Wall Street Journal och Le Monde med bara två dagars mellanrum ytterst oroande analyser av tillståndet i det land som på senare år har blivit något av tillväxtanalytikernas och framtidsspekulanternas drömrike:Folkrepubliken Kina.

Det handlade inte bara om godtyckliga massarresteringar av intellektuella med konstnären Ai Weiwei som mest celebra offer, utan om strejker och veritabla gatustrider mellan säkerhetsstyrkor och olika djupt missnöjda folkgrupper. . Ett år efter strejken vid Honda och självmordsvågen hos Foxcons arbetare utbröt uppenbart mycket brutala sammanstötningar i provinsen Guandong,centrum för en av Kinas stora exportframgångar - sammansättningsindustrin. Polisförband och s.k."svarta" fängelser, där den utan vidare ceremonier kan försvinna som uppfattas som störande för den allmänna harmonin, har framgångsrikt kunnat användas mot enskilda missnöjesrörelser;småbönder som brutalt berövas sin mark etniska minoriteter som ugurer och tibetaner. Men när det industriproletariat som till väsentlig del ligger bakom den väldiga kinesiska expansionen börjat röra på sig,blir situationen strax mycket allvarligare.

Den bild den typiske samtida gör sig av Kina ,imponerad av de enorma motorvägsknutarna i Shanghai och Peking ,skyskraporna,mannekänguppvisningarna, och företagsuppköpen som sträcker sig till Volvo och turistanläggningar i Sverige,är inte hela bilden.Borta är stormfloden av cyklister genom biltomma stalinistiska alléer i gryningen.Borta de runda gamla herrarna i svarta ylleuniformer som brukade interfoliera sina föredrag i marxistisk värdeteori med djupa harklingar med åtföljande eruptioner i spottkoppar av blått porslin. Borta den långsträckta limousinen med vithandskad chaufför , vilt signalerande till två män ,intensivt upptagna av att balansera en ofantlig timmerstock över styrena till två handledda cyklar.Det postmaoistiska Kina jag skrev om i "Kinesisk höst" år 1977 förefaller idag lika avlägset som Bellmans Stockholm.

Det nya är dock inte bara skyskrapor och enormt framgångsrik sammansättningsindustri.

Kontrasterna mellan kustområdenas kokande ekonomiska aktivitet och inlandets patetiska fattigdom ärenorma.Ett vedertaget vetenskapligt mått på inkomstskillnader visar att de i dagens Kina är betydligt större än i Västeuropa och avsevärt större än i USA.Det gäller inte bara mellan individer utan också mellan regioner.

"Kina är världens verkstad" ,säger ekonomen och områdesexperten Klas Eklund i sin mycket innehållsrika och välinformerade bok " Kina.Den nygamla supermakten" SNS 2011 .

Hur blev det så ? De ekonomiska frizoner som blev spelöppningen "kombinerade ett industrilands infrastruktur med ett utvecklingslands lönekostnad". Den nya ekonomiska stormakten bygger i hög grad på ett kringflytande, hemlöst industriproletariat som lever under miserabla omständigheter.Hemmet är en säng i en kasern,anställningstryggheten obefintlig.Det är när detta proletariat börjar bli medvetet om sin situation som något nytt kommer in i bilden.

Meningsyttringar som i demokratier med flerpartisystem tillhör det normala livet,som demonstrationer för högre löner,behandlas av Kinas allsmäktiga kommunistiska parti som kriminella störningar av samhällslugnet.Så sent som i dagarna har KKP följaktligen övertagit hela det redaktionella ansvaret för landets två viktigaste engelskspråkiga tidningar.

Klas Eklunds förtjänster är hans noggrannhet med siffror och fakta och hans objektivitet.Han döljer inte framstegen men inte heller de mörka sidorna;social misär,tyranni,miljöförstöring.Hans syn på Kinas framtid är dock i grunden optimistisk.Det är inte alldeles lätt att dela den.Det senaste halvårets utveckling har något av annalkande åskväder över sig.

Som redan Hegel påpekade - med en massa följder - finns det tendenser som innehåller sin egen undergång.Om Morbror Knutte det senaste halvåret har konstaterats fördubbla sin wiskykonsumtion ,- är detta inte ett argument för att om ett halvår är konsumtionen uppe i en swimmingpool.Tvärtom: hur det än slutar,kan det inte sluta så.

Kina har regionala motsättningar,växande klassmotsättningar,etniska konflikter och en enpartistat som uppfattar politisk opposition som ett abnormtillstånd.

Men samtidigt växer en välutbildad intellektuell elit som hela tiden måste ha den obehagliga känslan av att förstå vad som går fel och ändå inte kan få händerna på styrorganen.Kombinationen ? Som en tändsticka i en ovädrad verkstad med luften full av lacknafta.

Einar Gustafsson ,Photographer(1907-1992)

2011-10-01T01:01:00.000-07:00

Einar Gustafsson s photo of the harbor of Västerås a summer day in the early twenties
has,like so many of his images a peaceful,solemn character, which makes his early work unusual and challenging.I have often considered whether it would be possible to write a story based on these pictures,made on a box camera by a very young man.

For essay and more pictures,organised by Benjamin Gustafsson,contemporary New York based photographer,see:

http://einargustafsson.tumblr.com/

From my Workshop VII:The Wall - detail

2011-09-11T03:20:00.000-07:00

Oil on Canvas,detail 20 x 20 from a larger painting "The Wall at Bottna Church" (2011).
Possession of the Artist.For commercial purposes,contact Heiner Bastian,Berlin.

"Retinal pleasure" was a concept ,sometimes used by the New York critics at their firstconfrontations in the nineteenforties,with Jackson Pollocks early drip-paintings.They actualized the eternal question of what we might mean by "figurative" painting.Canaletto is figurative,late Kandinsky not.But what to do we painting which does not even suggest a surface ?
One writer tried to introduce the word "optics" for this variety of painting.
In a colloquium in the Philosophy Department of the University of Texas at Austin I overheard a visitor from the Australian realist school describing color as "a property of surfaces".Really ? So what about the blue sky ? Is it a surface ? The blu in the reactor basin when the fuel staffs are lifted ?

The answer is of course that there are no colors of surface.As already Newton states it in his "Opticks" - color is the result of the meeting between the external world and a sensorium. Color is the result of a thought process.

The lower left part of my painting is formally figurative;what we are supposed to imagine is the meeting between the deep findistinct greys and blues in the shadow of the medieval church wall and the vegetation at its foot.A meeting,- if you want,between the very old and the very young.But isolated from the larger narrative context the field takes on a nonfigurative character.
"Retinal pleasure" as I understand it a sort of internal process in the visual apparatus (not quite unlike some forms of erotic pleasure) where the vision becomes a sort of internal source of lust.

As a poem can be prose and poem at the same time,a picture can be figurative and non-figurative simultaneously.

Mot noll.Matematiska fantasier vid Kristianstads bokfestival

2011-09-07T09:28:00.000-07:00

Bäste Professor Gustafsson,
> >
> > Jag vill framföra mitt tack för att jag fick lov att höra dig
> > läsa ur "Mot noll. Matematiska fantasier" under bokfestivalen i Kris
> > tianstad. Det var stort, för stort nästan, att kastas in i poetiskt
> > lärda resonemang på svenska i en tid i landet Sverige där jag
> > knappt står ut med att höra mitt eget språk eftersom det nästan
> > uteslutande används till att tala och skriva om ingenting. Det var i
> > nte riktigt sant, men det kan lätt kännas så. Jag skriver för
> > närvarande magisteruppsats i idé- och lärdomshistoria vid Lunds
> > universitet kring bildnings- och utbildningsdebatten i 60-talets Sve
> > rige, kulturdemokratins segertåg och jag är hemskt upprörd.
> > Upprörd över att jag på avancerad universitetsnivå 2011 har
> > lyckats skaffa mig betydligt mindre värdefull kunskap att vårda än
> > någon som tog studentexamen från läroverket på 50-talet. Upprörd
> > över att vår tid är så historielös att historieforskare ägnar
> > sig åt att pracka på historien nutidens logik. Men jag är glad,
> > jag är lycklig över att filosofiprofessorer vårdar språket och
> > kunskapen. Många tack.
> >
> > Vale
> > Sara
> >(Citerat m vänlig tillåtelse av Sara Cederberg)

Månadens reflexion

2011-08-30T13:24:00.001-07:00

I sin odödliga Beowulf-föreläsning tar den store Tolkien,min tids Dante, Beowulf-eposets okände diktare i försvar mot dem som har sett ett estetiskt fel i detta diktverks egenhet;att ett nytt monster (Grendell 's Mother) inträder på scenen så fort det föregående har besegrats.Detta ,menr han ,är den etiska realismen i Beowulf.

Nya motståndare växer ur jorden som svampar om hösten kring varje människa med karaktär. De är ägnade att skärpa vår uppmärksamhet och framförallt,att göra oss medvetna om var vi själva står,var vi har våra värden,som ingen får trampa på. En ny fiende är en uppmaning att se oss själva,med svagheter och styrkor.Paradoxalt kan det ha något festligt över sig;pukor och trumpeter.

Så mycket värre då med vänner som sviker oss när vi bäst behövde dem.De är bara nedstämmamde,enbart demoraliserande.

En fiende kan man förlåta,men aldrig en svekfull vän.

Händelser i sommardagens utkant

2011-08-25T13:48:00.000-07:00

Den instängda humlan

svär och härjar i fönstret

på ett främmande språk

Den gamla kaffekvarnen

kan inte sluta att tjata

om ransonering och krig

Ett storartat spindelnät

har övertagit farmoderns cykel

Evangelii Härold inte längre till salu

Ur den hundraåriga busken

faller krusbären,bärnstensbruna,

och trötta, till marken ett efter ett

Det är - kort sagt - sent på jorden

I den väggfasta telefonen knastrar

redan eftermiddagens åskväder

A not quite regular octaeder from my workshop

2011-08-20T07:20:00.000-07:00

Se Chapter "Topologische Invarianten" in my book "Gegen Null.Eine mathematische Phantasie" Secession Verlag,Zürich.2011

From my Workshop VI:Bikers in an Uncertain Part of the Race

2011-08-06T09:00:00.000-07:00

23 x 30 cm, Oil on canvas 2009-2011 .In possession of the artist.

"Cyklister i en oklar del av loppet" was a line in one of my early poems. The realization of how late it actually is in my life inspired to this painting,or rather sketch, in the summer of 2009.It was left in the wood workshop on Mrs Blomqvists Säm, which is actually a little too dark for normal painting for two summers and winters - in a rather sketchy condition.

This summer I brought it out into the light of another work-shop and found that I liked the drama of it.I increased the information content of the foreground and warmed up the evening sky with a rather sentimental light - on the boarder but not beyond -the too sentimental.And I found that I had a painting.

A friend observed,quite correctly,that the emotional atmosphere reminds somewhat of the work of Hans Ylander,a sparkling Swedish painter with a very small production who died a few years ago.The melancholy is the same.

Life can - among other things be seen as a race.Against all sorts of slopes and gravity,and with a completely unclear motivation.So the three bikers in the painting are may be ridiculous in their blind zeal,but not completely .

Arthur Schopenhauer would have said:they are one of the Will s manifestations and neither more nor less real than that mysterious Will which permeats all of existence.

For further information on my pictorial work,consult :

Ausstellungsraum Celine und Heiner Bastian. Am Kupfergraben 10,Berlin 10117. t : view phone49 (0)30 20 67 38 40. e : info@heinerbastian.de

(The wave and some other of my best works available)

Galerie am Savignyplatz. Nehringstr. 29 14059 Berlin Deutschland 030/ 313 65 64 info@galerie-am-savignyplatz.de (Catalogues and some works available)

Det sitter mexikaner och sjunger i träden och andra fragment

2011-08-06T06:09:00.000-07:00

Gunnar Ekelöf - på besök på BLM en vintereftermiddag

på sextiotalet:

- Nej,nu är det bestämt dags att fara hem till Sigtuna och såga ved igen.

- Ved ? Jag trodde att en stor nordisk diktare hade oljeeldning.

- Jag menar sådan ved som man sågar med reservoarpenna.

Gubben Ramsberg hade en systerson som uppenbart vållade honom en del besvär.

Vid ett av hans - alltid med fasa emotsedda - besök vid Ramsbergs lilla stuga vid Nadden satte svärsonen igång med att omvandla gubben älskade lilla eka till en fashionabel trampbåt.Delar till en gammal damcykel fick tjäna som maskineri,med trampor och kedja.Och framdrivningen ? Vattenhjul naturligtvis.Vad annars ? Ramsbergs försiktiga påpekande att man inte kan sätta ett vattenhjul i en öppning mitt i botten på en eka utan att en del vatten strömmar in,avvisades .

Det var därför Murare Ramsberg så ofta lånade min pappas eka under de följande åren.

- Pappa,det sitter mexikaner och sjunger i träden.

Benjamin Gustafsson kom inrusande i sovrummet en tidig höstmorgon på nittiotalet i Austin,Texas.

- Min lille vän, vilken livlig fantasi du har.Skall du kanske också bli poet när du blir stor ? Jag varnar - det är föga lånsamt.

- Kom och titta själv då !

Mycket riktigt.I de mäktiga ekarna tvärsöver gatan sitter ett helt kompani av de dokumentlösa mexikanska daglönarna under ledning av den vanliga padronen utrustade med trädgårdssågar.Nödtorftigt säkrade med linor sitter de,var och en och sågar på sin gren,sjungande smäktande mexikanska kärlekssånger.

Varannan rad innehåller ordet "hjärta".

Mot noll.Matematiska fantasier

2011-07-27T07:37:00.000-07:00

Jag vill gärna fästa uppmärksamheten på en väldigt insiktsfull recension av min senaste bok,som står att läsa i GD:

Tanken och elden hos hr Gustafsson - Boken - www.gd.se

Fromma mord och fromma mördare

2011-07-25T06:37:00.000-07:00

Stasimuséet i Berlin,ett skrämmande ställe som nog ändå bör besökas,särskilt av sådana ungdomar som svärmar för neokommunismen, har en särskild vägg som är ägnad Jehovas Vittnen. De förföljelser som denna sällsamma sekt underkastades av den östtyska diktatur- och angivarstaten gick utanpå nästan allt annat.

Det intressanta är att Vittnena aldrig lät sig besegras.Inspärrning,avrättningar,organiserad tortyr hjälpte inte.De var bergfast övertygade om DDR-statens fundamentala ondska och de förföljelser de utsattes för gjorde dem bara mera övertygade.

Mot DDR-staten hade Vittnena inte en chans.Men de bidrog på sitt sätt,liksom de kristna i Leipzig,till att störta den östtyska polisstaten.

Man kan naturligtvis fråga sig,vad som hade hänt,om Vittnena,mot all sannolikhet,hade lett en revolution och intagit statsmakten. Man kan då komma att tänka på den fine iranske poeten Saids (alltså inte palestiniern Edward Said) tragiska öde - fjorton år i exil under Schahen,sju veckors hemkomst, och sedan 1978 tillsammans med ungefär fem miljoner andra iranier åter i exil.Denna gång från Ayatollah Khomeini och hans fromma mördarbataljoner.

I Leipzig var det ingen sekt utan den tyska lutherska kyrkan som ledde vägen till friheten.

Förhållandet mellan religion och frihetsrörelser kan kort sagt vara komplicerat. Det finns inga enkla svar och kategoriska omdömen visar sig som regel orealistiska.

Paul Bermans mycket debatterade "De intellektuellas flykt" (Atlantis Axess 2011) är en något otymplig debattbok som energiskt sjösätter två viktiga tankar.

Det första är att den islamistiska fundamentalismen,eller islamofascismen,som President George W. Bush brukade kalla den,är en arvtagare till trettiotalets dunklaste och obehagligaste mytologier,det vettlösa försöket att sammansmälta nazismens medeltida demonisering av judarna med de extremaste islamska sekternas syn på döden genom självuppoffring som ett egenvärde.

Detta farliga nonsens med rötter hos stormuftin och pogromhetsaren Hadj Amin al-Husseini och med en rad fortsättningar in i samtiden ända till den högst undflyende filosofin hos en Tariq Ramadan, är inspirationsgrunden till nutidens eklatanta terrordåd. Också till den moderna antisionism som i traditionell anda ekar ännu in i motiveringarna för det grumligt tänkta och efter den egyptiska revolutionen

enbart skadliga vänsterjippot "Skepp till Ghaza .Som Per Ahlmark har påpekat är förnekandet av judarnas rätt att kalla sig ett folk,att grunda en stat,alltifrån Karl Marx och framgent,början till pogromen."Israeler är alltid "ockupanter".

Den andra idén handlar om vänsterns obegripliga sympatier för de mest korrupta och tyranniska elementen i tredje världen.Det stora folkliga uppror som nu skakar arabvärlden har uppenbart andra drivkrafter än det gamla sterila jude- och USA-hatet som har tjänat så många sataniska härskare från Ayatollah Komeini till överste Khadafi.Om den amerikanska och europeiska vänstern vore vad den påstår sig vara - frihetlig - skulle den rimligtvis välkomna detta. Vad ser vi ?

Det fanns vänsterdemonstranter i Paris och Stockholm som föreföll inte bara ta ställning för freden utan för Sadam Hussein och senare talibanerna i Afghanistan. Och i Paris misshandlades meddemonstranter i kippot i gaturummet,tydligen för att inpränta den socialistiska poängen.

Antiamerikanism och antisemitism förblir två oskiljaktiga följeslagare i vänsterns sällsamma kampanj mot upplysningstidens fundamentala värden. Jag minns ett helt absurt diskussionsmöte i Göteborg efter 9/11, där deltagarna,helt ointresserade av den globala terrorismens hot mot demokratin, ägnade sig åt USA-hatets enklare varianter..En medarbetare på DN:s ledarsida föredrog att kritisera USA:s sjukförsäkringssystem framför att diskutera Saddams giftgasmord på upproriska kurdiska minoriteter och bomberna i Londons tunnelbana.

Otroligt nog ser vi sällsamma svärmare som i europeisk press som nu försvarar massmördaren Khadafi som inte tvekar att sända stridsvagnar mot sitt eget folk.Eller,för att ta ett av Pascal Bruckners favoritexempel; den intellektuella vänsterns angrepp på en islamsk liberal och feminist,Ayan Hirsi Ali,hon som gjorde en film tillsammans med den av en fanatiker mördade Theo van Gogh. En islamsk radikal liberal och feminist ! Henne måste det ju vara något fel på ! Hur många skeptiska eller rent hatiska artiklar har New York Review of Books haft om henne vid det här laget ?

Detta är bokens andra tanke:De nya franska filosoferna gjorde på sin tid en troligen avgörande insats för klarhet och förnuft genom att fråga,inte bara hur folkmorden och förtrycket i Lenins och Stalins domäner blev möjliga utan hur en europeisk intellektuell vänster kunde stå milt ursäktande eller uppskattande inför det som skedde.

Idag är det fråga om en islamisk frihetsrörelse som liksom DDR-s medborgare av året 89,inte längre är rädda och som föredrar döden framför tyranniet. .Inför den står den intellektuella vänstern perplex eller öppet fientlig.

Paul Bermans "De intellektuellas flykt" är tjatig och rätt fyrkantig.Men den fyller en uppgift.

Naturen avskyr tomrum,heter det.Vänsterns tomrum idag,dess avsaknad av fundamentala idéer, kan inte illustreras bättre än i dess hållning till den islamska högerextremism

Mitt i sommaren

2011-07-25T00:35:00.000-07:00

Uret i köket har ingen ställt om

Mitt i den grönskande sommaren

visar det vintertid

Och det får väl göra så då

Mitt i sommaren finns det

tjärdoft och doften av hallon

ett brunt gammalt ur som har stannat

båtarna fyllda av vatten

och båtmotorn som har gett upp

nässlornas fränare doft i uthusens skugga

tärnan som tålmodigt cirklar

över samma vatten åter och återigen

ödehuset vid den gamla vägen

med rummens flagnande tapeter

Två hästar som ser ut att

alltid ha stått därvid ängsladan

som långsamt sjunker i marken

Den trogna syrénen

har redan blommat färdigt nu

Mitt i sommaren går där en vind

som bara vill avsked

Vad Fan är Twingly

2011-07-17T02:14:00.000-07:00

En respekterad kommentator frågar om något har gått fel medTwingly.Det påminner mig om den gamla anekdoten om Plåtslagare Claeson som blir uppringd av Jägmästare Hjorth i Berg Socken:

Claeson:Claeson i Hallstahammar

Hjorth:Ja det är Hjorth i Berg socken

Claeson:Vafalls ?

Hjorth:Det är Hjorth i Berg socken

Claeson:Det ger jag väl Fanen i vad som är gjort i Berg socken.

Det ger jag väl Fanen i vad som har gått fel med Twingly.Jag har ingen aning ens om vem hon är.

Junk Philosophy

2011-07-14T04:57:00.000-07:00

Twingly bloggsök

Blogga om den här artikeln

Visar de 0 mest länkade / senaste inläggen.

Kommentera och länka till den här artikeln i din blogg. Då kommer ditt inlägg att synas här.

Pinga din blogg hos Twingly så hittar vi den.

Twingly bloggsök

Man blir ju litet betänksam när man läser vad som påstår sig vara en revolutionerande ny öppning i moralfilosofin och finner att varken G.E. Moore, Nietzsche, Wittgenstein eller Dostojevskij finns i personregistret. Men så är det med Sam Harris Moralens landskap.
Författaren, som presenteras som "filosof och doktor i neurovetenskap vid UCLA", vill reformera moralfilosofin. Nu skall den bli objektiv och reduceras till neurologi. Här är det inte fråga om att ifrågasätta moraliska föreställningars sanning som hos Uppsalaskolans värdenihilister. Tvärtom, nu skall de moraliska sanningarna reduceras till i den mänskliga neurologin inbyggda fakta.

Frontställningen är mycket amerikansk och motståndarna tydliga. I en befolkning där majoriteten fortfarande tvivlar på den biologiska evolutionen och har den egendomliga föreställningen att de moraliska värdena är baserade i Guds vilja, blir det naturligtvis angeläget att demonstrera att den moraliska sfären existerar oberoende av religionen. Eftersom de olika monoteistiska gudarna förefaller ändra åsikt i moralfrågor med region och tidpunkt - blir religiös moral onekligen en smula motsägelsefull. Häxbränning, "hedersmord", förbud mot musikinstrument och biografbesök förefaller i mildare regioner kunna avlösas av ekologiska dygder som etanolanvändning och vegetarianism.

Harris tänker sig nu en objektiv moral baserad på neurovetenskapen. Moraliskt gott är det som befrämjar välbefinnande och moraliskt ont det som inte gör det. Och välbefinnandets mekanismer finns objektivt nerlagda i vår neurologi. Skulle det inte göra ont att hamna med tummen i kläm skulle varenda bonde sitta med tummen i kläm, säger den elake tågkonduktören i Albert Engströms smålandshistoria.
Vid närmare granskning visar det sig att vad denne Harris har att komma med inte är något annat än en neurologiskt uppiffad variant av ett gammalt välbekant fiasko i moralfilosofin: den epikureiska varianten av utilitarismen.

Det är ett historiskt faktum att Josef Stalin vissa eftermiddagar i slutet av 30-talet undertecknade hundratals dödsdomar - de flesta över gamla kamrater - för att sedan tillbringa kvällen i sin privata biograf med Chaplin-filmer, åt vilka han sägs ha skrattat hjärtligt. Kort sagt: ett klart fall av välbefinnande. Inför detta utmärkta motexempel drar kanske någon till med det gamla utilitaristiska tricket; största möjliga välbefinnande åt största möjliga antal! Kort sagt ett slags teori om prissättning på handlingar, skapad av John Stuart Mill. Och så hamnar vi då i Dostojevskijs fråga i Bröderna Karamasov: vid vilket pris blir det värt att piska ett värnlöst barn till döds?
Det är litet svårt att avgöra om Harris bara är dum eller om det är hans totala okunskap om den metaetiska debatten de senaste två århundradena som är värst.

Det naturalistiska misstaget, som Moore kallar det - består i att tro att några givna empiriska förhållanden kan ge upphov till moraliska värden. Eller rättare sagt, ha dem som konsekvens. Att en Gud vill det motiverar inte att kasta småbarn i elden. Men det gör inte heller några som helst evolutionistiska överväganden. Som Moore och Wittgenstein på olika sätt formulerar det: värdenas rike är inte av en empirisk natur. Lika litet som något i naturen kan ligga till grund för primtalen kan de etiska värdena upphävas eller uppfinnas av en aldrig så sinnrik natur. De tillhör inte sakförhållandenas rike. Det är det som gör dem moraliska.

Okunnigheten och de slafsiga och ofta obegripliga argumenten gör denna bok till ett avskräckande exempel på filosofiskt bondfångeri. Och vad möjligen är än värre - bokens prosa är erbarmlig. Jag har svårt att fatta varför den har introducerats om inte för något slags propagandasyfte.

SAM HARRIS Moralens landskap | Översättning Elin Isberg | Fri tanke, 304 s.

Mörten bär sitt namn med tystnad

2011-06-28T22:17:00.000-07:00

Ja,

sjön var en lärare som talade lågmält

i en barndoms ändlösa sommarmånad

löjorna dansade inne på grundvattnet

över den varma sanden

laken var en skugga i djupet

allt hade ett sammanhang

men inte för mig

och mörten,rödögd av nattvak,

bar tålmodigt detta sitt namn

och hette således "mört".

De simmande var ett annat ,ett främmande folk

och ändå lika verkliga eller overkliga som jag.

Där dessa kunde leva kunde inte jag

och omvänt,kroken i käken

nätmaskans snitt över ryggfenan

måste ha gjort fruktansvärt ont

och de bar det med tystnad

den tystnad som är denna världen egen.

Mörten bär sitt namn med tystnad

och skall aldrig veta vem han var.

Sulla richessa degli mondi habitati

2011-06-23T04:38:00.000-07:00

In alcuni mondi è stata confermata la supposizione di Riemann sui numeri primi In alcuni mondi si ottengono da antichissimi funghi ampie confessioni.In qualche mondo il profondo buio è illuminato da meravigliose pietre parlanti In parecchi mondi l'e...state dura un secolo e chi ha la sfortuna di nascere nel secolo invernale passa la vita in sonno appeso nella parte impellicciata di bozzoli color grigio chiaro In alcuni mondi anche questa poesia è già stata scritta da innumerevoli poeti e refuto.

Lars Gustafsson,tradutto di Daniela Liberti

En farlig man - Olof Lagercrantz

2011-06-14T06:21:00.000-07:00

EN FARLIG MAN

Året var 1974.Den 11 april recenserade Dagens Nyheters chefredaktör, kritikern Olof Lagercrantz , Jan Myrdals och min "Den onödiga samtiden".Recensionen - starkt tillrättavisande - avslutades med orden: "Jag uppfattar samtiden som både nödvändig och verklig.
Fast decennier har gått återvänder jag ofta till detta gåtfulla uttalande.
Den grundläggande tanken,kanske den enda som Myrdal och jag var totalt ense om i denna bok, var att de skrämmande inslagen i vår samtid,folkmorden,de stora krigen,de nukleära hoten,underutvecklingen, i princip hade kunnat undvikas.
Om hur de kunnat undvikas hade vi,marxisten och liberalen,olika åsikter.Jag har svårt att se att detta var särskilt kontroversiellt.
Så vad kan Olof Lagercrantz ha menat ?
Antingen uttryckte han en tanke.
Och den tanken var i så fall ,som Jan Myrdal skrev i ett efterord till andra upplagan av boken,"demonisk". Var de nazistiska massmorden verkligen nödvändiga ? Var det eventuella kommande nukleära kriget nödvändigt ? Auschwitz och svältkatastrofen i Ukraina var förvisso verkliga.Men var de också nödvändiga ? Nödvändiga för vem ?
Eller också han inte alls någon tanke.Vi hade att göra med en nonsensutsaga.Ett slag med ordförandeklubban i bordet för att avföra besvärande frågor från dagordningen.
Olof Lagercrantz var ingen intellektuell. Slutsatser,motsägelser,hypoteser tillhörde inte hans tankevärld.Han var e
n extremt känslig retoriker med maktambitioner.Han smickrade de verkligt mäktiga och liknade statsministern vid en ädel häst.Och mot dem som han uppfattade som mindre betydande kunde han uppvisa en gammaldags brukspatrons översittarfasoner.
Han var en aldrig fullt utvecklad poet som under andra omständigheter kanske hade kunnat bli något mer än så .Hans bästa dikt kan läsas som ett självporträtt:död fågel fastfrusen i isen. Själv fastfrusen i en redan bedagad herrgårds- och kyrkogårdspoesi, oförmögen att komma vidare,sökte han sig i fascinerad avund till de viktiga diktarna i sin tid,inte sällan påträngande ,smickrande, fascinerad av kreativitetens gåta.
Och han svek dem alltid förr eller senare. Det spelade ingen roll om det handlade om en intellektuell som Herbert Tingsten eller en poet som Harry Martinson. De riktigt unga, nybörjarna, band han till sig genom orimligt uppskattande recensioner för att sedan ha dem under sin kontroll.Skulle nästa recension bli lika bra ?
Det dagboksurval som utkom förra året ( "Vid sidan av. Möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal. "Utg. Richard Lagercrantz".Wahlström & Widstrand ) bekräftar på ett nästan otäckt sätt intrycket av instängdhet i en trång litterär provins. Vid läsningen av Lagercrantz diktarmöten tycker man sig se ett dynamiskt system med bara två attraktorer:alkoholen och Svenska Akademin.Dessa båda sätter systemet i kontinuerlig pendling. Diktarna drunknar i alkoholism eller i grämelsen över uteblivna akademifåtöljer eller i något enstaka fall som Lindegrens och Ekelöfs - i både fåtöljen och flaskan.
Vad som inte finns här är ens antydan till ett intellektuellt samtal . Tidens stora idéer,Einstein,Wittgenstein,Foucault,Levi Strauss och Marcel Mauss existerar lika litet som strukturantropologins viktiga landvinningar på denna egendomligt autistiska parnass.
Misstar jag mig ? Det fanns Stig Dagermans dagsverser och Harry Martinsons och Werner Aspenströms vakna naturintresse.

Sommaren 1961 utkämpade jag en veritabel kamp för att få rätt lång intervju intervju med en nyupptäckt - R.R.Tolkien och han saga om Ringen - intagen i tidningen.Den kom efter en fruktansvärd brevväxling till sist in - i avsevärt förkortat skick.Ty redaktör Lagercrantz ansåg inte att Tolkien var något för DN.Det här var ju ingen riktig litteratur.
Samtidigt som Lagercrantz rimligtvis måste ha arbetat på sin bok om Dantes komedi,visade han sig alltså totalt oförstående inför vad som skulle bli min generations motsvarighet ,portalen till en helt ny mytologi . Lagercrantz valde de säkra ,de etablerade, ämnena för sina längre studier,vilket idag ger dem ett egendomligt antikverat intryck. Såg han aldrig Borges ? Vad visste han om Carpentier ? Hade han öppnat en diktsamling av Enzensberger ?
Den ena lagercrantzstudien efter den andra kommer nu ut. Det kan tyckas rätt onödigt.Svensk kritikhistoria har ännu ingen riktig studie över Bengt Holmqvist,mycket litet (Carina Burman över Clara Johanson över Knut Jaensson Göran Lundstedt). Men om Lagercrantz skrivs det.Utöver den nu publicerade dagboken är det hittills ingenting som har tillfört något nytt.Det mesta är märkvärdigt okritiskt.
Okritisk är dock inte Urban Hagmans "Illusionisten Olof Lagercrantz.Samtiden och litteraturen" (Bokförlaget Mormor 2011) Däremot kan man fråga sig om den är vetenskap eller en krönika över författarens fortgående,storögda upptäckt av olika böcker.Hagman har valt ett ganska olyckligt grepp.Han har skrivit ett slags dagbok. Detta mycket självupptagna perspektiv leder till en väldig massa ovidkommande prat och en del avsnitt som inte verkar bättre än rent skvaller.

Av någon obegriplig anledning hackas det förfärligt mycket på P O Enquist i denna bok . Och vad har hedersmannen P O och hans olyckliga ,men dock bara okunniga,uttalande om Kambodja vid Vietnamkrigets slut, med Lagercrantz att göra ? Det fanns ju offentliga personer som hade ett betydligt intimare förhållande till folkmördaren.
Hagman,som uppriktigt sagt verkar vara mera besatt av Lagercrantz än som är nyttigt eller nödvändigt, - boken ger ett lätt adhesivt intryck, - har två teser som vore värda att diskutera.
Den ena är att bakom Lagercrantz alla lidelsefulla politiska utspel,från förespråkare av svenskt kärnvapen på femtiotalet till varm beundrare av Mao på sjuttiotalet,gömmer sig ett aristokratiskt förakt för demokratin,så som den historiskt representeras av en ekonomiskt emanciperad borgarklass.
Den andra är att bakom de våldsamma svängningarna mellan panegyrik och halshuggning i Lagercrantz omdömen om en och samma författare,- Harry Martinssons olyckliga öde -, gömmer sig ett slags härskarteknik.Som knarkhandlaren som successivt höjer priset på varan när han väl har fått kunden på kroken.

Min egen uppfattning är nog den att Olof Lagercrantz hade ett tragiskt öde . Nu,vid mogen ålder,ser jag ju hur synd det var om honom.Mannen levde i en kronisk panik.Han försökte leva upp till roller som han omöjligt kunde behärska och resultatet blev ett tomrum där i princip vad som helst kunde strömma in och fylla platsen..
Paracelsus varnar oss i ett sammanhang för att sjunka ned i melankoli.Demonerna,alltid vaksamma,och inväntande sitt ögonblick, kan ta över melankolikerns för tillfället evakuerade och obevakade själ och göra den till sin.
"Jag får ständigt bilden av en person,som synes närma sig med ett älskvärt leende men när han kommer riktigt nära befinns ha munnen öppen till bett.Det är en vidrig upplevelse." (Herbert Tingsten)
Jag menar att det finns nog skäl att ta Paracelsus varning på allvar.

At Evelyn’s bakery in Norberg

2011-06-10T08:19:00.000-07:00

In Norberg, early on a May morning
the scent of lime blossom and elderflower
from old trees close to old houses can
float weightlessly on the scent of new-baked bread

There is iron beneath us, much iron
immense bodies of ore,
an incalculable number of sleeping grains
that silently twist the compass out of joint

The world goes out as soon as night is over
And undergoes silent transformations
But someone has to be there at sunrise
To knead soft dough between strong hands.

And the wave of heat that surges out
when the oven door is opened
is the youngest sibling of the white exhalation
of long-since mouldered blast-furnace eruptions

The world undergoes sombre transformations
Iron can become swords or sledgehammers
Many swords Many sledgehammers
Many dead Much bread

English translation by John Irons

Vide also SR.tv Babel

From my Workshop V:The Lovers

2011-06-07T08:40:00.000-07:00

Water-drenched oak,10 and 12 inches.2005.

Plato,In Symposion (190c-192) tells us,through the voice of Aristophanes how Man and Woman were created by Zeus,through the division of an original human being who was round and had four arms and four legs into two.This is used to explain ,not only the enormous force of physical love in general but lesbian and gay love as well.
Something of this sort happened in my workshop in Nyhyttans Village in the summer of 2005.I had a fine piece of old water-drenched wood and my original intention was to make a rather complicated sculpture - something "topological" containing surfaces of the second and the third degree.
The piece could not quite stand these ambitions and broke into two along a central (vertical) axis.
The remaining pieces ,which are of course now free to be moved around - like chessmen on a board - and to be put into an endless amount of positions in relation to each other.If put very close together they will prove to have parts where one fits into the other.
Thus my sculpture"The lovers" is not only a small sculpture group (10 and 12 inches high) but at the same time a game.Something which permits the expression of different mutual feelings between lovers depending on time of the day,mood and situation.

For further information on my pictorial work,consult :

Ausstellungsraum Celine und Heiner Bastian. Am Kupfergraben 10,Berlin 10117. t : view phone49 (0)30 20 67 38 40. e : info@heinerbastian.de
(The wave and some other of my best works available)

Galerie am Savignyplatz. Nehringstr. 29 14059 Berlin Deutschland 030/ 313 65 64 info@galerie-am-savignyplatz.de (Catalogues and some works available)

Bryssells milda monster

2011-05-30T01:27:00.000-07:00

Naturligtvis kan man undra vad som skall bli av den europeiska unionen.
De finländska valen var onekeligen en varningssignal,och Italiens aktuella flyktingpolitik innebär en inskränkning av den fria rörligheten.Här finns ett djupnande missnöje som inte är att missta sig på.Det är inte bara fråga om främlingsfientlighet.Sådan har det funnits i Europa så länge jag kan minnas,och normalt brukar den hålla sig inom gränser.Arbetsmarknaden skapar,om den inte regleras sönder,ett jämviktssystem som i det långa loppet leder till full integration. Vem besväras av att doktorn är bask eller bilförsäljaren kurd ? Bara en med konstlade medel upprätthållen och på förhand dömd "multikulturalism" med egendomliga socialterapeutiska förmyndarambitioner kan försena den processen,men förmodligen inte omöjliggöra den. Det som räknas till sist är om doktorn och bilförsäljaren gör ett hederligt jobb.
EU:s kris handlar om något större.Här finns ett växande missnöje med vad som är globaliseringens synliga ansikte i vår världsdel som det nog är bäst at ta på allvar.
Det omfattande,ja kriminella, fusket med den nationella likviditeten och dess redovisning i länder som Grekland och Portugal förefaller äventyra hela eurosamarbetet.

Medan kommissionärerna ägnar sig åt surströmming och hopar direktiv som uppenbart kommer att visa sig helt verkningslösa i de medlemsländer som med rätta kan betraktas som demokratier - datalagring,byte av glödlampor och beskattning av idrottsföreningar - förefaller systemet EU börja visa sprickor i grundkonstruktionen. Förmodligen har de gyllene dagar som den svenska ekonomin just nu åtnjuter något att göra med utanförskapet. Som delas med ett par av de allra äldsta och solidaste demokratierna i Europa som på olika sätt har valt att ställa sig utanför dsen monetära unionen eller EU i dess helhet: Storbrittanien,Norge,Schweiz.
Hans Magnus Enzensberger börjar en egentligen mycket kritisk just utkommen essä som heter "Sanftes Monster Brüssel oder die Entmündigung Europas" (Ungefär:Mjuka monstret Bryssel och Europas omyndigförklaring" Edition Suhrkamp) med att helt objektivt påpeka hur mycket lättare livet på många sätt har blivit sedan unionen kom till.
För den som är gammal tillräckligt är det ju lätt att minnas hur det var när författarexemplar från tyska förläggare skulle öppnas i tullkammaren ( hos icke särskilt angenäma tullmän som aldrig hade hört talas om författarexemplar och än mindre om utländska utgåvor av svenska romaner) om groteska införselregler för sprit,om förödmjukande diskussioner om Campari är en starkdryck, och den otroliga cirkus med tuberkulosundersökningar och straffrihetsintyg som en svensk forskare behövde genomgå i slutet av sjuttiotalet för att kunna anta en ettårig forskartjänst i Tyskland.
I gengäld har vi,påpekar Enzensberger fått nya idiotier.En outtröttlig inblandning i européernas vardagsliv,som tvingar alla kloka männniskor att hamstra riktiga glödlampor för det närmaste decenniets behov,att skriva ner 31-ställiga IBAN-nummer (Maltas 414 000 invånare kan fortsätta rätt länge att öppna konton) och 11-ställiga BIC-nummer.Standardmått på gurkor och kondomer och hot om avskaffande av fiskerinäringen i Östersjön.
Som alltid vid historiska förändringar finns det vinnare och förlorare.Så länge fördelarna,rörelsefriheten för människor,kapital och idéer,överväger över förmynderiet,förefaller det europeiska projektet ha en framtid.
Det är inte där Enzensberger sätter in sin väsentliga kritik,utan på det författningsmässiga området.Europaparlamentet,denna extremt välbetalda och skatteprivilegierade församling kan förefalla uthärdlig ,överbetald men tämligen maktlös och som sådan ofarlig.Att det som regel är politiker som är alltför idéfattiga eller allmänt inkompetenta för att platsa i medlemsstaternas regeringar som blir kommissionärer - med svindlande skattefria inkomster - är heller inte det stora problemet.Berget av tryckt papper bundet i stiliga volymer är kostsamt,men heller inte det avgörande.
Om vi får tro Enzensberger består haken i att denna kostnadsslukande och expansiva jätteorganisation förefaller representera ett postdemokratiskt tillstånd. Var står dessa burokrater till ansvars ? Hur ansvarar dessa aldrig valda kommissionärer inför medlemsstaternas skattebetalare ? Är EU det första genomförda försöket med ett postdemokratiskt styrelsesätt ? Är det ett slags mandarinvälde som erövrar det ena verksamhetsområdet efter det andra,jordbruk,fiske,datahantering utann att egentligen ha någons mandat? Det hela kan se ut en epidemi i allt snabbare utbredning. Denna utbredning är inte bara funktionell. Vart är de tydliga expansionstendenserna på väg ? När kan en polisstat som Turkiet förväntas bli medlem ? När dess förtryck av den kurdiska minoriteten upphör ? Eller när den inför parlamentarisk demokrati värd namnet ?

Enzensberger blir sällan påstridig.Han behöver inte det.Han är en man som ställer frågor.Men det är påfallande ofta de rätta frågorna han ställer.Den här gången verkar hans frågor minutiöst underbyggda i statistik och i tillgängliga offentliga handlingar.Han har haft Der Spiegels kraftfulla forskningsavdelning till sitt förfogande.
Men en fråga som han inte ställer är: kan vi klara oss utan EU ? Vad skulle det i realiteten innebära att ta de olika europeiska populisternas utträdeskrav på allvar ?
Om alternativet är ett reformerat EU,- hur skall reformerna se ut ? Och hur skall de initieras ?

Lars Gustafsson

Att läsa Gustafsson

2011-05-27T08:15:00.000-07:00

En recensent av min "Mot noll".Matematiska fantasier i närheten av det kungliga rummet" har funnit ett skäligen uppenbart korrekturfel (s.26 i svenska utgåvan) så störande att hon uppenbart inte har kunnat ta till sig bokens innehåll.

Denna typ av tunnelseende förekommer.
Därför lägger jag en rättad version här.Den kan kanske också tjäna som läsprov .

Mot Noll.Ett läsprov

2011-05-27T08:03:00.000-07:00

MOT NOLL

i

(Mot noll)

Som Hardy påpekar i sin ”Pure Mathematics” (Cambridge 1948), en av de bäst artikulerade böcker i matematik som jag känner, är ”oändligheten” eller det som skrivs i formella språk;”∞”,tagen i sin enskildhet ,ett meningslöst tecken.Det finns inget sådant tal som ∞.Det finns däremot satser och sammanhang där ”∞” ingår där detta tecken i sitt sammanhang blir meningsfullt,säger Hardy,och då betyder ett positivt tal som kan göras hur stort som helst.Bråket 1/n är litet när n är stort och när n går mot ∞ ,går resultatet mot noll (där Hardy påpekar att ”går” inte har någonting med processer i tiden att göra) Eller limes 1/n=0 såvida n ⇒ ∞
Exempel: 1-1/2-1/4-1/8 …..där nämnaren hela tiden halveras , har gränsen eller limes noll. Den ”går” mot noll men summan av funktionen kan aldrig bli noll hur mycket den än krymper.
Det är en konvergent funktion.En divergent funktion är en där summan går mot oändligheten.Alla funktioner är inte konvergenta eller divergenta.Det finns några som oscillerar ,som sinuskurvans funktion och det finns partiellt konvergenta funktioner som gausskurvan,Gauss bekanta klockformade kurva till vilken vi strax skall återvända..
Som Hardy också påpekar är det inte alls självklart vid alla funktioner vi ,Att se vilka som är konvergenta och vilka som inte är det.I några fall är det lätt att se. Ibland behövs det komplicerade test för att se åt vilket håll det går.
Leibniz, som hade självklara skäl att intressera sig för limesbegreppet,omfattade det med närmast religiös fascination.Han tänkte sig att Gud – till skillnad från oss – med sin totala kunskap ,borde vara i stånd att se det gränsöverskridande omöjliga ögonblick när den konvergenta serien når sin sista term.Den term som är den sista och aldrig kan vara den sista.
Det finns något av en mystisk upplevelse här. Både Leibniz och hans svårartade rival,Isaac Newton delar denna dragning till något bortom människa och tid.Så paradoxalt att det som kom ut av detta var något så praktiskt som differentialräkningen.

*

När man läser om 1800-talets tyska elituniversitet,de som föregår Alexander Humboldts stora reformer, Göttingen,Tübingen,Erlangen,Jena,får man lätt det intrycket att de är uppkomna ur snåla småfurstars behov av anstalter för utbildning av fältskärer för armén och veterinärer för kavalleriet.Men av någon sällsam slump,ofattbar för dagens mycket stöddigare forskningspolitiker,producerar dessa småuniversitet,Göttingen,Tübingen,Erfurt och Mannheim,resultat av bestående,ibland oöverträffbart värde.De frambringar diktare av en Hölderlins eller en Schillers format,filosofer som Fichte och Hegel, och skaffar framtida matematiker huvudvärk och hårt arbete över århundraden; Gauss,Riemann,Dirichlet,Klein,Weber…De kommer mestadels – men inte Gauss - från anspråkslösa prästhem,de upptäcks i bästa fall – som Gauss - av någon uppmärksam byskollärare - om dem som inte upptäcktes får vi aldrig veta - de kämpar tidigt mot tuberkulosen som skall döda de flesta i en mycket tidig ålder,utom den anmärkningsvärt uthållige Gauss.De lever i en skoningslös konkurrens med varandra.De skriver febrilt och världen blir sig aldrig riktigt lik när de har lämnat den.
*

När man ser Bernard Riemanns porträtt blir man lätt skakad. Det är ju en helt ung man som de fåtaliga bilderna föreställer.Det är svårt att föreställa sig att denna hart när bottenlösa gruva av matematisk insikt och kreativitet bara fanns i sinnevärlden mellan 1826 och 1866.
Riemann var prästson,född i Breselenz i det på hans tid brittiska kungariket Hannover,skolad tillsammans med fem syskon av fadern,ooch så småningom gymnasist i det berömda Johanneum i Lüneburg, och efter det Göttingens universitet.Hannover var en hårt auktoritär miljö vid denna tid ,liksom Schillers Jena.Politiska avvikare bestraffades med avsked från universitetet.
Avsikten var som så ofta i denna lutherska miljö att sonen,bräcklig och ofta sjuk,skulle gå i faderns fotspår och unge Riemann sägs ha bemödat sig med de döda språken,grekiskan och hebreiskan,precis som en annan prästson,Friedrich Nietzsche från det inte alltför avlägsna en generation senare Naumburg.Förhållandet – som inte sällan är fallet med mycket intelligenta fäder och söner – mellan de båda tycks ha varit utomordentligt ömsinnat och hänsynsfullt.När Riemann inser att det är matematiker han är, skriver han ett hövligt brev till fadern och ber att få ändra inriktning.Vilket genast besvaras i vänliga former.
Det är Karl Friedrich Gauss som rekommenderar honom till Göttingen,där han hamnar,via Berlin. Den matematiska världsscenen är så mycket mindre i dessa år.Inga raska amerikaner,inga briljanta japaner ,ingen Ramanujan.det är England,Tyskland, Frankrike och Italien som dominerar. Och den fattiiga norska staten skall ta sig an Henrik Abel.
I all den rikedom av resultat som härstammar från Riemann och de delvis ännu obesvarade frågor han ställde är det två områden som kanske har framträtt allt tydligast:
Det ena är den icke-euklidiska geometrin.Föreläsningen
Über die Hypothesen welche der Geometrie zu Grunde liegen,given den 10 juni 1854 med en mycket imponerad Gauss i publiken,innehåller inte bara en djup filosofisk diskussion om det långt ifrån självklara förhållandet mellan geometrins abstrakta rum och det delvis gåtfulla fysiska rum där vi lever .Den öppnar för Einsteins förklaring av gravitationen som ett uttryck för rummets krökning .Efter att ha definierat vad det innebär att ett rum har n dimensioner,går han vidare och utvidgar Gauss’ resultat kring de villkor som gäller för ytorna i krökta rum vilka som helst – på en positivt eller negativt krökt yta händer det saker med vinkelsumman - och definierar det så kallade Riemannrummet. Det riktigt spännande är andra delen där han frågar sig vilken geometri som behärskar det rum vi finner - med andra ord det fysiska rummet.Avsnittet blev en guldgruva av idéer även för den mest spekulativa moderna kosmogonin.
Om Riemanns geometriska arbete öppnade för en ny förklaring av gravitationen som en egenskap hos det fysiska rummet,skapade ett annat av hans projekt en märklig gissning och en avgrundsdjup gåta: primtalens fördelning .I själva början av den ändlöst djupa korridor som är talserien kommer dessa fasta torn av odelbarhet (med annat än 1 och sig själva,där 1 måste undantas som trivialt ) helt tätt intill varandra:3,5,7,11.Sedan tunnar det ut betydligt. På de stora långa sträckorna kommer de gåtfullt i tätare moln och lyser sedan plötsligt med sin frånvaro över mäktiga sträckor.Som sparvflockar om hösten. Vad bestämmer ?
För de ytligare tänkare – exempelvis de dialektiska materialisterna - som vill intala oss att matematikens fakta bara är resultatet av några konventioner som vi själva har snickrat ihop under de ekonomiska produktionsmedlens och produktionssättens olika utvecklingsfaser – är primtalen och deras till synes nyckfulla gästspel i det oerhörda talrummet onekeligen en tankeställare.Vem uppfann primtalen ? ?

Riemanns inträdesföreläsning i den ärevördiga Berlinakademin år 1859 :Om antalet primtal given en viss storleksordning löser ett problem och ställer ett mycket större,en av de matematiska gåtor som ännu väntar på sitt svar,den så kallade Riemanns Hypotes. Riemann ville i första hand göra en uppskattning av antalet primtal under ett visst värde.
Men han gjorde också något mera och mycket djärvare:han studerade funktionens konvergens som den blir om man ser den som en komplex funktion .Den så kallade zetafunktionen,först införd av Euler;

ζ(n)= Σ ∞k=11/(kn)

där summan är alla naturliga tal och produkten går genom alla primtal, möjliggjorde en djärv hypotes:
Rötterna för ζ(s) ligger alla mellan 0 och 1,i det som i dessa sammanhang brukar kallas den kritiska korridoren.Riemanns gissning var att den reella delen för alla fall som inte är triviala nollor är ½.Så långt det går att se håller antagandet att nollorna ,rötterna i z-funktionen, ger en kurva som mycket nära följer primtalens uppdykande.Vad som är obevisat är om kurvan är lika följsam i all oändlighet.Här finns uppenbart ett av dessa gåtfulla djupa sammanhang som kan komma alla på skam som tror att matematiken är byggd på något slags mänskliga konventioner,på överenskommelser och vanor.Här har vi att göra med en värld som är som den är oavsett vad vi tänker om den.Ja,som vore som den är om aldrig några solar eller galaxer funnits.Att bevisa att det är så är kanske matematikens största ännu olösta problem. Ett definitivt svar skulle besvara talspektrums kanske djupaste fråga:det komplexa rummet.
Avbruten av den framskridna tuberkulosens hostattacker,som ibland blir grymma,och något enstaka ögonblick överväldigad av landskapets monumentala skönhet,blånande horisontberg och vidsträckta vatten, - allt vad han alltid saknat i Göttingen – kämpande med ett nytt slags svaghet som han aldrig känt förut,vrider och vänder han på den märkliga idé som börjar växa fram i den voluminösa anteckningsboken: ett tredimensionellt hyperboliskt rum.En tresfär med negativ kurvatur,som Poincaré , i detta ögonblick bara fem år gammal ,så småningom skall utveckla och fördjupa.
Riemann kommer aldrig att få veta att Poincaré har funnits.Han kommer aldrig att få veta att tysk-franska kriget med all dess grymhet och alla dess för den tyska kulturen så ödesdigra triumfatoriska signaler, skall bryta ut om bara fyra år. Och det är kanske bäst så. Han kommer heller aldrig att få veta att Tysklands enande inte är så långt borta,att hertigen av Norcumberland inte i evighet skall kunna avskeda frihetliga professorer i Göttingen från deras lärostolar.
Och inte heller vet han hur mycket han skall betyda .Hur hans krökta rum så småningom efter att ha anrikats hos Klein och Poincaré skall lägga grunden till en av de stora fysikaliska teorierna. Albert Einsteins allmänna relativitetsteori med dess lokala krökningar av tresfärens geometri i ett fyrdimensionellt yttre rum där även tiden uppträder,lika enkel och klar,eller lika vikbar och mysteriös som vilken annan rumsdimension som helst.
Och inte heller skall han veta hur många matematikerliv han har förödat och hur många har har skickat till medaljernas och de lärda sällskapens höjder med sin outhärdligt djärva primtalshypotes, där ζ-funktionen drar upp den smala komplexa korridor där dessa talvärldens ointagliga fasta torn har sina platser.
I själva verket skall Bernhard Riemann snart inte ens veta att Bernhard Riemann någonsin har funnits.
Av alla funktioner tycks han ha en egendomlig förkärlek för dessa,som går mot noll.Men aldrig kommer fram.Hur ser det ut där 1 -1/2- 1-1/8 till sist möter 0?
Värld och icke-värld på samma gång.Det andra av sig självt,som den svårbegriplige men kanske alltför inflytelserike professor Gottfried Wilhelm Hegel - mannen i Berlin - en gång hade kallat det.Men vad han menade var förstås ögonblicket ,denna ouppnåeligt flyende del av vår existens.Om någon bebodde den hyperboliska sfär som Bernhard Riemann tänkte och började den långa vandringen från dess rakknivvassa ekvator mot polen skulle denne vandrare aldrig nå gränsen.Ty för varje breddgrad,nej för varje bågsekund skulle hans kropp förminskas,hans steg bli allt kortare.Och denna förminskning skulle fortsätta så i all oändlighet.
Och utan att vår vandrare märkte det.Ty vägen mot intigheten kan, som vi har konstaterat,under väl definierade villkor bli oändligt lång.

Vid Evelyns bageri i Norberg

2011-05-20T08:44:00.000-07:00

I Norberg,en tidig morgon i maj
kan doften av lindblom och fläder
ifrån gamla träd intill gamla hus
sväva tyngdlös över doften av nybakat bröd

Det finns järn inunder oss,mycket järn
mäktiga kroppar av malm,
ouppräkneligt många sovande korn
som i tysthet vrider kompassen ur led

Världen går ut så snart natten är över
Och undergår tysta förvandlingar
Men någon skall finnas där i soluppgången
För att knåda mjuk deg under starka händer.

Och vågen av värme som slår ut
när ugnsluckan öppnas
är minsta syskon till den vita pusten
i längesen multnade masugnars utslag

Världen undergår dystra förvandlingar
Järn kan bli svärd eller släggor
Många svärd Många släggor
Många döda Mycket bröd

SE: http://svtplay.se/t/102834/babel

From My Workshop IV.The Wave

2011-05-03T02:13:00.000-07:00

THE WAVE
Oil on canvas 2002.Available at Ausstellungsraum Celine und Heiner Bastian. Am Kupfergraben 10 Berlin 10117. t : view phone 49 (0)30 20 67 38 40. e : info@heinerbastian.de .Cataloged in
Galerie am Savignyplatz.Lars Gustafsson Bilder der Jahrhundertwende. Berlin 2003

This Wave is not produced by a wind.Hardly even a wake .It seems to raise from an otherwise calm lake surface. To my feeling there is something scary about this ,something of Aristotle's celebrous quote from Agathon:"It is probable that something happens against probability". (See my recent "Gegen Null.Eine mathematische phantasie."Secession Verlag 2011, Ch."Über eine Verführung durch die Erzählung")
But this is also a pictograph for the way an idea,a creative impulse, makes its way from God knows what abysses and breaks into the surface.
What lake ? The endless lake of the mind.Or the lake Stora Nadden in Västmanland,my childhood lake where I learned how to row and tried to sail with a rather unreliable rig of my own construction. The premontory in the background is easily recognizable as Hillersberget.

For further information on my pictorial work

Ausstellungsraum Celine und Heiner Bastian. Am Kupfergraben 10,Berlin 10117. t : view phone49 (0)30 20 67 38 40. e : info@heinerbastian.de
(The wave and some other of my best works available)

Galerie am Savignyplatz. Nehringstr. 29 14059 Berlin Deutschland 030/ 313 65 64 info@galerie-am-savignyplatz.de (Catalogues and some works available)

I Tranströmers tid.Ett lovtal

2011-04-20T10:01:00.000-07:00

En man känner på världen med yrket som en handske

Roxtuna ungdomsfängelse,eller som det hette då - vid sextiotalets början,ungdomsvårdsskola,var ingen särskilt sträng förvaringsplats för unga biltjuvar och knarkare.
En klient hade rymt och stulit en bil i Linköping.När han fram på natten tog in på ett stillsamt hotell borta vid Vänersborg hade han skrivit in sig som Psykolog Tomas Tranströmer i gästboken och ögonblickligen blivit avslöjad av nattportiern,en klarvaken och litteraturorienterad ung man. Redan då,1962 "Den halvfärdiga himlens" år fanns det uppmärksamma läsare som kände till Tomas Tranströmer och hur han såg ut.
Låga paviljonger utströdda kring sumpängarna ner mot Roxen,en fabelaktig fågelsjö där det fanns bläcksvamp.Med bläcksvampen var det så att den var en delikatess ,men den fick inte intas tillsammans med alkohol;då kunde den bli livsfarlig.Så sinnrik är naturen.
Då, i början av sextiotalet,brukade Madeleiene och jag komma ner en och annan weekend och hälsa på Tomas ,som var fängelsepsykolog där,och hans vackra fru Monika.
Tjänstemannavillor och fångarnas paviljonger låg inströdda mellan varandra litet hur som helst.När vi tågade ut i riktning mot fågelmarkerna med våra svampkorgar brukade Tomas stanna upp då och då och byta vänskapliga reflektioner om väder och vind med de unga männen från paviljongerna.
Annars talade vi nästan alltid bara om två ämnen;musik och poesi.Vi jämförde våra diktmanuskript och varnade varandra för att bli alltför lika De Stora;Ekelöf och Lindegren.Absolut inte därför att vi underskattade dem.Tvärtom:deras slagskuggor var så långa att vi var rädda att hamna i dem;att inte bli sedda.Vi strävade,nästan instinktivt,kunde man säga,i en annan riktning.Inte riktigt mot större enkelhet.Men kanske mot en enklare diktion,mot antika förebilder omsatta i nordisk skog ,elegiskt distikon och den romerska republikens sista stora poeter.
Vid söndagslunchen var det alltid ett val:snaps till maten eller bläcksvamp ? Det blev aldrig bläcksvamp. Och Tomas:

På väg hem ser jag bläcksvamparna skjuta upp genom gräsmattan.
De är de hjälpsökande fingrarna på en
Som snyftat länge för sig själv i mörkret där nere.
Vi är jordens.

*
Och så musiken:

Den svarta flygeln,den glänsande spindeln
Stod darrande mitt i sitt nät av musik

I konsertsalen tonades fram ett land
Där stenarna inte var tyngre än dagg

Här skiftar scenen till Västerås.En liten grupp, bestående av Tomas,Ola Björlin,den japanska sopranen Kayo Kosomi-Hultgren och författaren till dessa rader, brukar träffas i vinterkvällarna på Blåsbogatan 8 och spela kammarmusik. Därute i de avlövade tunga träden på Wallinska Kyrkogården dånar stormen. De är buteljer som så småningom skall spruta grönska över poeternas gravar,men det ser man inte nu.
Vi spelar Bach,bland annat Triosonatan i G-dur, och har bara ett notexemplar. Tomas klagar alltid att jag blåser över hans fingrar när jag lutar mig fram med flöjten för att se vad det egentligen står där. Om man tappar en takt hos Bach är det jättesvårt att komma in på rätt ställe igen.
Musiken är hos Tomas poesiens utopiska fas,det tillstånd mot vilket all poesi strävar. Och aldrig riktigt lyckas förverkliga. (Som i en konvergent funktion.)Själv kompositör i ungdomen utvecklas han inte bara till en närmast professionellt skicklig pianist.Hans förmåga att förstå,att karakterisera musik och bredden i hans repertoarkännedom bara växer med åren.
Ibland när man hälsar på på Infanterigatan får man höra kompositörer man aldrig har hört talas om.I Cambridge smiter han från mig och Gunnar Harding för att vittja de många antikvariatens notförråd.
Vad vill han med musiken ? En aning om ett annat land ? En gissning att musiken kanske vet något om oss som vi inte vet om musiken ? Notskriftens underbara tusenfotingar sätter sig i rörelse. (Det är Schubert han talar om)
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting
Annat.och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer -
Med förtroende - den blinda ledstången som hittar i
Mörkret
*

Avignon.Jag tror att året är 1981.Tomas har fått Petrarcapriset.Jag har haft privilegiet att få ringa upp från kommitténs möte i Hubert Burdas praktfulla våning i München där vi hade vårt avgörande sammanträde, Dr Burda,Peter Handke,Zbigniev Herbert,Michael Krüger och jag.Och jag hör Tomas ropa ända ut i köket på Infanterigatan 144,och så att det hörs till Schachstraße 1 i München:
Monkan ! Jag har fått Petrarca !
Tomas var inte välsituerad i de där åren.En bilreparation kunde hota att välta hushållets lass.Jag minns hur jag - några år tidigare - verkligen fick anstränga mig för att övertyga Västerås Stads Kulturnämnd att ge honom ett ganska anspråkslöst kultur- pris.De kunde inte tro att han var en internationell storhet.Några dagar senare ringer en av kommitténs medlemmar upp för att fråga om Tomas vill läsa dikter på fruns vernissage.Frun målar nämligen.
Men nu är det juni i Avignon.Dr Burda,en högt bildad och mycket älskvärd man,ägare till rätt stora delar av den tyska dags- och veckopressen,en av de få poesimecenaterna i ett Europa där de flesta miljardärer brukar föredra att stödja bildkonsten,tar emot sin gäst .Båda är klädda i vita sommarkostymer.Tomas bär spår av en vistelse i Afrika.Och Dr Burda inleder en konversation på sitt förbindliga och vänliga sätt.
Burda:Doktor Tranströmer håller på med något nytt ? Tomas;Nej,tyvärr.Sedan två månader håller jag på med min självdeklaration.
( Detta var under de värsta åren när det var praktiskt taget omöjligt till och med för en Astrid Lindgren att klara skivan,eftersom olika godtyckliga pålagor tenderade att helt äta upp författarnas inkomster .)
Burda:Ja är det inte besvärligt ! Men jag har faktiskt några pålitliga hjälpare som tar hand om min.
(Och,efter en kort tankfull paus:)
Men jag har sagt till om att allt måste gå rätt till.

Skämt åsido,vi har att göra med en djupt politisk poet,men inte av det slaget som slamrar,docerar,talar i megafon eller intar den marxistiska katedern.Tomas visar.Han agiterar inte.
Tomas är berest,nästan mer berest än någon annan poet i min generation,det skulle i så fall vara Hans Magnus Enzensberger. I de tidiga samlingarna anar vi Lissabon,turkiska Izmir,stalldoftande byn med smala hundar på Balkan,Egyptens skrämmande blandning av armod och rikedom;

Unga frun grät rätt ner i sin mat
På hotellet efter en dag i staden

Och så var det Afrika,det riktiga Afrika.Sanningen är att Tomas bereste i slutet av femtiotalet en del länder som Sierra Leone och Centralafrikanska republiken där man i våra dagar behöver väpnad eskort,om ens det hjälper.De många vykorten vittnar om en snarast lycklig resenär som varje dag gör nya upptäckter.

En ung man fann utlänningen som gått vilse bland hyddorna.
Han visste inte om han ville ha honom som vän eller som
föremål för utpressning.

Detta lugna och djupa engagemang går som stark underström genom hela Tomas lyrik.Han är ingen retoriker,han vill inte övertala.Men han vet. Och han låter sig inte luras.
Hans insats för de fruktansvärt misshandlade och förtryckta baltiska länderna och deras inlåsta kompositörer och diktare skall inte underskattas.När det gäller poeterna fann han hjälp att översätta dem och han såg till att de kom ut i världen. Där tror jag att han hade en direkt praktisk betydelse.Han kan dela en ovansklig ära med svenska demokrater som Per Ahlmark och Carl Bildt.Hans fasa inför den totalitära staten,dess telefonavlyssnare och brevcensorer,är uppriktig och djup. Det är den hela tiden närvarande bakgrundsmusiken till "Östersjöar". Och i en annan,tidigare diktsvit, "Till vänner bakom en gräns":

Läs mellan raderna.Vi skall träffas om 200 år
Då mikrofonerna i hotellets väggar är glömda
Och äntligen får sova,bli ortoceratiter.

*

Gick längs den antipoetiska muren.
Die Mauer.Inte se över.
Den vill omge vårt vuxna liv
I rutinstaden,rutinlandskapet.
…
Shiki,Björling och Ungaretti
Med livets kritor på dödens tavla.
Dikten som är fullkomligt möjlig.

Vad handlar Tomas Tranströmers poesi om ? Kunde en hypotetisk magister kanske fråga.
Jag skulle säga:om det ögonblick när dimman lättar.När vardagen ett kort ögonblick spricker upp och slutar vara vardag.Det underbara finns alldeles intill.Det skymtar. Det stora som alltid snuddar.
Och ofta vägrar vi att se det.Människorna vill sova.Kanske också drömma.
De vågar inte släppa allt fast deras sömn är tung.
De vilar som fällda bommar när mysteriet drar förbi.
Detta är en mystiker,en diktare som har sett noll,den tomma punkt i centrum utan vilken inget är.En kristen mystiker - om vi följer ett brev han skrev till mig en gång - men en som gör så litet väsen av själva bekännelsen att han lika väl kunde vara zenbuddist eller kanske sufier.Det draget är tydligare i de tidiga diktsamlingarna,men försvinner aldrig.
Till detta perspektiv - kanske mera tillgängligt för en amerikansk läsekrets som förberetts genom Wallace Stevens - bidrar det suveräna bruket av metaforer;uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.Men här finns också något annat,en linneansk tradition om ni så vill.Om det var något som vi undervisades om i femtiotalsläroverkens biologisalar och kemilaboratorier var det vikten av en noggrann naturiakttagelse. Man gjorde oss till unga linneaner med förstoringsglas och kikare.Och det var bra.

Jag stod i ett rum som rymde alla ögonblick-
Ett fjärilsmuseum

Det kallas entomologi.Entomologen och författaren Fredrik Sjöberg ordnade och beskrev den insektsamling från Runmarö i Stockholms skärgård som Tomas sammanförde i tonåren.Sjöberg,författare till en väldigt behaglig liten bok," Tranströmerska insektssamlingen på Runmarö" kunde fastställa att den unge mannen hade åtskilliga rariteter och några veritabla nyheter i samlingen.
Och så övergick han,rätt plötsligt som det verkar,till att bli poet.Det var också bra.Det finns vissa saker som gör mig lycklig.En är att min generation,som har misslyckats med det mesta - till exempel att skapa ett anständigt skolsystem,ett fungerande järnvägsnät och för gemene man överkomliga elektricitetspriser - faktiskt har lyckats med en sak,och det med råge. Vi har skapat en svensk samtidspoesi som faktiskt når upp till den förra generationens Ekelöf,Lindegren,Martinson och Aspenström. Listan av verkliga,stora,lyriker i vår generation kan göras rätt lång, alltifrån Paul Andersson till Bruno K Öijer.
Men främst av alla på den listan sätter jag Tomas Tranströmer,nu åttio år.

"Eine Wunderkapsel..."

2011-04-05T03:18:00.000-07:00

"Mot Noll ist eine Wunderkapsel,ein Überraschungsei, und ich frage mich, wo sonst in Schweden so viel snille och smak zu finden wären."

Hans Magnus Enzensberger

Mot noll.Matematiska fantasier strax intill det kungliga rummet.ISBN 978-91-972537-5-8.Art Factory.Lund

Gegen Null. Eine mathematische Phantasie. ISBN 978-3-905951-04-2. Aus dem Schwedischen von Barbara M. Karlson

Prime Obsession - en slutreplik

2011-04-03T03:47:00.000-07:00

Helena Granström har till sin stora belåtenhet identifierat korrekturfelet i löpande text på sidan 26 i "Mot noll" ,där ett minus har blivit plus,vilket är på sin höjd ett hinder i läsflödet,men som nu skall pumpas upp till en märkvärighet.Gudskelov finns inte felet i den tyska upplagan ("Gegen Null. "Secession 2011) och det skall förvisso rättas i nästa svenska upplaga . (En parentes hade också gjort jobbet.)
Men vart har nu alla dessa felaktiga formler tagit vägen, som det var tal om i Helena Granströms recension ? Min kritiker väljer - i stället för att svara på det - ett i tidningspolemiker uttjatat retoriskt cirkusnummer;att tala om någonting annat.
I sitt svar efterlyser hon förklaringar som eventuellt skulle ha införts för att göra framställningen av Bernhard Riemanns hypotes komplett. Frågorna kring det komplexa plan dit Riemann tar Euler har en stor komplikation.Litteraturen på området är ofantlig. Det kunde förvisso ha gjorts.
Om det hade varit en annan bok. En utmärkt sådan finns dock redan för den hågade läsaren:John Derbyshire "Prime Obsession.Bernhard Riemann and the Greatest Unsolved Problem in Mathematics." ISBN 0-309-08549-7. Dock handlar den inte om livet.

Den så kallade z-funktionen är inte Riemanns utan härrör, från den store Euler,han med broarna i Königsberg.Det originella och rätt fascinerande med Riemanns hypotes är hans förmodan i ett föredrag i Berlinakademin att z-funktionen kan vara djupt förknippad med primtalsfördelningen. Vilket förefaller bekräftas upp till ett mycket stort antal primtal.Men ännu inte har kunnat bevisas.Det förblir ett av de allra största och ännu olösta problemen,nummer åtta i det så kallade Hilbertprogrammet.
Jag har inte "utfört någon analytisk fortsättning av den givna funktionen".Nej.Jag har heller inte tagit anställning vid en loppcirkus. Min bok handlar inte om Riemanns hypotes.Min bok handlar om precis vad den säger - hårsprickan före noll .I filosofien och i existensen.
Vad jag menar med "en topologisk mångfald" ?
En metrik som gör det möjligt att unikt karakterisera punkter i tid och rum.Var det verkligen så svårt ?
För en recension som intresserar sig litet mer för boken "Mot noll" och dess tankevärld och litet mindre för koketta duktighetsuppvisningar - och det i ett fält där ingen bör tro sig vara duktig - skall jag be att få hänvisa till: för den tyska editionen:http://www.inkultura-online.de/larsnull.html,
och för den svenska: http://hd.se/kultur/boken/2011/03/19/logisk-lyrik/

Lars Gustafsson

Einar Gustafsson ,Photographer(1907-1992)

2011-04-02T22:47:00.000-07:00

In the year 1923, Einar Gustafsson produced a number of remarkable pictures with his very primitive camera, a Kodak No. 2A Brownie Model B and it is known that the brand was produced 1911-1924 in Canada by Canadian Kodak.In Sweden the type was sold through Hasselblads Fotografiska AB in Stockholm.The objective has a fixed focus,3 apertures and used 116-rollfilm.A few of the paper copies preserved are noted with the year 1923.

In cooperation with Einar Gustafssons grandson,Benjamin Gustafsson,distinguished photographer in New York and leader of Benjamin Gustafsson Photography , I have prepared a net gallery from the old paper album.It is,together with my introductory esssay,found on

http://einargustafsson.tumblr.com/

"Gegen Null."Review

2011-04-01T23:48:00.000-07:00

A splendid review of Gegen Null,German Edition (Sezession.Berlin and Zürich 2011)

which now is out.

http://www.inkultura-online.de/larsnull.html

Varför leva ?

2011-03-30T02:29:00.000-07:00

Om vi inte längre har tillgång till religionens tröst –
vad återstår då? Vad finns det för skäl att leva i en värld där det onda förefaller klart uppväga det goda? Kan Mozarts existens uppväga de tyska koncentrationslägrens fasor? Kan Gödels bevis eller allmänna relativitetsteorin uppväga världskrigens lidanden ? Eller är sådana betraktelsesätt - vi finner dem hos viktiga filosofer som Schopenhauer och Nietzsche - alltför kvantitativa ? Filosofen, esteten, musikern Ingemar Hedenius sökte ett svar. Och han fann ett slags svar. Men det var dyrköpt.
I ”Tro och vetande” ville Ingemar Hedenius visa den kristna religionens uppenbara orimlighet. Argumenten var egentligen välkända sedan antiken och i fullt bruk sedan den franska upplysningen, Voltaire, Diderot, Holbach. Det kristna gudsbegreppet – och något annat förefaller Hedenius inte ha bekymrat sig om - rymde en uppenbar och oöverkomlig självmotsägelse: Gud kan omöjligt vara allsmäktig och välvillig.
Nedsänkt i sin omedelbara samtid blev Hedenius både tidstypisk och kontroversiell. Svante Nordins "Ingemar Hedenius. En filosof och hans tid."(2004) är väl standardboken om denna utveckling.
Litteraturforskaren och idéhistorikern Thure Stenström, författare till bland annat två viktiga böcker om existentialismen i Sverige, kommer nu med "Ingemar Hedenius heliga rum. Sofokles. Kierkegaard. Mozart" (Atlantis 2011).Det har blivit en väldigt fascinerande bok. Genomtänkt och väl dokumenterad ifrågasätter den inte Nordins bok. Men den kompletterar den. Stenström gör oss den förnämsta tjänst en humanist kanske kan åstadkomma: han gör en människa begriplig.
Hedenius var alltså pessimist i samma mening som Schopenhauer. Han kunde inte se att det goda i den mänskliga existensen kunde uppväga det onda. Med hjälp av tre områden där filosofen med förkärlek uppehöll sig - Sofokles tragedier, Sören Kierkegaards filosofi och den högt älskade musik som han ett helt liv ägnade sig åt, som utövande flöjtist, lyssnare och teoretiker, visar Stenström hela den existentiella grund som var Ingemar Hedenius.
Det finns egentligen ett mycket effektivare argument för kristendomens absurda orimlighet än självmotsägelsen. (Som ju alltid kan bli föremål för sofistiska omtolkningar.)Och det finner vi hos Sören Kierkegaard. Redan många samtida såg det så .Kierkegaard var det slutgiltiga argumentet mot en allvarligt uppfattad kristendom. Filosofens krav på en reservationslös underkastelse under en outhärdligt tyrannisk gud demonstrerade hela orimligheten i denna religion. Medan Sofokles i sina mörka tragedier förefaller se ett slags fönster, en utväg, en försoning, som har att göra med den säregna determinismen i dessa verk - Oidipus väljer hela tiden själv sitt öde - det är ingen partikelbana, lämnar Kierkegaard inga utvägar alls. På ett väldigt intressant sätt visar Stenström hur detta hos Hedenius så småningom leder till en motvillig fascination. Han kommer inte undan "puckelryggen," heter det i en dagboksanteckning. Han kallar honom så. Han älskar honom på ett förtvivlat sätt.
Musiken blev fönstret. Hedenius musicerade - mycket flitigt, snarast professionellt - och han lyssnade och han reflekterade. Det är synd att han inte hann ägna sig litet mer åt det fascinerande ämnet musikfilosofi. Hans preferenser var mycket bestämda. Han tenderade som vissa krukväxter att luta sig alltmer mot det ljusa och bort från det mörka. Mozart och den glada sidan hos Bach - inte den pietistiskt gråtmilde, var gudar. Han avvisade mycket kategoriskt Wagner. Vilket kan ge ett något förhastat intryck. Visst var Wagner tysk och visst använde han pukor och trumpeter. Men något märkvärdigt måste det väl ändå ha varit med den kompositör som spräckte den västerländska harmonikens stora underbara glasbubbla på ett sätt som den ännu inte har hämtat sig från, och som transponerade Schopenhauers filosofi till något som närmast ser ut som dagens mera avancerade computerspel ?
Brahms tyckte han heller inte om. När jag läser om detta i professor Stenströms briljanta bok minns jag en obetalbar diskussion jag hade med Ingemar Hedenius en sen kväll i Filosofiska föreningen någon gång kring 1962. Det började, tror jag, med att jag berättade att jag beundrade Brahms symfonier och särskilt den fjärde.
Då kom Hedenius in på sista satsen, passacaglian, alltså de fyrtaktiga variationerna över ett koraltema som ju präglas av ett visst dynamiskt eftertryck:
"I realskolan blev jag ofta uppklådd på hemvägen av några skitstövlar som var starkare än jag. Jag gick till min pappa, medicinprofessorn, och beklagade mig. Han gav mig strax ett råd: 'Välj ut ett ställe, ett enda ställe på motståndaren och slå där. Om du slår på samma ställe tillräckligt länge gör det ont.
Jävligt ont.' Behöver jag tala om att jag följde rådet? Precis sådan är fjärde satsen i Brahms fyra."

Intellektuell humbug i Svenska Dagbladet

2011-03-29T01:23:00.000-07:00

"Flera av de förhållandevis få formler som förekommer i boken framställs eller presenteras på ett felaktigt sätt, och matematisk terminologi används stundtals slarvigt."

Så skriver Helena Granström i sin recension av min bok "Mot noll.Matematiska fantasier intill det kungliga rummet" i SVD den 23 mars,en artikel som uppvisar ungefär samma grad av intellektuell energi som en död sill.Och som dessutom gör ett ovanligt fräckt försök med totalt ogrundade omdömen om bokens matematiska utformning,som råkar vara resultatet av ett samarbete med högt kvalificerade experter.
Eftersom inte bara jag utan även den kvalificerade matematiska expertis som jag självklart anlitade vid manuskriptets färdigställande, ställer sig totalt undrande inför denna konstiga anklagelse ,är det nog bäst,inte bara med tanke på SVD:s läsare utan också Helena Granströms eventuella fortsatta anseende som kritiker, att hon
snarast exemplifierar sitt påstående.
Alltså vilken eller vilka av bokens matematiska formler är felaktiga ? Vad är det som skulle ha framställts fel ? Och varför ?

För en kompetent recension av boken,se:
http://hd.se/kultur/boken/2011/03/19/logisk-lyrik/

From my workshop III Winter landscape upper Svartå Valley

2011-03-18T08:30:00.000-07:00

Watercolor on paper,painted 2008.Christer Philipsson Collection in Norberg.

For me the lonely groups of naked birches against the large extent of empitiness which is the upper Svartå Valley in Västmanland,and snow,such as it can typically look an early evening in December,meaning around 3 pm,
has an austerity which is hard to like but easy to admire.You can feel - for a moment the bare fact of your existence,as if it were an ongoing disturbance in the landscape.

For further information on my visual work ,see

Ausstellungsraum Celine und Heiner Bastian. Am Kupfergraben 10 10117. t : view phone49 (0)30 20 67 38 40. e : info@heinerbastian.de

Galerie am Savignyplatz. Nehringstr. 29 14059 Berlin Deutschland 030/ 313 65 64 info@galerie-am-savignyplatz.de

From my Workshop II

2011-03-13T07:41:00.000-07:00

THE UNIVERSE SEEN BBY ITSELF
Oil on wood 1978.Private collection,Stockholm

John Archibald Wheeler ( 1911– 2008) ,an extremely creative and very fearless physical theorist whom I had the privilege to meet at the University of Texas at Austin introduced, if I am right - the expression "the self-referential universe" in his magnificient anthology on Gravity.Meaning that this mighty universe does not come into existence in any meaningful sense before it is able to observe itswelf.
So - after many billions of years of nuclear and other processes ,the universe is able to produce the heavy metals aznd other substances ,developed in slow,cruel and painful biological evolution,which makes it possible to see itself.
When we speak about the world ,the world speaks about itself.

Some of my later pictorial works are accessible with:

Ausstellungsraum Celine und Heiner Bastian. Am Kupfergraben 10 10117. t : view phone49 (0)30 20 67 38 40. e : info@heinerbastian.de ...

Galerie am Savignyplatz. Nehringstr. 29 14059 Berlin Deutschland 030/ 313 65 64 info@galerie-am-savignyplatz.de ...

Där borta i tiden

2011-03-04T06:16:00.000-08:00

Dr Einsteins rumstid ligger stilla.

Som ett rovdjursspår i nysnö.

Min tid rör sig. Som snörök.

I rumstiden finns en grå handstickad tröja

med något slags knappar av tenn

som jag faktiskt avskydde

Min småskoletid var inte helt

lämpad för ett liv som eftertänksam poet.

Den var en grundkurs för koncentrationslägret.

Den fromma lärarinnan,uppbragt,rycker

i den alltför hjälplöse lille pojkens

blonda hår

tills den vita hårlösa fläcken färgas av blod.

Allt det såg jag på nära håll

Och därav min djupa övertygelse

att all snö har sitt ursprung i Helvetet

From my workshop

2011-02-27T03:45:00.000-08:00

From my workshop:

Le Jeu de Tennis

© Lars Gustafsson 1988. Private collection,Berlin

Jag målade denna bild – en tetraptik - med akryl på duk ,en teknik som jag senare har övergivit,i Austin,Texas hösten l988.Den kom sedan att hänga i mitt kontor i Waggener Hall i rum 413 på fjärde våningen ända till april 2006,där den ofta tjänade som ett bra konversationsobjekt för att inleda samtal med mycket blyga studenter.

Som alla kan se handlar den om tennis.Jag hade vid denna tidpunkt utvecklat ett livligt intresse för analytisk kubism och bilden försöker så att säga frilägga tennisupplevelsen i olika beståndsdelar.

De fyra kvadratiska bildfälten balanserar fyra färger mot varandra
i ett försök att återskapa en musikalisk upplevelse.Om ni så vill den musik som innebor i tennisspelet.

Det nedre vänstra fältet där spelaren bereder sig att besvara en inkommande låg boll med en backhand,handlar om ett fundamentalt element i tennisupplevelse;detta att förflutenhet och framtid försvinner;världen reduceras till det omedelbara.
I painted this picture in acrylic, technique which I have later abandoned in Austin ,Texas 1988.Until 2006 it was a part of the internation decoration of my office room 416 in Waggener Hall, University of Texas at Austin.
The picture which is one field (because of the inferior copying capacity of my PowerBookG4 I cannot bring more into the blog at this time)of a tetraptyk is about tennis as inner experience.I had at that time developed a lively interest in analytic cubism This tetraptik as a whole tries too assay the tennis experience into significant parts.Here,it is about the backhand return and the complete concentration on the rapidlt approaching ball, - an experience of the moment.

Some of my later pictorial works are accessible with:

Ausstellungsraum Celine und Heiner Bastian. Am Kupfergraben 10 10117. t : view phone49 (0)30 20 67 38 40. e : info@heinerbastian.de ...

Galerie am Savignyplatz. Nehringstr. 29 14059 Berlin Deutschland fon 030/ 313 65 64 info@galerie-am-savignyplatz.de ...

Message to the World:Towards Zero is out

2011-02-22T02:52:00.000-08:00

This Week my new book ”Towards Zero.A Mathematical
Phantasy” is delivered to the market by Art Factory,Lund, and in German translation by Barbara M Carlson as ”Gegen Null.Mathematische Phantasien” at Secession Verlag,Berlin & Zürich.
Here is a short reader s sample from the book:

(Ein anderer Weg gegen Null)

Jean Buridan, der große Nominalist (1295-1358) entwickelte ein berühmtes Argument in der Diskussion über Wahl und Wahlfreiheit: Wäre unser Akt des Wählens ganz und gar von den Verlockungen oder Gefahren, denen wir ausgesetzt sind, abhängig, so müsste ein Esel, der genau zwischen zwei gleich gut duftenden Heuhaufen platziert wird, Hungers sterben.
Wie bekannt, verhungert niemand, weder Mensch noch Tier, am Zweifel. Es gibt einen Augenblick, in dem wir wählen, egal wie ebenbürtig die Alternativen (einander) auch sind.
Dieser Augenblick ist rätselhaft. Er hat keinen erlebbaren Inhalt.
Ein berühmter Hinweis in Diskussionen über den freien Willen ist, dass Wahlfreiheit nicht das gleiche ist wie totale Unvorhersehbarkeit. Eine psychisch gestörte Persönlichkeit, z. B. ein Drogenabhängiger, der uns im nächsten Augenblick mit praktisch jeder möglichen Handlung überraschen kann, bietet kein Paradigma für Willensfreiheit. Sonst hätte ein Zufallsgenerator den freiesten Willen.
Die Wahl zwischen den beiden Heuhaufen ähnelt eher der künstlerischen Inspiration und ihren Bedingungen. Ideen kommen zu uns. Aus dem Nichts. Aber sie kommen nicht zufällig. Sie kommen aus der Situation. Aber sie sind nicht die Situation.
Die Entscheidung zwischen Heuhaufen1 und Heuhaufen2 ist die Wahl eines, und zwar ausschließlich eines von zweien. Aber sie ereignet sich, als hätte sie keine Bedeutung.
Timothy Gallway zeigt in seinem ausgezeichneten Essay ‚The Inner Game of Tennis‘, dass die beste Art, einen zufriedenstellenden Tennisaufschlag zustande zu bringen, die ist, ihn einfach geschehen zu lassen. Dieses ‚Geschehen-lassen‘ ist eine Art Null-Zustand. Wenn wir so wollen der leere Punkt, also der Nullpunkt zwischen zwei Heuhaufen. Das ist der schöpferische Augenblick.
Übersetzt aus dem Schwedischen von Barbara M. Karlson

*

(En annan väg mot noll)

Jean Buridan, den store parisnominalisten som levde mellan 1295 och 1358, utvecklade ett välbekant argument i diskussionen om val och valfrihet.
Om våra valhandlingar helt och hållet är beroende av de lockelser eller faror vi är utsatta för, måste en åsna,placerad på lika avstånd mellan två lika väldoftande hötappar,dö av svält.
Som bekant dör ingen ,varken djur eller människa, av svält på grund av tveksamhet. Det finns ett ögonblick när vi väljer,oavsett hur jämnstarka alternativen än är.
Detta ögonblick är gåtfullt.Det har inget upplevbart innehåll.
Ett välbekant påpekande i diskussioner om den fria viljan är att valfrihet inte är detsamma som total oförutsägbarhet.En mentalt sammanstörtad personlighet,säg en grav drogmissbrukare,som i nästa ögonblick kan överraska oss med praktiskt taget vilken handling som helst, erbjuder ingen paradigm för viljefrihet. Annars skulle en slumpgenerator ha det friaste viljan.
Valet mellan hötapparna liknar snarare den konstnärliga inspirationen och dess villkor.Idéer kommer till oss.Ur ingenting .Men de kommer inte slumpartat. De kommer ur situationen. De är mer eller mindre adekvata till situationen och de visar hur vi uppfattar situationen.Men de är inte situationen.
Valet mellan hötapp 1 och hötapp 2 är ett val av en och endast en av två men det äger rum som om ingen av dem hade betydelse. Timothy Gallway i sin utmärkta ”The Inner Game of Tennis” påpekar att det bästa sättet att åstadkomma en tillfredsställande tennisserve är att låta den ske. Detta ”att låta ske” är ett slags nolltillstånd.
Om ni så vill,den tomma punkten,alltså nollpunkten mellan hötapparna.

Vagantenbühnes Biodlare går till Köln

2011-02-11T02:18:00.000-08:00

"Der Tod eines Bienenzüchters" von Lars Gustafsson
Tuesday, February 15 at 8:00pm
Location: Theater im Bauturm

Poetry reading in Mainz Febr 17th

2011-02-10T02:55:00.000-08:00

Akademie der Wissenschaften und Literatur,Mainz
Lars Gustafsson &
Harald Hartung
einladung
zur
autorenlesung
www.adwmainz.de
Lars Gustafsson & Harald Hartung
lesen ihre Gedichte
Moderation: Dirk von Petersdorff
Donnerstag, 17. Februar 2011
19 Uhr c.t.
Plenarsaal der Akademie
Geschwister-Scholl-Straße 2
55131 Mainz
Eintritt frei

Rapport från en ankdamm

2011-01-28T07:25:00.000-08:00

Onsdagen den 27 Januari 2011:Världens marknader dinglande i livsfarlig osäkerhet,arabvärlden brinner i uppror.Och vad rapporterar de statliga svenska TV-programmen ?

Att blyföroreningar har hittats i en myndighets kaffemaskin.För svenska statliga medier existerar i första hand myndigheters problem.Den som gör sig mödan att kontrolera en månad kommer att se att vi har rätt på denna sida.

Poetry evening at Rönnells,Stockholm February 1st

2011-01-25T04:56:00.000-08:00

Message to the city and the world:

Tuesday February 1st, I shall read my poetry between 19-22 at Rönnells Antivariat,Birger Jarlsgatan 32,Stockholm.The evening will be devoted to "Begagnandet av elden" and Michael Krügers selection "Århundraden och minuter".Both in Atlantis förlag."Begagnandet av elden" are about to be pubklished aslo in English translation by John Irons and German by Barbara Carlson.

Converging towards Zero

2011-01-09T05:41:00.000-08:00

My new book,”Converges towards Zero.A mathematical Imagery” will be published in Swedish end of January and in German in March. Titles:”Mot noll.Matematiska fantasier.” (Art Factory,Lund) and ”Gegen Null:Eine mathematische Phantasie” (Secession Verlag.Berlin & Zürich).In the context The Royal Technical University of Stockholm arranges three colloquia dealing with central aspects of the book,according to the following.

Lars Gustafsson:”Mot noll.Matematiska fantasier” utkommer på svenska i slutet av januari hos Art Factory Bokförlag i Lund och i tysk översättning av Barbara Carlson hos Secession Verlag ,Berlin och Zürich,i mars som ” Gegen Null: Eine mathematische Phantasie.”

I samband med boken anordnar KTH en serie av tre samtal i medverkan av bl.a. Peter Gärdenfors,Ulf Danielsson och Nina Wormbs enligt följande plan:
Tiden är 16-18 och platsen är KTHs administrationsbyggnad, Valhallavägen 79.Förhandsanmälan nödvändig enligt nedanstående.

------------

Att kalla något Verkligheten är väl egentligen bara att kursivera något i upplevelsernas egen ström, att säga: just det här ska du ta på allvar.
Lars Gustafsson: Historien med hunden (1993)

KTH inbjuder till tre samtal med författaren Lars Gustafsson om gränsområdet mellan konst, teknik och vetenskap kring följande teman:

Torsdagen den 20 januari 2011 kl 16-18
1. ”I verkligheten är du ingen”
Om jaget, musiken och bilderna
Samtal med Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap, Lunds universitet

Torsdagen den 27 januari 2011 kl 16-18
2. Har monaderna fönster och verkligheten botten?
Om skillnaden mellan fiktion och verklighet
Samtal med Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, Uppsala universitet

Torsdagen den 3 februari 2011 kl 16-18
3. En förförelse från berättelsens sida
Om orsaker och orsaksförklaringar
Samtal med Nina Wormbs, lektor i teknik- och vetenskapshistoria, KTH

Anders Karlqvist, tidigare chef för polarforskningssekretariatet och professor vid KTH, är moderator för samtalen. Alla samtalen äger rum i styrelserummet, KTHs administrationsbyggnad, Valhallavägen 79.

Denna inbjudan är personlig. Förslag till ytterligare personer att inbjudas välkomnas!

Obligatorisk anmälan sker till Per Jacobsson perjac@kth.se senast 2011-12-01. Notera i vilket eller vilka samtal (1, 2, 3) Ni vill delta.

Vid kulturernas roulettbord

2011-01-07T03:04:00.000-08:00

Det spektakulära nederlaget i Dien Bien Phu 1954 är början till slutet för det månghundraåriga franska kolonialväldet. Algeriet måste, vilket ingen riktigt hade trott, uppges inte så långt därefter. Med uppslitande politiska och moraliska konsekvenser. Senegal, länge en fransk provins med representation i deputerandekammaren, kommer inte långt efter. Förvirringen i fransk politik är förutsägbar. Frankrikes kommunistparti röstar för ytterligare tiotusen soldater till Algeriet. Simone de Beauvoir har berättat i sina memoarer ”Tout compte fait” om chocken när detta parti, en gång det självklara basområdet för tidens författare och filosofer, nästan en försörjningsinrättning med sina belöningar och förmåner, plötsligt är i stenhård kollision med samma intellektuella.
Stödet för algerietkriget var möjligen en ännu viktigare vändpunkt i de franska intellektuellas historia än till och med den sovjetiska inmarschen i Ungern hösten 1956. Jean-Paul Sartre beskrev ockupationen i en tidningsintervju som ”ett folkmord”.
När makteliter - som den franska kolonialmakten och dess intressenter - förlorar sin ställning - blir inte sällan de intellektuella eliterna produktiva. De tänker om. Eller de undergår personalbyten.

1955 kommer den bok som blir vattendelaren. Det är svårt att sätta etikett på den, den blandar antropologiska erfarenheter från Brasilien och Indien på 1930-talet, melankoliska betraktelser över en antropologs ensamhet och slutliga oförmåga att bli en del av det han studerar och en stort anlagd syn på civilisationen som förefaller helt enkelt vilja göra slut, en gång för alla, på den
från adertonhundratalet övertagna synen på civilisationen som en framstegstrappa. Boken heter ”Tristes tropiques” och författaren Claude Lévi-Strauss.

Marx, Sartre, alla de politiska filosofer som har satt sin prägel på franskt intellektuellt liv fram till århundradets mitt, delar en historiesyn som är, kan man säga, en trappa. På nedersta steget finns jägare och samlare. Civilisationens väg går mot ett teoretiskt tänkbart sluttillstånd efter att ha genomlöpt ett antal nödvändiga faser. Ett slags grundläggande determinism, kan man säga.
Lévy-Strauss öppnar för en helt annan kulturuppfattning, som leder till en ny rörelse, helt olik Sartres existentialism och den ingrodda marxistiska determinismen. Han gör det möjligt för Michel Foucault att visa hur vansinnets sociala former anpassar sig till de historiska situationerna, inte till den mentala hälsan och han ger psykoanalytikern Jaques Lacan den avgörande idén: det undermedvetna fungerar som ett språk .Kort sagt: Levy.Strauss öppnar för något nytt som ännu inte riktigt har nått den europeiska periferiens kultursidor. Filosofer som Glucksmann och Bernard Henry-Levy vore knappast möjliga utan det strukturantropologiska perspektivet.
I ett av de senare verken skall Lévy-Strauss införa en helt annan metafor för vad ”civilisation” vill säga. De olika kulturerna sitter som spelarna kring ett roulettbord. Deras insatser vid bordet blir helt olika beroende på vilka yttre villkor de möter. Några, som greker och tyska adertonhundratalsprofessorer utvecklar ofantligt matematiken. Några, som samer och innuiter ,frambringar raffinerade överlevnadsmetoder i extrema klimat, några, som polynesierna, blir experter på att navigera över de stora tomma havytorna. Och indianstammar i Brasilien skapar komplicerade system för släktskap, giftermål. Incestregler som gör samhället till en precisionsmaskin för sitt eget bestånd .Det finns ingen av dessa kulturer om vilken man kan säga att den är mer avancerad än den andra. De spelar olika spel och spelar dem med framgång.
Boken heter ”Tristes tropiques” och författaren, antropolog, inte särskilt välkänd före dess eftersom han har tillbragt sina aktivaste år i Brasilien med strapatsrika resor in i det innersta inlandet på jakt efter de indianstammar som kan förmodas representera ett av kolonialismen ostört tillstånd. Vad han finner är inte alltid uppmuntrande men tillräckligt för att bygga om hela synen på antropologin.
Lévi-Strauss, som namnet säger, jude, lyckas fly den snabbt växande antisemitismen i det formellt ännu oberoende Vichyfrankrike, når New York och fördjupar i New York City Library sitt enorma vetande om utomeuropeiska kulturer och mytologier. Han umgås med Breton och de andra exilförfattarna och han finner en vän som är i färd med att öppna ett helt nytt perspektiv: den rysk-franske lingvisten Roman Jacobsen. Det är inte språkljuden som bär mening , det är detta hur de förhåller sig till varandra, finner Jakobsen. Meningen hos ord som ”vind” och ”kind” finns i olikheten mellan två konsonanter. Denna olikhet är en kugge i ett mäktigt maskineri: svenska språket .Och Lévy-Strauss överför, i ett ovanligt snilledrag detta betraktelsesätt till vetenskapen om människan. Strukturantropologin är född.
Reglerna för släktskap och giftermål kan ses som ett komplicerat gåvosystem där männen utbyter kvinnorna som gåvor. Simone de Beauvoir, som entusiastiskt har lovprisat ”Tristes tropiques”, protesterar våldsamt. Hon har just själv utgett sin mycket mera ålderdomligt evolutionära ”Det andra könet” när hon läser detta. Och Lévy-Strauss svarar suveränt: man kan likaväl se det så att det är kvinnorna som utväxlar männen som gåvor. Det viktiga är att ingen får en gåva tillbaka.
Det tog tid för Lévi-Strauss att vinna erkännande i sitt hemland. Ett tag betraktades han - på ett rätt typiskt franskt sätt - snarare som ett kuriosum från utlandet. När erkännandet kom blev det desto mer. En del yngre antropologkolleger ansåg att han blivit litet för mycket av fåordigt orakel och förstelnad akademiledamot.
Den briljante unge australiske antropologen Patrick Wilcken berättar i en briljant ny biografi ”Claude-Lévy Strauss. The Poet in the Laboratory” Bloomsbury 2010,
att den store antropologen lät sig väljas in i franska akademin därför att han ansåg att alla ritualer var ett värn mot vad han fruktade mest av allt: en nivellerad världskultur.
(Skall Sveriges samer få slakta renar på ett sätt de har gjort i ett par årtusenden eller skall de ta order av några naturvårdseminenser i Stockholm att höra upp med det ?)
Övercivilisation eller mångfald ? Världscivilisation eller den mänskliga rouletten? Det är bara en av de många intressanta konflikter som Wilcken berör i en biografi som är helt föredömlig därför att den intresserar sig för en stor mans intellektuella utveckling, inte för hans hustrur, institutionsintriger eller förmögenhetsutveckling.
Kanske måste en sådan, klargörande och fascinerande, biografi över en antropolog komma från en annan kontinent än hans egen ?

Snöfall

2011-01-03T08:43:00.000-08:00

Snöfall

Det vita återtar sin makt
och täcker träden

Nästan allt som händer
ses utav ingen

Minnet stiger
Tiden stiger

Det finns snöfall
över nordatlantiska vatten

denna årstid,
som ses utav ingen

Och likafullt faller de

An Objection concerning Stuttgart

2010-12-24T14:11:00.000-08:00

Stefan Sachs

( Reached my blog by mail lg )

I cannot resist to wire a reply to this text. As a former citizen of Stuttgart, I
definitely do not share the opinion, that a well planned and democratically
legitimated project is obstructed by violent demonstrations. The gap between a
formally correct procedure and and the widespread opposition to the results by the
citizen of this town reveals in my opinion a little more about the considerable loss
of confidence in our leading classes.
The communication patterns described in this text are well known; different media
may cause a quantitative, but not a qualitative change. The "many to many" pattern
described is not necessarily related to the new phenomenon of social media. The main
difference is a quantitative; the number of persons taking part in this
communication is of course higher but the quality and the mixture of messages is not
so different, from what may have been exchanged on a middle age market or on the
campus of a university in 1968.
IMHO the impact of such communication is related to the perceived need for
directions. In stable times, where a general consensus about values in a society
exists, this kind of communication is more or less meaningless, limited to private
communication without much of a public impact. This changes as soon, as the
broadcasting protagonists loose their credibility. A typical sign for such a
situation is the visibility of the many to many pattern. This pattern uses the
available resources, from "fliegende Blätter" in the late fifteenth century to
social networks today. Typical for a campus in the seventies were the competing
messages on public pinboards, not so different from the fence of the Stuttgart
building site. The main motivation for the public, to seriously consider such
sources of information is the loss of confidence in broadcasting.
So, the real challenge for democracy is, to reestablish credibility in broadcasting
and this may be related in the inability of the individuals involved in
broadcasting, to perform just the inverse pattern (what H.M. Enzensberger once
diagnosed with hospitalism).
In Stuttgart, the credibility of the democratic decision process was definitely
impaired by deliberately false cost estimates, broken promises of politicians and
strange involvements of politicians in related real estate affairs. The planning by
the railway corporation turns out to be inferior.
Representative democracy depends on integrity of the representatives. When this
integrity is damaged, it is natural, that, other, more direct forms of democracy
become more attractive to citizens. In southern Germany, people feel some envy, when
looking at the situation in Switzerland, where direct democracy is well established
and performing astonishing well, even in such difficult times (there is definitely
no battle, any decision of the representatives can become subject of a direct
decision by the people, which restricts their power and makes a strong incentive for
compromise and transparency).
Lack of confidence in the competence and integrity of political leaders will result
in a loss of identity. But the more important task for governments is, to restore
their credibility and in Germany a viable way to do so, would be to make use of the
mechanisms for direct democracy, the german constitutions offer, instead of
vigorously fighting any attempts of participation. I could imagine, that this would
restore identification of citizens with their state.

Stefan Sachs, Lübeck, Germany (ssachs@acm.org)

Answer:

I have read Mr Sachs contribution with interest and respect.However,I cannot see any contradiction between his passionate plaidoyer for ´´direct democracy and my misgivings about th efuture of representational democracy.

My only concern is: what will result from a system which seems to make historically given forms obsolete ?

Lars Gustafsson

THE END OF BROADCASTING Reflections on the future challenges to democracy

2010-12-17T00:10:00.000-08:00

There are obviously sources of unrest and confusion in contemporary political life which seem to challenge not only political parties but the entire political culture of parliamentary democracy in its entirety..The citizens of Stuttgart turn a city planning project,democratically decided since years, into a battlefield of violent demonstrations. The Sweiss cantons are in these years witnessing a continuos battle between direct and representational democracy,the continuos medial presentation of the Swedish health insurance system is that of an enemy of the people, devoted to the sole purpose of humiliating and impoverishing the citizens.

Let us assume that there are what might be called patterns of communication,caracteristic of different societies and technologies; fiffering in what type and number of participients we talk about.

One individual communicates to another individual and the exchange is symmetric.(Conversation ,private correspondence,lovemaking)

One individual communicates to another individual and the exchange is asymmetric. (Poetry,literature in general,the patient to the psychoanalyst )

One individual communicates to the many and the many are supposed to listen, which makes the situation asymmetric. (Broadcasting,the public speech,sermon,totalitarian leader speaking to his subjects)

The many communicate asymmetrically to one individual.Does the asymmetric case exist ? The relation between a parlamentarian and his constituence might be an example ?

Many individuals communicate with many individuals. This is the situation,made possible by the social media. The new situation,if you prefer.

Furthercombinatorically possible cases, the reflexive variant (one to herself) and the partially empty cases seem to lack practical interest.

Obviously something is lost. Two systems of communication,one embodied by the broadcasting of the Twentieth century - one speaking to the many - and the social media of the twentyfirst - where the many speak to the many - seem to clash and to give rise to competing or even adversial forms of public life.This might be the end of broadcasting in the sense defined above,and the beginning of a new realm,the realm
of densified political communication.

A political program, carefully planned and presented by a political party or its professional advisers ,can be scrutinized,punctuated,rejected practically in minutes. The number of perspectives has multiplied immensely .The obvious problems of political parties to define their own identity is related to the existence of cyberspace.

The strong nationalistic and often - by consequence - xenophobic, tendencies in Europe and outside are often explained as a consequence of the distributional welfare state reaching the limits of its effectivity.As Jayati Ghosh of New Delhi recently remarked : the explanation does not hold for the simple reason that the nationalisms are strongest where there is no welfare whatsoever to compete about. Obviously the crisis of identity goes much deeper.Exclusion - inclusion become the more or less artificial means of restoring a lost feeling of identity.This might be the place where ”religion”so much more a political than whatever else,comes into place.
A strikingly new phenomen, the flight from investors from the modern financial instruments to pure old gold, might serve as a metaphore for this new world. There is an urge for touchable,physical presence,nearness.

The crisis of the political culture is a crisis of identity, and itcannot be solved by adding more of the same sort.Inability to handle these new need will in the longer run provoke social changes of considerable proportions. Government which cannot handle the urge for identity in the present world is lost.

Tomrummet i mitten.Om en utställning i Berlin

2010-11-28T02:43:00.000-08:00

Tomrummet i mitten

Visst är den stora hitlerutställningen på Museum für Deutsche Geschichte i Berlin värd att besöka. Om man är villig att köa en eller en och en halv timme. Utställningen är unik såtillvida att den är den första i sitt slag efter 1945. Publiken, där alla åldrar tycks representerade, från de gamla som har minnen till de unga som inte har det, är påfallande tyst.
Tyst är också utställningsmiljön. Man har konsekvent avstått från alla möjligheter att illustrera den med de våldsamma akustiska effekter - inklusive diktatorns egen röst - som vi brukar förknippa med den nazistiska katastrofen.
Så känsligt är i själva verket ämnet att muséet måste begära ett särskilt tillstånd för att visa hakkorset, en symbol som det är kriminellt att bära eller exponera i Förbundsrepubliken. Ett förbud som kan förekomma excentriskt för dagens ungdom som har vant sig att se detta ondskans mest framgångsrika logo använt i de mest vårdslösa - och inte sällan omdömeslösa - satiriska syften.
Man måste ha en relativt ingående kännedom om Tyskland för att förstå hur ytterligt känsligt hela detta ämne är. Det finns inte - i dagens förbundsrepublik väl att märka - en familj som inte på det ena eller andra sättet är märkt av den nazistiska katastrofen, moraliskt, fysiskt, sociologiskt. Av mina kamrater i Akademie der Künste är det en som var enrollerad i SS och en vars bror dog i Ryssland under samma fanor. Detta är ingen indiskretion; både Günther Grass och Uwe Timm har berättat om det i böcker. I samma akademi har vi ledamöter ur forna tyska familjer som numera bor i Israel eller som bara med största möda har återvänt från decennier av landsflykt. Och vi hade tills för några år sedan minst en ledamot, Stephan Hermlin, som utkämpade sitt krig på den sovjetiska sidan, i den grupp av endast, motvilligt accepterade tyska kommunister i exil som sattes i arbete i den sovjetiska krigspropagandan.
Vad alla dessa människor har gemensamt är en oerhörd katastrof. Det är en egendomligt ofta bevittnad upplevelse som man kan höra överlevande tyskar ur krigsgenerationerna berätta om: när vapnen tystnar i april 1945 och befolkningen, uthungrad och skräckslagen, försöker orientera sig i sina till ruinlabyrinter förvandlade städer, tycker man sig ha vaknat upp ur en skrämmande dröm. Plötsligt har alltsammans, de jublande människomassorna, sångerna, kanonaderna, segerrapporterna, de nattliga arresteringarna antagit overklighetens prägel.
Jorge Luis Borges, den store, hade en märklig artikel sommaren 1944 i den argentinska tidskriften Sur , där han kommenterade invasionen i Normandie: ”Nazismen lider av overklighet, liksom Erigenas helvete. Den är inte beboelig; män kan bara dö för den, såra och döda för den. Ingen, i sina intimaste inre djup, kan önska den framgång. Jag skall riskera denna conjectur: Hitler vill bli besegrad.”
På ett egendomligt, rätt ruskigt sätt, bekräftar Deutsche Museums utställning detta - metafysiska - intryck. Det har kanske att göra med att man konsekvent har undvikit diktatorns egen person. Här finns inga personliga tillhörigheter, inga autografer eller annat som brukar höra hemma i sådana sammanhang. Denna vägran att psykologisera ett fenomen som är alldeles för stort och skrämmande för att rymmas inom psykologin har kritiserats av en del enfaldiga skribenter. De vill för säkerhets skull, liksom femtiotalets amerikanska psykoanalytiker, ha litet i grunden lugnande psykopatologi. Men psykiska egenheter förklarar inte ett helt folks massvisa och entusiastiska omvandling till en kollektivistisk mordmaskin.
I själva verket är denna utställningsstrategi mer än ett försök att undvika allt som kan likna personfixering .Det är fullt tänkbart att Hitler i själva verket var en helt ointressant person, som dagens rockstjärnor, eller som en bokstav i ett alfabet, som hämtar hela sin betydelse ur sin kontext.
Här finns alltså bilder, otaliga bilder.En utbränd spaningspansarvagn tillhörig skandinaviska SS-divisionen Nordland, den sista som försvarade regeringskvarteren, mitt i den söndersmulade gatan. Besättningen som kolsäckar vid sidan. Ett slags estrad i Ukraina med patrioter eller judar hängda på rad och utställda uppenbart till beskådande. Massmöten. Bombräder. Riksdagshusbrand.
Det verkligt ruskiga är att man lyckas på något sätt förmedla den totalitära statens ohyggliga kollektivism. Ett avsnitt i utställningen som fängslar och skrämmer på ett särskilt sätt är de montrar som ägnas uniformer, tjänste- och rangtecken, hedersmärken.
Detta är en totalitär stat som på ett fullständigt maniskt sätt uniformerar alla människor. Precis som renässansutopisten Tommaso Campanella i hans ”Solstat”. Från luftskyddsvakten till SS-översten i Luftwaffe har alla sin särskilda uniform, sin särskilda mössa, sina särskilda tecken på axelklaffar och rockuppslag. ( Den olycksalige filosofen Martin Heidegger lät, under sin korta tid som partifilosof och rektor i Heidelberg sy upp en särskild rektorsuniform i svart ylle.) Och inte nog med det: här finns en veritabel flodvåg av olika märkesnålar att sätta i rockuppslaget: kampanjer, äretecken,medlemskap .Mest sällsamma ter sig också fältmarskalkstavarna, omsorgsfullt utformade stycken av konsthantverk i dyra material,guld,silver,elfenben, en gång burna av män som Keitel, Göring och Rommel.
Kort sagt: här är varje medborgare tilldelad sin plats,sin rang och sin funktion. Denna form av inkludering kräver naturligtvis exkludering. Det märkliga är att Tredje Riket tilldelar till och med sina fångar, slavar och dödsinvigda ett slags uniformer; ett tecken för judar, ett annat för romer, ett tredje för homosexuella. Här gäller att aldrig behöva tveka om vem man har att göra med.
Hela detta system bidrar till intrycket av Borges overklighet, av det skrämmande tomrummet i mitten. Det är inte psykologi som är på gång här, det är något större och mera skrämmande. Det är socialantropologi.

Lars Gustafsson

Visst är utställningen värd att stå i kö för: Museum für Deutsche Geschichte, Unter den Linden i hörnet vid Kupfergraben, strax intill Humboldtuniversitetet.

Start the Week

2010-11-08T14:27:00.000-08:00

Message to the world:

BBC:s popular cultural program "Start the week" Monday November 8th features a discussion where a journalistt,two authors and Lars G.discuss the profounder moves of contemporary civilisation.

http://www.bbc.co.uk/programmes/b006r9xr

Tre uppfattningar om Helvetet

2010-11-01T08:12:00.000-07:00

1. På bokmässan.

Bokmässan ,som nyss tedde sig så lovande,slutar aldrig.Den fortsätter bara.Dag efter dag samma lämmeltåg av mörkklädda människor som trängs i gångarna,stannar upp och bläddrar i samma likgiltiga snyftromaner med omslagsbilder av uppstylade tjugoåringar.Men värst av allt.Varje timme samma läsning ur en bristfällig högtalaranläggning som inte lyckas överrösta bakgrundsbruset från stånden till höger och till vänster.Samma text ,som för varje ny uppläsning ter sig allt torftigare ,alltmera inställsam.
Och det är du som läser.

2. I tunnelbanan.

Du sitter på förarplatsen och ser tunnelns sidoljus flimra förbi,som det verkar, i allt snabbare takt.Det gäller att vara uppmärksam;med helt oförutsägbara mellanrum kommer försignaler och nästan omedelbart stoppsignaler som har hunnit växla till rött.Just när du tror att du inte har hunnit bromsa upp tåget och att katastrofen - något slags katastrof - är nära,växlar signalen till grönt.Det gäller att accelerera,eftersom man ju inte vet vad som kan hinna upp en bakifrån i mörkret.
Men denna tunnelbana har en egenskap som skiljer den från alla andra.Den har inga stationer.Bara linjer i oändlighet som på olika ställen förefaller förgrena sig eller åter löpa samman med andra i oändligt invecklade knutmönster.

3. Valkampanj

Några dagar efter den stora debatten upptäcker politikern ett egendomligt knastrande i vänster öra.Det tilltar några dagar i styrka.Det kan förefalla som om någon obehaglig insekt slagit sig ner därinne.
Så småningom urskiljer han en kvinnlig stämma,släpigt monoton som hos en sömngångerska,dröjande och samtidigt insinuant.Denna röst förefaller tala till honom och ingen annan. Hon tilltalar honom hela tiden med ”du”.
Vad säger hon ? Idel förebråelser ,bisarra förebråelser,omöjliga förebråelser;”Du Sixten Saxberg har velat ta ifrån de fattiga deras skedar.Du Sixten Saxberg har rakat av de gamla kvinnorna deras hår och sålt det till minkfarmare.Du Sixten Saxberg vill beröva alla kvinnor deras vänstersko för att de skall halta.Du föredrar i själva verket kvinnor som haltar när de går.”
Mot dessa förebråelser är det svårt att värja sig. Rösten i örat fortsätter sitt egendomliga mässande dag och natt.

LG u Frau Blomqvist on ARD

2010-10-29T07:38:00.000-07:00

Bei der neulich vergangenen Frankfurter Buchmesse gaben Frau Blomqvist und ich einen
ARD-interview über unser gemeinsahmes Buch "Allees was mann braucht" der jetzt auf Deutsch erschienen ist (Schw.Ausgabe "Herr Gustafssons familjebok.)

Link:http://www.ardmediathek.de/ard/servlet/content/3517136?documentId=5571066

Teologisk konversation

2010-09-28T11:37:00.000-07:00

Teologisk konversation mellan två gentlemen med rullator,

avlyssnad på bron över Norbergsån.

A - Vilket jävla skitväder!
B - Visst är det.
A - Man borde nog framföra det till Den som bär ansvaret.
B - Han borde få höra en hel del om vad Han har ställt till med.
A - Man kanske skall försöka bli kompis med Honom i stället ?
B - Det är ju rätt många som har försökt.

Sjöar utan svall

2010-09-19T23:24:00.000-07:00

Att upptäcka Lappland kan för sydsvensken vara en överväldigande upplevelse.Är detta verkligen samma land som det man trodde sig känna därför att man har varit i Surte, Dingle,Västerfärnebo och Lund ? Är det så här en flod skall se ut – som Lule älv eller Vindelälven och inte som Kolbäcksån,Lagan,Nissan,Ätran och Viskan ? Hur var det egentligen med den där gamla expressenrubriken en novembernatt på sextiotalet: BLIXTHALKA I HELA LANDET ? Att resa i Lappland är för den sydsvenske provinsbon, att förändra alla måttskalor;världen breder ut sig,töms på människor och blir ett mäktigt largo .
Sydsveriges åar och älvar förvandlas till stillsamma bäckar i jämförelse med Luleälven.En myrmark kan pågå,i stort sett orörd av människa och tid, i tretton mil,ungefär sträckan Stockholm-Köping;förkrympta björkar långt från varandra,plötsliga vattenglimtar ,permafrostens märkvärdiga upphöjningar som termitstackar, och allt insvept i myrväxternas apoteksdoft mil efter mil.
Men det allra märkvärdigaste är sjöarna.Mäktiga som innanhav ligger de och tiger därute i sommarljuset,Storuman ,Stora Lule träsk. Båda har en yta på något mer än 160 kvadratkilometer. (Åmänningens mäktiga vidder i norra Västmanland uppgår till futtiga 29 kvadratkilometer )Vid första anblicken kan dessa lappländska vatten se ut som de stora sommarsjöar man har vant sig vid,Mälaren,Vättern,Siljan.Tills man plötsligt ,hisnande,ser skillnaden.
Det finns inte en båt därute.Inte en båt så långt som ögat når.Inga marinor,inga vita segel,inga motorbåtar som drar upp svall.För första gången i mitt liv ser jag stora sjöar som sommartid saknar båtar.
Och inser att det är ju så här sjöar egentligen ser ut. Båtar är ju i grund och botten ett slags klotter på rena ytor,eller ?

De gamla vägarna

2010-09-12T23:19:00.000-07:00

På östsidan av den sjö där jag tillbragte det mesta av min barndoms somrar,Norra Nadden, löpte en obetydlig grusväg.Och strax intill mjölkpallen,där man kunde få färsk mjölk påfylld varje dag om man hade en ren hämtare och lade i Brukets mjölkkuponger,stod en milsten.En kvarts fjärdings väg.
”Jag är en milsten från Karl den XI:s tid” säger en sådan milsten i en av Hjalmar Gullbergs beredskapsdikter och öppnar därmed för en intressant språkfilosofisk diskussion.Den tar vi en annan gång.
Detta var alltså den gamla huvudvägen mellan Ramnäs och Seglingsbergs bruk,som sedan fortsatte upp till Virsbo.Där vägen slutar och sommartid båttrafik och vintertid körvägar över isarna tog vid.Än idag kan vägen ibland siktas från den nya,som en mer eller mindre övervuxen slänt,en förhöjning i småskogen.Någon gång förenas den gamla vägen med den nya.Och någon gång kan man se en uråldrig bro med stenvalv,strax intill ens egen väg.
Jag vet inte riktigt varför detta med den gamla vägen,och dess skuggexistens intill den nya, fascinerar mig. Kanske är det för att den är förflutenheten synliggjord.I norra Bohuslän vid Torps gamla skola i Backa ,mycket nära norska gränsen, går en sådan gammal byväg.Den slingrar sig vilt, som äldre bohusländska vägar alla gör,till skillnad från motorvägarnas suveräna computerberäknade snitt genom landskapet.
Den här gamla vägen är speciell.Om det är som många tror är det den väg den döde Karl XII fördes tillbaka efter sin död vid Fredrikstens fästning.. Och även om det kanske återstår att bevisa med kartor från sjuttonhundratalets första decennier,förblir den fascinerande.
Längs Barton Creek i Travis County,Texas,går förresten en vandringsled som följer bäckens lopp .Här möter man en och annan cyklist på mountain bike och en och annan skolutflykt,som skall lära sig gräsormens eleganta dans i vattnet och noli me tangeres muntra sprättande.På ett par ställen går kalkstensgrunden upp i dagen och där kan man helt förvånande se se djupa,inslipade hjulspår.Sådana som det kan ta århundraden att slipa in i klippan.
Stämmer det kanske ? ’Barton Creek,numera ett populärt badställe, var platsen för en av de ursprungliga missionerna längs det spanska imperiets huvudväg – el camin réal - . Här bodde med andra ord människor långt innan överste Austin hade fått sitt område lagfaret.Kan det vara så att de tunga vagnarna med spanske kungens importer och exporter,beledsagade av tungt beväpnade ryttare i harnesk, en gång har rullat fram här ?
Vi behöver inte gå så långt bort.Om vi som tidsresenärer kunde besöka ,låt oss säga Närke eller Västmanland på sjuttonhundratalet ,skulle vi troligen ha svårt att orientera oss,därför att vägsystemet skulle te sig så bristfälligt så föga anspråksfullt,,så diskret gömt i landskapet. Selma Lagerlöf nämner inte en, utan flera gånger, i sina brev hur hon undviker resan från Sunne och Mårbacka till Stockholm,därför att hon inte litar på vägarna i tjällossningstid.
De gamla vägarna handlar om ett helt annat sätt att handskas med rummet än vårt. Fred och krig,kärlek och hat,filosofi och dumheter – allt måste te sig annorlunda i en värld där resan från Sunne till Stockholm tar en vecka i anspråk.
Eller – har jag möjligen alldeles fel ? Låt oss gärna diskutera!

Strukturwechsel

2010-09-07T11:44:00.000-07:00

Usch ! Hur kan jag göra en sån blunder.Mikael Böök har självklart rätt.Det är Habermas som skrev "Strukturwechsel der Öffenlichkeit"inte Horkheimer-Adorno.Deras "Dialektik der Aufklärung" ligger så nära i det intellektuella fält som är Frankfurterskolan.Men det är ingen ursäkt för slarv.Mikael Böök skall ha tack.

En ringa tröst är ju att Habermas här följer Frankfurterskolans centralfigurer mycket nära i spåren.Det gemensamma är insikten att begreppet "privat" från att signalisera en maktlöshet,kanske rentav ett "utanförskap" i det medeltida-feodala samhället övergår till att signalera en maktställning i Tredje Ståndets emancipationsprocess.Alltså inte är fråga om något slags utvidgning av ett feodalt hedersbegrepp som
Tännsjö tycks påstå i sin nya bok utan snarare en avlösning av ett sådant begrepp med ett annat.

Hur skall piratpartisten förhålla sig till dessa,uppenbart relevanta och aktuella frågor ? Ja eftersom Piratpåartiet har börjat uppträda självmotsägande och osammanhängande i och med Wikileaksbeslutet har det blivit väldigt svårt att säga.

Utilitarismens eländiga kraftlöshet

2010-08-29T07:16:00.000-07:00

Florian Henckel von Donnersmarcks ”De andras liv” från år 2006,hör till de filmer ur det gångna decenniet som inte går att glömma.Den handlar om en officer hos den östtyska statssäkerhetstjänsten Gert Wiesler som får i uppdrag att övervaka en ung författare Georg Dreymann och dennes flickvän,skådespelerskan Christa-Maria Sieland
,som en högre kulturdignitär gärna vill lägga vantarna på.Vilket han också gör. Den unge författaren är en framgångsrik dramatiker.Men han håller också på att skriva en artikel – för västtysk press – om den osannolikt höga och omsorgsfullt dolda självmordsfrekvensen i DDR.
Så långt kan handlingen påminna om Puccinis ”Tosca”.Men snart tar den en annan väg. Kapten Gerd Wiesler,Stasi,drar in i våningen ovanför det unga paret med mikrofoner och dolda periskop och inleder en intimövervakning som pågår dag och natt.Och något osannolikt inträffar; övervakaren överväldigas av sympati för de övervakade.Han börjar beskydda dem.Vilket inte hjälper någon av dem att undgå en katastrof. Den totalitära råa makten triumferar.
Det var ju så. En av de nyttigaste perioderna i mitt liv var åren 72-73 i Västberlin.De hjälpte mig att få en liten skuggartad aning om vad som försiggick och om hur totalitär transparens kan upplevas.Misstänksamheten låg som ett moln över varje mänsklig relation.Jag minns Uwe Johnsons desperata försök att befria sig från den säkert orimliga idén att hans hustru spionerade på honom.Det trevliga författarparet i Östberlin som alltid bjöd barnen
på korv med vitkål.Och som – visade det sig när arkiven öppnades - hade skrivit omsorgsfulla rapporter om alla våra samtal.Den stora författarinnan (med humanistiskt patos) som rapporterade på studiekamrater men också
kolleger i väst.
Här kränktes kort sagt det som brukar kallas privatlivets helgd.Men det allra värsta var inte kränkningen utan den förnedring som det innebar att människor med olika medel pressades till att bli observatörer.

Allt detta kommer till minnes vid läsningen av Torbjörn Tännsjös studie ”Privatliv” (Fri tanke förlag 2010).
Tännsjös bok förefaller mig något amatörmässig
och mycket smal i sina filosofiska referenser. Han förefaller inte ha satt sig in i den omfattande litteratur som hör till ämnet.Dock är det mycket bättre att dessa frågor diskuteras än om de inte diskuterades.Och att vara kontroversiell är inget moraliskt fel.
Torbjörn Tännsjö vill,om jag har förstått honom rätt,i denna studie sjösätta en kontroversiell idé,som kanske enklast kan uttryckas med August Strindbergs ord ”Man skall inte ha några hemligheter”. Filosofen formulerar en utopi som han något överraskande kallar ”det öppna samhället” . I hans ”öppna” samhälle är alla medborgare helt genomsiktliga för insyn – det gäller privatliv av typ sexualitet, autonomi d.v.s. rätten att ha sina åsikter och sin personlighet fria från sådana yttre påtryckningar som tortyr och utpressning,och det gäller vår biologiska individualitet,uttryckt som personligt DNA. Tännsjös ”öppna” samhälle är alltså ungefär negatet till vad Popper och Adorno i olika varianter kallade det öppna samhället.
Innan vi fular ut professor Tännsjö som osannolik anhängare av den allra ruskigaste totalitarism ,måste det då påpekas att i Tännsjös utopiska samhälle gäller samma krav på genomskinlighet hos makthavarna som hos undersåtarna.Därmed undgår han misstanken om att förespråka totalitär diktatur,men tar steget in i en utopisk värld som nog får anses totalt verklighetsfrämmande.Krav på genomsiktlighet hos medborgarna total insyn i deras tankar,böjelser och ekonomiska transaktioner är naturligtvis aldrig enbart ett uttryck för myndigheternas välvilliga vetenskapliga intresse.Det är alltid grundat på ett maktanspråk.
Hur i Herrans Namn hamnar han här ? Det finns hos Frankfurterskolan men också hos Michel Foucault utförliga och djupa studier i dessa centrala samhällsfilosofiska frågor.Horkheimer-Adornos ”Strukturwecksel der Öffentlichkeit” innehåller ju en ytterst övertygande teori om det offentliga rummets förändring under förupplysning och upplysning.Det är
då som begreppet ”privat” (”la vie privée” ,”Private” för menig soldat) förlorar sin ursprungliga betydelse,d.v.s. som uttryck för en person eller personer som står utanför det offentliga beslutsfattandet och i stället blir uttrycket för en ny maktsfär i den uppstigande borgarklassens värld.Den enskilde stiger in i offentligheten och har ett politiskt anspråk.
Michel Foucaults stora poäng å andra sidan är ju den att övergången från sextonhundratal till sjuttonhundratal består en interiorisering av makt och maktmissbruk.Från Kopparmatte till kriminalpsykvården,kunde man säga.Oönskade mentala strukturer och tillstånd hamnar under sjukdomsbegreppet,övergången från cellfängelse till panoptikon gör straffången genomskinlig.Hela denna mäktiga och skrämmande dialektik mellan ett nytt integritetsbegrepp och nya härskartekniker reducerar Tännsjö till en skäligen tandlös antropologisk teori om att
integriteten är en utvidgning från de högre till de lägre samhällsklasserna av ett hedersbegrepp. Därmed missar han hela den maktpolitiska poäng som Horkheimer-Adorno urskiljer i den process som är det moderna offentliga rummets uppkomst. Varför Tännsjö förbigår Frankfurterskolan och nöjer sig med att nämna Foucault på en sida ,vet jag inte.
De amerikanska filosofer han refererar till framförallt James Whitman, kan inte ersätta Frankfurterskolan eller Foucault.
Den teoretiska grunden för hela denna underliga idé om ett samhälle utan hemligheter,vilket förutsätter ett samhälle utan maktrelationer, är Tännsjös med en mer än vanlig envishet upprepade utilitarism. Men en dålig och hundra gånger vederlagd filosofi blir faktiskt inte bättre av att upprepas.
Föralldel:Det går mycket bra att motivera Tännsjös utopi med hjälp av utilitarismen. Ty utilitarismen är en moralfilosofi med vars hjälp precis vad som helst ,
från fria fettisdagsbullar till folkmord ,kan motiveras. Av det enkla skälet att den inte är en moralfilosofi.Den från Bentham och Mill härstammande formeln ”Största möjliga nytta för största möjliga antal” är en fördelningsprincip som föreskriver hur en nyttighet optimalt kan eller bör distribueras. En viktig förutsättning är då att variabeln är metrisk ,med andra ord att den utgör en mängd som kan jämföras med andra mängder.Exempel: ”Största möjliga mängd vispgrädde till största möjliga antal.”
På variabelns ställe sätter då utilitaristen helst in ett poröst hedonistiskt begrepp ”lycka”. Så om den nazistiska majoritetens lycka över att få bränna synagogor och plundra judiska butiker under Kristallnatten i Berlin den 9-10 November 1938 beredde
glädje för fler huliganer än smärta för den drabbade minoriteten ,var alltså nidingsdåden moraliskt försvarbara ? Hur blir det vid lika mängder huliganer och drabbade ? Utilitarismen är en etik utan etiskt innehåll. Vilket värde som helst kan sättas in i variabeln.Just därför har den spelat en avskyvärd roll i nittonhundratalets allmänna liv. Den har obegränsad användbarhet.
Ingen kan rättfärdiga att kasta ett barn i elden med att det för någon medför lycka. En moraliskt värdering förhåller sig ett moraliskt värde som en förmodan till ett faktum.
Detta är centrum i Kants filosofi.Inte ens vad Gud vill bestämmer vad som är ont ellet gott.Ont och gott är inga fysiska kvaliteter hos handlingar.I modern tid var det G.E.Moore (i ”Principia Ethica”) och Wittgenstein i slutet av ”Tractatus” som klarast såg omöjligheten av en naturalistisk etik.Etiskt värde tillhör lika litet den naturliga världen som primtalen gör det.Men primtalen existerar. Etiska värden likaså.

Avslutande efterskrift om Wikileaks

2010-08-28T02:41:00.000-07:00

Jag tackar för det livliga intresset kring frågan om Wikileaks bör ha med det svenska demokratiska Piratpartiet att göra i form av ett affärsavtal.

Jag har inte förväntat mig att alla läsare av bloggen skall hålla med mig.Jag har slängt ut ett fåtal artiklar som har antytt att min ålder eller min långa vistelse som professor vid ett amerikanskt elituniversitet på något sätt diskvalificerar mig att yttra mig i frågan.Taget på allvar skulle detta argument a priori utesluta ett par hundra miljoner personer från deltagande i debatten.

Ett avslutande påpekande är viktigt: Om jag påpekar att ett diffust datamoln (i matematikernas mening)som har utläckts ur krigsdagböcker och operativa promemorier från den allians,inklusive Sverige,som för krig mot talibanerna i Afghanistan,kan innehålla direkt livsfarlig information,är det självklart inte min sak att bevisa att det inte är så. Om en motorcykeldåre kör om mig i en siktlös kurva på Engelsbergsvägen i 220 och jag påpekar att detta kan medföra livsfara är det faktiskt inte min uppgift att bevisa att det är farligt.Det är naturligtvis den vårdslöse som har att bevisa att hans handlande är ofarligt.Hur han nu skall klara det.
Därmed avslutar jag debatten om Piratpartiets olyckliga beslut.

The Lamp & Die Lampe

2010-08-25T09:01:00.000-07:00

The lamp

Before the lamp was lit
we sat completely still

A crow’s rasping voice
and a sudden scent of clover

with a sweetish warmth
through this rising dark.

Water, completely still.
The earth, it too tranquil.

The bird flew
as close as it could

over its own shadow

And the bumblebee, faithful
friend of many summers,

crashed against the window pane
as if it were the wall of the world

And the dive dapper
flew from lake to lake

It could be late
or early in various lives

it could be in a butterfly’s shadow
In the shadow of any life.

(Translation by John Irons ©)

Die Lampe

Bevor die Lampe brannte,
saßen wir ganz still

Die heisere Stimme einer Krähe
und plötzlich der Duft von Klee

mit einer süßlichen Wärme
durch dieses aufsteigende Dunkel.

Wasser, ganz still.
Erde, auch sie ruhig.

Der Vogel flog
so dicht er konnte
über seinem eigenen Schatten.

Und die Hummel, treue Freundin
vieler Sommer,

prallte gegen die Fensterscheibe
eine Wand der Welt,
Und der Seetaucher flog von See zu See.

Es könnte spät sein
oder früh in verschiedenen Leben
Es könnte im Schatten eines Schmetterlings sein
im Schatten eines jeden Lebens.

(Transl.by Barbara M.Karlson ©)

Lampan

2010-08-24T08:50:00.000-07:00

Innan lampan tändes
satt vi alldeles stilla

En kråkas sträva röst
och plötslig doft av klöver

kom med en sötaktig värme
igenom detta stigande mörker.

Vatten, alldeles stilla.
Jorden, också den lugn.

Fågeln flög
så nära den kunde

över sin egen skugga.

Och humlan, många somrars
trogna vän

törnade mot fönsterglaset
som var en världens vägg.

Och lommen
flög från sjö till sjö

Det kunde vara sent
eller tidigt
i olika liv.

Det kunde vara i skuggan av en fjäril
I skuggan utav vilket liv som helst.

Ur min nya diktsamling "Om begagnandet av elden" som utkommer den 25 augusti 2010
hos Atlantis förlag.Tyska och amerikanska utgåvor av hela samlingen är översatta och kommer att vara åtkomliga nästa år.

Brev från läsarinna om PP o Wiikileaks

2010-08-19T22:15:00.000-07:00

En läsarinna har bett mig införa följande brev till bloggen vilket jag gärna gör.I sammanhanget vill jag nämna att min princip för moderation är att införa allt som innehåller rationella argument.Kommentarer som ifrågasätter min integritet t.ex. med idiotargumentet att jag (i likhet med Al Capone och Theodor Roosevelt har vistats länge i USA) slänger jag däremot vällustigt ut.

---------------------------------------------------------------------------------

Tack, Lars Gustafsson!

Tyvärr har Wikileaks mängdmässigt publicerat dokument som snarare tyder på
filtrering än på den "transparens" som de påstår sig förespråka.

Att därvid äventyra liv är ytterst oetiskt.

Att dessutom i och med detta ställa sig på fundamentalistiska krafters sida
är - extremt illa. Ingen frihetsåstundan i världen kan motivera ett sådant
anti-frihets-tilltag.

Piratpartiet påstår sig förespråka "demokratin". Skall Piratpartiet framstå
som ett demokratiskt parti bör man naturligtvis först ta ett demokratiskt
beslut i frågan om vilka krafter man ska stödja.

Piratpartiet framstår i dagsläget som en högst oansvarig organisation som
mer ser till publiceringssiffror än till att vara seriösa.

I detta går de i samma fotspår som Wikileaks.

Tajmingen är allt - eller hur, PP/WL?"

Bibbi

Utträde ur Piratpartiet:motivering

2010-08-17T21:28:00.000-07:00

Men det är ju självklart.Här serveras talibanerna praktiskt taget dödslistor på en bricka;alla de afghaner som arbetar eller har arbetat med den internationella styrkan finns förtecknade här.Och det för att befordra en nätkarriär.

Har mottagit respektfullt och vänligt brev från Rickard Falkvinge som uppenbart förstår hur jag har tänkt.Utträdet har bekräftats.

Utträde ur Piratpartiet

2010-08-17T11:11:00.000-07:00

Till Piratpartiets styrelse

Härmed har jag äran att meddela mitt utträde - med omedelbar verkan - ur
Piratpartiet.Anledningen är,något som borde vara lätt att förstå ,Partiets
omdömeslösa beslut,fattat utan medlemmarnas hörande, att upplåta sina servrar till Wikileaks,en organisation
som sätter människoliv på spel,för att inte säga dödar.

Det är min förhoppning att alla demokratiskt sinnade väljare med normalt
utvecklad ansvarskänsla skall följa mitt exempel.

Genom sin brist på nödvändig politisk analys har Piratpartiet nu utplånat vad som var ett värdefullt initiativ.Bad Luck !men det är så histporia ofta ser ut.
Lars Gustafsson

Haren

2010-08-12T00:50:00.000-07:00

En eftermiddag fanns han plötsligt.
Alldeles stilla mellan syrénen och vinbärsbusken.
Precis som hos Dürer;
öronen längre än huvudet
och undersidan vit.Stora milda ögon.

Varför satt han så stilla
frusen till bild i eftermiddagsljuset ?
Hade han ett större förtroende
till oss än till andra människor ?
Vad hade han för skäl till det ?

Mycket rörd,nästan smickrad
stängde jag dörren. Gick tillbaka.
Till mitt eget.Nästa dag
fann jag honom liggande
i en egendomlig ställning,

något mellan sovande och embryo
utanför verkstadsdörren.
Några droppar ur vattenkannan
fick honom att ta några tveksamma steg
som om han inte längre hade tilltro

till världen och dess bilder
Det var nästa dag som jag insåg
att han måste vara blind.

Det var när jag fann honom
drunknad och mjuk som en trasa
intill båtbryggan. Vad jag hade
sett som stilla lugn och tilltro
var blindhet och ingenting annat.

”Naturen är god” står det
På vissa paket. Av märket Bregott.
Naturen är god.
Och hur vet ni det
margarinmånglare ?

Erik Lindegren 100 år

2010-08-05T02:58:00.000-07:00

”För att vårt enda rede är våra vingar

i en luft som blåklint och tonande hav
i ett sken av snäckstrandsfärgade moln
hör vi plötsligt aftonens vinande pil
ser vi kvällningens dubbla landskap sväva”
(Ur Pastoralsvit 1947)

Naturligtvis finns det ,till exempel i lyriken,objektiva värden. Att anta motsatsen skulle ju ha den absurda konsekvensen att den ena dikten kan ersätta den andra; alltså att vad vi tar till oss är likvärdigt. Ungefär som granola eller hamburgare. Ett rimligt test på en dikt av verkligt
värde är att vi inte kan frigöra oss från den. Den reellt existerande dikten har en egenskap som kan påminna om matematiska bevis:den är konklusiv,vi kan inte undfly eller återställa den.
Erik Lindegrens poesi är inte omfångsrik.På tjugo år tillkom de tre diktsamlingar som han själv såg som kärnan i verket ”mannen utan väg” 1942,”Sviter” 1947 och ”Vinteroffer” 1954.Den ursprungliga upplagan av ”mannen utan väg” räknade bara femhundra exemplar och den sista stora samlingen upplevde tre upplagor samma säsong den kom ut.Det säger något om en utveckling,från endast motvilligt accepterad avantgardist till hyllad diktarfurste som Lindegren genomgick i dessa decennier.Till berömmelsen bidrog lysande översättningar;Saint-John Perse, Nelly Sachs, Rilke .För att inte tala om operalibretti ”Aniara”,”Herr von Hancken”.
I de tre samlingarna finns dikter av den halten att vi nog lugnt kan betrakta hans verk som en omistlig del av den svenska lyriken.Vem skulle vilja leva utan strofer som denna:
”Vi går i stelnad,glasklar svindel
(det blå är outsägligt,skymtar fram somm havet)
vi går som svalan flyger med sitt hjärta
(i en enda kropp)
ty vi har växlat våra kroppars guld
och vintersolen smälte sitt silver i våra lemmar
och som en månes stigande fullhet lyser nu våra sinnen
över skymningens uråldrigt strålande,stigande hav
Thalatta”
När denna poesi går till är den praktiskt taget fulländad.Där Tranströmer i något enstaka fall kan bli störande mysig och där Ekelöf inte sällan hemfaller till mumbo-jambo förlorar aldrig Lindegren en slags iskall inre disciplin.
Kombinationen av sinnlig hetta – han är mycket mer erotiker än någon av sina celebra samtida,inklusive den tröttsamme Artur Lundkvist – och ett slags arktisk ensamhet hålls hela tiden i kontroll:”roseneld och snö” säger han själv i ”Arioso”.
Hans poesi är mycket visuell – färger spelar en central roll som i citatet.En forskare har påpekat att han skapar en egensammanhängande mytologisk eller surrealistisk bildvärld.Den är vild men inte osammanhängande:
”skugglös slingrar sig misstagens väg
på jorden det främmande djupet
betraktad av solens asketiska öga
och horisonters medfödda blindhet”
Det är ingen tillfällighet att vad han ville se som den första egentliga diktsamlingen heter ”mannen utan väg”.Detta är dikt i krigstidens hårt klirrande landskap,det är existentialism av samma kvalitet som hos den unge Sartre i ”Varat och intet”.
Det handlar om det omöjliga sökandet efter en obefintlig instruktionsbok i ett landskap
”där ordet begår harakiri i krevadernas sken
och trumpeten smakar krossat porslin och döende blod”.
Det märkliga är att all denna rikedom inte har kommit tillsammans förrän nu i en omsorgsfull volym”Samlade dikter” Themis 2010 .Jättearbetet med att spåra upp varje publicerad dikt av Lindegren från tidskrifter,konstkataloger,publikationer att kommentera allt detta och ställa det på textkritiskt säker grund tillkommer Daniel Pedersen. Det är,om jag är man att bedöma det,ett mönstergillt arbete,förtjänt av att hamna i många bokhyllor.
I en period där det förefaller mig som om denna svenska poesin inte vill särskilt mycket ,kunde få böcker vara lika välkomna som den här.

Vad ville Strindberg med sin naturforskning?

2010-08-05T02:50:00.000-07:00

När Nationalutgåvan av August Strindbergs samlade verk nu har nått utöver det sjuttioförsta bandet kan man verkligen förundra sig.Hur kunde en enskild författare åstadkomma så mycket i en livstid på bara 63 år?Där man väl ändå får avsätta minst femton närmare tjugo till barndom,skola och andra förberedelser? Det ger i genomsnitt och mycket grovt räknat,närmare två volymer per år under återstoden.
I samma liv hann denne märklige man säkra sig en plats i det svenska måleriets historia – som fascinerande föregångare till expressionismen,genomföra fotografiska experiment som delvis placerar honom före pionjärer från tjugotalet.Och han genomför hundratals kemiska och optiska experiment.Och det mesta av detta i en orolig,nomadisk tillvaro där adresserna,utom på slutet,växlade snabbare än årstiderna.
Från denna märkliga,i svensk historia unika,intellektuella process har vi nu två nya vittnesbörd,nationalutgåvans volymer 7 ; Kulturhistoriska studier – och 35; Naturvetenskapliga skrifter I.I Kulturhistoriska skrifter hittar vi de bekanta studierna över svenska asienresenärer,framförallt den om den karolinske kartografen och krigsfången Strahlenberg och hans karta över Centralasien,som i viss mån förminskar Sven Hedins anspråk på att ha varit förste svensk i regionen. Här finns också de historiskt viktiga sjuttiotalsuppsatserna om det nya måleriet och angränsande ämnen.Och här finns kulturhistorisk kuriosa som uppsatsen ”Skomakarämbetets i Västerås låda” .
Ingenting av detta kan naturligtvis tävla i intresse med de naturvetenskapliga studierna. Antibarbarus,Jardin des Plantes,Sylva Sylvarum ,- och naturligtvis de Blå Böckerna som återfinns i egna volymer,rönte inget särskilt vänligt mottagande,allra minst i Sverige.De har förblivit nätt och jämnt accepterade,intressanta men snarast tragiska vittnesbörd om ett snille i kris.
Frågan är om inte detta är en temporalt och geografiskt snäv värdering. Den underbara idérikedomen,den prosalyrik som finns i dessa skrifter och som är nära förbunden med grundstämningarna i måleriet och naturligtvis med Ett Drömspel,observerades av några.De natuvetenskapliga hypoteserna,t.ex. att svavlet inte är ett grundämne och att havshorisonten är en optisk illusion, tedde sig bisarra och illa underbyggda.I en del verkligt fientliga kritikerkretsar antyddes galenskap och mental förvirring. Ett intryck som bestyrktes av Inferno.
Och dessa hypoteser,framställda med stor livlighet och på en underbart spänstig prosa, var illa underbyggda.Det kan vara värt att påpeka att Goethes Färglära i sin tidsålder mötte inte alldeles olika öden.
Till den totala oförståelsen i Sverige bidrog på ett avgörande sätt Bengt Lidforss minst sagt ohederliga beteende;att först livligt uppmuntra och berömma och sedan inför offentligheten fördöma.
Men det är minst två saker man måste tänka på när man år 2010 skall ta ställning till böcker som Antibarbarus I och den nu publicerade Antibarbarus II eller till Sylva Sylvarum. När dessa texter läses i Strindbergs Sverige är det – som Gunnar Brandell så grundligt har visat i sin bok om Strindbergs infernokris – en diskurs som har berövat sina ekon. Den ingår i en hel intellektuell rörelse som blommar ut på nittiotalet,Jollivet-Castelots monism,alltså idén att alla kemiska element har en gemensam förfader,en ursubstans.Och så småningom tillkommer antirationalistiska reaktion den ockultism som blommar ut hos Madame Blavatsky och får ett tidstypiskt uttryck i Dr Pepus handbok i den praktiska magin. Brandell ,som var den förste strindbergsforskare som slog sig ned i Bibliotheque National och verkligen läste alla dessa tidskrifter, L’Hyperchimie och allt vad de hette ,kunde visa att Strindbergs tvivel på en formaliserat stöddig naturvetenskap på intet sätt var ett isolerat fenomen.
Och en revolution inom kemi och fysik står ju för dörren: Curies upptäckt av det radioaktiva sönderfallet,Einsteins speciella relativitetsteopri,Boltzmanns statistiska analys av termodynamiken,och till sist Plancks konstant och Heisenbergs osäkerhetsrelation. Var det så att det seismologiskt känslige Strindberg anade en kommande jordbävning ?

Han bedrev en möjligen irrationell naturvetenskapskritik vid en tidpunkt när naturvetenskapen står inför en ännu inte inträffad revolution;från mekanistisk lagbundenhet till probabilistisk fysik.
Vad är det egentligen som Strindberg ifrågasätter
i sina naturvetenskapliga skrifter ? Vart vill han egentligen komma?
Ett brev från Strindberg till Lidforss, skrivet före ovänskapen,den 15e mars 1891,är utomordentligt upplysande:
”Men huru mycket hafva vi ej släpat med oss af den kristna teleologins begrepp,seende ändamålsenlighet där endast slumpar,låt vara något så när lagbundna eller nödvändiga i viss mån regera.”
Och han talar i nästa avsnitt om svårigheten att befria sig från kristna idén om ett avsiktligt kausalsammanhang,om sin misstro inför själva begreppet ”lag” i ”naturlag”.Darwinisten Strindberg vill se en evolutionens nyckfulla,probabilistiska , fritt skapande fantasi,där andra ser oavvislig lag. Hans intresse för kristallbildning,för dess ibland slående likhet med det organiska livets former,upprepad i otaliga experiment, är ett typiskt utslag av denna hans darwinism. Naturen är en slumpvist kreativ kraft.Det är också så han bygger sina egna oljemålningar.
Ungefär 110 år senare står vi i grund och botten så mycket närmre Strindbergs grundtanke om den slumpvist skapande naturen. Som Ulf Danielsson , vår samtida strängteoretiker och astrofysiker,har påpekat:de biologiska vetenskaperna har rört sig framåt i en snabbare takt än fysiken,möjligen därför att Darwin gjorde det lättare för biologerna att släppa in slumpen i världsbilden på ett mera radikalt sätt än fysiken med dess jakt på enhetsformeln. Möjligen håller något radikalt att ske också på det området i dessa år.
Varför bildas galaxer ? För att det är den sannolikaste formen ? Varför uppstod universum ?
Av en tillfällighet ? Det är ett allvarligt alternativ i dagens diskussioner.

En löftesrik tid

2010-07-17T12:10:00.001-07:00

Löftesrika tider.En opolitisk betraktelse

Det är snart riksdagsval.Och därför surrar luften av löften. Om jag har förstått det,som det låter i television, och i tidningar ,lovar den rödgröna oppositionen att återinföra fastighetsskatten,förmögenhetsskatten och helst också värnplikten. Det förhatliga apoteksmonopolet likaså.Jag kan bara önska lycka till. Om någon djupare kännedom om svenska folket och dess opinionsrörelser vittnar dessa förslag inte.
I kombination med löftet i den utrikespolitiska deklarationen att dra in samtliga USA:s baser i världen, hur det nu skall gå till,ter sig hela upplägget en aning verklighetsfrämmande,för att inte säga lätt excentriskt. Vad är det egentligen för sällsamma människor som befolkar dessa partier,som skriver deras program ? Talar de aldrig med taxichaufförer? Inser det bisarra FI inte effekten i ett gruvsamhälle i Norrbotten av att bränna upp en driva på hundra tusenlappar för att tilldra sig uppmärksamhet.?
Kort sagt:är dessa representanter för den nya politiska klassen alltså totala främlingar för det samhälle de hycklande säger sig tjäna ?
Om oppositionens politik kan förefalla hjärndöd,kan man knappast påstå att regeringspolitiken är bländande intelligent den heller.
När FRA-lagen antogs spred sig en svag men tydlig stank från IB-affärens dagar genom rättssamhällets trossbottnar. Var är Per Unckel ? Var är
Olof Ehrencrona ? Har vi några liberaler utanför Piratpartiet ? På olika fronter,hos Cecilia Malmström i Bryssel och hos justitieminister Ask i Stockholm ,arbetar man alltmer målmedvetet –så kan det förefalla - på att undergräva normala rättstatliga principer med en rad FRA-artade åtgärder,retroaktiv lagstiftning,omvänd bevisbörda,avlyssning utan domstolsbeslut ,registrering av medborgarnas totala korrespondens.Allt detta totalitära ingrepp som står i bjärt kontrast till vad normala demokratiers författningsdomstolar (exempel: Tyska Förbundsrepublikens ) är i stånd att acceptera. Denna energiska ,vittförgrenade och författningsvidriga kampanj mot nätfriheten kontrasterar bjärt mot den det påfallande jämnmodet inför det faktum att några av Sveriges städer börjar bli svårbeboeliga på grund av gangsterkrig och att mordbrand i storstadsförorterna uppenbart betraktas som en i och för sig förarglig men i grunden helt mänsklig ungdomsrörelse."Pojkar är pojkar" hette det ju förr .

Bortom dessa skärmytslingar skymtar emellertid som olika vid horisonten uppdragande åskmoln,de stora hotfulla problemen. De är ovedersägligen politiska problem men de förefaller inte i nämnvärd utsträckning oroa den politiska klassen.
Det är svårt att förneka att det har inte i nämnvärd utsträckning tillkommit några nya industriarbeten under de senaste decennierna. I stället pågår en långsam men säker erosion av de existerande industrierna.De flyttar utomlands,de finner nya ägare med nya affiniteter. Den i våra dagars Sverige traditionslöst antiindustrialistiska vänstern vill inte se industrins energiproblem lösta med kärnkraftverk.Det lär inte underrätta tävlingen om industrietableringen i Europa om dagens velourbolsjeviker får sin vilja fram.
Produktion av sociala tjänster kan inte obegränsat ersätta all annan produktion. Det finns som nybörjarböckerna i nationalekonomi brukar påpeka,ingen ö där medborgarna lever på att tvätta åt varandra. Möjligen är det flitiga bruket av ord som ”utanförskap” och ”arbetslinje” blyga försök att med den allra lättaste hand antyda att det är så.Vare sig man vill det eller inte.
Bland orosmolnen finns den tydligt ökande risken för nukleära krig, den enorma bromskraft som den utvecklingsfientliga islamismen utövar på den tredje världens modernisering, och slutligen de totalitära strömningar som ligger som en svag men allt tydligare kontrapunkt i tidens fuga.

Mörker och ljus Midsommar 2010

2010-06-25T01:33:00.000-07:00

Och ännu en gång
svallar vågen av hundlokor vit
i det nattliga ljuset.
Mot grunder av slaggsten
som restes redan när detta
en gång var socknens fattigstuga

I en potatisåker en återfunnen
skridsko,men bara den ena.
Den andra färdas för alltid
i Tidslabyrinten.
Detta är den tid när ljus och mörker
tar ett tårfyllt avsked av varann.

Jag minns en midsommarafton
tillbragt i Davis Mountains
Hur solen punktligt gick ner
sex och trettio ,och hur syrsorna
sågade sin ved i det torrheta mörkret.

Den där känslan av att
ha hamnat på fullständigt fel plats
att inte på något sätt höra hemma
kan vara väldigt stark.Den kan
kännas som en plötslig värk
i själens fina,svamplika rötter.

Om själen är en svamp,menar jag,
så har den naturligtvis ett mycelium.

Sverker Ek,
en av de första Umeå-professorerna,
hade en hemhjälp från Övertorneå
som han och barnen och frun
så gärna ville ha med över sommaren
ner hit, till Väster Våla.Flickan vägrade

vänligt men bestämt.Något så hemskt
som midsommarmörkret där nere
i det dunkla norra Västmanland
trodde hon sig inte kunna utstå.

Och i sommarnattsljuset,milt
och oändligt melankoliskt
över Sörby ängder blir
alla ting,hundlokor och lador,
stora och hemlighetsfulla.

I den natten är varje land
ett främmande land.

Om begagnandet av elden

2010-06-19T23:58:00.000-07:00

I september utkommer,hos Atlantis,min nya diktsamling "Om begagnandet av elden".Parallellt utkommer också en svensk edition
av Michael Krügers urvalsvolym ur all min tidigare poesi,mycket framgångsrik i Tyskland under den svenska titeln "Århundraden och minuter".

Den nya samlingen "Om begagnandet av elden" föreligger redan i kompletta tyska och engelska översättningar och kommer nästa år.

The Logic of Tolerance

2010-06-18T00:29:00.000-07:00

Friends have asked me to make the following old article from 2008 available as blog as they are generous enough to still consider it of some value..So here it comes.
May be some young logician (or old logician) in my following would like to work out this algebra ?

Old Thomas Buckle in his ”Civilization in England” was rightly convinced that democratic,scientific and technological progress in Europe had its origin in a major change in British mentality in the Mid-Seventeenth century when,even in the disquisitions of leading theologians, the demand for infallible arguments took the place of infallible faith.
This type of rationality ,exposed long before the Enlightenment by Descartes and Leibniz, is, if we follow Buckle, not only the foundation of science but of democracy as a whole.
The gist of this is of course the idea that rationality is a method,not a conviction and that this method can be applied to nature,man and society .And even to religion.As Buckle puts it:
”Reason gives us knowledge;while faith only gives us belief ,which is a part of knowledge,and is ,therefore,inferior to it.”
In Buckles understanding of history this step from dogmatism to methodic rationalism was the decisive step towards political freedom .
At the heart of the present debate between Ian Buruma and Timothy Garton Ash on one hand, and Pascal Bruckner and others on the other ,seems to be the question whether irrationality deserves the same amount of tolerance as rationality.Or in other words;is the rational approach a creed among other creeds, deserving no more,no less tolerance than the other ones, whatever measure of irrationality and fanaticism they might expose ?
This – in my view ,rather feeble-minded, relativism ,as far as I can see,represented in the debate by among others Ian Buruma and Timothy Garton Ash – makes it possible to accuse those who believe in Western tolerance and democratic freedoms of “Enlightenment fundamentalism”.
The idea is is obviously that western rationality is a set of dogmas,in no way different from other dogmatic outlooks and demands on the world. Under the dubious pretext of multiculturalism we are supposed to be obliged to treat all dogmas ,all possible authoritarian political and moral demands with equal respect.
This is of course impossible.Not only because the concept of “culture” is an extremely fuzzy one .At the core is the confusion between dogma and rationality,between Buckleys infallible beliefs and infallible arguments.
Religious creeds and scientific raitionality,which is the basis of Wstern emocracy are simply not in competition.There is no Christian or Muslim approach to ,say biochemistry.Religions are obviously not based on empirical observation,measurement,logical inference and deduction.
But more important;the demands of all “cultures” are not compatible.Of course monotheists,atheists and polytheists should (in the ideal case) be able to live peacefully side by side.But sharia Law and western democracy,orthodox biblical family law which demands capital punishment for gay relations and modern family law – which in most progressive countries permits between persons of same gender – are certainly incompatible. There is no way to talk away this incompatibility by vague reference to multiculturalism.
There is an interpretation of the concept of tolerance where the word becomes meaningless and the concept becomes empty and that occurs when it is applied to anything and all without discredition.To claim that we owe tolerance to everything and everybody is mindless in the same way that it is pointless to say that everything we encounter is an illusion. Which makes it senseless to make a distinction between true and forged money, hallucinations and everyday experience.
There is a logic of tolerance,which remains to be formalized by some future philosopher. Let me ,as a starter,suggest two fairly obvious axioms:

Tolerance of intolerance yields intolerance.
Intolerance of intolerance yields tolerance.

Or,in other words,in questions of reason and freedom ,societies ,like individuals have to make a choice.You cannot have everything at the same time.This holds for original dwellers as for newcomers alike.

Kristallägget

2010-06-18T00:23:00.000-07:00

Följande är ett smakprov på min kommande bok "Mot noll.Matematiska fantasier"
avsedd att utkomma i höst i Sverige och i Tyskland nästa höst.

I H G Wells’ berättelse finner några gatuflanörer ett egendomligt föremål i en antikhandel. Det ser ut som en klotformad brevpress av glas med något slags obestämt,mjölkigtinnehåll.Och som flera kritiker har påpekat; detta föremål,centrum i en av de intressantaste sciencefictionberättelser som Wells någonsin skrev ,förblir genom hela berättelsen ett klot av kristallglas med något mjölkigt innehåll.Ingenting annat.I Wells berättelser – om vilka Borges, förmodligen helt framsynt, har sagt att de kommer att läsas långt efter det att det språk de skrevs på har dött bort – är som regel allting påtagligt,materiellt närvarande.Det är i den vanliga världen han finner sina gåtor.
Hur som helst;butiksägaren visar sig märkvärdigt ovillig att skiljas från kristallklotet och ger upp först sedan hans hustru med största eftertryck har tagit sig an affären. Köparen kommer underfund med varför .Det är i själva verket så att om klotet placeras i rätt belysning och betraktaren lägger huvudet på sned i en bestämd vinkel,börjar något synas inne i klotet.Av allt att döma utsikten från en
ganska högt placerad mast över en plats,ett torg,befolkat av sällsamma varelser som då och då flyger upp som duvorna i en flock. Och i ett ögonblick som är berättelsens höjdpunkt ser en av dessa varelser in i klotet,den jordiske betraktaren och den uppenbart utomjordiske ser ett ögonblick varandra.Deras blickar möts.
Berättelsen ingår i samlingen ”Den stulna bacillen” publicerad 1895.Den är skriven någon gång mellan 1893 och 1895,långt innan televisionskameror och videoskärmar var ens en avlägsen teknisk möjlighet.
Det intressanta med kristallklotet är dess karaktär av topologiskt experiment:
Är detta klot samtidigt rumsligt närvarande i två världar ? Kan ett och samma föremål uppta plats i två åtskilda system av rums- och tidskoordinater ? Är inte en sådan idé oförenlig med att ett grundläggande axiom för mångfalder ?Nämligen att en väldefinierad plats är unik.Eller att två platser med samma koordinater i tid och rum är samma plats; med andra ord:Leibniz’ principium identitatis indiscernibilium.
Är klotet ett ställe där två av varandra oberoende rum är sammanklistrade till ett rum av en högre ordning? Eller har vi att göra med något mer grundläggande än både tid och rum ?
Vad gör klotet ? Det förmedlar information.

Jimmy Wheeler,en spekulativ och orädd ande som några år var verksam vid mitt universitet,University of Texas at Austin, och som var i stånd att sätta myror i huvudet,inte minst på filosoferna, var förmodligen den förste teoretiske fysiker som lekte med möjligheten att tid och rum är sekundära fenomen och att de är härledbara ur något mer grundläggande;information.Han kom till den tanken under sina försök att förstå topologin i gränsområdet mellan vanligt rum och svarta hål i universum.Kunde det möjligen vara så att den fyrdimensionella rumtiden lät sig härledas ur något som mera liknade en yta, ett hologram,enkelt uttryck ?
Hologram,till exempel de strukturer vi kan urskilja i våra moderna körkort,har en anmärkningsvärd egenskap:bilden förlorar ingenting om vi tar bort en större eller mindre del av bildytan.
Ordet ”ofattbar” förknippar vi oftast ,dels med uppenbara självmotsägelser och dels med stora tal, eller kanske oändligt divergerande eller konvergerande serier. Ibland betyder ordet ”omöjlig att visualisera” och ibland ”självmotsägande”.Den oändliga konvergenta serien är omöjlig att visualisera i dess fulla utveckling.Men den har ingenting självmotsägande över sig.
Tid och rum som sekundära egenskaper hos universum ? Var ligger svårigheten ? Värme förekommer hos materien ner till en viss nivå.Värme är ingenting annat än förhöjd molekylarrörelse.En enskild partikel kan inte vara varm eller kall.Den kan ha laddning,massa,spin o.s.v. men värme uppstår liksom politiska opinioner eller inflationer och deflationer enbart där det finns många av ett slag.
Som värmen är sekundär är kanske tid och rum sekundära men till vad ? Till information ? Är detta ursprungliga universum före rum och tid möjligt att tänka ?

Istanbul i skymning

2010-05-26T00:44:00.000-07:00

Istanbul är väldigt mycket på modet,särskilt bland unga västerländska intellektuella. Det är inte underligt. Jag har svårt att nämna en annan stad som på samma gång kan kännas lika stimulerande men också något litet hotfull.Kombinationen är naturligtvis oemotståndlig.Bland storstäder i vad som alltmera börjar se ut som en enda övernationell Airport City, är denna den mest originella man kan uppleva i Europa.Den guldfärgade skymningen över Bosporen, de romantiskt upplysta minareterna omgivna av moln av ständigt kretsande måsar,det oerhörda människovimlet i en stad vars innevånareantal ingen riktigt vet - kanske 13 miljoner – men som under alla förhållanden måste vara Europas största.
Det är inte bara befolkningstätheten som fascinerar,vimlet av försäljare i gamla stan,bärare med till synes outhärdligt tunga varupackar på ryggen,gatuhandlare av varje upptänkligt slag – det är också informationstätheten.Den enorma varumängd som fyller basarerna fyller också besökarens medvetande till brädden. Var kan så många ting produceras ? Och hur kan en sådan varuflod,från utsökta mattor och guldsmycken till lustiga mekaniska leksaker och elegant förpackade viagrapiller hitta sina köpare ?
På väg genom det som kallas Gamla Basaren i den stora basaren hör jag vad som låter som ett upprört politiskt möte, ur en portik och skyndar naturligtvis dit,lysten på sensationer.Vad jag hittar är en tätt packad grupp av herrar i slitna mörka kostymer,alla med en mobiltelefon i ena handen och ett snabbt växlande antal fingrar i luften från den andra. Vad jag ser är ingenting annat än valutamarknaden.En valutamarknad utan computerskärmar och konsoler,en marknad som den – bortsett från klädseln och telefonerna – kan ha sett ungefär likadan ut i den bysantinska staden.
Ytan är vänlig och lättrörlig.Människorna,inte minst biltrafikanterna, rör sig skrämmande nära varandra men med det slags finess som kommer av den verkligt stora stadens vanor att kommunicera.Och förmåga till ett suveränt rumsutnyttjande.
Hur ser det ut under denna superurbana yta ? En rätt vanlig uppfattning,särskilt bland de yngre författare och journalister jag hade tillfälle att tala med, är nog att det islamiska trycket långsamt växer, inom en rad samhällsområden.Synliggjort genom tilltagande bruk av slöja och burka,kvinnounderkastelsens symboler. Samtidigt finns det positiva tecken.Långt ute i gränstrakterna mot Iran, i Anatolien, på de stora monotona vidderna grundas grupper ,framförallt för att skapa medvetande hos kvinnor om deras författningsenliga rättigheter. Där den viktigaste,där som här ,är rätten att inte bli uppklådd av män.Jag var med om ett par offentliga diskussioner,arrangerade av Darmstadtakademin som hade lagt sitt vårmöte hit till årets kulturhuvudstad,och Istanbuls litteraturfestival.Och slogs litet grann av att en sådan historisk skamfläck som tjugotalets massmord ,uppenbart ett alltför pinsamt ämne för en del typer i Stockholm,kunde beröras helt öppet i en författardiskussion i Istanbul.Även om det skedde under Goetheinstitutets skyddande paraply.
Om censuren – stenhård omedelbart efter militärkuppens 1980 ,senare avtagande men fortfarande långt ifrån tandlös -kunde en inbjuden turkisk gäst författarinnan Ayfer Tunç berätta. Inte på långa vägar numera jämförbar med det tidiga åttiotalets censur.En tid när tidskrifter lyckades överleva genom att låtsas inte vara tidskrifter – alltså byta namn för varje nytt nummer .Men censuren finns. Det går att få fängelsestraff för en del åsikter och uttalanden som antas sätta den nationella enheten på spel.
Ett helt annat hot som hänger över den livaktiga turkiska litteraturen,som inte minst utmärker sig genom ett flitigt översättande från de europeiska kulturspråken,är samma slags trivialisering som vi upplever så tydligt i västvärlden,i Tyskland och Sverige;kiosklitteraturen bildar en stigande våg i bokhandeln,tidskrifterna blir allt färre,bloggarna tar över en del av deras jobb. Detta är inget totalitärt hot utan ett som kommer ifrån marknaden,säger Ayfer Tunç i ett intressant samtal med Uwe Timm.
Smidigheten,urbaniteten,intrycksrikedomen, gör det lätt att glömma att detta är en polisstat.När den urbana ytan då och då brister ,kan man bli varse ett slags osmansk skitstövelmyndighet som förefaller ha överlevat alla regimer och styrelseformer från sultanatet till våra dagar..Bland försäljare av all slags onödigheter- en liten cyklist som rör sig av sig själv,Viagra i mycket färggranna och inbjudande förpackningar,ficklampsbatterier - i en av huvudgatorna i gamla stan sitter en hoppfull man med två säckar fyllda med vad som ser ut som en rätt storvuxen grönfinnig sparris,eller med andra ord khat ,denna ovanligt idiotiska form av berusningsmedel ,som kräver att utövaren ,inte alldeles olik en ko tuggar i sig något kilo per dag för att stanna i form.
Plötsligt glider en svartmålad hotfull buss med matta fönster nerför backen,svartuniformerade och uppenbart mycket vältränade män rusar ut,ännu under gång,ryckar blixsnabbt till sig säckarna och slänger in dem i bussen.Den stackars försäljaren,berövad vad som måste vara en rätt stor investering,faller i gråt och springer hjälplöst skrikande några meter efter polisbussen.
Märk väl:allt detta sker helt utan lagliga ritualer.Inget ord utbyts,ingen anteckningsbok tas fram.Delinkventen lämnas helt kontaktlös och försvarslös. Vilka rättigheter hade han ? Uppenbart inga.
Blandningen av ett fint fungerande urbant civilsamhälle och ottomanska översittarfasoner är förbryllande.Dagen efter ett besök i Blå Moskén dyker min lätt ålderstigne och mycket kunnige vägvisare upp i hotellvestibulen och överlämnar 20 lira (10 euro) som han anser sig ha tagit för mycket i betalning för sina tjänster.En hygglighet och hederlighet som jag trodde bara fanns kvar i Norbergs bergslag. Avståndet mellan civilsamhälle och överhetssamhälle är enormt,uppenbart oavsett om det för tillfället är en militärjunta eller en en islamistisk-nationell regering som står vid rodret.
Turkish Airlines är ett mycket typiskt tredjevärldenflygbolag med alla de egenheter man kan vänta sig av ett sådant.När den i god tid anlände passageraren har klarat den en timme och tio minuter långa väntekön och utmattad når den åtrådda incheckningsdisken, får han helt enkelt veta att han just därför är alldeles för sen.Ingenting att göra åt det.Om två dagar finns det dock en plats på samma flight.Men den måste naturligtvis betalas på nytt.
International passengers rights ? Nej.Sånt håller vi inte på med här.This is not our problem.
Genom detta This is not our problem talar århundradens osmanska traditioner:omänskliga blodsugare till skatteindrivare,korrupta domare och byäldste.Dessa fem ord räcker för att klart demonstrera det äventyrliga och förmodligen helt och hållet olämpliga i att släppa in Turkiet i EU .Men det är väl inte heller särskilt aktuellt efter den grekiska erfarenheten.
This is not our problem.